Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Måndagen den 2 juni 2008

3 juni 2009 (20:45) | barn, självmord, skolan, sorg&saknad | av: Ludmilla

Första vardagen utan Linnéa.
Helt ofattbart att folk kunde gå till sina jobb och skolor. Att livet fortsatte utan Linnéa.
Hos oss stog tiden helt stilla.

Pojkarna var hemma från skolan.
Johan och jag hade till en början blivit sjukskrivna tre veckor.

Begravningsbyrå skulle kontaktas.
-Hej, min dotter tog livet av sig i fredags. Hur gör man?

Obduktionen av Linnéa var ännu inte klar så vi kunde inte få se henne. Diskussion med läkare på BUP så att det togs tillräckligt mycket prover från Linnéa för att man skulle kunna få någon klarhet i diagnosen. Var det en hjärntumör? Något annat man kunde se som kunde förklara varför hon blev sjuk?

Rektorn och biträdande rektorn kom hem till oss. De hade med sig blommor och ville berätta hur skolan hade hanterat det. Förutom att de hade ringt runt till eleverna redan på lördagen och att skolpersonalen haft möte med ett kristeam på söndagen så var kristeamet nu i skolan denna måndag. All ordinarie verksamhet var inställd och man hade också inrättat ett minnesrum för Linnéa. Hit kunde eleverna gå och sätta sig och skriva sina tankar i minnesböcker och rita teckningar.

Minnesrummet i skolan 2 juni

Minnesrummet i skolan 2 juni

Vi bestämde att komma med pojkarna till skolan redan på eftermiddagen för att vi tillsammans skulle prata med deras fröknar om hur pojkarna ville att detta skulle berättas i skolan.

Det var en fin handling och Jonas och Oscar hade lite olika önskemål. Jonas ville inte prata så mycket om det. Oscar ville att man skulle berätta. Jonas ville komma tillbaka till skolan redan på tisdagen under förutsättningen att det var korta dagar och att han kunde ringa om det blev för jobbigt. Oscar orkade inte gå i skolan mer före sommaren.

På eftermiddagen kom Eva-Britt hem till oss. Eva-Britt som har en son som är klasskamrat till Jonas är en underbar kvinna med så mycket värme och kärlek. Hon förlorade sin Sam i en drunkningsolycka 2006. Sam blev bara 5 år. Trots att vi förlorat våra barn på så vitt skilda sätt var det otroligt värdefullt att få prata med henne, och i så tidigt skede. Hon visste ju var jag var i mina tankar och känslor. Hon visste också allt det praktiska jag hade framför mig. Hon kunde ge mig bra tips om olika saker.

Det var när jag satt och pratade med henne som jag hörde mig själv berätta för henne att jag önskade ett barn till.

Det var när jag pratade med henne och bläddrade i Linnéas block som Linnéas ord plötsligt fanns där. Jag hade inte sett dem tidigare trots att jag bläddrat i blocket många gånger tidigare.

Det var en oerhört het dag. Blombud efter blombud kom… det luktade blommor i hela huset. Vi satt inomhus. Förundrade över att solen fortsatte att skina. När Linnéa var död.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Monica
3 juni, 2009 kl 3 juni 2009 (21:00)

Känner väldigt starkt med dej eftersom jag själv har varit i samma situation som du..ja, inte riktigt samma för det var min sambo som tog sitt liv våren 1987 och det är väl värre när ens barn tar sitt liv naturligtvis.Du skriver bland annant om blommorna som kom till hemmet…likadant här hos mej. Huset var fullt med blommor som doftade helt underbart, men min livskamrat var ju borta för alltid och blommorna fick jag ju för hans skull.Jag kommer att läsa så mycket jag kan om din älskade dotter som var så fin….fattar inte att hon inte ville leva.

Kommentar från annika sandberg
3 juni, 2009 kl 3 juni 2009 (21:40)

Tänker på Annas ord i ett block hon skrev i ibland, ” Jag är en älskad människa” , troligen skrev hon det för att påminna sig själv om att det var så…jag sa det …vännerna utryckte det på olika sätt….det var SANT, ändå kunde det inte hindra henne.

Kram Annika ( ej den Annika som skickat den fina bilden med Linnea och ljusen)

Kommentar från annika sandberg
3 juni, 2009 kl 3 juni 2009 (21:44)

Blomsrerbuden med blommorna var kändes så konstigt och fel…jag ville ju inte ta in det som skett på riktigt och blommor för att min dotter inte fanns här mer…så FEL bara…nu älskar jag blommor igen.

Annika

Kommentar från Tonårsmorsa
4 juni, 2009 kl 4 juni 2009 (9:38)

Lilla, fina mamma Ludmilla! Jag önskar dig känna dig så svag du kanske ibland behöver och så mycket styrka som du också behöver. Jag önskar mest av allt att du sluppit allt det här smärtsamma.

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Höjden av otacksamhet?

Kommentar från Fina!
5 juni, 2009 kl 5 juni 2009 (12:03)

Hej Ludmilla!
Jag hittade in blogg efter jag googlade ängla föräldrar.
Det är så att vi miste våran lille pojke förra veckan precis efter förlossningen. Det är nog inte som ni har det för ni hade ju lärt känna Linnéa utan och innan, men vi han aldrig lära känna lille Maximus! Han föddes i v.21+6 alltså 1 dag före innan han inte skulle ha kallats foster eller att läkarna hade gjort allt för att han skulle ha överlevt. Så nu står vi här och vet varken ut eller in! Precis som du förklarar så känns det som att vi bara står still i våran bubbla och livet fortsätter runt oss. Blir så arg på alla som skrattar och ler, för hur kan man göra det när ett barn har dött? (börjar bli bättre nu).
Just nu är allt bara ett virrvarr av känslor och saker som ska planeras till begravning osv! Men jag orkar inte, vill bara försvinna. Tänker hemska tankar ibland ”du är bara ett andetag bort”.
Tack för en underbar blogg! Har själv börjat skriva en på familjeLiv, du kan hitta den här: http://www.familjeliv.se/Hem/ma_och_pa_till_en_angel/presentation.php
Där finns en berättelse om vad som hände och lite bilder på våran underbara prins.

Tack igen, Fina Med familj

Kommentar från Sarah
7 juni, 2009 kl 7 juni 2009 (17:59)

Ja, man fattar inte hur solen kan skina, att folk kan festa, jobba, gå i skolan, ja, fortsätta leva som vanligt, hallå? Min värld har stannat upp, borde inte deras också göras?
Så tänker jag hela tiden, samtidigt som jag blir arg på att livet rullar på som vanligt för alla andra, utom mig.
Din blogg får mitt att gråta, att minnas mer, men jag tror att den i längden kommer hjälpa mig gå vidare.

Du har en underbar blogg, och grattis till Linnea en dag försent.

Sarahs senaste blogginlägg..I min låtsas värld

Kommentar från Areyanna
11 juni, 2009 kl 11 juni 2009 (10:00)

Förstår det, förlorade nyss min mamma … Tiden står stilla,… ibland hänger man inte med,….. Beklagar din sorg* <3<3<3<3

Areyannas senaste blogginlägg..Jag fick jobbet!=)

Kommentar från Jessika
17 september, 2009 kl 17 september 2009 (16:38)

Du är stark Ludmilla. Jag och så många andra känner med dig och din familj! Det var så nära att jag skulle ha förlorat min lillasyster i självmord. Hon dog men de satte igång henne igen. Den rädsla jag kände då, den kan inte vara någonting med den rädsla ni har kännt. Jag beundrar dig för att du är så stark!

Skriv någonting