Var inte ledsna…
Var inte ledsna, jag har det bra nu.
Ett par dagar efter att Linnéa lämnade oss hittade jag dessa ord i hennes anteckningsblock. Det var som att hon pratade till mig från, var hon nu är. Det tröstade mig mycket.
Samtidigt Linnéa; det är lätt för dig att säga! Hur kunde du i hela fridens namn tro att det var så lätt? Du uttryckte att du bara trodde att vi skulle vara ledsna några dagar om du dog. Jag visade dig allt vad jag kunde hur mycket du betydde för mig och hur ledsen jag skulle bli om du skulle dö. Det känns märkligt att vi faktiskt hade dessa samtal.
Men, om vi nu ska försöka se på det hela positivt… Först acceptera det faktum att Linnéa är död. Ok. Acceptera. Sedan utifrån detta faktum se vad som är gynnsamma faktorer i det här förfärdliga faktum (sorry… jag vet att jag dömde i min acceptans…). Jag har genom bloggen fått väldigt många kontakter med många personer som varit med om liknande saker som jag. Att förlora ett barn. Att förlora ett barn genom självmord. Att förlora en annan anhörig på något sätt. Att förlora en vän på något sätt. Alla de som hört av sig till mig och berättat sin historia, som har delat den med mig, har hjälpt mig oerhört. Jag får perspektiv.
Så… här kommer ett försök att se den här situationens ändå gynnsamma delar:
-Vi fick nästan 15 år med en underbar dotter. Vi har så mycket minnen tillsammans med Nean. Vi har gjort många saker och varit på många resor.
-Jag känner att jag har njutit av varenda sekund som jag fått med Linnéa. Jag har inte missat det till ”sen”.
-Linnéa var tydlig med att hon inte ville leva under de sista 2 månaderna. Vi hann förbereda oss på detta.
-Jag var med henne väldigt mycket under denna sista tid.
-Vi känner att vi gjorde allt som stod i vår makt för att Linnéa skulle få rätt vård och skydd från att göra sig själv illa.
-Barnpsyk har tagit på sig all skuld för det inträffade.
-Johan och jag har en stabil relation och vi var helt överens om vad vi tyckte angående Linnéas sjukdom och vård.
-Linnéa tog sitt liv när inte vi hade ansvaret.
-Jag slapp hitta henne.
-Polisen som kom till oss var oerhört inkännande. Beskedet gavs på ett bra sätt.
-Vi har träffat polisen på olycksplatsen efteråt och fått hans perspektiv i efterhand.
-Linnéas skola har varit mycket stöttande både för oss, hedrandet av hennes minne och för pojkarna.
-Vi är en stor familj med mycket släkt som ställer upp för oss.
-Vi har många oerhört fina vänner som har stöttat oss väldigt mycket både genom att höra av sig och rent praktiskt (städat, gjort mat osv).
-Johan och jag har kunnat prata med varandra hela tiden och varit ”synkade” i sorgen.
–Linnéas pappas familj och vår har funnit närhet och gemenskap i vår sorg. (red aug08)
-Jonas och Oscar har hela tiden känt att de varit med i processen och har kunnat prata öppet om det de känner. Deras sorg förlöper ”normalt”.
-Jag avslutade en terapi en månad innan Linnéa lades in. Det var del i en utbildning (KBT-steg-1), men var oerhört viktig för mig. Det har säkert gjort mig mer rustad för detta.
-Jag har mycket duktiga och fina medarbetare på mitt företag så att verksamheten har kunnat rulla på även när inte jag har kunnat arbeta.
-Där jag arbetar som läkare har de ställt upp på ett mycket fint sätt.
-Linnéa dog 30 maj. Därefter var vi hemma tillsammans i 3 veckor. Johan jobbade sedan 1 vecka innan vi påbörjade en lång gemensam semester.
-Det var bra att pojkarna hann tillbaka till skolan innan sommarlovet började.
-Vi fick se Linnéa två gånger efter att hon dog. Det var fina möten.
-Det fanns en kropp att säga hejdå till. Jag kunde pussa henne, krama henne, smeka hennes kind, känna på hennes hår, se hennes skador.
-Begravningen planerade jag själv och blev väldigt nöjd med hur det blev.
–Minnessidan är väldigt bra och vi i familjen går in på den väldigt ofta och blir tröstade av det som skrivs. (redigerat aug08)
-Jag kom på att en minnesfond skulle kunna hjälpa till att Linnéas positiva sinne kunde leva vidare och fortsätta påverka omgivningen.
-Linnéa lämnade efter sig ett avskedsbrev så att vi vet att hon valde att ta sitt liv.
-Linnéa lämnade efter sig mycket skrivet så att vi kan förstå hur hon mådde.
-Vi har massor med underbara bilder på Linnéa.
-Ingen som har träffat Linnéa har lämnats oberörd. Hon var väldigt speciell för alla. Det gör att var och en som träffat henne sörjer henne själv. Det är inte bara vår sorg utan vi delar varandras sorg.
-Vi vet precis vad som hände. Hur hon dog. Vad hon dog av.
-Jag har fått vara med henne i den omfattning jag har velat. Sett henne på rättsmedicin. Sett henne i kistan. Begravningen. Kremeringen. Ställt urnan på plats. Mitt barn.
-Vi vet nu att Linnéa var sjukare än vad vi visste då.
-Linnéa var väldigt klok och mogen för sin ålder. Det gör att man har lättare att respektera hennes beslut. Det känns inte som att det var ett barn som gjorde det.
-Jag vet att Linnéa hade ett stort lidande och att hon har det bättre nu.
-Vi har haft ett enormt stöd från en familj som förlorade sin son för 2 år sedan. De bor nära oss och ett av deras barn är klasskompis till Jonas. Oändligt tack Evabritt!
-Jag har tre jättefina barn som jag är oerhört glad och stolt över.
Det finns säkert fler saker som har haft betydelse. Vad lång listan blev. Det finns alltså väldigt mycket att vara ”glad över”.
Linnéa, jag ska göra mitt bästa över att tänka på att du har det bra nu. Men, att inte vara ledsen… det kan vara svårt ändå.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, hopp, tröst
Kommentarer till inlägget
Pingback från Ludmillas Blogg » Linnéas mål inför 2008
30 december, 2008 kl 30 december 2008 (16:38)
[…] “Var inte ledsna, jag har det bra nu” […]
Pingback från Ludmillas Blogg » Måndagen den 2 juni 2008
3 juni, 2009 kl 3 juni 2009 (20:45)
[…] var när jag pratade med henne och bläddrade i Linnéas block som Linnéas ord plötsligt fanns där. Jag hade inte sett dem tidigare trots att jag bläddrat i blocket många gånger […]
Kommentar från Ludmilla
4 september, 2008 kl 4 september 2008 (15:45)
#1 Kommentar från Missbeauty (svar):
Hon har det bra nu.
Ja, hon har fått ro och ju mer du och ni ser de ”positiva” sakerna så som du har beskrivit det här ovan i listan så kommer ni också få ro.
Du skriver så fint om alla, jag sitter med gåshud tom på kinderna.
Så mycket kärlek som finns hos er, ni värnar om varandra.
Jag kan inte föreställa mig hur ni har haft det, inte på så sätt att något av mina barn har mått så dåligt men jag vet hur det är när någon mår så dåligt, på fler än ett sätt.
Det är jobbigt när man inte kan göra något.
Det tar på alla krafter.
Jag är glad att jag har hittat din blogg, jag ser saker på andra sätt nu och det är jag dig evigt tacksam för.
Kramar
Skrivet 13 juli 2008, klockan 10:02
#2 Kommentar från Ludmilla:
Jag blir väldigt glad över att höra att det jag skriver har förändrat något. För mig handlar det nog om just det. Att göra skillnad… KRAM!
Skrivet 13 juli 2008, klockan 10:12
#3 Kommentar från Ister (svar):
Du vandrar i sorgens nattsvarta land, men men klarar av att lyfta blicken och ser stjärnorna som finns i nattens mörker.
Så småningom kommer gryningen också.
Skrivet 13 juli 2008, klockan 10:44
#4 Kommentar från Liz (svar):
Det är så härligt att se allt det positiva man får när man staplar upp det som du gör. Sen att du fick det riktiga farvälet tror jag är väldigt viktigt, att få se och känna, allt för att etsa fast bilden. Det är det jag saknar, att inte vi fick se.
Kram
Skrivet 13 juli 2008, klockan 10:44
Svar från Ludmilla:
Jag förstår din sorg över detta. Det måste kännas svårt. Vems beslut var det? Något litet måste ju ha funnits kvar…?
Skrivet 13 juli 2008, klockan 10:45
#5 Kommentar från A-Linda (svar):
Jag beundrar verkligen ditt sätt att hantera sorgen.
Att skriva en lista över allt det positiva är ju verkligen konstruktivt och positivt på många sätt, och den även kan hjälpa andra att hitta det positiva , mitt i all i sorgen.
Och att du ramat in Linnéas ord och visar upp det här på bloggen tycker jag också känns väldigt bra.
Kram, du varma kloka människa!
Skrivet 13 juli 2008, klockan 11:11
Svar från Ludmilla:
Tack, tack och åter tack!
Kram!
Skrivet 13 juli 2008, klockan 11:12
#6 Kommentar från Liz (svar):
Tyvärr, hon var söndertrasad helt, fanns inget att se, fick förklaringen från rättsmedicin hur hon såg ut, händer och fötter var allt för trasigt, arm avsliten, inre och yttre organ total sönderslitning, ansiktet fanns inte och huvudet hade inte formen av ett huvud. Frågade om jag inte kunde se ett finger eller nåt men förruttnelseprocessen hade kommit långt. Vi fick komma till kapellet och se kistan och hon låg under täcket, vi fick känna ovanpå täcket och prästen visade uppe vid hjässan att jag kunde känna henne men vet man hur ett huvud ser ut så vet man att detta antagligen vara var pannan.
Ändå otroligt glad för hårlocken jag fick efter henne, men när man hör andra berätta om hur bra det känns att få ett värdigt farväl känner man vad man blivit berövad. Därför så glad att alla andra kunnat få den chansen när det gäller självmord.
Kram
Skrivet 13 juli 2008, klockan 12:20
#7 Kommentar från Tizzel (svar):
Du skriver så bra och så starkt… men idag klarade jag inte att läsa dina ord utan att tårarna började rinna. Nej, inte kan någon begära att du inte ska vara ledsen! Du har förlorat ett av de värdefullaste du hade. Hon kommer alltid att fattas dig.
Nu ska jag inte sitta här och svamla. Måste gå och snyta mig och torka det blöta ur ögonen.
Lämnar bara en kram…
Skrivet 13 juli 2008, klockan 13:47
Svar från Ludmilla:
Kram och kram!
Skrivet 13 juli 2008, klockan 22:34
#8 Kommentar från Annica (svar):
Jag blir alltid så rörd av att läsa hos dig! Du verkar vara en mycket stark person jag skulle nog ha blivit galen av sorg!
Skrivet 13 juli 2008, klockan 18:31
Svar från Ludmilla:
Hade någon frågat mig innan detta hände hur jag skulle reagera hade jag också trott att jag skulle ligga i fosterställning och skrika dag efter dag… man har tydligen mer kraft inom sig än man tror…
Skrivet 13 juli 2008, klockan 22:31
#9 Kommentar från Camilla (svar):
Nea ville bara slippa lida mer…så när hon sa – ni kommer vara ledsna ett tag var nog mer för henne själv..att kunna hantera sitt beslut..genomföra det slutgiltiga..om hon hade gett efter för vad du kände och verkligen erkänt för sig själv hur gigantisk eran sorg skulle bli då är min alldeles egna gissning och erfarenhet att man inte klarar att avsluta sitt liv…om jag går till mig själv och mina mörkaste stunder där jag önskat att få ”gå” så kunde jag inte göra det för jag kunde inte hitta ”lösningen” för alla runtomkring och så länge jag inte kunde göra de så var det kört för mig…den dagen planeringen ”känns bra i huvudet” och man planerat upp hur alla får det och att ingen kommer stå övergiven..då kommer genomförandet…obs! min alldeles egna tanke…hårda snyftiga kramar till dig….”snörvel”
Skrivet 13 juli 2008, klockan 18:35
Svar från Ludmilla:
Dina kommentarer betyder väldigt mycket för mig. Det hjälper mig att förstå…
Skrivet 13 juli 2008, klockan 23:08
#10 Kommentar från Monica (svar):
Tittar bara in och kramar om dej ..Monica
Skrivet 13 juli 2008, klockan 23:46
Svar från Ludmilla:
kram!
Skrivet 14 juli 2008, klockan 09:14
#11 Kommentar från Stella (svar):
Det första jag gjorde när jag kom fram till släkten,var att ordna datorn och läsa igenom ditt senaste inlägg,och det gjorde mig så lycklig.
Får mig mer hopp om att min R,en dag kommer känna och se ljus igen efter sin pappas självmord,som skedde den 23e maj..
Saknaden kommer aldrig gå över,men livet kan se ljust ut igen,om än,på ett annat sätt än tidigare.
Jag har dig i tankarna.
Stella
Skrivet 14 juli 2008, klockan 00:43
Svar från Ludmilla:
Jag känner mig hedrad att du så gärna vill läsa det jag skriver!
Jag tänker på dig med!
Skrivet 14 juli 2008, klockan 23:34
#12 Kommentar från Hannah (svar):
Jag beundrar också ditt sätt att hantera sorgen.
Du är verkligen stark.
Skrivet 14 juli 2008, klockan 07:37
Svar från Ludmilla:
Tack!
Jag undrar lite över vad det betyder… att vara stark?
Skrivet 14 juli 2008, klockan 23:35