Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Jag svarar på frågor om självmord i SVT chat

1 november 2015 (22:28) | att hjälpa andra, självmord, skolan, tonåringar, tröst&hopp | av: Ludmilla

Efter Morgan Allings program Morgans Mission som den 26 okt handlade om självmord som den yttersta konsekvensen av mobbing svarade jag på tittarnas frågor:

Ludmilla Rosengren, läkare, KBT-terapeut och styrelseordförande för organisationen Suicide Zero, svarade på tittarnas frågor om mobbnings- och självmordsproblematik.

Gina: Jag har känt mig deprimerad i nästan ett år (med anledning i bland annat problematisk relation och fysisk sjukdom) och mitt liv är meningslöst men samtidigt vill jag fortfarande så mycket hitta tillbaka till glädjen i livet vet bara inte hur ska man göra? Det är inte en sak som är fel som man kan vrida rätt utan det är mer allmänt att jag känner mig malplacerad? Vad kan jag göra till en början? Jag har tappat det mesta känns det som och jag orkar inte äta för vad tjänar det till? Går det att komma tillbaka i små steg och släppa självmordstankarna? Hur?

Ludmilla Rosengren: Hej Gina, Vad otroligt tufft du har det. Jag hör att du tycker att det känns hopplöst. Att det finns flera saker som gör att du känner meningslöshet. Jag tycker att du ska se till att få en terapeutisk kontakt som kan hjälpa dig att se på tillvaron på annorlunda sätt och att få hopp om att det ska kunna bli förändring. För förändring är möjlig. Även om det inte känns så. Ja, det går att komma tillbaka i små steg. Men det är just små steg man måste ta. Varmt lycka till! Ge inte upp!

Amanda: Vad säger man till någon som berättar att de vill ta livet av sig?

Ludmilla Rosengren: Då ska man ta det på största allvar. Egentligen vill personen nog inte dö, utan just då är det för svårt att leva. Man har givit upp hoppet om att det ska bli bättre. Men det blir bättre. Det du kan göra är att inge hopp. Och att hjälpa personen att få hjälp. Och sedan fortsätta finnas kvar och stötta. Lova aldrig att inte berätta om självmordstankar. Det visar att personen är i livsfara och det måste alltid tas på allvar oavsett om det är självmord, hjärtinfarkt eller något annat.

Max: De flesta som tar sig genom högstadiet och gymnasiet vet att det oftast blir lite lättare sedan, men hur får man ett skolbarn att förstå det? Det är liksom inte så enkelt att tro på när allt är som jobbigast.

Ludmilla Rosengren: Ja, precis så är det ju. Jag tror att vi måste vara öppna med att det finns svårigheter i livet och istället för att skydda våra barn från våra problem visa hur vi löser det som uppkommer. Det är problemlösningsförmågan som är en av de viktigaste sakerna att öva upp för att kunna se olika lösningar på uppkomna situationer.

Jonna: Hej Ludmilla, en vän till mig har en son i yngre tonåren som haft det ganska svårt socialt och varit ganska ensam. Oftast verkar det fungera ok men ibland är han väldigt nedstämd. Finns det några särskilda tecken man ska hålla utkik efter? Och hur stöttar man lättast personer i sin närhet som brottas med depressioner eller liknande problem?

Ludmilla Rosengren: För att upptäcka om någon har självmordstankar är det viktigaste att våga fråga om de finns. Att han verkar nedstämd är tillräckligt för att ställa den frågan. Du kan fråga t ex ”Jag märker att du är nedstämd emellanåt och jag blir orolig över hur du har det. Kan vi prata om det?” Sedan kan du fråga: ”När man är så nedstämd som du berättar att du är så är det vanligt att man ibland tänker att man inte orkar leva längre. Har du känt så någon gång?” Det viktigaste att göra är att se till att personerna får professionell hjälp och att själv finnas kvar och visa att man bryr sig om.

Evelina: Vem ska man ta kontakt med om någon berättar att hen vill ta livet av sig? Om det inte finns föräldrar eller skolpersonal att vända sig till.

Ludmilla Rosengren: Det är väldigt viktigt att man inte sitter med den typen av förtroenden alldeles ensam. Kanske finns det någon annan vuxen man kan prata med? Eller så ringer man till vårdcentralen eller psykakuten. Är det riktigt akut får man ringa 112. I möjligaste mån så ska man ha den som mår dåligt med ”på tåget”. Att ni står på samma sida om problemet. Bekräfta personens självmordstankar t ex så här ”Så svårt du har det som känner på det här sättet. Det måste kännas otroligt svårt. Har du svårt att lita på dig själv nu?” Sedan kan ni tillsammans diskutera hur ni ska gå vidare. Steg för steg.

Anonym: Min kompis berättade att han ville ta livet av sig för ett tag sen men nu istället är väldigt deprimerad. Han drar bort alla bekymmer genom att spela. Varje dag, varje helg sitter han hemma i sitt rum och spelar. Får knappast ut honom längre. Vad gör man?

Ludmilla Rosengren: Det låter som att din vän är deprimerad och använder spel som en flykt från det som är jobbigt. Det är förståeligt att han använder spel om det får honom att släppa de jobbiga tankarna för ett tag. Det kan du ju bekräfta. Men det är ju samtidigt bara en kortsiktig lösning för problemen finns ju kvar ändå. Depressionen bryts lättast om man aktiverar sig, kommer ut bland folk och tvingar sig själv att göra saker som får in positiva tankar in i mörkret. Kanske behöver han även medicinsk hjälp för att bryta depressionen. Fråga hur han mår. Och fråga igen.

Fd Mobboffer: Finns det folk som är mobbningsmagneter? Var mobbad och utfryst under hela grundskolan. När jag var 26 och 28 år gammal blev jag mobbad på två olika arbetsplatser igen. Kunde jag ha gjort någonting annorlunda? Var nyanställd på båda arbetsplatserna.

Ludmilla Rosengren: Ingen människa ska behöva känna sig kränkt. Ibland blir det en ond cirkel där man har en förväntan om att andra ser på en på ett negativt sätt. Det kan påverka hur man agerar i sociala situationer. T ex så kanske man undviker ögonkontakt och undviker att säga så mycket. Detta i sin tur kan göra att en del försöker få kontakt genom att vara lite provocerande. Och så är den onda spiralen igång. Att arbeta med att stärka ens självkänsla brukar få bra effekter på olika sociala sammanhang och andras bemötande.

Orolig mamma: vad ska man göra som mamma om ditt barn har försökt ta sitt liv och som har varit i kontakt med psykiatrin. När en person blir 18 år är du myndig och föräldrarna får inte veta vad som kommit fram i utredningen. Hur kan jag hjälpa mitt barn.

Ludmilla Rosengren: Jag förstår att du är orolig. Det är ett systemfel att man bara för att barnet fyllt 18 inte inkluderar föräldrarna. Självklart ska anhöriga vara med i vården och bli informerad om vårdplan osv. Om ditt barn inte tycker det är en bra idé beror det ofta på att hen inte vill belasta sina föräldrar och för att hen skäms över att hen mår dåligt och inte blir bättre. Här måste jag be dig att stå på dig och prata med ditt barn om att ni vill vara engagerade. Jämför med om det hade varit en fysisk sjukdom. Eller om det hade varit en vuxen anhörig. Sannolikt skulle man vara inkluderad då. Glöm inte att du är den som känner ditt barn bäst.

Balderskolan: Jag var mobbad ifrån 1:an till och med 9:an, jag hade stundvis självskade beteende, jag drog mig undran och sa till min mamma redan när jag gick i 3:an att jag inte ville leva. Idag så går jag i 3:an på gymnasiet och trivs bra, för första gången har jag vänner och känner ingen rädsla och oro inför att fara dit. Men jag har stora problem att prata med mina vänner om privata saker, både sådant som händer just nu och det som hänt. det tog tex flera månader innan jag kunde berätta för min ända barndomsvän att jag hade haft sex mot min vilja. De 5 nya vännerna som jag är ganska tajt med idag berättar mycket för mig och vi ser varandra som bra vänner, men jag har som sagt jätte svårt att berätta något alls för dem och jag fortsätter att föredra ensamheten. På sist tiden har även många av dem visat att de tycker att det är jobbigt att jag inte berättar saker och några börjar bli irriterade typ.. Vad ska jag göra? vad kan jag göra, har försökt att prata mer men går inte, och de få jag berättat börjar jag som ångra direkt efter det lämnat min mun…

Ludmilla Rosengren: Jag förstår att du har svårt att lita på andra med tanke på hur fruktansvärt jobbigt du har haft det. Det värmer mig mycket att du mår så mycket bättre idag. Jag tycker att du ska fundera på om du verkligen måste berätta allt för dina vänner. En del saker berättar man kanske inte alls. En del saker berättar man för någon speciellt utvald. Andra saker kanske man berättar senare i livet. Du måste hitta balansen där du kan känna dig trygg. Eventuellt skulle du nu eller senare behöva jobba med din självkänsla hos någon kurator eller psykolog så att du lättare kan hitta balansen för hur mycket du vill ge av dig själv. Men så länge det inte är ett problem så är det inte ett problem. Stå på dig och var den du är!

Lena: Vår dotter bröt i 9:an med ”bästa vännen” som genom åren visat sig vara allt utom en vän. Den forna ”vännen fick och tog i uppbrottet offerroll och ”hämndaktionen” mot vår dotter blev raffinerad, subtil grym och långvarig. Den forna ”vännen” har med mycket raffinerade och manipulerande metoder fått alla forna gemensamma vänner som tyckt mycket om vår dotter och som hon tyckt om att ta den forna vännens parti och vända sig mot vår dotter. Detta har pågått genom hela gymnasiet…så många år. Vår dotter har gått i terapi i 4 år snart och hon tar antidepressiva. Hon blir alltid bedömt av terapeuter som klok förståndig och att hon tar emot och följer alla råd, men inget hjälper. Hon gör en massa saker är musikaliskt begåvad har nya vänner men chocken över att ha blivit så orättfärdigt sviken och utfryst av alla sina vänner har satt så djupa spår att inget hjälper. Vi har fått se en levnadsglad snäll begåvad och omtyckt tjej förvandlas till en orkeslös självskadande deprimerad tjej. Hon kämpar på men ger många signaler om att hon inte har någon livslust. Vad gör man när terapi i 4 år och antidepressiva inge hjälper? Finns det något nytt grepp.

Ludmilla Rosengren: Så svårt din dotter har haft det och har fortfarande. Jag förstår att hon känner uppgivenhet när hon inte blir hjälpt av hjälpen hon får. Ibland handlar det om timing med terapi och ofta handlar det om personkemi. Det gäller också att din dotter måste kunna vara helt ärlig med hur hon känner. Ibland är ”duktiga flickor” väldigt ”duktiga” även i terapin vilket gör att de säger och visar det som de tror att de ska visa, men egentligen finns det mycket mer som aldrig kommer fram. Det är också viktigt att inte missa en medicinsk orsak till att hon mår dåligt så jag hoppas att man har utrett det. Ibland kan rubbningar i sköldkörteln och B12-brist t ex leda till djupa depressioner.

Fia: Min mamma oroar sig ständigt för mig och tyvärr finns det fog för hennes oro, då jag har återkommande suicidtankar och svåra ätstörningsproblem. Dessvärre slutar hennes kontaktförsök oftast i att jag måste ta hand om henne och vara den som tröstar, något jag inte orkar. Jag vill inte ta avstånd helt från henne, men hon tycks inte heller förmögen att fungera annorlunda. Att ideligen känna ett ansvar för att hålla henne lugn och informerad om att jag är ok är mer än jag orkar. Vad gör jag?

Ludmilla Rosengren: Jag hör att du kämpar Fia. Så tufft du har det. Jag gissar att du för dåligt samvete för att du mår dåligt, vilket då gör att du mår ännu sämre. Du ska inte ta ansvar för din mammas mående. Det måste hon få hjälp och stöd med någon annanstans ifrån. Jag förstår att din mamma är orolig, men det är inte ditt ansvar att hjälpa henne. Däremot är det ditt ansvar att hålla dig vid liv. Att inte ta livet av dig. För det är mycket bättre för din mamma att du fortsätter att leva oavsett hur du mår. Att förlora ett barn i självmord är det värsta en förälder kan vara med om. Du kommer inte alltid må så här. Det kommer att förändras. Nummer ett måste vara att få ordning på dina ätstörda tankar. Och det går, jag lovar!

Malin Stintzing: Hej Ludmilla! Jag är dramapedagog och vill få kontakt med dig angående de här frågorna. Jag har skickat ett meddelande till din facebook som kommer att hamna i din ”övrigt-mapp” eftersom vi inte är vänner på facebook. Jag hoppas du hinner läsa det vid tillfälle? Mvh

       SVT Moderator: Hej, du kan prova att maila till Ludmilla på: Ludmilla@suicidezero.se

T: Hej Ludmilla. Hur gör man om man vill engagera sig i Suicide Zero? Kan man hjälpa till och göra skillnad/T

Ludmilla Rosengren: Vi är väldigt tacksamma för all typ av engagemang i Suicide Zero. På vår hemsida finns ett formulär som man kan fylla i om man vill bli volontär (http://suicidezero.se/bli-volontar-2/). Andra sätt att engagera sig är att följa oss i sociala media och dela våra inlägg så att fler lär sig hur man kan tala om självmord och hur man kan förhindra att självmord sker.

Doris: Min son är deprimerad, men jag tror inte han är suicidal längre. Men han får ingen annan hjälp än medicin och sjukskrivning. Vad kan jag göra? Känner mig enormt frustrerad, och tror han skulle behöva prata med någon kontinuerligt. Han är myndig.

Ludmilla Rosengren: Först och främst skulle jag råda dig att fråga din son hur han mår. Fråga honom om han har självmordstankar. Om han har det, fråga om han i och med det också verkligen vill ta sitt liv. Det är nämligen inte samma sak att ha självmordstankar och att komma att ta sitt liv. Jag tycker att det låter som en bra idé att han skulle behöva prata med någon. Medicin kan vara direkt livräddande många gånger men för att få en förändring i livet kan man behöva påverka de tanke- och beteendemönster man lagt till sig med. Du behöver inte vara rädd att fråga om självmord. Det är inte farligt!

  • SVT Nyheter

Publicerad:

Uppdaterad:

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Moa
23 maj, 2016 kl 23 maj 2016 (21:59)

Det blev en sen kommentar här men jag tror inte att jag har läst igenom hela inlägget innan. Känner igen en del som stämmer in på mig och en del som anhöriga också funderat på. Jag var mobbad i högstadiet och trodde att det skulle bli bra i gymnasiet när situationen blev mycket bättre men sedan insåg jag att jag brutits ner en hel del. Utvecklade depression, ätstörningar och självskadebeteende som sjuttonåring men lyckades bli fri från det destruktiva. Depressionen har däremot funnits kvar, precis som att jag växlat mellan ätstörningar, självskadebeteende och shoppingberoende. Jag är 29 nu (född samma år som din äldsta dotter), jag börjar kunna bygga upp mitt liv en del, har framtidsdrömmar tillsammans med pojkvännen (som tyvärr också har psykiska problem och fastnat i missbruk och alkoholberoende men han har varit ren och nykter ett tag nu. Svårt när båda har en trasslig situationen men å andra sidan hade vi aldrig träffats annars och vi förstår varandra på ett annat plan än många som inte varit nere i det), något som hjälper oss båda två. Även om vi har en lång väg kvar innan vi är fullt fungerande. Jag tror att vi båda alltid kommer ha ärr av allt (både fysiska och psykiska) men hoppas att vi ändå kommer ha nytta av allt vi gått igenom. Jag måste tro det, annars är det svårt att motivera sig.

Jag vet att mina föräldrar (åtminstone mamma som pratar mycket mer om det men antagligen pappa också. Jag är lite som honom, har väldigt svårt för att öppna mig) känner igen sig mycket i precis det Orolig mamma skriver om. Att de är uteslutna sedan jag blev vuxen. Problemet är att jag har JÄTTESVÅRT för att prata med dem om det, min pojkvän har en mycket närmare relation till sina egna föräldrar (även om de har problem med att sätta sig in i hans situation) men jag har sedan mellanstadieålder inte klarat av att vara öppen med dem. Det hände grejor då som gjorde att det skar sig. Mamma har tänkt mycket på hur det var med min mormor som var väldigt sjuk de sista åren. Mamma är ensambarn och fick nog en lika tydlig bild av mormors vård som hon själv hade (alla mina mor- och farföräldrar fick vara oerhört klara i hjärnan in i det sista), men för min del har de knappt veta något sedan jag blev vuxen. Och då var det inte förrän hösten 2004 – några månader före min artonårsdag i mars 2005 – som båda dem och jag själv förstod hur dåligt jag mådde. Att jag kände mig så blockerad i deras närvaro gjorde väl inte det hela bättre på vårt samtal hos BUP… Mamma hade kontaktat de flesta terapi-mottagningar för unga i Göteborg direkt och det slutade med att jag kom till Ungdomsmottagningen, dels för att slippa gå på ett ställe i mindre än ett halvår för att sedan föras över till vuxenvården och dels för att ätstörningarna inte gått så långt så det var viktigt att gå in på huvudproblemet så snabbt som möjligt. Som för många andra var det kontrollbehovet som orsakade självsvälten. Men det funkade inte på ungdomsmottagningen, jag hade problem de inte kunde hantera och de satsade på att provocera mig för att få mig att bryta allt vilket definitivt INTE funkade på mig. Jag mådde ännu sämre av behandlingen och de remitterade mig till vuxenpsykiatrin våren 2006 när jag var nitton år gammal. Jag hade visserligen svårt för personkemin med mina behandlare där men det var inte samma ångest före och efter besöken som det varit på Ungdomsmottagningen. Till skillnad från där mådde jag inte sämre av det. Var där 2006 till 2008 och skrevs ut sedan men efter två år blev det värre igen och i början av 2011 behövde jag gå tillbaka. Den här andra gången tog jag tag i det själv så även om jag inte alls kommit så långt i livet som friska 29-åringar har jag ett mer vuxen förhållande till allt. Mitt mående gör att jag ännu inte klarar det liv jag önskade mig men jag tar ansvar för min egen vård till skillnad från när jag var tonåring. Det känns som ett stort steg, även om jag mådde ännu sämre än jag gjorde som sjuttonåring när jag fick söka hjälp för andra gången.

Herregud vilken roman det blev nu men jag känner ändå att det ibland kan vara viktigt att dela med sig av sina erfarenheter. Det ger ju mig en del att läsa om både andra drabbade och anhöriga.

Kommentar från Moa
23 maj, 2016 kl 23 maj 2016 (22:01)

Jäklar vilken kommentar! Men det är ibland svårt att ta det kortfattat… Vill så gärna dela med mig av sånt jag känner igen efter att ha läst chatt-svaren.

Skriv någonting