Ludmillas Blogg

Amerikanska forskare har studerat överdödligheten i självmord för läkare. Med användning av det amerikanska registret över våldsamma dödsfall (NVDRS, the National Violent Death Reporting System) har forskarna tagit fram demografiska, medicinska, psykiatriska och psykosociala variabler för personer som avlidit genom självmord.

Materialet omfattade 31 636 självmordsoffer, varav 203 identifierades som läkare. Läkare som suiciderat, var signifikant äldre och de hade även varit gifta i högre utsträckning än vad som varit fallet för självmordsoffer i andra yrkesgrupper. Att ha haft arbetsrelaterade problem var en signifikant riskfaktor för läkare, men inte för icke-läkare. Bland psykosociala riskfaktorer fann man att förekomsten av problem på arbetsplatsen bidrog signifikant till självmord bland läkare (OR 3,12; 2,10 – 4,63, p<0,0005)). För icke-läkare var förlust av nära anhörig eller vän en betydande riskfaktor, men inte för läkare. Skjutvapen var den vanligast använda självmordsmetoden såväl för läkare som för icke-läkare. Läkare hade signifikant högre halter av bensodiazepiner, barbiturater och antipsykotika jämfört med andra yrkesgrupper, men det saknades uppgifter om ifall läkemedlen hade överdoserats avsiktligt eller använts i terapeutiskt syfte. Även om det var sannolikt att läkare hade haft en depressiv sjukdom, saknades stöd för att depressionen behandlats farmakologiskt. Resultaten stöder tidigare iakttagelser att arbetsrelaterade orsaker och fördomar gentemot psykisk sjuklighet kan hindra läkare från att söka adekvat behandling för sin depression och sina självmordstankar, skriver författarna.

Bakgrund
Självmordsfrekvensen bland läkare är högre än normalbefolkningens och så har det varit i flera decennier. En av de första artiklarna om överdödligheten för alla dödsorsaker hos läkare, publicerades redan 1881 och skildrade det riskfyllda livet för läkare i dåvarande England och Wales. Men stora förändringar har skett och läkare och andra akademiskt utbildade yrkesgrupper har sedan flera årtionden tillbaka en lägre dödlighet än den övriga befolkningen när det gäller somatiska sjukdomar. Huvudorsakerna tros vara en förbättrad livsstil och förändrade rökvanor, men läkares hälsorelaterade utbildning och höga socioekonomiska status bidrar sannolikt. Men när det gäller självmord är förhållandet det omvända. Sedan 1960-talet har en rad studier bekräftat att självmordsfrekvensen är högre bland läkare jämfört med normalbefolkningens och högst är den för kvinnliga läkare. En översikt från NASP 2006 visar att självmordsrisken för kvinnliga läkare i Sverige var högre inte bara jämfört med befolkningen, utan även jämfört med andra akademiker (NASP, Självmord bland läkare 2006). En norsk översikt av alla dödsorsaker för norska läkare mellan åren 1960-2000 redovisar en överdödlighetskvot (Mortality Rate Ratio; MRR) på 1,77 (95 % CI 1,45 -2,16) för manliga läkare och 2,93 (1,70 -5,04) för kvinnliga läkare jämfört med den övriga befolkningen (Aasland et al BMC Public Health, 2011).

Amerikanska forskare har genom en registerstudie sökt finna möjliga förklaringar till den högre självmordsfrekvensen bland läkare. Det amerikanska registret över våldsamma dödsfall (NVDRS, the National Violent Death Reporting System) bygger på uppgifter från bland annat dödsattester, rättsmedicinska undersökningar och patientjournaler. Forskarna använde registret för att ta fram demografiska, medicinska, psykiatriska och psykosociala variabler för personer som avlidit genom självmord. Man tog även fram information om utbildning, yrke, alkohol – och drogberoende samt information om vilka självmordsmetoder som använts (Gold et al 2013).

Resultat
Läkare som suiciderat var signifikant äldre och medelåldern var 59 + 16 år jämfört med 47 + 17 år för övriga självmordsoffer (p<0,00005). 85 % av läkarna och 81 % av icke-läkarna var män. Vid dödsfallet var en högre andel av läkarna gifta jämfört med icke-läkarna (61 % vs 41 %). Det fanns en något ökad risk för förekomst av psykisk sjukdom hos läkare jämfört med andra yrkesgrupper, OR (Odds Rate) var 1,34 (95 % CI 1,01-1,81; p=0,045), men det fanns ingen signifikant skillnad avseende samsjuklighet och depressiva symtom.

Bland psykosociala riskfaktorer fann man att förekomsten av problem på arbetsplatsen bidrog signifikant till självmord bland läkare (OR 3,12; 2,10 – 4,63, p<0,0005)). En nära familjemedlems eller en väns död eller att ha upplevt en kris under de senaste två veckorna var riskfaktorer för icke-läkare, men inte för läkare.

Slutsatser
Bakomliggande orsaker för en läkares självmord skiljer sig i flera avseenden från dem för andra yrkeskategorier. Den läkare som suiciderar har med stor sannolikhet brottats med något yrkesrelaterat problem, snarare än att ha upplevt ett dödsfall i nära familj eller vänkrets eller ha genomgått en kris av något slag. En läkares självbild är ofta fokuserad på yrkesrollen, skriver författarna. För en person vars personlighet och identitet i stor utsträckning hänger samman med arbetet kan problem på arbetsplatsen kännas betydligt mera hotfullt än för en person som inte på samma sätt identifierar sig med sin yrkesroll. Även om läkarna sannolikt hade haft en depression vid tidpunkten för självmordet, så fanns det inget som talade för att de fått en farmakologisk behandling för sin depression. Fyndet överensstämmer med uppgifter ifrån andra studier som beskriver att många läkare misstror sekretessen kring psykiska hälsoproblem och därför helt undviker professionell vård.

Leslie Sinclair, skriver i en kommentar till Golds artikel i februarinumret av Psychiatric News att opublicerade data från studien visat att 81 % av läkarna och 79 % av övriga yrkesgrupper hade en förstämningssjukdom som depression, dystymi eller bipolär sjukdom. Men för en läkare är behandling för psykisk sjukdom stigmatiserande. I många amerikanska stater anses en psykisk sjukdom vara lika begränsande för att utöva läkaryrket som att ha ett alkohol eller drogberoende (Sinclair 2013).

Christine Moutier och forskare vid San Diego School of Medicine, University of California, San Diego, USA redovisar i Academic Medicine sina resultat från ett webbaserat suicidpreventivt program för läkarstuderande och läkare. Programmet bestod av två delar: en screening med bedömning och remittering för vård och en utbildningsdel. Som screeningsinstrument användes Patient Health Questionaire (PHQ-9) och informationen var anonym och konfidentiell. Av 2860 e-post-utskickade inbjudningar blev 374 besvarade. Man fann att 101 personer (27 %) hade en PHQ-9 > 15, vilket enligt definition innebar att det fanns en hög risk för depression och/eller självmord. 48 av dessa personer remitterades till professionell psykiatrisk bedömning.

Källa: Nasp

Läs även andra bloggares åsikter om läkare och självmord, suicidrisk hos läkare, läkares självmord, suicid läkare

Taggar: läkare och självmord, läkares självmord, suicid läkare, suicidrisk hos läkare