SVT idag om självmord, Lex Maria och Linnéa
Kommentarer till inlägget
Kommentar från catarina
5 februari, 2013 kl 5 februari 2013 (3:11)
Ja det var några tuffa år och ibland var jag så rädd att jag blev förbannad nästan att det var så svårt att bara bli av med. Att man som mamma inte bara kunde ”ta bort det” Känslan att det ska jag som mamma kunna bara. Idag ser jag som jag brukar säga på mitt eget lilla vis ”min gamla dotter” Vet att det inte gillas men jag ser det så. Vet att sjukdommen eller hur man ska säga det kommer att finnas där men att den är hanterbar och framförallt att min dotter jobbat stenhårt för att komma dit hon är idag. Mitt i detta kom ju också ilska, förvirring, sorg, frustration och massa annat då man som nära kände att inget inget kunde hjälpa just när det pågick. Det tog tid tyckte man och tiden var det man bara ville skulle gå så fort den kunde så att eländet slutade och hon skulle få må bra igen, som förr. Men mest av allt frustrationen att man inte fick vara delaktig för det handlade om att hon var vuxen nu. Det var nog det värsta. Så fort en person blivt 18 eller 21, myndig så slutar ens roll som mamma kändes det som . Jag hade ingen rätt att vara orolig, ingen rätt att få fråga, få berätta vad jag visste , berätta hur det var innan osv. Ingen var ens intresserad av det och det tycker jag var väldigt märkligt då jag levt 20 år med min dotter . Bara för att ens vuxna barn fyller myndig innebär inte det att man släpper allt, slutar älska, slutar bry sig man är mamma vare sig eller och synen på oss anhöriga som stod vid sidan om och bara fick se på tycker jag var riktigt osmaklig faktiskt ja rent fruktansvärd. När någon blir så sjuk drabbar det hela familjen givetvis och även anhöriga är i behov att få prata men se det fick inte vi ,vi skulle bara tiga och gilla läget. Där tycker jag en förändring borde ske, framförallt lite mer empati från vårdsidan också att anhöriga får stöd för det är inte lätt att bara se på. Jag fick leta min hjälp själv i vild förtvivlan och fann den genom kommunens anhörig stödjare. Utan den samtalskontakten jag hade vet jag själv inte vart jag varit i dag. Både jag och andra anhöriga såg en rätt ingnorant sida och den hoppas jag jag aldrig mer får uppleva, FY! Mänsklighet säger jag och lägg ner prestigen och ”läsa lagar” när det gäller detta.
Kommentar från catarina
1 februari, 2013 kl 1 februari 2013 (0:54)
Inte skrämmande hög siffra? Det låter ju hemskt. 36 stycken är en hög siffra! Att inte bli lyssnad på och att personal vet bättre än man som förälder efter som i mitt fall 20 år är helt absurt. Som att jag inte skulle känna mitt barn eller vuxna ungdom?
Jag Tackar högre makter i dag att min ”unga vuxna” dotter tagit sig igenom detta och tillbaka så bra som hon gjort och lider med alla som kämpar och som inte nådde fram och deras anhöriga