Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Gästblogg: Jag är glad för livet jag fick behålla!

27 april 2013 (14:31) | depression, Efter förlossningen, graviditet, psykiatri, psykos, självmord | av: Ludmilla

2000 Fick jag min första dotter och min första depression, jag förstod då inte att jag var deprimerad. Det är ju ”normalt” att vara låg, känna sig ledsen, trött mm då man fött barn och ammar. Vad jag inte visste var att det inte var normalt att vara så väldigt ledsen och låg som jag var att tänka illa om sig själv, att allt jag gjorde det gjorde jag för att bli bekräftad av andra, fick även katastroftankar, fick otroligt svårt att hänga med i medierna, trodde min dotter skulle råka ut för i princip allt, blev väldigt kontrollerande.Det värsta läkte ut av sig själv så småningom.

2002 Väntade jag min andra dotter. Det var då i mitten på graviditeten jag kände att jag mådde allt sämre psykiskt. Var trött, ledsen, nedstämd. Det här var på sommaren, min barnmorska hade semester, jag tog ändå mod till mig och berättade om mitt mående till vikarierande barnmorska, hon avfärdar det och säger att det är ganska normalt det är pga hormoner. Jag litade på vad hon sa, det är väl hormonerna då så jag tog aldrig upp det igen. Jag mådde allt sämre, visade aldrig för någon hur jag mådde, berättade aldrig mer under graviditeten. Vad skulle det hjälpa, det var ju ”bara” hormoner!?

Jag födde en liten flicka, förlossningen gick snabbt och bra och amningen kom fort igång. Sedan blev allt bara svartare. Jag minns ännu hur trött jag var, jag var så fruktansvärt trött och utmattad. Min lilla flicka grinade mest hela tiden utom när hon fick ligga vid bröstet eller när jag bar omkring på henne. Första två dygnen fick jag sova totalt två timmar! Jag bad sköterskorna ge henne lite ersättning så hon skulle kunna sova en liten stund så jag också fick vila men jag blev avfärdad, ”låt henne suga så mjölken rinner till” jag satt på rummet och grät i förtvivlan, hade ont i hela kropp och själ av utmattning och av att känna mig otillräcklig. Jag kände mig så otroligt misslyckad när jag inte kunde få min dotter nöjd. Jag lämnade BB efter fyra dagar då hade äntligen mjölken runnit till och jag kände mig lite bättre till mods.

Väl hemma blev det inte lugnt, pappan var hemma men höll på med renovering i huset, hemma var också tvååriga storasyster som behövde sin uppmärksamhet. Sömnen blev inte bättre av att komma hem, båda barnen sov omlott och jag var vaken hela tiden tills jag stupade.

Jag började få hemska tankar om mig själv, jag kände mig totalt värdelös som mamma som inte lekte med storasyster, orkade inte med de mest basala saker som matlagning tvätt städning dusch mm, vad var jag för mamma som grät mest hela tiden, orkade inget längre, tankar på att jag inte förtjänade att vara mamma till mina prinsessor kom dagligen. När jag såg mig själv i spegeln var det någon helt annan. Det var något fult, -skammen gjorde mig ful. Mina barn kan inte ha en sådan ful mamma. Nu måste jag bort!!

När bebisen var ca 3 veckor gammal så tar min sambo ett allvarligt snack med mig, han har förstått att allt inte står rätt till, allt sköljer över mig, äntligen någon som förstår! Jag vill ju egentligen leva, men mörkret är för jobbigt. Han följer med till BVC och berättar för sköterskan hur jag mår, hon kontaktar direkt BVC psykologen och jag får tid dagen därpå. Allt är nattsvart men det känns ändå bra, jag är inte ensam. Psykologen är jättegullig och hjälper mig att få bokat en tid på en privat psykiatrisk mottagning. 3 veckor måste jag vänta tills jag får komma till läkaren. Jag går i en dimma, allt blir svartare, mitt mående börjar bli outhärdligt. Jag börjar sakteliga få en skev syn på verkligheten. Jag känner otroligt mycket för mina anhöriga, jag tycker jag är dem en stor last, de skulle må bättre utan mig.

Jag har tät kontakt med psykologen under tiden, men berättade nog inte allt. Den här tiden gick fort. Min bebis blir sjuk vid ca en månads ålder och vi blir inlagda. Jag får ångest och vill verkligen avbryta mitt liv, så dålig mamma som jag är. Jag ringer min psykolog och berättar att jag inte står ut längre. En psykiater från akutpsyk kommer till avdelningen, och tårarna bara flödar. Jag ber honom hjälpa mig, jag öppnar mig och berättar om alla mina tankar och känslor. Jag bönar och ber om att få antidepressiv medicin, men till svar
får jag ”Nu får du allt rycka upp dig, du har ett barn att ta hand om, det du ska du vara glad över inte kan du överge ditt barn. Vad är du för mamma som tänker på det viset!”, ”Det finns inga mediciner du kan äta när du ammar och du måste amma ett tag till,” sedan gick han igen och lämnade mig i det tillståndet. Dagen efter blir vi utskrivna.

Dagen kom då jag fick träffa min psykiater på den privata kliniken, mitt tillstånd var allt annat än bra, min sambo vågade nästan inte lämna mig själv mer och han följde mig till läkaren som stöd. Läkaren, en fin kvinna som förstod direkt vi började prata att jag behövde behandling direkt satte in mig på Anafranil, ett gammalt välbeprövat läkemedel men ack vilka biverkningar.

Fortsatt kontakt, allt blir svartare och svartare. Julen kom, slitningarna blev stora mellan mig och min sambo. Jag åker bort med barnen över jul. Efter nyår blir min verklighet riktigt skev, jag hamnar i gränslandet till psykos. Ingen vet, orkar inte berätta, vill inte att någon ska veta mitt mörker. Min spegelbild är så grymt förvrängd och nu planerar jag på allvar min bortgång.

Jag minns mina sammanbrott, min smärta av alla känslor som sköljer över mig. Jag får en dag för mig att klippa av mig mitt långa vackra hår, -varför ha sånt hår på en så ful människa? Jag känner mig så ful, ful av skam över mina tankar och känslor. Det här är ett ovärdigt liv, mina barn får en ovärdig uppväxt.

Jag samlar piller, har gamla sömntabletter min sambo haft, hittar även ADHD medicin från en släkting. Jag försöker, jag tar i från tårna för att visa omvärlden hur bra jag mår, att jag mår mycket bättre, jag vill få komma bort från den här världen i fred. Det går några veckor till, människor runt mig har förstått att jag mår
bättre.

Nu börjar jag planera när hur och var.
Jag älskar vatten, det är fridfullt, tabletterna gör så jag somnar och drunknar. En eftermiddag går jag och badar, barnen är i trygga händer med en släkting hos oss. Med mig tar jag alla mediciner, Anafranil, ADHD medicin och sömnmedel. Skriver ett avskedsbrev, det står hur jag mår, hur jag ser på mig själv, ser en avskyvärt ful person, ful av skammen, ful av tankarna, att jag ej orkar längre mm.
Jag är nog säkert psykotisk nu!

Jag målar mig själv i ansiktet med läppstift och kajal, jag står inte ut med min egen spegelbild! Jag tar tabletterna, tuggar på alla totalt ca 300 st (de tas snabbare upp i systemet) lägger mig i badet och njuter av det varma vattnet som fyller badkaret, allt känns så skönt, äntligen ska jag få slippa all smärta.

Vet inte hur länge jag legat, men drunkna hann jag aldrig förrän min sambo anat oråd och bröt upp dörren, jag är väldigt omtöcknad, vattnet är kallt. Mamma och pappa står snart i badrummet. Minns inte mycket. Ligger sedan i vår dubbelsäng, mamma gråter, jag hör inte vad de talar om. Så får jag höra 112 och gör motstånd eller försöker sedan försvinner jag igen, vaknar till lite på en bår som rullas fram i kala korridorer och slocknar igen. Vaknar med slangar och blippande apparater, sliter i slangarna och det börjar tjuta överallt låter det som, försöker resa mig upp men är för omtöcknad och påverkad ännu och en personal kommer till mig och lugnar mig, jag somnar igen.

Jag vaknar till ordentligt två dagar senare på HIVA (hjärtintensiven). Första tanken ”Vad fan!! Jag misslyckades!!” Min sambo vill jag ska hem snart, jag vill hem och fullborda mitt projekt. Läkaren vill först inte skriva ut mig, men han var inte svårövertalad så jag får åka hem. Ingen undersökning om tillstånd gjordes. Fick två stesolid med mig hem för att dämpa ångesten. Min sambo skulle övervaka mig, det var strikta order ifall jag skulle få komma hem.

Allt är dimmigt för mig, kan inte släppa tankarna på att ta bort mig, smärtan försvinner inte. Jag är bestämd jag ska bort. Tre dagar senare överdoserar jag andra läkemedel men ångrar mig och försöker kräkas upp dem, får inte upp alla och blir rätt borta. Får tag på sambon som är ute med barnen. Av någon anledning åker vi inte till sjukhuset, han tog hand om mig ett dygn sedan vaknade jag ur mitt rus. Fylld av skam över vad jag gjort, tacksam över att jag levde.

Ny läkartid, hon satte ut Anafranil och in med Citalopram och ”psykoserna” försvann. Det var troligtvis så att jag inte tålde Anafranil. Sakta men säkert blev livet ljusare. De depressiva perioderna återkommer men nu är det mer som nedstämdhet, självmord har jag aldrig mer funderat på.

När jag ser i backspegeln så ser jag hur dålig psykvården var och är, med facit i hand förstår jag även att mitt mående låg dels i mig själv men även stor sömnbristen jag fick med två små barn som hade sömnstörningar. Långvarig sömnbrist kan göra vem som helst psykotisk, det är en välkänd tortyrmetod. Jag visste inte då att mina barn hade Autism och ADHD som kan störa sömnen och aktivitetsnivån hos barn framförallt infantil Autism som min yngre dotter har, det var orsaken till att hon aldrig var nöjd när hon var bebis, det var svårt att tillfredsställa henne.

Idag önskar jag att de hade lyssnat på mina rop om hjälp både barnmorskan, läkaren från akutpsykiatrin och på BB.

Idag tio år senare är jag trebarnsmamma till tre härliga flickor och är glad över livet jag fick behålla!

Vilken otroligt gripande historia. Så svårt du har haft det! Just den där tiden när man förväntas vara som lyckligast i livet. Det är viktigt att du lyfter fram att det inte alltid är en dans på rosor att få barn. Man kan både drabbas av förlossningsdepression, psykos och utmattning. Jag blir alldeles varm i kroppen av att läsa att du idag kan njuta av dina döttrar och att du är glad att du inte lyckades ta ditt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Anna Karlsson
27 april, 2013 kl 27 april 2013 (16:40)

Väldigt bra skrivet. Lärorikt och intressant. Men du borde fått en bra psykvård direkt. Att du mådde så dåligt är ju inte ditt fel. Att få ett bra bemötande är A och O när man söker vård. Och att få rätt hjälp. Innan det har gått för långt. Starkt av dig att berätta om det! Tack för att du delar med dig! Många kramar från Anna.

Kommentar från Nicole
28 april, 2013 kl 28 april 2013 (10:42)

Hej,
Jag och min kompis är inlagda på bup, en låst avdelning med tvångsvård. Följ våran blogg, och kommentera gärna.
http://www.nattstad.se/slutenvård

Kommentar från Carina Andersson
2 maj, 2013 kl 2 maj 2013 (4:48)

Tack för ett mycket bra gästinlägg! Det måste ha varit hemskt att må så dåligt och inte få all hjälp man behöver.

Skriv någonting