Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Gästblogg: Att ha Aspergers syndrom

23 februari 2013 (11:35) | depression, psykiatri, självmord | av: Ludmilla

Andreas som skrev ett gästbloggsinlägg här nyligen berättar om hur hans svårigheter till slut gav honom diagnosen Aspergers Syndrom:

Jag har länge haft svårigheter med det sociala samspelet mellan människor. När jag var barn lekte jag med med andra barn utan problem, men det var när jag kom upp i tonåren som det blev svårt. Jag visste inte hur jag skulle bete mig eller ta kontakt eller skaffa vänner. Under högstadiet hade jag två nära vänner som jag umgicks med, men den ena flyttade, vilket gjorde mig mycket ledsen. Istället för att gå vidare i livet blev jag kvar i det som hände och jag var arg över händelsen under många år. En anledning var att han sa att det skulle bli roligt att flytta och att det vi hade inte var någonting. Jag var så arg och ledsen att jag tänkte ta livet av mig för att ”ge igen”. Idag tycker jag att det var en vansinnig tanke. Det tog 10-11 år innan jag kom över det helt och slutade att älta det som hade hänt.

När jag började gymnasiet var det svårt att komma in i den nya klassen. Jag tyckte att jag inte passade in, men så här i efterhand så gav jag dem inte en riktig chans heller. Det som fick mig att känna så var att det verkade vara oseriösa människor när det gällde inställningen till skolan medan jag var helt seriös och hade höga krav på mig själv. Hur som helst så bytte jag till en klass i stans andra gymnasietskola, men där kände jag mig inte hemma heller, så jag bytte tillbaka till den klass jag var i först och var kvar där någon vecka. Till sist bytte jag till parallellklassen och där blev jag kvar och trivdes bra. Jag var ändå osäker och hade vissa problem med att få vänner att umgås med. Jag kunde känna mig ensam och utanför trots att jag var bland människor. På fritiden var jag mest ensam. Jag minns att när det var fest, vågade jag inte komma för jag var rädd att de inte ville att jag skulle vara med. Återigen, jag visste inte hur jag skulle bete mig. Jag var rädd för att gå ut på krogen också för jag visste inte hur jag skulle bete mig. Minns också att jag var rädd för att bli lämnad ensam där. När jag så småningom började gå på fester och ut på krogen, upptäckte jag att det inte var så farligt som jag trodde, utan att det var roligt.

År 2004 började jag studera på universitet och då hade jag lärt mig mer om det sociala samspelet. Det gick bättre, men jag inser nu i efterhand att jag inte gjorde tillräckligt för att komma närmare mina klasskamrater. Jag var mycket för mig själv och åkte hem varje helg istället för att stanna kvar och umgås. Men jag kände inget behov av att stanna på helgerna.

I övrigt har jag när det gäller det sociala haft svårt med ögonkontakt. Jag tittade på människors mun istället för i ögonen när jag pratade med dem. Jag kunde även haka upp mig på vad människor sa och sedan älta det jättemycket. Jag använder inte kroppsspråk som gester och liknande när jag pratar. I Aspergerdiagnosen ingår det även att ha svårt att etablera kamratrelationer, det stämmer också på mig. Det här med att hellre göra saker ensam än att dela med andra är en sak som också stämmer.

Det är vanligt att den som har Asperger också har specialintressen som kan vara mycket begränsade och stora. Mitt specialintresse var att samla på CD-skivor. Det var som att jag tyckte att CD-skivorna var viktigare än människor. Ett tag var jag mycket intresserad av rymden och läste allt jag kom över och såg alla TV-program i ämnet.

Alla dessa svårigheter ledde till flera depressioner, även om depressionerna också berodde på livsleda många gånger där självmord tycktes vara en lösning.

Åren gick och tillslut var det en kurator som för första gången nämnde att jag kanske hade Asperger. Jag blev jättearg bara jag hörde ordet ”Asperger”. Jag vill inte alls kännas vid det. Senare ville en psykolog utreda mig, men det gick jag inte med på. Jag var rädd för att få en diagnos och få en ”stämpel”. Jag sa att jag tar hellre livet av mig än att få diagnosen. I tre års tid vägrade jag utreda mig, men tillslut gick jag med på det. Jag hade kommit till en punkt där jag insåg att det måste göras. Jag var inlagd på psykiatrisk avdelning för depression samtidigt som delar av utredningen gjordes. När jag fick diagnosen i april 2011 kände jag också att jag ville ta livet av mig, så jag fick stanna på avdelningen över helgen för att ”landa” i att ha fått diagnosen. Under lång tid efteråt ville jag inte kännas vid diagnosen.

Tillslut började jag jobba med mig själv och det här med de sociala problemen. Jag blev medveten om att för att föra ett samtal med andra människor, måste man ställa motfrågor. Tidigare hade jag bara svarat på frågor och sedan hade samtalet dött. Jag började träna på att ha ögonkontakt med den jag pratade med. Jag försökte bli bättre på att ta initiativ och hitta på saker tillsammans med andra människor. Jag har helt enkelt blivit mer social och jag känner även mycket större behov av människor än att vara för mig själv. Jag känner mig heller inte ensam tillsammans med andra människor, utan jag känner att man är med. Just nu håller jag på att träna mer på att etablera kamratrelationer och det går bra. När det gäller mitt specialintresse, samlar jag inte lika mycket på CD-skivor, men musiken är en stor och viktig del i mitt liv. Jag blir glad av musik. Jag hakar inte upp mig och ältar vad människor säger.

Svårigheterna med det sociala sampelet på högstadiet, gymnasiet och lite på universitetet berodde på Aspergers syndrom inser jag i efter hand. Mitt specialintresse beror på Aspergerdiagnosen. Att jag har haft svårt att skaffa vänner beror också på min diagnos. Mitt ältande av vad andra människor sa, berodde nog också på att jag inte förstod det sociala sampelet. Jag lyssnade bara på vad de sa, men tänkte inte på att de kanske hade varit med om något annat just den dagen, som gjorde att de sa något otrevligt. Det behövde inte bero på mig jämt.

Mitt råd till den som tror att han/hon har Aspergers syndrom är att be om att få bli utredd. Det var det bästa jag gjorde för då fick man reda på vad man behöver jobba med för att hindren ska bli så små som möjligt. Jag tycker att min diagnosen inte hindrar mig särskilt mycket idag. För den som nyss fått diagnosen kan jag förstå att det kan vara omtumlande, men det är samma där, man får veta vad man ska jobba med. Jag vet inte exakt vad det var som gjorde att jag till slut accepterade min diagnos, men det kan ha varit när jag kände framstegen i det sociala samspelet med andra människor.

Som sagt jag accepterar diagnosen idag och tänker inte alltid på att jag har den.
—–
Tack Andreas för att du berättar. Du gör skillnad!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Kommentarer till inlägget

Kommentar från Sofia
24 februari, 2013 kl 24 februari 2013 (1:06)

Tack Andreas för ett bra inlägg!
Tror att det finns både styrkor och svagheter i denna diagnos. Om man liksom du, lär sig att hantera sina svagare sidor, så behöver inte diagnosen bli ett hinder. Det finns också många starka sidor hos personer med Asperger. Förmågan att studera saker på detaljnivå, och att vilja ha tydliga rutiner i vardagen kan t.ex. vara väldigt användbart i vissa sammanhang. Finns väldigt duktiga yrkesmänniskor med en specialistkunskap som få andra besitter (med Aspberger diagnos). Så nej, det går inte att generalisera alla individer som har en viss diagnos å placera dem i samma fack. D.v.s. att man t.ex. inte klarar av studier och en del andra utmaningar i livet.
Härligt att du slutligen funnit en acceptans för den diagnos du egentligen inte ville ha, det är väldigt starkt 🙂

Kommentar från Marie-Anne
24 februari, 2013 kl 24 februari 2013 (10:49)

STORT tack, Andreas. Du gör verkligen skillnad, och med det menar jag att det du har skrivit i inlägget,gör att många fler än jag får en större förståelse för vad det innebär att ha just Asperger.

Kommentar från M.S
24 februari, 2013 kl 24 februari 2013 (13:41)

Otroligt vilken stark kvinna du är, hittade din blogg när jag sökte efter nån sorts hjälp. Jag beklagar verkligen din sorg. <3
Famlar i mörker just nu, hur kommer jag i kontakt med dig Ludmila?

Kommentar från Catarina
24 februari, 2013 kl 24 februari 2013 (20:46)

Bra skrivet Andreas! Håller med ovanstående – du gör skillnad- genom att dela med dig!

Kommentar från Eddie
26 februari, 2013 kl 26 februari 2013 (20:08)

Bra inlägg, Andreas. Det finns enormt mycket styrkor med AS också, inte bara svårigheter. Det är kul att höra andras berättelser när man känner igen sig mycket i det som sägs.

Jag har själv AS och ADD, och jag kommunicerar bäst genom att skriva. Startade därför en blogg om mitt funktionshinder, och har märkt att det är ganska skönt att dela med sig.

Mitt ”specialintresse” är botanik/blommor och jag är väldigt intresserad av naturvetenskap.

Må väl! Eddie

Kommentar från Andreas
27 februari, 2013 kl 27 februari 2013 (8:15)

Sofia, ja det är styrkor och svagheter man får reda på vid en utredning. Man får inte glömma styrkorna med Aspergers syndrom, som du beskriver bra. Nej, det går inte placera alla med Asperger i samma fack, alla som har Asperger är olika.

Eddie, jag håller med om att det är intressant att läsa om andra med samma diagnos och kunna känna igen sig. Jag ska titta in på din blogg 🙂

Andreas

Kommentar från Ebba
27 februari, 2013 kl 27 februari 2013 (20:22)

Bra skrivet av Andreas!
Ja, det stämmer att det går inte att placera alla med Asperger i samma fack, alla som har det är olika.
Sedan tror jag att det är viktigt att komma i håg att ”saker är inte skrivna i sten”, särskilt för de med lättare variant av Asperger.
Jag har i bland fått känslan av att en del får tex asperger diagnos, för att de fått en speciell roll i familjen de är uppväxta i. Kan de ”ta sig ur” denna familjeroll, behöver de inte ha Asperger. Det är en teori jag har.

Kommentar från Anna
4 mars, 2013 kl 4 mars 2013 (15:25)

Verkligen intressant att läsa om dig och din diagnos Andreas! Du är stark som sprider nya kunskaper! Jag har också samma diagnos som dig. har nyligen fått den genom utredning. Har du någon mail adress så jag kan komma i kontakt med dig? MVH Anna

Pingback från Ludmillas Blogg » Att leva med Aspergers syndrom
2 april, 2013 kl 2 april 2013 (16:03)

[…] mer om Aspergers syndrom i Andreas gästinlägg här… eller här på Attentions […]

Pingback från Ludmillas Blogg » Gästblogg: Andreas har hittat meningsfullhet!
23 september, 2013 kl 23 september 2013 (14:03)

[…] har skrivit två gånger tidigare här på bloggen. Dels här… i januari och dels här… i februari. Här kommer ett inlägg till där han berättar hur det går för honom […]

Kommentar från solana
28 september, 2013 kl 28 september 2013 (22:23)

Jag har mått så dåligt och fatta inte, varför jag var ensam, mobbad, inte klara skolan eller senare arbeten samt inte kunde ha pojkvän. Mina syskon lämnade mig utanför och gör än idag. fick min diagnos asperger för ett år sedan vid 50 år. känner mig snuvad på livet.

Kommentar från Thomas Morkvist
14 januari, 2014 kl 14 januari 2014 (13:33)

Hej! Jag arbetar i Uddevalla kommun inom socialtjänsten. Jag och min kollega har ett projekt där vi försöker skapa en tidning. De som arbetar med tidningen idag är personer med Asperger eller liknande.
Vi efterlyser nu ”livsberättelser” korta berättelser ur valda delar av livet. Jag ser ju att det finns mycket material här, men det gäller ju att man vill dela med sig av det i vår tidning.
Är någon intresserad kan ni få mer information då.

med vänliga hälsningar
Thomas

Pingback från Ludmillas Blogg » Gästblogg: Jag vill leva!
14 augusti, 2015 kl 14 augusti 2015 (20:42)

[…] fick diagnosen Aspergers syndrom efter att vi började ha kontakt. Det var svårt för honom att acceptera diagnosen till en början. Han ville inte ens utredas för att han tänkte att det var bättre att dö än att få en diagnos. […]

Skriv någonting