Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Självmordsförsök bland invandrare

7 mars 2014 (14:46) | självmord | av: Ludmilla

Professor Marcello Ferrada de Noli skriver i Läkartidningen att antal säkra självmord bland invandrare ökat med 10,8 % under år 2012, medan motsvarande ökning bland svenskfödda var 2,8 % jämfört med år 2011. Enligt hans beräkningar kan de höga självmordstalen under 1980-talet härledas till en hög överrepresentation av utlandsfödda ifrån Finland, Tyskland och Danmark Av dödsorsaksdata från 2012 framgår att invandrarkvinnor över 65 år är överrepresenterade. I en tredjedel av fallen rördes det sig om unga invandrare mellan 15-24 år. Författaren konstaterar att vara flykting eller andra generationen invandrare är riskfaktorer för självmord.

Cendrine Bursztein Lipsicas vid NASP har tillsammans med europeiska forskare studerat vilken vård som invandrare respektive inhemska personer fått efter självmordsförsök. Material till studien har man hämtat från the WHO/EURO Multicentre Study on Suicidal Behaviour och omfattar analys av data från 8 865 självmordsförsök i den lokala befolkningen och 2 921 självmordsförsök av invandrare i åtta europeiska länder. Det fanns stora olikheter mellan vilken form av eftervård som tillämpades i länderna. I Nederländerna respektive Spanien karaktäriserades vården av att man i signifikant mindre utsträckning än vid andra centra, inte remitterade vare sig invandrare eller inhemska patienter till eftervård efter självmordsförsök. Invandrare från östeuropeiska och utomeuropeiska länder löpte en högre risk att inte få eftervård jämfört med inhemska patienter. Utomeuropeiska invandrare remitterades till ickepsykiatrisk vård i högre utsträckning än inhemska patienter. Sannolikheten att vårdas inom slutenvården efter ett självmordsförsök var signifikant lägre för utomeuropeiska patienter än för inhemska. Resultaten antyder att invandrarnas status påverkar valet av eftervård, skriver författarna och påpekar att det finns ett stort behov av kulturellt anpassade riktlinjer och vårdrekommendationer för omhändertagande av europeiska invandrare med självmordproblematik.

Bakgrund
Enligt FNs beräkningar var antalet invandrare i Europa omkring 70 miljoner år 2010, vilket motsvarar ungefär 10 % av Europas befolkning. Sverige har sedan 1980-talet gradvis förändrats från att ha varit ett relativt homogent samhälle till ett multikulturellt, där 17 % av befolkningen år 2012 var invandrare. Under det senaste decenniet har en hög andel av invandrarna varit asylsökande flyktingar från krigshärjade länder som Iran, Irak, Syrien och olika afrikanska stater. Flera såväl svenska som internationella studier har visat att invandrare ofta har en sämre psykisk hälsa än den inhemska befolkningen. Svenska studier beskriver också könskillnader bland invandrarna och att kvinnliga flyktingar från låginkomstländer utgör en högriskgrupp för psykisk ohälsa bland invandrande kvinnor. Det har föreslagits att invandrarnas självmordsfrekvens i värdlandet generellt sett avspeglar det egna hemlandets självmordsfrekvens. Men det finns undantag och flera svenska studier har visat på en ökad risk för såväl självmordsförsök som självmord i vissa invandrargrupper.

Ökat antal självmord bland invandrare
Professor Marcello Ferrada de Noli, verksam vid tidigare avdelningen för socialmedicin, Karolinska Institutet, Solna, skriver i Läkartidningen (2014:111) att år 2012 ökade antalet självmord bland invandrare i Sverige. Enligt Socialstyrelsens dödsorsaksregister ökade antalet självmord, säkra och osäkra med 9 % under 2012. Ferrada de Noli har analyserat dessa data ytterligare och funnit att om man utesluter osäkra självmord och utgår ifrån data för säkra självmord, uppgår ökningen endast till 3,7 %. Av dessa var ökningen 2,8 % för svenskfödda personer medan ökningen för utrikesfödda var 10,3 %.

Han har även studerat självmordsfrekvenserna för åren 1981-1991 och funnit att de höga självmordstalen under dessa år i stor utsträckning berodde på en överrepresentation av utlandsfödda. Under åren 1981-1991, när svenskfödda personer hade ett självmordstal på 17,6 per 100 000 invånare, var exempelvis motsvarande tal för finländska invandrare 35,0, för tyska invandrare 28,4 och för danskar 36,8. I en tredjedel av fallen rördes det sig om unga invandrare mellan 15-24 år.

Majoriteten av dagens och de senaste decenniernas invandrare kommer emellertid från mellanöstern och från utomeuropeiska krigshärjade länder. Traumatiserade flyktingar har visats ha en förhöjd risk för självmordshandlingar. Ofta är självmordstalen för dessa flyktingar högre än de självmordstal man finner i respektive hemland. Exempelvis var självmordstalet i Sverige för de politiska flyktingar som kom ifrån Uruguay under 1987-1981 32,9/100 000, vilket var tre gånger högre än självmordstalet i hemlandet Uruguay.

Ferrada de Noli finner vid en egen preliminär analys av självmordsiffrorna från 2012 att självmorden bland utlandsfödda män år 2012 ökat i jämförelse med 2011 och att invandrarkvinnor över 65 år är överrepresenterade bland självmorden. Han hänvisar även till studier av andra svenska forskare som funnit en ökad risk för självmordsförsök hos utomeuropeiska unga kvinnliga flyktingar mellan 18-29 år. Sammantaget har dock de höga självmordstalen för invandrare och flyktingar minskat under senare år jämfört med åren 1980-1990, skriver författaren.

En jämförelse av vård efter självmordsförsök för invandrare och inhemsk befolkning.
Cendrine Bursztein Lipsicas vid NASP har tillsammans med europeiska forskare studerat vilken eftervård som invandrare respektive inhemska personer i värdlandet fått efter självmordsförsök. Material till studien har man hämtat från the WHO/EURO Multicentre Study on Suicidal Behaviour och omfattar data från centra i värdländerna Belgien, Estland, Israel, Nederländerna, Tyskland, Schweiz, Spanien, och Sverige för åren 1989 till 2003 (Bursztein et al 2013, bifogad).

De aktuella vårdformerna var 1) ingen eftervård, 2) icke psykiatrisk eftervård, 3) psykiatrisk/psykoterapeutisk öppenvård och 4) psykiatrisk/psykoterapeutisk slutenvård. Deltagande centra delades in i tre olika grupper avseende den behandlingspolicy som tillämpades: Centra i Leiden och Oviedo fördes samman till en grupp eftersom dessa centra sällan remitterade patienter till slutenvård, däremot remitterade man oftare patienter till öppenvård, till skillnad från andra centra. Tallinn fick utgöra en egen grupp eftersom detta centrum så gott som aldrig remitterade till icke-psykiatrisk vård. Övriga centra fördes samman till en tredje grupp eftersom de hade väl överensstämmande vårdpolicies. Invandrarna delades upp i tre grupper: Västeuropeiska invandrare (n=543), östeuropeiska invandrare (n=1703) och utomeuropeiska invandrare (n=695). Kontrollgruppen bestod av 8 865 inhemska personer som gjort självmordsförsök.

Resultat
Risken att inte få någon vård efter självmordförsök var högst för patienter i Oviedo och Leiden, där mer än en tredjedel av patienterna skrevs ut utan eftervård, oavsett om man var invandrare eller från den inhemska befolkningen (Odds Ratio, OR =2,54; 95 % CI 2,19-3,02, p<0,001).

Statistiska beräkningar visade att invandrare från Öst-Europa som gjort självmordsförsök hade signifikant högre risk att inte få eftervård, jämfört med respektive kontrollgrupp, d v s patienter i den inhemska befolkningen som gjort självmordsförsök (OR 1,57;1,28-1,92, p<0,001). Även utomeuropeiska invandrare riskerade att inte få eftervård i samma utsträckning som inhemska kontroller (OR 1,32; 1,04-1,69, p<0,05). Å andra sidan fick västeuropeiska invandrare oftare eftervård jämfört med inhemska kontroller (OR 0,67; 0,46-0,97, p<0,05).

Sannolikheten för icke-psykiatrisk vård efter självmordsförsök var jämförbar mellan öst- och västeuropeiska invandrare och respektive kontrollgrupp. Icke-europeiska invandrare remitterades däremot till icke-psykiatrisk vård i signifikant högre utsträckning än de inhemska kontrollerna (1,33; 1,03-1,70, p<0,05).

Västeuropeiska invandrare hade större sannolikhet att remitteras till öppenvård efter självmordsförsök jämfört med sitt värdfolk. Vårdplatsen hade stor betydelse. Vid Oviedo och Leiden var sannolikheten att bli remitterad till öppenvård jämfört med annan typ av vård, högre än vid någon av de andra vårdplatserna (5,41; 4,75 – 6,17).

Det var ingen skillnad när det gällde slutenvård mellan östeuropiska eller västeuropeiska invandrare jämfört med inhemska patienter, däremot var sannolikheten betydligt lägre för utomeuropeiska invandrare att bli remitterade till eftervård inom slutenvården (0,73; 0,62-0,8, p<0,001).

Forskarna fann inga skillnader mellan grupperna i den vård patienterna erbjudits vare sig man i sitt självmordsförsök använt sig av en våldsam metod eller inte.

Slutsatser
Resultaten antyder att förutom stora skillnader i vård mellan olika platser i Europa tycks invandrarnas status påverka vilken vård de remitteras till efter ett självmordsförsök, skriver författarna. Öst-européer och utomeuropeiska invandrare skrivs oftare ut utan eftervård jämfört med inhemska patienter. Det är möjligt att språksvårigheter och kulturskillnader försvårar för patienten att kunna förklara sin situation och för den ansvariga vårdaren att få full förståelse för situationens allvar. EPA (the European Psychiatric Association) har formulerat tydliga riktlinjer för lämplig vård efter självmordsförsök (EPA, Suicide treatment and prevention, bifogad). Den aktuella studien visar att det finns ett behov av kulturellt anpassade riktlinjer och vårdrekommendationer för invandrare med självmordsproblematik samt ökade kunskaper om olika invandrarkulturer bland vårdansvariga i Europa.

Sammanställt av Rigmor Stain NASP

Skriv någonting