Självmord bland unga
Göran Högberg, med dr. specialist i barn och ungdomspsykiatri och legitimerad psykoterapeut vid BUP, Södertälje bemöter i Läkartidningen docent Göran Isacssons (öl vid Psykiatri Sydväst) påstående att det skett en drastisk ökning av antalet suicid i åldrarna 10-19 år, främst bland unga som inte behandlats med antidepressiva läkemedel. Högberg har en annan uppfattning. Visserligen har självmordstalen det senaste decenniet minskat i alla åldersgrupper utom i den yngsta, men det är för små tal och för stor variation för att säkert kunna avgöra att det skett en förändring över tid. Vad som är betydligt allvarligare är att antal självmord per 100 000 i den yngsta åldersgruppen, trots ökad medicinering och suicidpreventiva åtgärder, kvarstått på i stort sett samma nivå under det senaste decenniet. Till skillnad från Isacsson anser Högberg att effekten av SSRI (selektiva serotonin-återupptagshämmare) vid depression hos unga är obetydlig. I TADS (Treatment for Adolescents with Depression Studie) har NNT (Number Needed to Treat) för fluoxetin (Fontex) beräknats till 10, d v s man behöver läkemedelsbehandla 10 patienter för att 1 patient skall bli bättre än med placebo. Vid SSRI-behandling finns samtidigt alltid en ökad risk för självmordshändelser, vilka vid fluoxetinbehandling har visats inträffa jämnt utspridda under behandlingstiden. Högberg anser att det är inom psykoterapin som de största vinsterna finns att hämta när det gäller att finna metoder som minskar ungdomars död genom självmord. Kanske skulle fler ungdomar söka professionell hjälp om de erbjuds en behandling som de uppfattar som meningsfull. Fullbordad suicid hos unga borde anmälas som misstänkt biverkan av SSRI, skriver Högberg.
Det senaste decenniet har det pågått en intensiv debatt rörande nyttan respektive skadeverkningarna av antidepressiv behandling av psykiskt sjuka barn och ungdomar. Upprinnelsen grundar sig på den varning som FDA (US Food and Drug Administration) utfärdade år 2004, nämligen att antidepressiva läkemedel, så kallade selektiva serotonerga återupptagshämmare (SSRI) kan öka risken för självmordshandlingar. Två år senare bedömde EMAs (European Medical Agency) vetenskapliga kommitté CHMP (Committee for Medicinal Products for Human Use ) att det var fanns vetenskaplig evidens för att SSRI-preparatet fluoxetin har effekt mot medelsvår och svår depression. EMA samt Läkemedelsverket beslutade således att rekommendera att fluoxetin (Fontex) godkänns för behandling av depression hos barn och ungdomar över åtta års ålder, med reservationen att flouxetin bara bör användas tillsammans med psykologisk behandling och behandlingen bör avbrytas om man inte noterat effekt efter nio veckors behandling. Men kontroversiella resultat från kliniska prövningar har lett till att frågan rörande antidepressiva läkemedels nytta respektive skadeeffekt hos barn och ungdomar fortfarande är föremål för debatt.
Göran Isacssons inlägg i Läkartidningen
Göran Isacson, docent, ÖL, Psykiatri Sydväst, skriver i Läkartidningen 32/33 2014 (Läkartidningen 2014;111:CZEI) att självmordstalen ökar kraftigt bland unga som inte behandlats med antidepressiva läkemedel. Enligt hans uppfattning skedde en ökning av antalet självmord bland de yngre (10-19 år) under första hälften av 2000-talet och att ökningen skedde bland ungdomar som inte behandlats med antidepressiva läkemedel. Han anser att detta är en följd av läkemedelsmyndigheternas varningar för ökad risk för självmordsbeteende vid SSRI-behandling, vilket enligt hans uppfattning baserats på otillräcklig evidens. Isacsson anser även att myndigheten missbedömt SSRIs nytta som behandlingsalternativ vid psykisk sjukdom hos barn och ungdom och att evidensen för fluoxetins effektivitet vid depression måste bedömas som stark.
Göran Högberg svar i Läkartidningen
Göran Högberg, leg läkare och specialist i allmänpsykiatri och barn och ungdomspsykiatri samt legitimerad psykoterapeut, har en motsatt uppfattning (Läkartidningen 2014;111:C3US). Han hänvisar till resultaten från TADS (Treatment for Adolescents with Depression Study, Vitiello B, 2009, a,b länk till läsrum), en klinisk dubbelblind, kontrollerad prövning av hög kvalitet där man jämför enbart fluoxetinbehandling med en kombinationsbehandling av fluoxetine och kognitiv beteendeterapi (KBT). I studien bedöms fluoxetins effekt vid depression hos barn och unga vara obetydlig med ett NNT på 10 (NNT= Number Needed to Treat = det antal patienter som behöver behandlas för att en av dem ska ha förbättrats mer än kontroller som fått placebo). I studien rapporterades nya självmordshändelser av 15 % av de ungdomar som enbart fått fluoxetin. Antalet självmordshändelser halverades vid kombinationsbehandlingen fluoxetin + KBT, vilket har tagits som intäkt för att KBT sannolikt utövar en skyddande effekt mot självmordsbeteende. Av stor klinisk betydelse var att självmordshändelserna var utspridda över tid, och inte koncentrerade till tiden i början av behandlingen. Det betyder att ökad självmordsrisk kan föreligga under hela behandlingstiden vilket kräver kontinuerlig noggrann uppföljning av patienten. Som en följd av dessa resultat borde vi betrakta och anmäla fullbordade suicid vid SSRI-medicinering som misstänkt biverkan, skriver Högberg.
Slutsatsen att fluoxetin har en blygsam men positiv antidepressiv effekt, i likhet med flertalet av senare generationens antidepressiva läkemedel, vid depression hos unga har senare redovisats i en Cochrane-översikt (Hetrick et al 2012, länk till läsrum). Författarna konstaterar att, även om man inte kan urskilja några stora skillnader i behandlingseffekt mellan de olika antidepressiva som studerats så förefaller ändå fluoxetin vara den mest effektiva, i synnerhet i den yngsta åldersgruppen. I samma översikt finner man också bevis för en 58 % ökad risk för självmordsbeteende vid antidepressiv behandling jämfört med placebo. En vanlig felkälla, som försvårar utvärderingen av såväl behandlingseffekt som eventuell suicidal biverkan är att i majoriteten av prövningar är de studerade populationerna inte representativa för det klientel man ser i kliniska sammanhang. Således har patienter som tidigare inte svarat på behandling, patienter som tidigare gjort självmordsförsök samt patienter med samsjuklighet ofta exkluderats i prövningarna.
Självmordstalen har minskat stadigt sedan 1990-talet för de äldsta åldersgrupperna. Däremot har självmordstalet legat på en så gott som oförändrad nivå i den yngsta åldersgruppen (15-24 år) och varierat mellan 11,1-14,4 per 100 000 individer under de senaste tio åren. I den av Isacsson nämnda åldersgruppen 10-19 år varierade suicidtalet enligt Socialstyrelsens databas mellan 3,06 och 5,58 per 100 000 individer. Det är för små tal och för stor variation för att säkert kunna avgöra om det skett en förändring över tid. Av betydligt större vikt är det faktum att självmordstalet för unga, trots ökad medicinering, övrig vård och suicidpreventiva åtgärder kvarstår som oförändrat under det senaste decenniet, skriver Högberg.
När det gäller depression hos barn och ungdom kräver den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA att psykologisk behandling prövas innan medicinering med fluoxetin sätts in. ”Vi bör inte experimentera med förskrivning av icke godkända preparat vid behandling av unga människor” skriver Högberg. Han anser att det är inom psykoterapin som de största vinsterna för att minska unga människors död genom självmord kan hämtas. De oförändrade självmordstalen och de begränsade behandlingsalternativen för deprimerade och självmordsnära unga människor illustrerar behovet av intensifierad forskning, lämpligen omfattande studier på europeisk nivå med flera tusen deltagare.
Det är väl känt att ungdomar med psykiska problem drar sig för att söka hjälp inom vården, de vänder sig i stället till sina jämnåriga. Det kan vara svårt att motivera en deprimerad tonåring till läkemedelsbehandling när det inte är förrän efter en 4-6 veckors behandling som hen kan förvänta sig att må bättre. Och, även om man vid läkemedelsbehandling statistiskt sett finner en minskning i depressionssymtom, upplever många unga människor inte en kliniskt betydelsefull förbättring. I TADS-studien visas att en kombination av fluoxetin och KBT ger en snabbare förbättring än såväl enbart fluoxetin som enbart KBT.
Kanske fler självmordsnära ungdomar kan motiveras att söka professionell hjälp om den vård de erbjuds upplevs som meningsfull, skriver Högberg.
Kommentar från M_92
26 juli, 2015 kl 26 juli 2015 (14:41)
Det känns inte som sjukvården kan hjälpa dessa unga. Min fråga är vart hjälpen finns och vad det är som hjälper. Kan det inte dessutom bli värre om unga besöker sjukvården, och ev. förskrivs olika läkemedel. Vad som sker på BUP har jag ingen aning om.
I de år som man haft en psykiskt sjuk syster (som har förstört en del av ens barndom), sitter jag och tänker om det är något med mediciner (ev. SSRI) som gjort att det till och med eskalerat. Eftersom det inte blivit bättre precis.
Tyvärr har vår familj stått ut med väldigt hemska grejer som min syster gjort. Efter alla turer till sjukhus så har ingenting blivit bättre, mycket slit, upprörd mamma som ringer till sjukhuset, sekretess…är det man får höra, att man inte får reda på någonting, vad som hänt med henne.
När jag fått veta att hon förskrivits antidepressiva så undrar jag om det är det som gjorde henne galen. Det har varit väldigt hemska grejer. Att hon slagit, rivit, bitit mamma, – förstört i bilen medan pappa kört bilen, samtidigt som hon dragit i håret på mamma, i hennes örhängen, skrikit på torg, betett sig våldsamt, mycket avundsjuka har konstant kretsat, mycket verklighetsförvrängd, tagit saker från oss. När just detta hände i bilen så körde vi till akuten, då vi trodde att något äntligen skulle hända, hon släpptes senare ut då hon åkt med polisbil till en psykakut, allt var som vanligt igen, och så har det hållit på. Semestrar har blivit förstörda. Många tråkiga minnen. I bilen vid det tillfället öppnade hon dörren och försökte ta strypgrepp med bältet. Jag som bara var 10 år, har en 7 år äldre syster.
Detta har hänt under min barndom. Jag kommer alltid att undra hur det kommer sig att man kan var en sån människa. De svaren antar jag att man aldrig kommer få reda på. Kanske finns det andra som varit med om liknande saker. Men hela allt känns väldigt exceptionellt och det har ju som sagt varit ett helvete under ens uppväxt tyvärr.
Trots kontakt med sjukvården, (Hon har haft ätstörningar, och det har varit mycket med den biten..) har inget hänt under alla år. Vad är sjukvården till för? Jag undrar också om sjukvården förskrivit henne mediciner (som ingen annan som anhörig får reda på) kan ha viss orsak till allt (som gjort henne till en ”icke-människa” i princip. Hon har aldrig haft empati. Eller om det ligger i hennes natur av någon sorts ”sjukdomsbild” (vilket absolut måste ha en stark bidragande orsak).
Det vore i alla fall intressant att veta vad som orsakat henne beteende och oångerfulla-hemska beteenden som hon haft (att man inte förstår att man gör hemska grejer, inte ångrar det, gör saker som allt var som vanligt igen..) Hela den biten är konstig.
Tack för ditt stöd och för att du kämpar! Hoppas du får många ”svar” på dina frågor, och att det utvecklingen blir ljusare.