Talangkampen 30 maj 2008
Linnéas Biljett
Idag var Oscar på Allsångskonsert med skolan. De var då i Uppsala Konsert och Kongress, även kallat Musikens Hus.
Hans lärare hade mailat mig nu på kvällen och informerade mig om att Oscar hade svårt att fokusera och att han tänkt mycket på Linnéa. Jag tog upp det med honom nu vid middagen. Han tänkte mycket på att det var där som Linnéa var hennes sista timmar i livet. Han funderade också på var hon hade suttit.
Först tänkte jag att det nog bara är hennes kompis som var med som vet det, men så kom jag på att jag har ju kvar biljetten. Så vi hittade en plan på internet där vi kunde se exakt var Linnéa satt när hon tittade på Björn Gustafsson och Talangkampen. Jag vet att hon hade en jätterolig kväll liksom så många andra.
Sen satte hon sig på cykeln och cyklade ut till järnvägen. Den vägen går nu under namnet ”Linnéa cykelväg” hemma hos oss.
Häromdagen stannade jag vid ett rött ljus. En väg som korsar ”Linnéa cykelväg”. När jag stog där såg för mitt inre hur hon cyklade förbi. Hon såg lugn ut. Bestämd. Fri…
Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa cykelväg, Musikens Hus, UKK, Uppsala Konsert och Kongress, Björn Gustafsson, Talangkampen 2008
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Ludmilla
11 februari, 2009 kl 11 februari 2009 (7:41)
Tack Marie. Det var väldigt vackra ord.
Kommentar från Tonårsmorsa
11 februari, 2009 kl 11 februari 2009 (9:38)
Det är så konkret och så oerhört ofattbart…!
Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Intervju med Ludmilla vars dotter begick självmord
Kommentar från Lena B
11 februari, 2009 kl 11 februari 2009 (10:32)
Linneas biljett….usch, jag blir så berörd.
Lilla vän, kvällen skulle ju ha slutat på ett helt annat sätt!
Styrkekramar från mig
Kommentar från Paulina
11 februari, 2009 kl 11 februari 2009 (12:31)
Det är så sorgligt. Biljetten gör det hela mer konkret på något sätt.
När jag först läste din blogg var det bland annat datumet jag tänkte på. Jag tänkte: undrar vad jag gjorde den 30 maj? Vad gjorde jag precis då det hände? Jag minns att jag sms:ade och grattade min kompis Cecilia någon gång under dagen. I övrigt minns jag inte mycket. I mitt liv var den 30 maj bara en av många vanliga dagar som försvann lika fort som den kom. Men för dig förändrades allt just den 30:e. Tänk vad orättvist livet kan vara och vad du måste gå igenom…
En fråga som du inte behöver besvara om du inte vill/känner för det/orkar: Har Linneas kompis som var med på konserten kunnat berätta för dig om hur Linnea var just de sista timmarna? Var hon annorlunda? Glad? Rofylld? Frånvarande? Hände det något just under konsterten som triggade fram hennes beslut att ta sitt liv just den kvällen eller hade hon planerat det i förväg, tror du? Du skriver att hon hade roligt liksom alla andra. För mig är kontrasten så svår att förstå… Björn Gustafsson och skratt ena timmen, och självmord nästa.
Kanske är det meningen att vi inte ska förstå…
Usch, nu känner jag att jag har frågat alldeles för mycket. Det är ju egentligen inte min ensak… Svara bara om du vill!
Paulinas senaste blogginlägg..Om kärleken till bokomslag
Kommentar från Ludmilla
12 februari, 2009 kl 12 februari 2009 (10:39)
Paulina: Linnéa var jätteglad och uppåt under kvällen. De hade jättetrevligt. När de skiljdes åt fick kompisen ett hjärta av Linnéa. ”Krama det hör om du blir ledsen.” sa hon. Kompisen ville följa Linnéa tillbaka till BUP men Linnéa ville cykla en sväng eftersom hon tyckte det var härligt att känna sig fri.
Linnéa hade enligt hennes anteckningar bestämt sig långt innan. Hon hade datumet klart för sig. På eftermiddagen hade hon blivit väldigt arg på mig, så hon var väldigt upprörd då. Men, det hade enligt personalen lagt sig och så hade hon cyklat iväg. Avskedsbrevet skrev hon innan hon cyklade till konserten.
Det är inte så ovanligt att en person som bestämt sig blir väldigt lugn och vill göra något trevligt den sista stunden i livet.
Kommentar från Paulina
12 februari, 2009 kl 12 februari 2009 (15:35)
Ja, jag har läst att personer som väl bestämt sig blir lugna…svårt att förstå. Angående Linneas ilska gentemot dig så kan jag inte låta bli att dra paralleller till mitt eget liv när jag var tonåring…jag blev oftast argast på mamma eftersom hon stod mig närmast och kunde läsa mig som en öppen bok…hon såg igenom mig och det stod jag inte ut med eftersom jag hatade mig själv, skämdes och ville ha mina tankar för mig själv. Linnea blev säkert arg på dig av just av den anledningen…för att hon hade bestämt sig och visste att du var den som kände henne bäst och därmed var den som skulle kunna ”komma i vägen” för de planer hon hade.
Ludmilla, en annan fråga som du, mig veterligen, inte tagit upp i din blogg är vad du tror händer efter döden. Var tror du att Linnea är nu, om någonstans? Misstänker att du inte tror på ett liv efter döden eftersom du talar om ”aldrigheten”… Många andra mammor som bloggar om sina barn som de förlorat i suicid (jag har hittills inte stött på en enda pappa som bloggar om detta ämne) kallar sig själva för änglamammor… Jag tror själv inte på ett liv efter döden vilket medför att döden blir så mycket mer definitiv…läskig, på sätt och vis…
Paulinas senaste blogginlägg..Om kärleken till bokomslag
Kommentar från Jag vill sjunga dig milda sånger
12 februari, 2009 kl 12 februari 2009 (21:37)
Jag funderar också lite på det Pauline om just kompisen. Hur mår hon idag? Jag tänker att om jag själv ahde hamnat i samma situation så hade känslorna varit många och skulden ganska så stor. Inte för att det på ngt vis är hennes fel, men du vet hur man tänker..att man kanske borde ha märkt något. Gjort något annorlunda.
Ja, du förstår kanske. Och givetvis så svarar du bara om du vill.
Kram Sandra
Jag vill sjunga dig milda sångers senaste blogginlägg..Jag fick svar på min fråga…
Kommentar från Ludmilla
12 februari, 2009 kl 12 februari 2009 (21:41)
Jag kommer att träffa kompisen snart igen. Hon har naturligtvis mått jättedåligt. Sorgen har så många skeenden och saker och ting behöver ha sin gång. Det var Linnéas bästa kompis och hon ska känna sig glad att Linnéa valde att vara med henne de sista timmarna. Linnéa sa många gånger om hur mycket hon tyckte om henne. Kompisen gjorde verkligen allt hon kunde för att hjälpa Linnéa.
Kommentar från Marie Ellinge
10 februari, 2009 kl 10 februari 2009 (23:41)
Hej Ludmilla – beklagar sorgen och jag saknar ord, vill bara berätta att jag av en slump fann din blogg då jag kände igen ditt namn. Lästa igår och följde din sorg och smärta. Kände igen moderskärleken till sitt barn och fick en inre resa…förlust…vanmakt…obegripligt…
Minnen av hela din underbara familj – Ludmilla – obegripligt!!
Slutligen kom jag kontakt med insikt om hur lite makt vi har över andra och dess bedrägliga baksida – och en vördnad för livet just nu, en stillhet.
BERÖRD ända in i själen och som du skriver – all denna tabu kring självmord. Hoppas du får allt stöd i världen!!! Linnea lever vidare genom minnen och din insats.
Det enda – även om det inte är en tröst så kom jag att tänka på den finaste text jag funnit som beskriver kärleken till sitt barn. Har sparat texten för att lämna till mina barn – vill dela med mig till dig…
I varje andetag…
…vid varje soluppgång
…vid varje vindpust
…vid varje regndroppe
…i vackra toner av musik
…i tystnaden
…i blommornas doft
…finns Jag nära
Då du är
ledsen, förtvivlad
ensam eller sjuk
då Du rörs till tårar
har ångest för beslut
känsla av otillräcklighet
i glädje och stolthet
…delar Jag det
Jordelivet har sin gräns
Gränslös är gemenskapen
Oändliga alla minnen
Kärleken evig
I hjärtat finns jag
…hos Dig
varmaste kramen till dig och din familj Marie