Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Komplicerad sorg och KBT

14 oktober 2014 (20:12) | att hjälpa andra, KBT, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Sammanfattning

Det finns en brist på forskning om begreppet ”komplicerad sorg” hos anhöriga till en person som tagit sitt liv. Wittouk och hennes medarbetare vid universitetet i Ghent, Belgien har undersökt om efterlevande får lindring av sina självanklagelser, depressiva symtom, suicidtankar, hopplöshetskänslor och undvikandebeteenden efter att ha deltagit i ett KBT-baserat utbildningsprogram för närstående till en person som avlidit genom självmord. Den randomiserade, kontrollerade studie de genomförde visade emellertid inte på några signifikanta skillnader i dessa upplevelser mellan kursdeltagarna och en kontrollgrupp av efterlevande som fick sedvanligt psykologiskt stöd utan den extra utbildningen. Å andra sidan fann man en signifikant symtomlindring över tid när det gällde tecken på komplicerad sorg depression i interventionsgruppen. Läs hela artikeln här.

Bakgrund

Sorgen efter en familjemedlems självmord är ofta komplicerad. I högre grad än när döden följer efter ett långt liv, då det är förhållandevis okomplicerat för den sörjande att gradvis acceptera förlusten, omorientera sig och gå vidare, är det efter ett självmord närmast oundvikligt att den efterlevande lämnas med obesvarade frågor om varför självmordet genomfördes. ”Kunde jag ha förhindrat det?” är en annan fråga som ibland tynger den som lämnats på detta sätt.

I en studie av Ciska Wittouk och medarbetare vid universiteteti Ghent, Belgien, utgår författarna från att sorgen efter ett självmord ofta anses komplicerad och att stöd till efterlevande och främjande av deras psykiska hälsa är en del av självmordspreventiva strategier i många länder. I en inledande genomgång av tidigare forskning i området hittar de dock bara en metodologiskt väldesignad tidigare undersökning (de Groot et al., 2007). Studien visade att ett KBT-program för anhöriga inte hade långsiktiga positiva effekter på de allvarligaste tecknen på en komplicerad sorgreaktion: depression och självmordstankar. Däremot tycktes andra sidor av sorgen, som att klandra andra eller sig själv för självmordet, undvikande beteenden samt skuldkänslor i en viss utsträckning ha påverkats av KBT-interventionen. Eftersom dessa fenomen inte studerades systematiskt i den tidigare studien, ville Wittouk och hennes medarbetare undersöka om ett KBT-baserat utbildningsprogram, som komplement till ett ”sedvanligt bemötande” av anhöriga, minskade reaktioner som självanklagelser, depressiva symtom, suicidtankar hopplöshet och (andra) negativa tankar och undvikandebeteenden.

I den aktuella studien delades 86 anhöriga slumpvis till två grupper, en interventionsgrupp, som fick fyra 2-timmars KBT-baserade utbildningssessioner i det egna hemmet och en kontrollgrupp, som enbart följdes med intervjuer i hemmet vid två tillfällen. Efter bortfall i båda grupperna bestod den totala undersökningsgruppen av 70 personer. Utbildningen täckte fakta om självmord, t ex den suicidala processen, övergripande förklaringsmodeller, speciella omständigheter vid sorg efter ett självmord, myter om sorgeprocesser och om hur man kan hantera sorg. De reaktioner studien syftade till att beskriva mättes med en uppsättning poänggivande skalor. Förutom holländska versioner av Inventory of Traumatic Grief(ITG), Beck Depression Inventory(BDI) och Beck HopelessnessScale, användes lokalt utvecklade skattningsinstrument för att fånga tankar vid sorg samt en skala som fångar ”copingstrategier”.

Resultat

Trots att inga signifikanta skillnader mellan grupperna kunde presenteras 8 månader efter interventionen, uppvisade interventionsgruppen för sig själv en signifikant symtomlindring, alltså en förändring över tid vad gäller tecken på komplicerad sorg (enlITG) och depression (enlBDI). Likaså noterades en signifikant förändring inom gruppen när det gällde att uttrycka känslor och söka socialt stöd: man sökte mindre stöd efter KBT-utbildningen, vilket var en förändring i oväntad riktning.

Kort diskussion

Att en lindring av den komplicerade sorgen inte kunde fastställas som en statistiskt signifikant skillnad mellan interventions- och kontrollgrupperna tycks vara en upprepning av de Groots fynd, som var utgångspunkten för den aktuella studien. Författarna diskuterar flera tänkbara förklaringar till detta, t ex att de som intervjuare gjorde hembesök och därmed gav psykologiskt stöd även till kontrollfallen. Men det (upprepade) negativa resultatet kan också betraktas som ett väsentligt forskningsresultat: det kanske inte går att fånga den svåra sorgen– de inre skeenden i en människa som handlar om att komma tillrätta med livet och världen efter ens makes, barns eller syskons självvalda död– med randomisering till olika behandlingsgrupper, som av etiska skäl inte kan vara helt renodlade, kvantitativa utfallsvariabler och statistisk analys. En relevant utforskning av sorg kräver möjligen en annan, mer upplevelsefokuserande metod.

Forskarna introducerar själva denna tanke i sina slutsatser. Men de låter oss inte veta om det vore möjligt att studera det befintliga intervjumaterialet kvalitativt. Min reflektion om detta är att deras semistrukturerade intervjuer under 8-10 timmar med var och en av undersökningspersonerna i interventionsgruppen och minst 2 timmar vardera med kontrollpersonerna kan ha genererat ett rikhaltigt material, berättelser som, om de är tillräckligt väldokumenterade, skulle kunna ge ett tillskott till den samlade förståelsen livslånga sorg som en människas för tidiga och självvalda död sannolikt innebär för de närstående.

David Titelman, NASP

Skriv någonting