Ludmillas Blogg

Har du självmordstankar?

Är du en av många som mår dåligt och kanske till och med funderar på självmord?

Du är inte ensam.
Det finns hjälp att få.

Varje år försöker 15 000 personer att ta sitt liv. 1500 av dem dör i sitt försök. Men de övriga 13 500 personerna som överlevt är ofta mycket tacksamma över att de inte dog. Kanske inte precis efter, men när man fått hjälp och kommit ur mörkret. Att vara självmordsbenägen är ofta något tillfälligt i en fas i livet när man har det svårt. Man befinner sig i en psykologisk återvändsgränd och hittar inte ut.

En person som har självmordstankar har det mycket svårt. Negativa tankar om sig själv, om omvärlden och om framtiden. Tankar som kommer är:

-Jag har inte rätt att leva
-Jag orkar inte längre
-Min familj orkar inte med att jag mår så här dåligt
-Alla skulle få det bättre utan mig
-Självmord är den enda utvägen

Nästan alltid beror självmordstankarna på en underliggande psykisk sjukdom som t ex depression, ångest eller psykos. Det vanligaste är depression. Det är viktigt att få rätt behandling för den underliggande sjukdomen för att få bort självmordstankarna.

Du kan inte rå för att du har dessa tankar.
Du är inte otacksam för att du har dem.

Tänk på hur det skulle vara om du hade en akut hjärtinfarkt. Skulle du då tycka att det var dumt av dig att ha ont? Skulle du då tycka att det vore dumt att åka till akuten?

Sannolikt inte. Självmordstankar kan ses som den svåraste sjukdomen av alla psykiska sjukdomar. De kan leda till döden.

Tankar är dock bara tankar. Tankarna är inte farliga så länge man inte gör handling av dem. Men man behöver hjälp så att tankarna inte blir till handling.

Självmordstankar kan vara rätt envisa. Eftersom de blir ”lösningen” på det som är jobbigt, t ex den hopplösa sociala situationen (jobb, relationer m.m.) eller de svåra ångestattackerna så blir det en positiv tanke att tänka att det finns en väg ut. Positivt laddade tankar kan vara svåra att få bort.

Denna bild är ett försök att förenklat visa hur självmordstankar utvecklas.

1. Man upplever sig att ha ett problem som man inte kan lösa. Man ägnar väldigt mycket tid åt att försöka problemlösa. Man ältar och blir till slut väldigt utmattad och uppgiven.

2. Uppgivenheten, trötheten och utmattningen gör att man får ännu svårare att tänka klart och problemlösa.

3. Man får ångest och blir nedstämd och utvecklar kanske en depression.

4. När man är nedstämd har man väldigt negativa tankar om sig själv, om andra och om framtiden. Man känner sig i vägen och jobbig och vill isolerar sig. Man kan inte känna glädje för sådant som normalt brukar vara roligt. Man orkar inte ta sig iväg och träffa andra. ”Föresten så är det nog bäst för de andra att jag inte kommer eftersom jag ändå bara drar ned stämningen…”. Man stannar hemma och vill helst vara i fred och dra täcket över huvudet. Man ”misshandlar” sina relationer genom att vara kort och avståndstagande. Detta beteende gör att andra kanske håller sig på sin kant vilket bekräftar det man trodde… att man ”är” ensam. När man isolerar sig och håller sig passiv kommer man inte heller att få några motbevis på tankar som att man är misslyckad, inte klarar något, inte har några vänner osv.

5. Nu kommer hopplösheten, meningslösheten och tankar på att det vore bättre om man inte fanns. Bättre för andra och lättare för en själv. Nu är det svårt att se någon väg ut ur mörkret. Man vill egentligen inte dö, men hittar inte något bra sätt att komma ur situationen. Det känns som att det bara fortsätter nedåt. Tankar som dessa är inte farliga i sig så länge man inte agerar på dem. Men om man tror på att tankarna är sanna och agerar på dem, då är de livsfarliga.

6. Självmord är den yttersta konsekvensen på detta. Men det behöver inte gå så här långt!

Hur gör man för att bryta den onda cirkeln?

Det viktigaste är att göra tvärtemot vad man känner nämligen att INTE isolera sig. Beteendeaktivering kallas det med KBT-termer. Det har visat sig i studier att beteendeaktivering har lika bra effekt som mediciner vid nedstämdhet och mild depression. Vid djupare depressioner behövs nästan alltid medicin också. Men det man kan göra själv är att se till att gå ut en liten stund varje dag och ha några inplanerade aktiviteter under veckan. Motion har visat sig ha mycket god effekt på den psykiska hälsan. Om man har mycket svårt att ta sig för något är det viktiga att man gör NÅGOT. Ett litet steg i rätt riktning är bättre än inget steg. Försöker man sig på för stora projekt är det lätt att man misslyckas vilket är det sämste som kan hända just nu. Ett steg i taget!

En annan sak som är viktig är att man får hjälp att hantera de negativa tankarna. Det är också något som man t ex kan göra med KBT. Man lär sig att känna igen sitt ”negativa självprat” och kan genom det börja ifrågasätta det och senare också byta ut de negativa tankarna till mer funktionella och verklighetsförankrade tankar. Problemlösningsstrategier är också bra att lära sig.

Det finns många bra självhjälpsböcker för att bryta en depression.

Min bok ”Livet är nu” är också ett sätt att lära sig att förhålla sig till sina tankar och känslor med hjälp av Mindfulness och Acceptans.

Anhöriga

Jag är en mamma som har förlorat en älskad dotter i självmord. Jag kommer aldrig att bli mig själv igen. Jag kommer aldrig att bli hel igen. Man kan se det som ett livslångt handikapp som man måste leva med. Även om man överlever rent fysiskt så fungerar man aldrig som vanligt efter en sådan här sak. När du läser min blogg kanske du kan få en liten hint om hur dina närstående skulle få det om du gjorde handling av dina självmordstankar. Vill du utsätta dem för det?

Du kanske tänker att du inte vill besvära dina närstående med dina mörka tankar. Kanske har du mått dåligt en längre tid och vill inte belasta dem mer. Självklart mår de dåligt av att du inte mår bra, precis som du skulle bekymra dig om dina kära inte skulle må bra. Men tänk på att ditt självmord skulle göra det många gånger värre. Du skulle inte befria dem från något. Tvärtom!

Dina nära och kära skulle bli tacksamma över att du berättade för dem hur du mår. Kanske blir de chockade över att du mår så dåligt och har svårt att hantera det just när du berättar det, men på sikt kommer de vara mycket tacksamma över att de fick chansen att hjälpa dig.

Sök hjälp!

Om du mår så dåligt att du har självmordstankar måste du se till att ta hjälp. Du är inte svag eller dålig för att du mår dåligt och behöver be om hjälp. Tvärtom så är du modig och otroligt stark över att våga berätta för någon att du mår som du mår.

Jag ber dig: Sök hjälp! Det finns hjälp att få!

Om jag efter att ha skrivit detta kan påverka en enda person att inte ta sitt liv – så känner jag att Linnéas död inte har varit förgäves.
Jag tackar dig i förväg för att du istället ber om hjälp nu!

Det du ska säga när du tar kontakt är helt enkelt att du har självmordstankar.

Du kan ringa till:
– Din vårdcentral (kontorstider)
– Psykakuten (dygnet runt)
– Barnens rätt i samhället (BRIS); Barnens telefon 0200-230 230. Vuxnas telefon – om barn 077-150 50 50. www.bris.se
– Linje 59 – funderingar kring bi- och homosexualitet; 020-59 59 00

Chat (klicka på bilden):

Rikstäckade jourtelefoner:

Ring 020-22 00 60 till
Nationella hjälplinjen
Nationella hjälplinjen erbjuder ett begränsat antal kris- och stödsamtal och vänder sig till dig som är i akut psykisk kris eller i en annan svår livssituation.

Du kan ringa för egen del eller som närstående. De som svarar har erfarenhet och utbildning i att stödja människor som mår dåligt. Professionellt, anonymt och kostnadsfritt. www.hjalplinjen.se

Öppet: Måndag–Söndag: kl. 13.00–22.00.

Ring 020 – 85 20 00 till Föräldratelefonen
Är du förälder eller annan vuxen och har bekymmer eller frågor om barn i din närhet? Har du funderingar om din roll som förälder? Många föräldrar är ganska ensamma med sina barn, sin oro och sina frågor. Det är inte säkert att man har vänner eller släktingar på nära håll som kan hjälpa till och som kan ge de goda råden.

Då är det skönt att kunna ringa och diskutera sina frågor och bekymmer med någon som lyssnar och förstår –som har erfarenhet och kunskap för att kunna ge råd och hänvisningar. – Samtalet kostar aldrig mer än en markering – Du är anonym och samtalen är konfidentiella – Svararna är erfarna psykologer, psykoterapeuter, socionomer, familjerådgivare. De är själva föräldrar. Öppet: Måndag–Fredag: kl. 10.00–15.00

Ring 0771-900 800 till
Röda Korsets telefonjour
Livet skiftar, Vi kan alla försättas i situationer där vi tappar fotfästet. Vi kan känna oss vilsna, bli oroliga och nedstämda, drabbas av ångest. Vi kan behöva någon att prata med. Röda Korsets telefonjour finns för dig när det känns svårt. Öppet: Alla dagar kl. 14.00–22.00.

Ring 08-702 16 80 till
Jourhavande Medmänniska
Vi finns där varje kväll och natt, året om från
21.00 – 06.00. Jourhavande Medmänniska finns för Dig och kan bidra med någon som lyssnar samt ge stöd, inlevelse och hopp till medmänniskor som känner behov av det. Vi som möter i jourtelefonen är vanliga medmänniskor som vill dela med sig av sin tid och sitt engagemang. Många saknar någon att dela sina känslor och tankar med, en del har inte ens någon att dela sin glädje med och många människor går igenom svåra perioder eller hamnar i besvärliga situationer. Gemensamt för näsan alla som ringer Jourhavande Medmänniska är ensamhet och en känsla av övergivenhet. Vi erbjuder någon som lyssnar alla kvällar och nätter året om och du kan vara anonym. Öppet: Måndag–Söndag: kl. 21.00–06.00.

Ring 020-222 444 till
Jourhavande kompis
Jourhavande kompis är en verksamhet inom Röda Korsets Ungdomsförbund. Det är en telefonjour dit unga människor under 25 år kan ringa om vad som helst. Det kan handla om kärlek, mobbing, ensamhet, familjesituation… Ja, vad som helst som man kanske inte vågar ta upp med någon annan. De som sitter och svarar är själva unga, de är inga experter, psykologer eller terapeuter. De är helt enkel ”jourhavande kompisar”! Öppet: Måndag–Fredag kl. 18–22, Lördag–Söndag kl. 14–18.

Ring Brottsofferjourernas Telefoncentral 0200-21 20 19
Brottsofferjouren ger information, stöd och hjälp till människor som drabbats av brott. Runt om i landet finns över 100 jourer. Brottsofferjouren ger ett medmänskligt stöd. Vi är ingen myndighet och vi är inga experter. Men vi har utbildning för uppdraget och erfarenhet av att möta människor som drabbats av alla sorters brott. Vi försöker ge alla brottsoffer hjälp på sina villkor.

Du kan ringa Brottsofferjourernas Telefoncentral 0200-21 20 19 kontorstid . Där får du en första hjälp. Om du vill kan du sedan bli kontaktad av en lokal stödperson. Vi kan ge stöd på åtta språk. För stöd på eget språk ring 08-642 00 44. Mer information finns på www.boj.se

Ring RFSLs Brottsofferjour
020-34 13 16
RFSLs Brottsoffer är en nationell brottsofferjour som vänder sig till hbt-personer som utsatts för partnervåld, hatbrott och/eller hedersvåld. Är man hbt-person och utsatts för annat våld, hot eller trakasserier kan man också vända sig till oss.
Vi erbjuder samtalstöd på vår mottagning i Stockholm eller telefonkontakt om man bor på annan ort. Vi har ett brett kontaktnät med jurister, poliser, kvinnojourer, brottsofferjourer så att man kan få kunskap om vart man kan vända sig direkt där man bor. Ring kostnadsfritt: 020-34 13 16 eller maila: boj@rfsl.se Gå in på vår hemsida: www.rfsl.se/brottsoffer

Ring Kvinnofridslinjen020-50 50 50
Kvinnofridslinjen är en nationell stödtelefon för dig som utsatts för hot och våld. Du som är anhörig eller vän är också välkommen att ringa till oss. Vi har öppet dygnet runt och du ringer oss gratis oavsett var du bor. Ditt samtal syns inte på telefonräkningen.

Till Kvinnofridslinjen kan du ringa om du vill tala med någon om dina upplevelser eller om du har frågor. Vi som svarar är socionomer eller sjuksköterskor med vana att möta människor i kris eller i svåra livssituationer. Vi har tystnadsplikt och du kan vara anonym.

Vår uppgift är att lyssna och ge dig professionellt stöd. Hos oss kan du få praktiska råd så att du kan förändra din nuvarande situation och ta dig vidare. Hos oss kan du också få information om vart du kan vända dig inom vården om du har fysiska eller psykiska skador. Eller hur du polisanmäler brott, till exempel misshandel, hot eller sexuella övergrepp. Eller vilket stöd du kan få i din kommun.

Vi har öppet dygnet runt och du ringer oss gratis oavsett var du bor. Ditt samtal syns inte på telefonräkningen. 020-50 50 50. www.kvinnofridslinjen.se

Ring Hopp – om du blivit utsatt för sexuella övergrepp (barn och ungdomar)
Jourtelefon: 08-6440359

Ring Nationella Stödlinjen för spelare och anhöriga 020-81 91 00
Upplever du problem i samband med ditt spelande kan du ringa till Nationella Stödlinjen för spelare.
Som anhörig kan du också ringa till Stödlinjen för att tala om de problem som kan uppstå i samband med spel om pengar. Skulle du ringa när linjen är stängd har du möjlighet att lämna ett meddelande på telefonsvararen för att bli uppringd senare. Ditt samtal är gratis förutom när du ringer från mobilen, då samtalet kostar en markering. Du som ringer kan alltid vara anonym. Dessutom har alla rådgivare på linjen tystnadsplikt.
Rådgivarna på linjen har stor erfarenhet av att tala med både spelare och anhöriga. De motiverar och ger stödjande samtal för att du ska kunna hitta dina egna verktyg till förändring. Om du vill ha ytterligare hjälp informerar rådgivarna dig om närliggande självhjälpsgrupper eller behandlingsalternativ där du bor. Rådgivningen och bemanningen sköts av ACE/AB Spelinstitutet på uppdrag av Statens folkhälsoinstitut.
Om du vill läsa mer om Statens folkhälsoinstitut kan du gå in på www.fhi.se eller www.spelinstitutet.se om du vill veta mer om Spelinstitutet. Nationella Stödlinjen har funnits sedan 1999, då linjen startades upp på initiativ av OSS (Oberoende Spel Samverkan). Öppettider 10-21 alla vardagar. 020-81 91 00. Samtalet till linjen är gratis om man ringer från en vanlig telefon. Ringer man från en telefonautomat kostar det 3 markeringar, cirka 3 kr, oavsett hur länge man pratar. Det går även att ringa från mobiltelefon. Man debiteras då för operatörens uppkopplingsavgift.

Här finns fler hjälpsidor…

Du kan också gå in på följande blogg och få hjälp av en kurator: http://q-rator.blogspot.com/

Tack på förhand för att du ber om hjälp!

Ludmilla

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Rosen
24 september, 2009 kl 24 september 2009 (11:17)

Jag har levt me anorexia i flera år jag kräks även upp det lilla jag äter. Jag är 36år och fick kontakt me en person som jag först bloggade med,sen fick hon min mail adress. Allt gick bra till en början och vi pratade om mina problem. Sen kom en dag då jag sa att jag ville ta livet av mig,och då blev hon arg och slutade att skriva till mig! Känns bara som om ingen vill lyssna,känner mig så ensam!

Kommentar från skruttan
24 september, 2009 kl 24 september 2009 (15:22)

Rosen: jag har nyligen själv förstått att det är en vanlig reaktion bland de som är nära en självmordbenägen. Min syster är tex fly förbannad på mig av anledningar, som jag har börjat inse kanske inte är så långsökta ändå…

Kommentar från Anna
28 september, 2009 kl 28 september 2009 (15:57)

rosen; förstår det känns extra svårt när hon tar avstånd ifrån dig när du behöver stödet som allra allra mest! tycker det är strong gjort av dig att ha vågat öppna dig för henne. Det kan vara så att din väninna inte orkar hantera detta svåra. det är väldigt svårt att som ”vanlig människa” veta vad man ska säga o göra. De allra flesta människor känner nog att dom inte ensam kan hantera såna svåra saker! Det blir liksom för mycket att ta som vän. De flesta har många egna problem o mycket omkring sig i dag som gör att orken inte räcker till. Det kan vara en förklaring. Det är en nästan att begära för mycket att ens vänner ska förstå o kunna hantera det rätt. För att skydda dig själv för att bli sårad o öppna dig för mycket är mitt råd att du söker stöd hos någon som i sin profession kan hjälpa dig att nysta ut dessa känslor. Tror du har mycket att vinna på det! fundera över det! att låta vänner vara just vänner o finnas där vid ens sida genom livet, genom glatt o tråkigt, är så himla mycket värt – men att önska att vänner även ska fungera som stödpersoner tror jag är för mycket begärt! Lycka till o sköt om dig!

Kommentar från Kit
29 september, 2009 kl 29 september 2009 (21:38)

Man får alltid höra att man är så självisk om man vill begå självmord, men jag har aldrig bett om att födas, jag har aldrig velat leva. Jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin har velat leva. Är det inte precis lika själviskt (om inte ännu mer) att kräva att någon ska genomlida ett helvete som inte går att uttrycka i ord, bara för att man själv tycker att de ska finnas någonstans där i ens eget liv?

Det är min åsikt. Har för övrigt misslyckats med att ta livet av mig vid tre tillfällen och skulle välja döden utan en sekunds tvekan om det fanns en garanti för att man faktiskt DOG också.

Kommentar från Ludmilla
30 september, 2009 kl 30 september 2009 (6:49)

Kit: Är man deprimerad ser man ju tillvaron väldigt negativt. Man pratar om den neg triaden: negativ självbild, negativ bild av sin omgivning, negativ bild av framtiden. Det blir ju ett perspektiv utifrån den situationen. Och så tänker man ofta att andra skulle ha det mycket bättre utan att man fanns. ”De blir ledsna ett tag, men sedan så skulle de glömma…” Men så är det ju inte. Man orsaker ett enormt lidande för väldigt många människor. Om man kombinerar det med att depressioner går att bota så verkar det som ett stort slöseri att man ska ta livet av sig…

Det finns hjälp att få. Tyvärr måste man ibland kämpa för att få rätt hjälp. Det viktigaste att tänka på när man tar hjälp är att man är ärlig. För om man inte berättar precis som det är så finns det ingen möjlighet för dem att hjälpa på rätt sätt.

Varm kram

Kommentar från mia
30 september, 2009 kl 30 september 2009 (16:05)

håller helt med Ludmilla om den negativa triaden. Och att man måste våga säga o berätta precis som man mår o känner sig för att kunna få rätt hjälp! Visst tror jag det är vanligt att man tänker precis just som du skriver, att man inte har bett om att födas o varför genomlida ett plågsamt liv.. men man kan ju vända lite på resonemanget oxå o tänka att när jag nu har fötts o väl är här så kan jag ju se till att ha det bra, att bygga upp ett bra liv såsom jag vill ha det.. Det där är väldigt existentiella funderingar som man kan vrida o vända på. Skulle vilja råda dig till att vända dig till nån som du kan prata med om just detta. För, om du verkligen skulle vilja ta ditt liv, så vet du nog oxå att det finns metoder som tragiskt nog är omdelbart dödande, men att du formulerar dina tankar här visar att du innerst inne verkar ha viljan till att leva. Styrkekram!

Kommentar från Anna
14 oktober, 2009 kl 14 oktober 2009 (22:17)

Vad gör man när ens 18-åring finner livet meningslöst att leva. När man erbjuder att söka hjälp o personen avvisar hjälpen man vill ge/söka?

Kommentar från Ludmilla
15 oktober, 2009 kl 15 oktober 2009 (8:44)

Anna: Om man mår riktigt dåligt tror man inte heller att hjälp går att få. Man har givit upp. Man får nog vara mer handlingskraftig och helt enkelt bestämma sig för att kontakta hjälp och rent fysiskt följa med personen i fråga. Om man anser att det är ett akut behov och personen vägrar skulle jag i första hand ringa psykakuten för rådfrågning och i sista hand ringa polisen för att få hjälp att få personen till akuten.

Kommentar från bara jag
15 oktober, 2009 kl 15 oktober 2009 (20:20)

hjälp vad du skriver bra! vill bara säga tack för att du orkar ta upp sånna här tnga saker och skriva om det! det hjälper mer än du tror… har själv levt med en deprission/ ångest i fem år och hamnar ibland i sånna stunder då jag inte ser nån annan utväg… människor som du kan få en att tänka andra tankar… tack…

Kommentar från Hellie
18 oktober, 2009 kl 18 oktober 2009 (9:30)

Hej, jag har två psykiska diagnoser.
Jag har haft med psykiatrin att göra från jag var 6 år jag är idag 21.
Jag har gjort för många självmordsförsök och självskadat väldigt mkt.
Nu är det så att jag har börjat må väldigt dåligt igen och funderar på att ta mitt liv igen.’
Min läkare ger mig igen hjälp och inga meds, så jag faller.
Jag går i DBT behandling och den har hjälp mig mkt..
Jag har pratat med min psykolog och olika läkare + min nu under en period om hur jag verkligen mår..jag vill ha hjälp innan det händer något.
Men det känns som att de inte lyssnar på mig, jag kan lika gärna prata med en vägg. Jag har vänt mig akut till psykjouren för att få hjälp, de tar inte mitt mående på allvarl och gav mig några tabletter..
Finns det någon hjälp jag kan få någonstans, för nu är jag så extremt trött på allting. Det känns som att jag måste försöka ta mitt liv för att människor i min omgivning ska förstå hur dåligt jag mår.
Jag har alltid fått höra att det är bättre att prata om saker istället för att agera, så det är de jag har gjort nu de senaste månaderna utan något resultat.
Snälla, kan du hjälpa mig på någon sätt? För jag vet inte vart jag ska vända mig för att bli trodd och få hjälp.
kram Hellie

Kommentar från Ludmilla
19 oktober, 2009 kl 19 oktober 2009 (8:57)

Hellie: Först vill jag säga att jag är väldigt glad över att höra att du får DBT. Har du ett självskadande beteende så är det ju det absolut bästa du kan få. Du bör då även ha en ”coach” eller kontaktperson som du får ringa när du har självmordstankar. Utnyttja det!
Du gör helt rätt i att berätta hur du mår. Jag tror säkert att de tar dig på största allvar!
Samtidigt ska du öva på de färdigheter du lärt dig i DBT.

Stor kram

Ludmilla

Kommentar från Isabella
24 oktober, 2009 kl 24 oktober 2009 (13:18)

Är 14 år och är sjukt less på mitt liv känns som ingen skulle bry sig om jag tog mitt liv och dom inte tar de på allvar eftersom jag bara är 14.
Men har självmordtankar varje dag och de känns som att min enda utväg är att ta mitt liv vad ska jag göra ????

Kommentar från orka
24 oktober, 2009 kl 24 oktober 2009 (16:55)

Isabella : jag är också 14 år, och har levt med självmordstankar dagligen i över ett år. Jag får ångestattacker och är deprimerad, och har även drabbats av overklighetskänslor ganska ofta… Jag kan inte säga att jag försår exakt hur du känner, men en liten liten del av mig kan faktiskt göra det. Förstå hur du känner. Jag har planerat min död; Hur, Var och När. Har mindre än ett år kvar att leva enligt den planen. Jag vet inte om jag kommer orka vänta, men en del av mig känner att jag måste det. Vänta, alltså. En del av mig vill bara göra slut på lidandet NU, men en annan del av mig har lite, lite hopp.

Men det räcker inte. För det där lilla hoppet täcker inte min dödslängtan. Om man väger fördelar och nackdelar mot varandra tynger min dödlängtan ner fördelarna med att leva nåt så brutalt.

Kommentar från Linda
26 oktober, 2009 kl 26 oktober 2009 (13:34)

Har haft självmords tankar i snart 3 år och vill bara slippa detta helvete men är små rädd att självmordet kommer misslyckad

Något tips om hur man kan ta sitt liv och lyckas till 100% ????

Kommentar från Ludmilla Rosengren
26 oktober, 2009 kl 26 oktober 2009 (19:18)

Linda: Du kan väl inte på fullt allvar be mig att tipsa dig om hur du ska ta ditt liv? Läs min blogg och se vilka otroliga efterverkningar det får för de som är kvar!! Sök hjälp och berätta om hur du känner det istället.

Kommentar från Kalle
7 november, 2009 kl 7 november 2009 (8:20)

Hej: Jag har varit djupt deprimerad i två månader och har tidigare haft en liknanade perirod. Egentligen älskar jag livet och kan inte förstå varför det här drabbar mig. Har ett stort kontaktnär och massor av människor som älskar mig. Ändå har jag en otroligt negativ bild av mig själv och känner igen mig i den där triaden som Ludmilla beskriver.

Min flickvän och jag ska ha en son i slutet av året och det gör att situationen känns värre. Jag vill så himla gärna bli bra tills dess men det är svårt när jag hela tiden gräver ned mig själv varje morgon. Min flickvän får bära ett fruktansvärd börda just nu…

Jag vill inte ta livet av mig men ändå kommer den tanken upp i huvudet när jag mår som sämst. Det är förjävligt att vara deprimerad och jag känner med alla som har liknande tankar.

Jag har fått hjälp av psykiatriker och psykolog, det har blivit lite bättre men jag känner ingen livsgklädje….

Kommentar från Ludmilla
7 november, 2009 kl 7 november 2009 (9:10)

Kalle: Jag har mailat dig privat.

Kommentar från Lisa
11 november, 2009 kl 11 november 2009 (16:53)

Din dotter var så oerhört söt och fin och jag önskar för allt i världen att du fick henne tillbaka. Jag vill inte leva längre, jag har förändrats så mycket under en tid när jag sovit och mått dåligt. Mitt ansikte är fruktansvärt smalt och jag ser mycket äldre ut än för ett år sen då jag gick in i den här krisen, kroppen är helt förändrad och jag har ingen kontroll på något längre. Jag hittar ingen utväg, för jag är fast i min kropp och mitt ansikte. Jag vill ingenting mer än att komma förbi det, men inser att det finns inget ”efter” om jag inte ska tycka om detta fula fula. Och det kommer jag inte att kunna.
Min enda utväg är att dö. Hade jag sluppit vara så ensam och ledsen vid tanken på att dö så hade jag gjort det direkt. KAnske att jag kan komma förbi det ensamma och ledsna och klara det ändå.

Kommentar från Vegotjej
12 november, 2009 kl 12 november 2009 (17:59)

Jag har vart djupt deprimerad och har haft självmordstankar samt försökt ta mitt liv och självskadat mig. Kan säga att den hjälp jag fick var från en gammal vän som jag fann under den tiden. Jag mår idag mycket bättre jämfört med då. Men det är jag själv som har jobbat mig uppåt. Att psykvården gav eller kunde erbjuda mig någon hjälp anser jag inte alls! Den hjälp jag fick var, medicinering. Vilket gjorde att jag mådde ännu mer skit, (jag vet att de kan ta några veckor innan man mår bättre av en medicin, men det tog månader) jag gick in i mig själv totalt, ångesten blev 100 gånger värre, och det var som jag befann mig i ett dvala. Började självskada mig ännu mer, fick massa hallucinationer. Först när jag slutade med all medicin självmant förstod jag hur borta jag hade vart. De proppade mig mer allt mer medicin. Kände jag att jag inte tyckte medicinen hjälpte eller att den gjorde att jag blev sämre, så gav de mig annan eller ännu mer medicin. Med tanke på det jag hade vart med om, så var inte medicin någon lösning på mina problem. Kan också säga att under den tiden jag hade kontakt med psykvården i den staden jag bodde, så fick jag nya läkare om och om igen. Tror jag hade en 6-7 olika läkare under den korta tiden jag orkade med dem. De svarade inte heller när jag ringde (de hade telefon tid 1 gång i timmen två dagar i veckan, och de var alltid upptaget) och den sista läkaren jag träffade på psyket lovade mig att det var han som skulle ta hand om mitt fall hädanefter så att jag slapp träffa nya läkare hela tiden, har ju med tillit och hela den biten att göra. Inte vill jag sitta och dra upp min livs historia för främmande man efter man efter man. Den sista läkaren hörde tillslut inte av sig, fastän han lovat att hålla mig under uppsikt och kolla upp hur medicineringen fungerade. Att det finns hjälp att få, ja till viss del. För en del kanske det funkar. Men ta bara detta med psykologer, efter en viss ålder måste man själv betala. Och vem har råd med det? Jag hade behövt prata med någon idag om allt vad som hänt, men har inte råd.

En kompis som ville ta livet av sig tog vi till ”bup”. Hon sa att ”jag måste prata med någon, orkar inte längre leva och är rädd att jag kommer ta mitt liv. De dem gjorde? De satte upp henne på en väntelista till psykolog som skulle ta upp till ett år innan hon fick komma och prata med någon.

Det gör mig ledsen att se att din fina dotter inte orkade längre. Psykvården har stora brister och behöver ses över. Om någon hade vetat att din dotter mådde dåligt så hade hon säkert fått hjälp och stöd, speciellt när hon har en familj som bryr sig. Tyvärr har inte alla en familj eller nära som bryr sig om en.

Kommentar från Thomas
19 november, 2009 kl 19 november 2009 (14:27)

Jag kan knappast förstå vilken smärta det innebär att förlora sitt barn. Jag står själv och vacklar på kanten just nu men allt jag kan tänka om mina föräldrar och mina syskon är ”dom klarar sig ju bra i alla fall”. Kommer dom verkligen inte att komma över det? I slutändan bestämmer man själv över sin kropp, vill man att det ska ta slut så vill man, varför är det så fel?
Dock känner jag igen mig i beskrivningen av självmordstankar som positiva, jag får själv en skön känsla av frihet när jag tänker på att dö. Tomt och tyst, inga tankar mer, ingen plåga mer. Tyvärr (eller tack och lov?) kämpar något emot, hindrar mig och får mig att söka hjälp, kanske finns det en gnutta livsglädje även för mig? Det är så jobbigt att tänka så här hela tiden, så jobbigt..

Kommentar från Amanda
22 november, 2009 kl 22 november 2009 (22:49)

Min bästa kompis har nyss tagit livet av sig. Jag vet inte vad jag ska säga, jag saknar hnne fruktansvärt mycket och tankarna på att följa efter finns. Vad tycker du?
Jag är bara 14 år så det känns som om alla tror att jag kommer att glömma henne snart, typ växa ifrån sorgen. Men det kommer jag ju inte! Det är hemskt och jag et inte vad jag ska göra.

Kommentar från Ludmilla
23 november, 2009 kl 23 november 2009 (11:49)

Amanda: Så fruktansvärt jobbigt du har det. Smärtan att förlora någon på detta vis är ofattbart stor. Det är så mycket blandade känslor av skuld, ilska, saknad osv. Självklart ska du inte följa efter. Det hade väl inte hon velat?
Det tar tid att sörja. Låt det ta den tid det tar!

Varmaste kramar

/Ludmilla

Kommentar från svea
24 november, 2009 kl 24 november 2009 (5:18)

jag tycker också att det ofta är svårt att upprätthålla motivationen till att leva. men så tänker jag att om det är svårtlösta problem så är det mer utvecklande. dåligt självförtroende är ett svårlöst problem och kanske vad jag ska göra av mig själv och våga göra det! för när jag står med kniven mot strupen eller repet runt halsen kommer jag på radikala alternativ till förbättring. typ att bo på nåt helt galet ställe, gärna tropiskt, eller bergigt och fattigt och hitta nåt jobb där och glömma alla rädslor och hinder. man kan ju alltid prova när man ändå inte har något att förlora. eller bestämma sig för att uppnå något som man tycker är coolt innan man får lov att dö. typ skriva en bok eller lyckas med något man alltid önskat sig. jag blir verkligen ledsen att läsa när unga människor med så mycket potential inte vill leva längre. fast jag var ju så själv .. men det vart mycket bättre när jag flyttade långt hemifrån min mamma. nu bor jag nära henne igen och mår väldigt dåligt. hur hamnade jag här igen??? men så är det en livslång kamp med ljusa stunder. samla på de fina stunderna

Kommentar från M
4 december, 2009 kl 4 december 2009 (23:29)

Har så jobbiga självmordstankar. Jag är rädd för vad jag ska göra, men självmord börja kännas som enda utvägen. Mår verkligen piss. Har varit i den sisten tidigare när jag var mindre försökte jag ta livet av mig, men lyckades inte. De senaste dagarna har jag fått hjärtklappningar som håller i hela tiden. Mitt huvud gör ont så att de känns som det ska sprängas. Och tankarna som finns i mitt huvud diskuterar varör jag ens tar tid till att leva när mitt liv är så meningslöst. Jag kan inte prata med mina föräldrar för de skulle bara bli besvikna nu när det varit bra så länge. Vet inte vad jag ska ta mig till.

Kommentar från X
5 december, 2009 kl 5 december 2009 (23:08)

Med all respekt för din sorg efter din förlorade.
Vad har man för nytta av samtal när man snart blir utan levebröd och blir vräkt? När alla anser att man är en börda för att man inte kan ”jobba och göra rätt för sig”. Otroligt själviskt av människor omkring att kräva att man ska leva i missär för att de ska ha en släkting som de kan ställa krav på och klaga på. Att utgå ifrån att alla med självmordstankar är psykiskt sjuka och kan ”botas” med vård ser jag som väldigt gammalt tänk. Själv brukar jag tänka att om jag låter bli så djävlas jag lite med nuvarande regering som bortom all tvivel är mycket väl medveten om vad de driver de sjuka till och troligen ser det som en bra lösning.

Kommentar från M
23 december, 2009 kl 23 december 2009 (11:12)

Depression är förödande, för mig iallafall. har lidit i över 20 år av skiten nu, mitt liv är värdelöst. innan hade jag stor glädje av livet. jag ville leva i 200 år. depressionen förstörde allt för mig. jag vara bara 25 år. förgäves försöker jag finna glädje i mitt liv igen. men det har hänt för mycket. kan inte acceptera det som hänt. trodde jag kunde det men det går inte. det är för stort. det handlar om mitt liv. vet inte vad jag ska ta mig till snart. ser bara en utväg…en utväg som jag försökt undvika i alla år, jag förstår inte varför ?

Kommentar från Gabriella
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (10:24)

Den här känslan av meningslöshet och hopplöshet är så skrämmande. Min psykiater tror att jag kanske har bipolär 2. Varje dag är en kamp och kan inte se hur det här någonsin ska ta slut. Har i o f s inte börjat medicinera mot bip 2 ännu. Är snart 33 år, singel och livet känns såååå meningslöst. Det känns som om mitt liv skulle kunna vara så bra men jag kan bara inte förmå mig att komma dit där livet känns meningsfullt. Det känns som om jag bara slösar mitt liv och att det är jag själv som förstör för mig med mina negativa tankar. Men vad 17 ska jag göra?! Har testat kpt, kbt och går nu i psykodynamisk terapi. Försöker att ta en dag i taget och leva här och nu. Hur länge ska jag behöva leva livet timme för timme??

Kommentar från Henrik
12 januari, 2010 kl 12 januari 2010 (20:38)

Jag har inte en anning om hur seriösa mina tankar är, men för första gången grät jag ikväll över mina helt patetiskt minimala problem… Jag har dragit på mig skulder och blivit av med mitt körkort, jag har börjat plugga till fritidsledare men klarar inte av studierna så nu är jag orolig över att jag kanske inte får gå kvar. jag är 24 år och har alldrig haft en flickvän. Jag är bara genom ledsen och har suttit mig igenom nätter och undrat varför jag inte kan sköta mitt liv, jag vågar inte prata med någon egentligen för jag är rädd för att ge en dålig bild av mig själv tror jag. Min stora syster är mamma till den vackraste lilla flickan på jorden och jag blir tillomed ledsen när jag tänker på hur kul jag har med lilla lovisa… Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till… Jag har en person i min klass som skär sig i armarna när hon mår dåligt, och jag har sagt att jag inte förstår hur man kan göra nått sånt… Själv tänker jag på att bara lämna jorden för att jag helt enkelt inte kan ta vara på mig själv jag är tillomed en hycklare… Jag har blivit tvungen att flytta hem till min pappa som är alkolist och dricker varje dag, min lilla syster som har autism får psykoser allt oftare, och det är svårt nog att se på henne när hon mår så dåligt… de är inte svält eller död i min omgivning, hur kan jag äns befinna mig här i de här tankarna?

Kommentar från Ludmilla
13 januari, 2010 kl 13 januari 2010 (20:13)

Henrik: Du ska inte ha dåligt samvete för att du känner som du gör. Du kan inte rå för det. Men det är viktigt att du söker hjälp. Använd dig av någon av ovanstående tips så snart som möjligt!

Kram

Ludmilla

Kommentar från f
14 januari, 2010 kl 14 januari 2010 (5:23)

Imponerad av folk som vågar be om hjälp, jag har aldrig gjort det, skulle aldrig våga nu heller. Jag vågar aldrig säga hur ja mår även om nån faktiskt seriöst frågar! Klarar inte av något alls. Och nu har jag förstört allt i min väg, så nu finns det ingen återvändo. Vill bara försvinna, orkar inte må såhär! Har gett upp nästan helt.

Kommentar från EvaMarie
20 januari, 2010 kl 20 januari 2010 (12:03)

Jag ramlade in på din blogg när jag satt här och läste om depressioner och behandling! Jag blir imponerad över att livet kan ändras så drastiskt vid en tragedi och att människor ändå överlever och går vidare och att du, som du skriver, vill hjälpa andra att inte ta sina liv. För varje person som du med din blogg kan hjälpa i rätt riktning så hjälper du ju även deras närmaste!!
Jag har ett trasigt liv bakom mig och ett oskrivet framför. Jag har blivit utsatt för sexuella övergrepp från tre-års ålder och fram tills jag var 16. Flera, flera tillfällen och blandade grad av fysiska övergrepp. Det allra värsta är ändå inte vad som händer med våra kroppar när detta inträffar utan vad som händer med våra tankar och vår psykiska hälsa….. Jag är snart 38 år nu, jag har familj, två underbara barn, ett bra jobb och massor med vänner. Men jag lever också med mina tankar och mina minnen. Jag har, precis som jag kan läsa här i bloggen, känt många gånger att jag vill få ett slut på mitt lidande och att det är en tröstande tanke att tänka på utvägen med att ta sitt liv.
Om det inte går längre, om jag bryter ihop helt och hållet, om allt rasar, så kan jag avsluta allt. Jag tror, som du, att det är en fara med detta då det blir en sorts positiv känsla och att den återkommer allt oftare.
Jag har gått i terapi i perioder, både för att bearbeta gamla spöken men också för att se hur jag påverkas här och nu och vad jag kan göra för att få må så bra som möjligt resten av livet.
Jag har fått bra respons när jag har sökt hjälp men det är inte alltid som andra kan göra saker för oss heller…. det är mycket jobb att göra själv, med att tänka rätt, ta hand om sig själv rätt och att lära sig hitta saker som fyller på våra livsdepåer. Flummigt men sant. Jag har haft svarta perioder där mina barn endast har gett mig dåligt samvete då jag inte har kunnat glädjas över att ha fått dom. Jag har känt att mitt jobb har sugit all energi, samtidigt som vänner runt omkring går arbetslösa och tycker att man borde vara lycklig och tacksam. Det ger otroliga skuldkänslor och man skäms över sina tankar. Att jag nånstans längst inne tycker att det finns en förbrytare som rår för allt gör bara att sätter på mig världens största offerkofta och jag börjar må ännu sämre eftersom det är en svaghet för mig. Han ska inte få förstöra mer än han redan gjort och jag ska inte tycka synd om mig själv…. Nu vill jag bara avrunda med att uppmuntra alla att prata med någon om hur ni mår. Jag har en nära vän som jag älskar och som jag verkligen kan prata om självmordstankar med och jag tror att det är viktigt att vi har nån som vi kan öppna oss och där vi inte skäms över att vi mår dåligt!! Ibland behövs bara lite tid och att få höra andras sätt att se på saken för att vi ska få leva lite till!!!! Jag vill se mina barn växa upp och framför allt vill jag vara med när jag själv blir gammal, min ljusa framtid kommer för det borde väl finnas nån jämvikt i livet <3

Kommentar från mia
21 januari, 2010 kl 21 januari 2010 (16:53)

jag har vart hos både läkare o ringt till vårdcentralen mår sjukt dåligt trött på mig sj jag har vart hos läkare flera gåg och bett om hjälp jag har tydligt sagt att jag inte vill leva längre o om de inte hjälper mig så kastar jag mig framför tåget men d enda jag får e en fucking lapp där man ska ringa till ungavuxna där varje samtal kommer kosta mig 870 kr jag e student ska jag behöva sälja min pussy för o ha råd att snacka med en psykolog lr

Kommentar från CatarinaH
21 januari, 2010 kl 21 januari 2010 (21:41)

Mia; jag förstår din frustration! Du ska dock veta att det finns hjälp att få, folk som lyssnar o bryr sig – utan att det kostar skjortan! Vänd dig till öppenvårdspsykiatrin om du redan provat vårdcentralen o detta inte funkade! Psykiatrin har vana av den här sortens problem o om du ringer dit o berättar hur du mår så kommer du att få en tid – jag lovar! Pluggar du? då kan du söka studenthälsans mottagning på skolan, studentpräst, ungdomsmottagning om du är under 23… Ge inte upp! Det finns hjälp! Lycka till nu. Ger dig en kick därbak!

Kommentar från Malin
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (9:27)

Överallt står det att man kan få hjälp å att man ska ringa hit eller dit. Men vad gör man när man inte orkar ringa eller be någon om hjälp för det finns ingen hjälp att ge längre. För min del finns det bara en utväg å det är att ta mitt liv. Jag vet att mina anhöriga kommer att må jätte dåligt å min dotter kommer att må sämst. men jag vet oxå att efter ett tag kommer allt att bli bättre. Tiden kommer att läka alla sår å dom kommer att inse att livet utan mig är bättre. Bara jag som inte vågar ta mitt liv. Jag är för feg helt enkelt. Det är just det som är mitt problem jag är för feg. jag vågar inte säga det jag vill å jag vågar inte säga nej. Jag gör allt för alla , finns där för alla, lyssnar ställer upp hjälper till osv…Jag är oftast glad å fixar å donar med det mesta. Mitt barn å alla hennes vänner (11år-13år)är nästan alltid här för jag finns här å ser till att ungarna har det roligt mm… Jag pratar med mina grannar jag har egna vänner som jag ofta umgås med. jag tar hand om vårat hus hundar å alla hans vänner ja allt rullar på som en typisk vanlig familj…men jag spelar bara en roll..för egentligen så är jag meningslös. Det ända jag gör är att se till att alla andra mår bra…själv mår jag inte alls..jag mår ingenting..hur nu det går ihop…Jag är inte ledsen jag är inte arg jag är ingenting… Jag har bara insett att mina vänner å anhöriga behöver bara skaffa sig städhjälp så är jag ersatt… Min dotter har allt stöd hon kan få utan mig…min sambo blir nog arg först men sen inser han nog att detta var det bästa som jag kunna göra..(den dagen jag väl vågar)… Varför ska jag finns när allt jag gör bara är fel..allt jag säger ..säg på fel sätt eller med fel ord…jag är sjukskriven går hemma utvecklas inte … hänger inte med i senaste kariers modet… har inget att erbjuda min dotter när det gäller livs erfarenhet…för det ända jag kan är att städa plocka undan å dona…. jag är ingenting kan ingenting vet ingenting..det är svårt att medicinera nån som är ingenting…Det finns ingen hjälp att få för jag har insett att jag inte har något att ge..å det har jag nog aldrig haft… bara att hoppas att jag en dag slutar att vara så feg å tar mitt liv..för som det är nu så lär jag mitt barn helt fel saker..hon är inte dum ..hon fattar jag inte mår bra att någonting är fel på mig…hon ser igenom mig…å för att underlätta för henne så måste jag hitta mitt mod å ta mitt liv…som sagt var ska bar sluta fega ur så slipper alla min börda..En mindre för alla skattebetalare, en mindre i sjukskrivnings härvan, en mindre arbetslös att bråka om …se se redan här har finns det 3 bra anledningar att ta mitt liv… jag kom på en ska nu..jag inte ingenting jag är någonting jag är en börda för alla… nått för mig att fundera på idag..att var ingenting eller vara en börda vilket är bäst??
En 35 årig mamma med ett extremt sort fel i hjärnan

Kommentar från Ludmilla
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (9:45)

Malin,
Jag hör hur dåligt du mår. Jag ser också att du har en depression. Extremt negativ självbild. Du måste få hjälp. Du måste släppa fasaden och berätta hur du mår. Du har inget fel i hjärnan. Du är en helt vanlig människa som har en mycket vanlig, men farlig, sjukdom. Depression är livsfarligt om man inte får behandling, precis som min cancersort är. Men får man behandling så blir man frisk.

Om du skulle ta livet av dig kommer du att lämna sår för all framtid för väldigt många människor. Barnen får det värst. ”Var inte jag värd att leva för? Är jag så misslyckad att min mamma inte vill finnas där för mig?”.

Du kommer att bli en mycket stor börda för dina nära om du tar ditt liv. Tro mig. Man hämtar sig ALDRIG från att någon nära tar sitt liv. Man skuldbelägger sig resten av livet. Det spelar ingen roll vad du skulle skriva i ett avskedsbrev, man skuldbelägger sig hur som helst.

Malin: Ta inte ditt liv. Det finns behandling att få. Du är inte ”dum/sjuk i huvudet”. Det kommer att bli bättre. Du måste ta mod till dig att istället söka hjälp. Gå till närmaste psyk.akut och berätta att du har självmordstankar! Gör det redan idag!

Mina varmaste ombryende kramar

Ludmilla

Kommentar från Malin
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (10:15)

Jag vet att jag har en depression jag vet att jag mår dåligt jag vet att jag är extremt negativ. Mitt problem är att jag är sönder medicinerad .. har ätit för många tabeller i mitt liv å som det är nu så får jag bara en massa olika biverkningar av ångest och depressions tabletter…så som hjärtklappningar utslag andnöd å sendrag och magvärk..sen säger alla så snällt att ta det nu lugnt så ska du se att allt blir bättre…det är just för min dotter som jag vill ta mitt liv..för jag vill inte att hon ska växa upp med uppfattningen om att ett liv är meningslöst å betydelselöst..jag kan inte ge henne rätt uppfattning om livet för min är så skev… jag håller på att skriva en bok till min dotter om vad hon ska tänka på när hon kommer in i alla perioder i sitt liv…vilka hon kan finna tröst hos å varför jag gör som jag gör…jag förstår att det måste kännas knasigt för dig att jag vill ta mitt liv med tanke på vad du har gått igenom…jag vill inte på något sätt stöta mig med dig eller någon annan här…jag vill bara tala om att det finns inte alltid hjälp att få..jag vet att min dotter kommer att lida mest..men att leva bara för henne fungerar inte heller..för jag lär henne bara fel saker..jag vill att hon ska få ett bra liv att hennes pappa ska träffa en ny så hon kan få en riktig familj men en ny glad mamma å en lycklig pappa som kan ge henne allt stöd hon bara behöver..för jag har ingenting att ge henne..jag är bara ett skal…å jag vill inte att hon ska må lika dåligt som jag bara för att hon tror att det är så det ska vara…för än så länge så vet hon inget annat..för jag har varit sådan här långt innan hon föddes..å nu är vi åter igen där till jag är feg å inte vågar säga det jag vill…jag ville inte ha hus jag ville inte ha barn jag ville inte ha hundar kennel valpar valp köpare osv… men nu har jag allt å allt jag rör blir bara fel…min sambo sa till mig här om dagen att om jag inte tar å rycker upp mig snart så kommer våran dotter att bli som jag för hon härmar redan nästan allt jag gör…å då insåg jag att han har helt rätt..jag får inte förstöra mitt barn..å eftersom att jag är som jag är så är det bäst att jag försvinner…

Kommentar från Ludmilla
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (11:07)

Du är inte söndermedicinerad. Däremot kanske det är så att du inte har fått rätt sorts behandling. Om du försöker hålla en fasad så kanske du inte heller är helt ärlig gentemot de som ska behandla dig? Det är ganska vanligt. Men, då är det svårt att ge rätt behandling också.

Du är den bästa mamman som din dotter kan få. Hon mår mycket bättre av att du finns och mår dåligt än att du inte finns. Det är viktigt att du förstår det. Du kommer att förstöra hennes liv genom att försvinna. Och jo – du kan fortsätta finnas för hennes skull. Du har ett ansvar som mamma.

Jag förstår att du kan tycka att jag är hård nu. Men, jag har rätt och det kommer du också att tycka framöver. Alla som jag har varit i kontakt med som har varit självmordsbenägna men kommit ut ”på andra sidan” är oerhört tacksamma för att de har överlevt. Det kommer du också att vara.

Jag är säker på att din sambo menade väl när han sa så, men jag förstår hur du tog det. Det var dock inte så som han menade det. Både han och din dotter vill ditt bästa och det är inte att du dör.

Har du någon terapeut vid sidan av medicineringen? Uppenbarligen behöver man göra någon typ av justering, eftersom du känner som du gör!

Varm kram

Ludmilla

Kommentar från Malin
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (11:31)

Jag vet att jag har ett ansvar som mamma..jag måste se till att hon får en trygg uppväxt en god uppfostran å bra syn på livet..inget av det kan jag ge om jag ska vara ärlig. Nej jag har ingen att prata med..har gett upp…när psykolgen ringer dagen efter vårat samtal för att kolla så jag inte tagit mitt liv eller läkaren som jag träffat sitter å grinar för att jag har berätta hur jag mår på riktigt…eller kuratorn som jag träffat blir så rädd att jag ska ta mitt liv på plats så att hon låser in mig på sitt kontor å ringer min sambo i tron om att han ska kunna få mig bättre tankar…tro mig det finns ingen vård eller jo det finns det…men den är inte lätt å hitta..du måste som person springa på rätt många motgångar innan man hittar rätt som kan hjälpa dig…Men nu ska jag ta upp mera av din eller någon annans tid…jag ska gå ut en lång promenad med mina hundar sen ta tag i huset som tvätt städning matlagning…sminka upp en anständig mask å se glad ut när min dotter kommer hem ifrån skolan..ha maten klar när han kommer hem ifrån jobbet…ingen behöver veta nått så får vi se vad morgondagen har att säga…med all sannolikhet så kommer jag att sitta här om 10år å må lika jävla dåligt…se min dotter som hade extremt bra goda utsikter vara förstörd av mina idiotiska tankar …tagit 10 år till av min sambo (om han nu inte tagit sig i kragen å lämnat mig) å bara sitta här å ha dåligt samvete för att jag inte vågat ta mitt liv i tid….
//en mes med självmords tankar

Kommentar från Malin
2 februari, 2010 kl 2 februari 2010 (7:55)

Bara jag igen…Jag tog en rejäl skogs runda med mina vovvar igår (3 timmar i knähög snö) tur att det fanns traktor spår lite här å där som man kunde gå i… Sen tog jag mig själv i kragen å ringde min läkare å bättre hur jag mådde…Gick så där måste jag säga…Hon som vanligt svarade ..men Malin så här kan du inte ha det. Du mår ju verkligen inte bra!!! hmmmm va är du säker tänkte jag. Samtalet slutade med att hon var jätte ledsen och frågade mig vad jag vill att hon ska göra…Inte nog med att jag måste sätta min egna diagnos så måste jag oxå veta vilka läkare och vilken medicin jag ska ta…Jag har varit sjukskriven i 15 år så någon utbildning har jag inte bakom mig. Jag har helt ärligt tappat tron på sjukvården av många olika anledningar…Idag känns allt lite bättre kanske för att jag fick sova iaf 4 timmar inatt (kan beror på allt pulsande i snön) Sömnlöshet och smärta kan knäcka den bäste och när tankarna börjar att snurra så är det svårt att sluta tänka på att allt vore bättre om jag var borta…Som sagt just nu känns det lite bättre men jag vet att minsta lilla kan få mig över kanten igen…jag kan inte lura mig själv även om det vore det bästa..men min omgivning vet inte om mina problem..vist har jag försökt att berätta det för mina nära vänner …många gånger..men ingen tror på mig…för varför skulle snälla glada lilla jag ha sådana tankar…jag brukar tänka på det när jag går på stan å tittar på folk…jag kan ju omöjligt vara den ända som tänker så här..fast vem vet det kanske det är…jag vet att jag har massor att leva för men allt för ofta kommer känslan att jag är värdelös och meningslös över mig…Jag skriver min bok till min dotter å försöker in i detalj att förklara hur och varför jag känner som jag gör…har även visat den för nån läkare å fick till svar att det var bra terapi å att jag skulle fortsätta med det…varför skulle inte en som jag kunna må dåligt?…jag är rädd för vas som kommer att hända den dagen jag inte orkar ta mig ur känslan att vara meningslös..men samtidigt känns det skönt att jag då kanske kommer att våga ta beslutet att ta mitt liv..känns helt bisarrt att tänka så idag när jag mår lite bättre men lugn å fin snart är jag där igen å då får allt en extrem logisk förklaring…att jag inte är som ska i huvudet tror jag att jag sagt innan..bara att titta på mina svängningar..hade bara varit trevligt om någon faktiskt tog mig på allvar…för jag antar att anledningen till att jag inte har tagit mitt liv är att jag på något sätt vill leva…men känslan att försvinna blir bara starkare å starkare känner jag…..

Kommentar från Maria
2 februari, 2010 kl 2 februari 2010 (8:50)

Malin: Jag förstår att du mår dåligt men jag tycker det är oerhört respektlöst att lägga ut detta på Ludmillas blogg efter allt hon gått igenom. Ta ludmillas råd i stället och få hjälp. Ibland kanske man måste försöka hitta styrkan i sig själv och tillåta sig den hjälp som erbjuds? Jag hoppas verkligen du kommer må bättre med tiden. Framför allt för din dotters skull….

Kommentar från Ludmilla
2 februari, 2010 kl 2 februari 2010 (8:52)

Malin: Jag är imponerad över att du tar tag i din situation. Det är som du säger, att egentligen vill du inte dö men det känns tidvis väldigt jobbigt att leva. Att gå ut i naturen och att röra på sig är väldigt läkande för själen. Fortsätt med det!

Vad fint att du också kontaktade din läkare. Väldigt modigt gjort! Nu är det svårt för mig att bedöma utan att veta vad som sades. Ibland frågar man som läkare ”vad tror du själv att det är?” eller ”vad skulle du önska att jag gjorde?”. Det betyder inte att man inte vet vad det är eller att man inte har några förslag på vad som ska göras, men man vill gärna höra patientens egna funderingar. Det är viktigt att man inte kör över patienten.

Jag hoppas att du inte slätade över ditt mående utan att du verkligen sa hur du kände. Vad kom ni fram till?

Vad är det som du tror är fel med din hjärna? Är du orolig för att det är någon annan diagnos än depression? Manodepressivitet? Vilket sjukhus har du kontakt med?

Kommentar från Ludmilla
2 februari, 2010 kl 2 februari 2010 (8:55)

Maria: Det är helt ok. Jag kan själv välja vad jag lägger ut på bloggen och jag väljer själv om jag vill svara. Men tack för din stora omtanke!

kram!

Kommentar från Malin
2 februari, 2010 kl 2 februari 2010 (9:09)

Maria och alla andra som jag retat upp…Det var just detta som jag var rädd för..Min tanke var mest att höra vad någon annan har för tankar som har gått igenom detta.jag be om ursäkt för min respektlöshet..jag ska självklart ta den hjälpen som erbjuds..äta min piller och se glad ut..Igen.. Förlåt att jag störde…inser att jag gjort fel…

Kommentar från Ludmilla
2 februari, 2010 kl 2 februari 2010 (9:13)

Malin: Du har inte retat upp någon alls. Du har inte gjort fel. Jag mailar dig istället.

Kommentar från Maria
5 februari, 2010 kl 5 februari 2010 (8:49)

Malin: Du har inte retat upp mig. Jag tänkte bara på allt Ludmilla har gått igenom senaste åren. Självklart förstår jag att du inte mår bra och jag ville inte såra dig på nåt sätt. Hoppas du får den hjälp som du behöver för man kan faktiskt få hjälp och må bättre även om du just nu inte kan se det. Tro mig, jag vet! Ta hand om dig!// Maria

Kommentar från tejoka
23 februari, 2010 kl 23 februari 2010 (10:38)

Jag är glad för din skull att proverna ser bättre ut och att du är piggare – på flera sätt.
Själv läser jag just nu denna sida, för att hitta ut

Kommentar från Marielle
5 mars, 2010 kl 5 mars 2010 (0:19)

Så bra att du skrivit detta inlägg!!!!! All needed. Tack för att du orkar, kämpar och skriver om din vardag. Jag vill tro att den ger mig fler hållhakar att fastna i, fortsätta vara vid liv. Så tack för att du gör det du gör och krya på dig!
Kramar

Kommentar från Annette
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (22:46)

Jag har en dotter som är 19, hennes pojkvän är 18. Båda har hhotat varandra att ta livet av sig, pga hur den andre beter sig. Det är kloka och fina ungdomar. Men vad i hela friden gör man? Har pratat länge med pojkvännens mamma, som kanske får sin son att prata med någon. Min dotter vill inte. Hon tycker det är han som har problemen.

Kommentar från V
10 mars, 2010 kl 10 mars 2010 (3:07)

Jag har konsekvent hållit mig borta från Ludmillas blogg för jag är så medveten om hur fruktansvärt det är att bli den som blir lämnad kvar.
Men nu hamnade jag här i alla fall. Mitt i natten. Mitt i de svartaste tankarna. Min plan är klar, dvs när, var och hur jag kommer att lämna skutan. Men det känns så otroligt ledsamt att behöva lämna mina nära och kära med en massa frågor och självanklagelser. Jag har skrivit i mitt avskedsbrev om SPES men det känns så himla ….ynkligt. Man kan aldrig förebreda sin familj, det förstår jag. Men vad rekommenderar jag dem att hitta bäst stöd när jag är borta?

Kommentar från Ludmilla
10 mars, 2010 kl 10 mars 2010 (7:48)

Anette: Det verkar inte som att de är bra för varandra… Kan de få hjälp i form av kurators/psykologsamtal?
V: Jag har mailat dig.

Kommentar från Lena B
11 mars, 2010 kl 11 mars 2010 (16:30)

Åh, jag blir alldeles tagen! Så många med självmordstankar! Hur är det möjligt?
Det borde inte vara möjligt.
Snälla rara: gör det inte – SÖK HJÄLP…igen och igen och igen om det behövs!

Ludmilla – jag vet att du är engagerad i detta men jag vill ändå säga: var rädd om dig!
Kram

Kommentar från Cajsa
17 mars, 2010 kl 17 mars 2010 (11:47)

Jag förlorade min dotter Johanna för 19 dagar sedan. Hon tog sitt liv, jag fann henne död i sin lägenhet, försökte återuppliva henne, skrek vakna men det var försent. Smärtan och saknaden efter henne är enorm och skuldkänslorna äter upp mig och hennes anhöriga inifrån. Hade man kunnat göra mer för att förhindra att hon inte ville leva mer. Hon hade mått dåligt i många år och hade kontakt med psykiatrin för hennes svåra ångest men de har aldrig riktigt tagit henne på allvar utan placerat henne i ett fack ”unga flickor gör så här” i och med att hon även hade självskadebeteende. Hon var för god för denna värld, en tjej som ofta hade en glad mask utåt och efter att ha läst hennes dagboksanteckningar förstår man vilket kaos som rått inom henne. Hon önskade att hon levt på 50-talet, då hon trodde att livet var enklare att leva då och detta var det säkert, mindre kravfyllt. Hon hade svårt att hantera alla de krav som samhället ställde på henne. Hon fick plats i en DBT – grupp i höstas efter att ha stått i kö. Vi hennes anhöriga trodde att nu skulle livet vända för henne. Hon hade framtidsplaner och ville så mycket med sitt liv, men vi har nu efter hennes bortgång förstått att hon inte orkade leva längre men det är svårt att ta det till sig. Vi har som du Ludmilla skriver i din blogg varit med i alla moment. Vi har klätt henne fin, lämnat de hon tyckte mest om i kistan. Hon hade bland annat nyligt börjat rida och hade 3-4 dagar innan sin död köpt en ridhjälm, den skickade vi med i kistan. Vi tänker, nu får våran kära Johanna rida uppe bland molnen. Detta gör det så svårt att förstå, vi har kartlagt hennes sista dag i livet och förstår ännu mindre varför hon valde att släcka det. Vi väntar på obduktionsresultaten då man inte kunde finna någon direkt dödsorsak. Hon åt en massa mediciner och nu efter hennes död tycker jag att hon varit söndermedicinerad, antagligen svalde hon en massa tabletter. Vi vet inte om det var avsiktligt och det gör det ännu svårare, hur var hennes sista timmar i livet, hade hon en svår ångestattack som hon inte orkade med. Det gör så ”jävla” ont, varför valde hon att lämna oss. Hur överlever man den smärtan? Kämpar för att orka för hennes lillasysters skull, hon sörjer och hennes saknad efter hennes storasyster tär på henne. Jag har mycket stöd från mina anhöriga men det sörjer lika mycket som jag, mina föräldrar har mist sitt älskade barnbarn, mina syskon sin systerdotter. Har även kontakt med psykiatrin för att få prata men i dagsläget så känns det som om inget hjälper men man bara ältar och ältar. Ville dela med mig av vår smärta och skriva av mig, på sikt kanske det underlättar. Det är ju också en form av terapi.
Många kramar från mig, var rädd om varandra, låt era nära och kära veta att ni/de är älskade.

Kommentar från Petra
21 april, 2010 kl 21 april 2010 (9:21)

TILL GABRIELLA: Käner exakat igen mig i din beskrivning…Är nere i en depressin nu med mkt ångest. helt besatt av taken att jag vill ha man och barn. Har träffat killar, men det slutar alltid med ångest och att jag går… Så ska man grubbla på om det var rätt beslut, att följa ångesten…om den betydde att han var fel eller om jag skulle kört på ändå…kanske ångesten bara vill förstöra??

Kommentar från skandinav
4 maj, 2010 kl 4 maj 2010 (2:36)

Det är sorgligt då barn begår ett avslut på sitt liv, mycket sorgligt.
Konstigt att det är så många som mår dåligt i dagens läge, förstår verkligen inte varför inte heller sjukvården och samhället allmänt inser fakta !
hoppas att ni finner den hjälp ni behöver

Kommentar från Stella
18 maj, 2010 kl 18 maj 2010 (6:43)

Tack Ludmilla för din Blogg. Jag är övertygad om att på det viset har du redan hjälpt många genom att omvandla din sorg till en positiv kraft. Tack att din styrka ger mig också hopp Ludmilla!

Min historia kort sagt är följande: min store bror 21 år begick ett brutalt självmord i vårt hem, då jag hans lilla syster var bara 11 år. Mina föräldrar har aldrig kunnat repa sig vet jag, fastän det har nu gått nästan 20 år sedan detta hände. Det utspelade sig i ett annat land än Sverige. Det fanns ingen stödgrupp för oss tre som blev kvar (jag, mamma och pappa). Ingen har sagt åt mig att döden inte är lösningen, utan min brors bortgång har präglat mitt liv, jag funderade, analyserade, saknade honom själv i det tysta för att mina föräldrar befann sig i sin egen sorgprocess och jag nästan slutade existera för dem. Jag lämnade mitt hemland som 18-åring och flyttade in till Sverige för ca 13 år sedan. Och nu, när jag är vuxen på 31 år, saknar jag min store bror mer än någonsin. Mitt liv har varit tufft här och jag blivit sjuk i svår depression med en ständig dödslängtan sedan 4 år tillbaka nu och jag ställs inför samma val som min bror varje dag för jag är totalt ensam här, inga barn, bor själv. Jag lever för mina föräldrar för jag vet vilken bestående smärta det är att förlora sitt barn på det viset.

En del människor tror att de är en börda för andra, de lurar sig själv och tror att detta skulle ha en befriande verkan på familjen. Där hittar de tröst, därför upprätthåller sig denna tro som är extremt felaktig och farlig. Nej, detta är aldrig befriande! Detta kan till och med vara smittsamt för mindre syskon för genom till exempel föräldrars eller syskons suicid förvrängs hela barnets uppfattning kring hur man handskas med problemen här i livet. Vilket är på gott och ont, men har man fått det inlärt sedan barndomen att självmord är en lösning – risken finns att barnet inte får möjlighet att utveckla mer rationella problemlösnings strategier. Barnen känner av och det är bättre att kommunicera fram att man inte mår bra, vilket kan faktiskt främja en barnsutveckling, intelligens och stärka den psykiska hälsan genom att man tillåts att delta och alltså påverka. Det är mycket värre att bli isolerad av en förälder/syskon än att faktiskt få chansen att påverka och förstå!

Jag säger ärligt rakt ut att ibland är jag arg på min bror att han inte lät mig vara mer delaktig. Han ville skydda mig. Felaktig intention. Så skyddas aldrig ett barn genom att bli fråntagen rätten att hjälpa och istället vittna ett brutalt självmord.
Om han bara kunde vänta ett par år…tills vi kunde stödja varandra och finnas där för varandra hela livet som syster och bror. Det finns så mycket jag vill säga till min storebror som under åren som har gått har nu blivit min lille bror, för nu är jag ju äldre än han någonsin fått bli… Jag bara önskar få kunna säga hur mycket jag förstår vad han har gått igenom.

Jag hoppas att just DU som läser detta hör mitt enkla budskap – snälla kommunicera med de du älskar!!! Samma gäller för dig som vill stödja en närstående eller en vän… Förvänta inga mirakel ifrån vården, för den är bara ett komplement. Det är dina närmaste som bara kan skydda dig från dig själv och det är bara du själv som kan skydda dem genom att finnas. Är du ensam – gör det som jag gör nu – jag kommunicerar med er alla i syfte att min tragedi ska rädda livet på någon annan eller ger nytt hopp och krafter! Detta söker jag för egen del varje dag som jag lever och jag vill med detta ge någon hopp, inspiration och krafter. För att jag vet precis hur det är att leva vid avgrundens rand ”där på andra sidan livet”.

Bryt mönster, tvinga dig att orka, jag lovar det finns saker som kan få just dig att börja tänka outside the box, bryt loss dig från det, gör något extremt, kul, ovanligt, iväg att fjällvandra, ta dykcertifikat, flyga segelflygplan med akrobatik inslag, upptäck att det finns en hel värld bortom vår mänskliga bubbla vi lever i med alla dess triviala problem! Världen är så vacker, grym men vacker, och du har kanske inte sett allt du önskar att se, göra allt du önskar få göra! Det är din fantasi som enbart kan sätta stopp för vad du tillåter dig själv att uppleva i just ditt unika liv!!!

Kommentar från Tarsier
4 juni, 2010 kl 4 juni 2010 (10:58)

Jag har inte läst hela denna blogg, och vet inte hur eller varför din dotter tog sitt liv. Om någon väljer att avsluta sitt liv är det ofta ett val den personen väljer, även om valet inte alltid är uppenbart. För personer som står utanför finns alternativ, men just då för personen som står inför beslutet att göra slut på livet finns inga alternativ. Jag kan ändå på sätt och vis förstå din sorg. Men det finns en annan sida också.
Att skriva och prata om självmord är stigmatiserat och tabubelagt. Det är sällan vi som har dom här tankarna får förklara hur hopplöst det är. Som suicidal anser jag att självmordsdebatter alltid följer samma mall och samma argument förs fram. Oftast finns någon som du, som förlorat en anhörig – helst ett barn eller en ung människa. Det är sällan anhöriga som förlorat gamla morfar i ett självmord hörs i debatten, trots att äldre står för en stor andel av alla självmord. Detta
brukar kryddas med experter och gärna någon som har gjort självmordsförsök men idag är glad att det inte lyckats. På något sätt målas bilden upp att alla som någon gång gjort självmordsförsök ångrar sig. Min erfarenhet är att det inte är sant. Jag har haft dom här tankarna varje dag i flera års tid utan undantag och har flera seriösa självmordsförsök bakom mig. Det enda jag ångrat är att jag har fegat ur. Och det går inte att beskriva graden av besvikelse att vakna upp efter ett självmordsförsök och inse att man misslyckats.
Jag tycker absolut att det ska finnas snabb, professionell och tillgänglig vård för alla som mår dåligt. Att någon begår självmord på grund av en psykos eller en depression som går att bota är absolut ett misslyckande. Men det finns faktiskt
många människor som faktiskt inte vill leva. Min egen bakgrund är att jag alltid varit mycket ensam och inte har några syskon eller någon kontakt med mina föräldrar. Periodvis har jag mått mycket dåligt och funderat på självmord. Det har varit speciellt svårt i samband med storhelger och semestrar.
För flera år sedan råkade jag ut för en mycket svår olycka som många anser att jag hade ”turen” att överleva. Efter det har allt gått helt utför. Min kropp har blivit deformerad. Jag har ständigt värk. Jag har gråtit varje dag i snart tio års tid och varit mycket deprimerad. Det är inte bar min kropp som förändrats utan också min personlighet. Numera jobbar jag inte heller, utan lever på mina sparpengar, så långt dom nu räcker. Ibland pratas det om habitueringseffekten. Det betyder att man vänjer sig vid det man har. Det finns säkert exempel på människor som blivit svårt skadade och klarar av att leva ett bra liv trots ett handikapp. Men jag tror att dom har en partner, barn, föräldrar, syskon, vänner och människor omkring sig. Om man inte har det ser situationen helt annorlunda ut. Att jag skulle hitta en pojkvän nu med den deformerade kroppen jag tvingas leva i är helt osannolikt. Ibland har jag sporadisk kontakt med en person som är äldre än mig, men så fort jag säger att jag mår dåligt eller börjar gråta kommer hon på att hon måste avsluta samtalet för att göra något viktigt. Villkoret för vår vänskap är att jag låtsas må bra. Varför tror hon att jag inte har samma behov som andra människor?
Jag känner mig totalt handlingsförlamad och isolerad med en kropp som har blivit ett värkande fängelse. När andra människor tycker att man är egoistisk som tänker på självmord känns som ett hån. Det är viktigare att inte visa andra hur dåligt man mår, eftersom det är så jobbigt för andra att se någon må dåligt. Det är lätt att stå utanför och säga åt någon att rycka upp sig. I den totala förtvivlan är inte det möjligt. Jag förstår att det kan vara svårt för anhöriga, och jag respekterar absolut din sorg.
Men det vore bra om det också fanns förståelse för hur en totalt hopplös situation kan ödelägga ens tillvaro. Man vill göra vad som helst för att få slut på det. Som någon sagt: det är inte en genväg till himlen – det är en väg ut ur helvetet.

Kommentar från Trasig Maria
6 juni, 2010 kl 6 juni 2010 (20:18)

Jag sade inget till någon övergreppen eller misshandeln under min uppväxt… men allt kom ikapp mig till slut… kunde inte springa ifrån det… Efter flera år stod jag vid vägskälet att ta mitt liv eller försöka söka hjälp… Idag, snart 5 år efter att jag sökte hjälp… så kan jag bara konstatera… att ”vården” gjort mig ännu sjukare… Chefer har sparkat på mig, överläkare har begått grova misstag, men jag har aldrig och kommer aldrig få upprättelse för något av det som hänt… Jag är bara ett litet psykfall… och min röst är en flugskit på vindrutan i jämförelse med vårdpersonalens ord… Jag har bönat och bett om hjälp… och gör det fortfarande… men alla antingen ”beklagar” att de inte kan hjälpa mig, eller så skiter de bara i mig… För trots allt är jag ju bara ett psykfall… Till och med den somatiska vården skiter i mig… jag är ju bara psyksjuk… är aldrig och behöver aldrig hjälp med något fysiskt problem…

Jag är 29 år idag… och har inget liv… inga vänner… kompisar… familj… Ingenting… Och det är så resten av mitt liv ser ut om jag väljer och orkar att fortsätta med det… så det är kanske inte så konstigt att jag vill dö… Förstår att det låter kallt att skriva det… men… Linnéa har fått ro… hon lider inte längre… och den vilan längtar jag efter… mer än något annat… Bara att få ett slut på helvetet… Det… är min högsta önskan.

Vila i frid Linnéa… och min vän David som hängde sig i rummet intill mitt på psykavdelningen… Jag förstår er… men sörjer er ändå… och det gör så ont… så ont…

Kommentar från tejoka
18 juli, 2010 kl 18 juli 2010 (17:50)

Jag önskar att jag har kraft nog att ringa, och ork att ta emot hjälp. Just nu vandrar tankarna och jag känner att jag inte vill vara kvar och kämpa, men för barnens skull måste jag. Även om jag de senaste veckorna sett en möjlighet att gå vidare, när de är väl med sin pappa. Jag vet inte vad jag ska göra. //T

Kommentar från Mamma
30 augusti, 2010 kl 30 augusti 2010 (8:53)

Hej!Jag sitter här med tårar i ögonen efter att ha läst igenom din blogg ang din dotter.
Jag har en 16 årig dotter som inte mår bra och har gått med henne på bup sedan hon var sju år till och från.
Hon har haft en del olika fobier genom åren och en del panikångest attaker.
Bland annat så svalt hon sig själv och åt bara flytande föda för hon var livrädd att sätta i halsen och dö.
Kommentaren från bup i Lund var att än så länge är det inte fara för hennes liv.
Ibland fick hon för sig att hjärtat inte slog och sprang ut och kutade runt för att kunna känna sitt hjärta slå.
Då var hon ca sju till tio år.
Hon mår mkt dåligt av sina fobier och ibland är dom värre och ibland bättre.
Dom utredde henne när hon var ca nio år och kom fram till att hon var ca två år efter i sin utveckling.
Sen var det bra med det??
Blev även utredd nu i tonåren och då låg hon som hon skulle.
Vi har nu stått i kö i ca tre år för utredning av autismteamet.
Känns som om ingen tar henne eller mig på allvar.
Hon har uttryckt sig ofta när hon har sin panikångest att hon vill dö men när dom är över så säger hon inget om det.
Hon lider även av socialfobie och har talat om att hon vill ha hjälp med detta men bup tyckte vi skulle vänta tills utredningen är klar.
Hon vill inte ha någon behandling då hennes största rädsla är kräkfobie och dom flesta medecinerna ha biverkningar så som illamående.
Om det så drabbar en på tusen så tror hon att det ska drabba just henne.

Vet inte vad jag vill med detta mail.
Antagligen bara skriva av mig och tala om att jag är mkt mkt rädd att hon ska ta sitt liv när hon mår som sämst.
Känns som om ingen tar oss på allvar nu heller.

Kram på dig och jag beklagar innerligt förlusten av din dotter

Kommentar från Herr P
11 september, 2010 kl 11 september 2010 (14:35)

Jag läser det du försöker förmedla…å förstår varför man inte ska ta sitt liv.
Men jag vill inte dö , jag vill bara inte leva…….

Kommentar från Ludmilla
11 september, 2010 kl 11 september 2010 (15:53)

Herr P: Jag förstår det mycket väl. När det är för tungt att leva. När det gör för ont att leva. Men den känslan är tillfällig. Det går att förändra den.

Kommentar från ledsen
23 september, 2010 kl 23 september 2010 (10:03)

Jag känner att jag aldrig kommer få hjälp för mina problem,jag har inte gjort annat än sökt hjälp hos psykiatrin, akutmottagningar å allt och ändå sitter jag nu bara ensam och mår dåligt dag ut och dag in, har ingen som ger sitt stöd för ingen vet vad dom ska ta sig till eller så orkar dom bara inte hjälpa mig,
det verkar verkligen som att jag bara föddes för att lida, var mobbad hela skoltiden och folk vill inte veta av mig för att jag är så konstig än idag,
vad gör man när man inte ens har familj och släkt som orkar lägga energi på att jag ska bli frisk och sjukvården är förjäklig, det känns bara som en tidsfråga hur länge jag kommer finnas kvar, det känns som att när det dyker upp tillfälle så kommer jag inte finnas mer…
det känns hemskt mot de som kanske bryr sig även om dom inte visar det men vad är det här för liv egentligen? vem vill leva med att varenda förhållande rinner ut i sanden för att jag inte fungerar…
/tjej under 30

Kommentar från Camilla
23 september, 2010 kl 23 september 2010 (20:58)

Som av en slump sitter jag här och läser vad du och alla andra har skrivit. Tanken var att googla på självmord och få lite tips, men så kommer alla dessa bloggar upp. Jag vet att det är fel att vilja ta sitt liv, att sluta leva, men det är lättare sagt än gjort. Jag är 20 år och min familj vet inte om att jag mår såhär dåligt, de vet inget alls. Jag är alltid den glada tjejen och jag ler alltid. Utåt i alla fall. Några av mina närmsta vänner vet om att jag har problem och mår dåligt, men jag vill inte vara ett ständigt problem. Jag vill kunna lösa detta på egen hand, jag vill verkligen det. Jag vet egentligen inte varför jag skriver detta, för det är ju inte direkt som om någon kan hjälpa mig. Det enda jag vet är att jag inte kommer att leva mycket längre och om någon skulle se detta, kanske det är det sista jag skriver. Vem vet?

Ludmilla, du är stark.

Kommentar från Maria
27 september, 2010 kl 27 september 2010 (21:54)

Tack Ludmilla för den här fina bloggen där du så naket och modigt berättar om den bergochdalbanan som livet är.

Jag tycker det är så skönt att du vågar skriva om det svåra och att du envist talar om att det finns hjälp att få!! Stor kram till dig!

Kommentar från gina
15 oktober, 2010 kl 15 oktober 2010 (1:09)

jag blir så ledsen av att läsa att så många mår så dåligt. känns att jag bara vill ge er alla en kram och till ludmilla.
jag har en sån stor smärta i mej och jag önskar jag kunde somna och aldrig vakna. har kännt så i 5 år nu. min mamma är psykiskt sjuk och varit det hela mitt liv. hon har försökt ta livet av sig kanske 20 gånger på allla olika sätt. från att dränka sig till hoppa från balkong . hänga sig. hoppa ut ur bilen osv. jag har sätt allt.. jag försökte ta livet av mej med en gång men misslyckades. jag blev ignonerad av min familj. min mamma blev ond jag grät så mkt en gång och sa att jag bara vill dö och sa till mej att jag ska ta livet av mej eller gå lägga mej på sjukhuset och få hjälpa för hon inte kan hjälpa mej. jag blev nersparkad och misshandlad. av min sjuka mamma. och flera gånger av min bror. då en gång jag inte orkade mer. låste in mej i mitt rum och skrek av smärtan jag hade. jag grät och skrek så att min bror inte orkade mer. han försökte slå sönder dörren bad mej öppna och dra ifrån huset. att dom inte orkar med mej längre. min bror ringde till psykmottagningen dom ville lägga in mej. han kallade mej hora och om jag inte åker in till psyket så dödar han mej så vi får det gjort jag vill verkligen dö. min familj säger själva att dom mår bättre utan mej. jag skäms över hur jag mår. får ljuga och säga att jag mår bra . för dom inte orkar med mej längre. när jag tog en överdos låg jag på sjukhuset och mamma sa allting kommer bli bra ville jag bara skrika och säga ingetnting är bra efterso mjag ligger här.. hon sa till hela familjen att vi inte fick säga till nån att jag försökte ta livet av mej. hon skämdes för mej. för vad släkt och folk ska säga och tro om oss… hon ville skicka iväg mej till hemlandet.. jag mår fruktansvärt dålligt .. min historia är lång.. vill inte skriva den här.. men jag är knäckt nu. orkar inte andas. när jag får min panikångest vill jag bara riva sönder kläderna och riva sönder min hud och kropp för jag vill inte va kvar i den. vill min själ ska ut från min kropp. jag vågar inte söka hjälp. min familj får inte veta. dom blir så arga på mej. jag får svälja min smärta. har inga vänner har ingenting.

Kommentar från Kathyja
15 oktober, 2010 kl 15 oktober 2010 (12:39)

Du gör ett jättebra jobb! Det behövs fler människor som tar upp ett så pass tabubelagt ämne som självmord, självmordstankar och psyksik ohälsa! Mycket problem kring självmord och självskadebeteende hade kunnat undvikas om man som medmänniskor hjälptes åt! Tyvärr står ofta dessa människor ensama i sin kamp för rädlsan att visa världen, sin omgivning, det mörka som rotat sig i det inre! Jag kämpar för livet för alla människor, inte döden!

MVH Kathyja

Kommentar från A
18 oktober, 2010 kl 18 oktober 2010 (17:56)

Jag går ofta in och läser här, det gör mig stark på något sätt. Är det konstigt om jag säger att Linnéa, som jag aldrig har träffat och aldrig kommer träffa, får mig att backa och gör så att jag aldrig skulle våga göra min omgivning så illa?

Tänker ofta på dig, Ludmilla. Tack för allt.

Kommentar från lisa
5 december, 2010 kl 5 december 2010 (0:35)

….tack för att du lägger ner din själ i detta….inte många som gör…känner igen mig i mkt av det som händer inom psyk, livet o tankegångar….kramen

Kommentar från Marie
20 december, 2010 kl 20 december 2010 (16:54)

Tårarna rinner längst mina kinder. Okontrolerat.
Jag har själv försökt ta mitt liv men misslyckades.
Har åkt in och ut på psyk och blivit ”kastad” mellan olika läkare, psykologer, doktorer, kuratorer osv osv, Utan att få den hjälpen jag behöver. Det känns som om man inte blir tagen på allvar. Jag blev i tryckt en massa mediciner som jag nu har hemma själv, men dom ligger bara i skåpet och samlar damm. Jag förknippar dom med mitt mående, och jag blir fan inte bättre av att ta dom. De är jävligt lätt att ”lura” omvärlden också. Klassiska fraser såsom jodå, jag mår bra. Ja men allt är okej… Fast de egentligen inte är det. När de väl kommer en liten ljusglimt så kommer alltid ett ton mörker direkt och förstör allt. Jag vet inte hur länge jag orkar kämpa emot..Och nej, jag tycker absolut inte synd om mig själv för att jag mår som jag gör.. men hur mkt motgångar orkar en människa egentligen? Jag vill vara hos mina fina vänner som lämnat mig kvar här. Jag vet att dom väntar på andra sidan.. Min bästa och finfina vän lämnade mig förra året.. Jag trodde aldrig han skulle lämna mig med tanke på att hans bror lämnade oss en månad innan. Fan!
Du är en stark människa Ludmilla som vågar ta upp dessa känsliga och tabu belagda ämnena.
Kram Marie

Kommentar från Malin
28 januari, 2011 kl 28 januari 2011 (10:38)

Det är lite läskigt när man läser vad andra människor har skrivit när dom mår dåligt. Jag inser att alla känner å tänker nästan lika dant. Självklart olika historier men ändå samma tankegång. Med andra ord alla får samma fel signaler i hjärna och börjar tänka å känna helt fel saker. Då borde ju alla kunna bli botade på samma sätt men inte då. Varför skulle något i livet vara så enkelt. Synd bara att sjukvården inte har fattat att vi alla kanske har samma symtom men är långt ifrån likadana. Alla tror att man kan prata sig ur ett problem. ”gå å prata med någon så ska du se att du mår bättre snart”. Lätta att säga om man har något att prata om. Själv har jag inget att säga för det kommer inte att lösa något. Det är helt enkelt livets underbara gång som har lagt ut sina små spel brickor. Jag vet varför jag mår dåligt. Det behöver inte att en välutbildat psykolog tala om det för mig. Jag lever med ständig värk (tror jag är för tids pensionär … fick jag har en ej tidsbestämd sjukskrivning som blev klar innan sommaren 2008) (får min ersättning från pensions myndigheten) är 36 år min pappa dog för snart 3 år sedan i cancer. Jag fick ett brev ifrån hans advokat att jag var kallad till min pappas dödsboupptäckning. Inget visste att han var sjuk bara hans läkare och sambo. Hon valde att inte säga nått till hans dotter inte äns när han dött. Min mamma dog förra året. Hon hade kol och så fint som det är kvävdes till döds av sitt egna slem. hon dog i sitt hem i Tunisien. (hon lämnade mig i Sverige när jag var 17 å tog mina två små syskon å flyttade dit. Nu bor alla här i Sverige igen utom mamma som valde att stanna kvar där ner) Hon dog en torsdags morgon kl 7 ..kl 16 samma dag var hon begravd bakom hennes hus på en plats på tomten som hon själv valt ut. Det var min lillebror som istället för att fira sin bröllopsdag som fick gräva graven till våran mamma för han var där nere på besök. Jag vill inte starta något krig här jag vet att man gör så där nere men för mig som är svensk och lärd att man ska ha begravning minnes stunder mm så blev allt bara knasigt. Allt gick för fort ingen hann med nått. Ännu en gång som jag inte fick något avslut ännu en gång blev jag kallad till en boupptäckning. Ännu en gång satt jag som ett frågetäcken för att jag inte fattat vad som har hänt. Jag vet alla säger att borde skriva en bok om mitt knasiga liv. Båda mina föräldrar var adopterade. jag har äkta å oäkta släktingar över hela världen. (Mamma kom ifrån Canada min pappa från Sverige.) Mamma gifte om sig med en tunisisk man som redan hade 4 barn med 3 andra fruar själv fick hon 2 barn till. Min pappa fick inga mer barn (vad jag vet iaf) Själv har jag man 1 barn hus hundar vänner ja jag lever nog ett vanligt svensson liv, men jag har inte en aning om vem jag är å vart jag står i livet. Min mamma led av någon sjukdom som gjorde att hon ljög om allt..allt hon har berättat för mig sedan jag var liten har varit en ända stor lögn. Hennes liv i Canada , hennes tonårs liv, om hur hon träffade min far osv..allt var lögner. Min far ja han var sjöman sen jobbade han på oljeplattformar. Han var aldrig hemma å var han det så söp han..så ja fylle historier kan jag många av. Jag vet jag skriva i oändlighet men jag mår inte bättre av det för jag får inga svar. Jag vet inte varför min mamma gjorde som hon gjorde. Varför min far valde spriten före mig. Mina släktingar kan inte hjälpa mig för inga vet vem mina föräldrar var. Så hur ska jag kunna få svar på alla min frågor. Jag tror att alla med eller utan utbildning kan förstå att jag inte mår bra. Att mitt liv känns helt tomt och knasigt. Så vad ska den välutbildade psykologen hjälpa mig med?? Jag lovar personen har inte svar på varför min mamma gjorde som hon gjorde. Om det nu inte visar sig att psykologen är min mammas biologiska syster eller nått för det hade inte förvånat mig…Vart vill jag komma med allt detta. Ja du bra fråga.. jag tror sjukvården måste börja tänka om och tänka utanför boxen. Alla kan inte botas av ett piller ett samtal. Dom måste lära sig nya sätt att hjälpa människor på. Jag har inte lösningen jag vet bara att samtal om ingenting löser inte mycket. Och att få svaret av en välutbildad psykolog att ” ja du ..du har ett intressant liv att berätta för världen. Sätt dig ner och skriv en bok så ska du se att du kommer att må mycket bättre. Då slipper du känna dig sjukskriven (för då jobbar du) och du kanske till å med blir rik på boken å då kan du leva lyckligt resten av ditt liv. Här har du ett recept på några piller som kommer att göra dig piggare sen kan du väl höra av dig när du har skrivit ditt första kapitel så ser vi vart du står då”
Fick mig inte att må bättre iaf…
Jag får helt enkelt ta mitt knasiga liv och trava vidare. Vem vet kanske en dag får jag ett svar eller så inser jag bara att livet är bra underligt ibland. För jag lovar jag står lika frågade nu som den dagen jag valde att be om hjälp..
// Malin

Kommentar från Peter
30 januari, 2011 kl 30 januari 2011 (11:10)

Stigen vi alla går på
Föreställ dig att du är på väg till ett hus djupt inne i en skog. Solen skiner och du tar dig igenom slyn och snår. Buskar river dig och det gör lite ont. Men du ska fram, du ska till det där huset du vet ligger en bit bort.

Så småningom kommer du fram. Och när du kommit fram går du tillbaka. Detta pågår under en lång tid, en mycket lång tid. År efter år. Efter ett tag börjar en stig visa sig där du går. Med tiden byggs den ut och blir bredare. Ju längre tiden går desto tydligare och mer lättrampad blir stigen.

Så en dag inser du att du egentligen kunde gå en annan väg. Då hade du kommit fram snabbare. Du ser på snåren och buskarna att det blir svårt att trampa upp en ny stig. Men du försöker. Snart rispar dig sly. Buskar river upp sår och gör dig illa.

Du går tillbaka och använder den gamla och väl beprövade stigen. Den må vara lite längre men du vet att den är lätt att gå på och du slipper allt det jobbiga.

Är det inte så med både deprimerade och mer lyckliga personer, att vi fastnat i tankestigar? Alla vuxna har under lång tid trampat upp tankestigar. Ibland tar stigarna oss rätt och vi blir kreativa människor som kan ta svårigheter i livet med en klackspark. Ibland leder stigarna oss in i tankebanor vi får svårt att bryta. Vi provar ibland men blir rivna och går tillbaka till den säkra vägen. Vi vet att vi borde sluta gå på den gamla stigen som blir mörkare och mörkare ju längre tiden går men vi orkar inte trampa upp en ny stig.

Finns det då inget knep att ta till? Är livet förutbestämt? Kan man inte lära sig trampa upp nya stigar?

Ibland lyckas några. Emellanåt får de hjälp av andra. I sällskap blir det lättare att gå nya vägar. Dessutom trampas stigen upp fortare. Vad som måste till är frågor som bryter tankestigen och tvingar in dig på nya banor. Hur kan jag den närmaste timman trivas på den tankestig jag ska gå? Vad kan vara roligt med att gå igenom snår och buskar? Vad kan jag lära mig om jag provar på något nytt?

När jag var i tonåren lärde jag mig att meditera enligt transcendental meditation. Jag fick sitta ner, blunda och jag blev tilldelad ett mantra, ett ord, som jag först upprepade högt, sedan tyst för mig själv i cirka femton minuter. Sakta sjönk jag ner i en meditativt tillstånd. Jag blev rogiven och avslappnad. Men ibland hörde jag ett ljud, kanske var det ett barn som skrek. Mina tankar vandrade bort och när jag kom på mig själv med att tänka på annat återgick jag till mitt mantra.

Kan det vara på samma sätt med att lära sig nya tankebanor? Genom att hela tiden fråga dig frågor som tar dig dit du vill, som: Vad kan jag göra precis nu för att trivas under nästa timma? Vad är bra för mig? Vad är bra för andra? Vad kan jag tänka, göra, laga, fixa. Vem kan jag prata med, ringa, titta på, som får mig att må bra? Vad skulle hända om jag varje dag gick ut och sa hej till fem personer jag inte känner? Vad skulle hända om jag varje dag kommenterar något hos någon på ett positivt sätt? Exempelvis: Snygga skor! Fin frisyr du har! Vilka söta barn!

Hur påverkas du av musik som får igång din kropp så att du börjar dansa? Vad händer om du sätter på musik som får din kropp att dansa varje gång du kommer på dig själv med att tänka negativa tankar?

Om du efter en stund märker att du slutar må bra kan du på nytt fråga dig ovanstående frågor och prova något annat. Du kanske får hjälp av någon som regelbundet stöttar dig i dina försök. Sakta men säkert, dag efter dag, varar de positiva tankeperioderna längre och längre. Stigen trampas upp och den blir bredare och bredare och det blir lättare och lättare att ta sig fram.

Så en dag är du där. Du är inte längre lika ledsen, ångestfylld och deprimerad. Du frågar inte dig själv varför du är så misslyckad. Du frågar dig själv varför det går så bra för dig.

Och du vet svaret.

Kommentar från Sara
15 februari, 2011 kl 15 februari 2011 (18:15)

Alltid mått dåligt, varvat med riktigt svåra perioder. Just nu är jag inne i en riktigt jobbig period och tänker på självmord 24/7. Men jag vet också att försöka ta mitt liv kan leda till större lidanden, inte bara för mig själv utan också min omgivning. Jag har nyss fyllt 30år och jag vill bara dö. Jag ber om hjälp här och var men blir till och med avvisad från psykiatrin. Fler och fler människor påpekar att jag visar tecken på schizofreni. Vilket skrämmer mig. Jag orkar inte kämpa längre. Men har inget annat val än att fortsätta andas.

Kommentar från Ludmilla
15 februari, 2011 kl 15 februari 2011 (21:37)

Sara: Så svårt det måste vara att inte känna att du får hjälp. Schizofreni är en mycket smärtsam sjukdom. Det är verkligen viktigt att du får hjälp. Kan du ringa någon av de nummer som finns här ovan för att få bättre vägledning om hur du ska få hjälp?

Kommentar från Tolvstegare
19 februari, 2011 kl 19 februari 2011 (10:08)

Jag tillhör en familj där självmord har varit en lösning på dåligtmående – min farfr tog livet av sig, min pappa tog livet av sig, men mamma försökte ta livet av sig men dog till slut ändå – och jag försökte nog någon gång i tonåren också. Sedan gick det länge hyfsat bra men nu kämpar jag ofta med självmordstankar. Jag har fått mycket stöd av att läsa Ann Heberlein för jag har insett att jag egentligen inte vill dö, jag vet bara inte hur jag ska orka leva. Det stod väldigt klart för mig för några år sedan då jag fick cancer – den omedelbara reaktionen var att jag inte alls ville dö! Efter det trodde jag inte att jag skulle komma på tanken på självmord mer men tyvärr kommer det när jag blir väldigt dåligt mående. Närmast kom jag för ett år sedan då jag förlorade en rättstvist med mitt ex vilket medförde att min dotter har sitt vardagsboende hos honom och bara är hos mig varannan helg och en del av loven. Den kvällen var det läskigt nära, jag räddades av att jaginte kunde tänka ut hurjag skulle få hundarna omhändertagna utan att oroa någon. Återigen ett tecken på att jag egentligen inte vill dö.

Jag sökte hjälp och bedömdes som akut och fick träffa en psykolog några gånger. Det hjälpte vär sådär, jag har gått i terapi så mycket och vet väl egentligen vad jag har att slåss emot.

Det som hjälpt mycket mer är att försöka förebygga dåligtmående på de områden jag kan. Jag har förenklat mitt liv, lagt mitt företag vilande för att inte behöva oroa mig över ekonomi, har tagit ett jobb som gör att jag får en lön varje månad och klarar mina räkningar. Har gjort mig av med alla djur utom katten, hunden dog av ålder och jag vill gärna ha en ny men väntar tills jag tycker att jag klarar mitt liv bra. Försöker hitta rutiner att sova regelbundet och äta bra, dricker inte alkohol och försöker planera in vardagliga saker jag mår bra av och undviker stress.

Ändå kommer tankarna men jag tror att allt det jag gör för att hålla mig i balans gör att jag klarar mig – men jag måste tänka mig för eftersom jag vet att risken finns. Och jag vill påstå att i det förtvivlade läget hjälper det inte att tänka på vad jag ställer till för efterlevande, vad jag gör min dotter och att det inte finns något sätt att ångra sig om man väl går över kanten. Ann Heberlein skriver att hon som sista åtgärd tänker på hur henes barn sitter på hennes begravning, vad de har på sig och hur de ser ut. Det försöker jag också göra.

För mig handlar det om att se till att jag inte förästter mig i de mentala lägen där det blir farligt. Det är svårt. En inspiration har Caroline af Ugglas bok ”Hjälp vem är jag” varit liksom Heberleins ”Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva”.

Min friska sida vill bryta mönstret från familjen och visa min dotter något annat. Min sjuka sida vill bara försvinna och ser inget värde i mig. För mig gäller det att samla på mig en massa verktyg jag kan använda för att den sjuka sidan inte ska få för mycket utrymme!

Kommentar från M
31 mars, 2011 kl 31 mars 2011 (17:19)

Jag vet inte vart jag ska börja någonstans men summan av kardemumman är att jag inte orkar mer eller orka leva längre!
För att göra ett liv och min historia kort…
Jag miste min kära mamma för 8 år sedan, hon var mitt allt och vi stod varandra jätte nära och hon fanns alltid där för mig
Min sk. pappa var en egotrippad hetlevrad helvetesman, behandlade både min mamma och mig mycket illa och sårande. Han och jag har aldrig kommit överrens och vi har alltid bråkat och knappt haft kontakt när jag kom upp i vuxen ålder. Mina föräldrar skilde sig när jag var 16 år pga min pappas otrohet, min mamma ville flytta hem till sin hemstad och tog… tvingade mig med och jag blev uppryckt med rötterna och fick lämna allt jag hade och mitt social liv, skola, m.m. vilket krossade mig helt och hållet.
Min pappa gifte om sig med en riktig bitch och hon behandlade mig mycket illa och hatade mig från allra första början och gjorde allt för att förstöra far-&-dotter-relationen, tom. hennes syster sa det på min pappas begravning att hon har varit för jävlig emot mig och förstört emellan mig och min pappa och hon tvingde min papppa till en massa också som inte var till gagn mellan pappa och mig utan tvärtom, bla att min pappa skulle inte se mig som sin dotter överhuvudtaget pga att jag är adopterad och min pappa lydde henne blint och gjorde allt som hon krävde och tyckte lika dant som henne och tog henne alltid i försvar m.m.!
Jag har inga syskon och det är en av mina allra största sorger här i livet…!
När jag var tonåring och planerade mitt liv som jag vill ha som vuxen så innebar det ett helt gäng med ungar, vet hur det är att inte ha syskon och jag ville inte att mina barn skulle få uppleva och känna det som jag gör i detta här. Jag ville ha en bra kille som visste detta här med familjeliv och ha massor av barn och leva lyckliga i resten av våra liv tillsammans.
Det måste vila en förbannelse…!
Jag träffade en kille, fick två barn med honom, tyvärr så visade sig det vara en kopia på min pappa, han var notorisk otrgoen, ljög, spelberoende, alkolist och använde droger, var knappt hemma och var istället med sina kompisar, festade, m.m.. Jag bröt upp efter 4 år och jag och mina barn levde själva i ett par år…!
Jag träffade en ny kille och vi fick två barn ihop och ju mer åren gick dessto mer helvetesförhållande fyllt av… Ja, killen var som ett stort barn själv, omogen, vägrade hjälpa till hemma, ta något som helst ansvar, han var otrogen också och hade alkoholproblem. Ovan på allt detta så var det svärmorsproblem, hans mamma la sig i allt och ingenting och bestämde överhuvudet och hennes ord var lag för honom och jag tvingades in i detta också.
Efter 7 års förhållande kunde jag inte ta mer utan gick under och in i väggen och fick ett mycket stort psykbryt av förhållande, svärmor och i vilken situation jag levde i och ta hand om fyra barn helt på egen hand utan killens hjälp och svärmors psykterror.
Det hela slutade med att killen och framför allt hans mamma tvingade in mig på akutpsyk och jag blev inlagd där i ett par månader. Under tiden så bestämdes det på min svärmors begäran att min mamma och jag inte skulle ha kontakt med varandra och hon påstod att min mamma inte var bra för mig och meddelade sjukhuspersonalen detta och så fick det bli.
Under tiden så gjordes det undersökningar och tester för min svärmor tvingade mig mer eller mindre mig till det pga att hon var övertygad om att jag hade nåt, jag var ju sjuk och läkaren skulle ställa diagnoser på mig. Detta hade hon också sagt till min mamma under årens lopp men min mamma blev enbart förbannad på henne, de två gick inte överrens heller.
Innan mitt psykbryt så hade jag sagt att jag bryter upp ur detta här förhållandet och det var därefter killen och hans mamma gjorde livet ett helvete för mig och skulle göra allt för att krascha mitt liv för mig och killen sa också om jag lämnar honom så kommer jag aldrig få se mina barn igen och han skulle se till det och det gällde även mina två första barn i mitt andra förhållande.
Tyvärr så fick jag en diagnos där på sjukhuset, läkaren sa att det varken syns eller knappt märks på mig men jag har en mycket lätt form av högfungerande autism. Har klarat mig själv i hela mitt liv och fungerar normalt och har ett normalt liv, mina föräldrar blev chockade, de har aldrig sett eller upplevt någonting onormalt med mig och min kära mamma sa att jag är helt frisk och normal och att läkaren har fel och att den där diagnosen stämmer icke! Ja, tycker väl att mina föräldrar och min omgivning som har sett mig under alla årens lopp borde väl veta. Mina föräldrar blev interjuvade på sjukhuset om mig och hur jag var enda sen barnsben och upp till vuxen ålder men sett i journalen att läkaren inte tog vikt av detta utan gick enbart på killen och hans morsa och vad det berättat, vad fan är det för läkare egentligen…. ????
I samband med detta så miste jag alla mina fyra barn och barnens två pappor och deras mammor red på att jag var ju psykiskt störd och hade en svår diagnos och kunde inte ta hand om barnen och jag skulle inte ha barn överhuvudtaget. Soc blev inkopplat och mina två yngsta barn fick stanna hos pappan och jag fick inte träffa dom ens en gång på flera år. Mina två äldsta barn, ja, min äldsta flyttade till hennes pappa fyrtio mil bort och min nästäldsta barn blev placerad av soc i familjehem fyrtio mil bort i närheten av hennes pappa och storasyskon.
Alla mina fyra barn har blivit hjärntvättade av deras pappor och deras mammor och vänt alla barnen emot mig under dessa elva åren som har gått efter mitt psykbryt och diagnosen och jag har inte mina barn i mitt liv! Min äldsta dotter har jag och inte haft kontakt sedan hon flyttade ner till sin pappa och hon vägrar att ha kontakt med mig och sagt det rakt ut också, varför vet jag inte! Innan hon flyttade ner stod vi varandra nära och hade en jätte fin kontakt. Min nästäldsta dotter anklagar mig både för det ena och andra, som inte ens stämmer eller har hänt, utan hon har blivit hjärntvättad och itutad av familjehemmet, pappan och farmorn, lögner och skitsnack!
Min två yngsta barn bor hos sin pappa, han har ett nytt förhållande och det är det som betyder allt för mina barn och de vill inte ens vara hos mig och behandlar mig mycket illa och sårande!
Jag ville börja om igen med ny familj men nu är det försent och min biologiska klocka har tickat klart….
Jag har absolut ingen i mitt liv, inte ens mina fyra barn, mina kära mamma är död sedan 8 år tillbaka, min mormor finns inte heller, jag har inga syskon, inga vänner… Jag har ifråntagits allt som betyder något i mitt liv, jag har haft detta här helveteslivet i elva år nu…. Har försökt med allt… Den som säger att det finns hjälp att få…. Enbart skitsnack! Så som jag har kämpat i elva år med allt och ingenting och får enbart bakslag och förlorar i Tingsrätten emot pappan och hans jävla lögner och skitsnack även om jag kan bevisa och lägga fram svart på vitt att så är inte fallet så vinner fanskapet i vårdnadstvisten, vad är det för fel på det svenska rättssamhället. Min advokat sa tom att tyvärr, det är så det ser ut inom Tingsrätten….
Mitt liv är inte ett liv, nu ger jag upp efter elva år, kom inte och säg att det finns hjälp att få, för jag har försökt och om det fanns det så skulle inte mitt liv se ut så här som det gör!
Tro mig, jag har försökt att skapa mig ett liv på dessa elva åren… Det blev ännu värre av det!
Träffade en helveteskille som var psykiskt störd, misshandlade mig psyksikt, styrde och ställde och bestämde allt över mig och krävde att jag skulle lyda honom blint utan att ifrågasätta eller tjafsa emot. Han levde i en fanatasivärld och han krävde att jag skulle leva i denna världen också och om man lade fram bevis att det inte existerar typ så blev det ett helvetsliv.
Jag blev med barn med denna här killen bara några månader in i det nya förhållandet, fick missfall i 7:e veckan, tack och lov för det.
Jag levde som i ett fängelse och hans skulle ha kontroll över mig och mitt liv, fick inte ha kontakt med omvärlden, undantaget var hans föräldrar, fick inte gå ut själv och han bestämde när och var vi skulle gå ut och han skulle alltid vara med, fick inte ens gå till affären och handla själv, m.m.. När han jobbade krävde han att vi skulle prata i telefonen hela tiden, han hade ett fritt jobb så att han kunde göra det.
Jag försökte bryta mig ur detta här förhållandet fem gånger på fyra på och femte gången lyckades jag! Jag kontaktade tom. Kvinnojouren och Kvinnohuset här i stan men de vägrade att hjälpa mig, pga att vi inte var folkbokförda på samma adress, vad fan är det för polyci och still och sätt… ???? Nej, har inte förtroende för såna orginationer som enbart ger sken av att hjälpa kvinnor och när det är kris och skarpt läge och man har ett helvetesliv så får man detta bemötandet av dom, fy fan!
Mitt liv har inte blivit det som jag ville och önskade och nu står jag här utan någon i mitt liv, alla mina nära och kära, som var där för mig, är döda, mina barn vill inte vara del av mitt liv, kan inte börja om på nytt med ny familj för den biologiska klockan har tickat klart och efter dessa elva helvetesåren orkar jag inte mer, allvarligt och seriöst, jag är en fighter och jag ger inte upp hur lätt som helst men även jag har mina gränser och när man ber och hjälp…. Ja, det finns ingen hjälp att få för då skulle inte mitt liv se ut så här nu idagens läge, enbart en illusion och skitsnack från folk som inte vet ett endaste dugg!

Lev mitt liv – Där efter kan du uttala dig och ha åsikter!
Döm mig inte – Om jag tar mitt liv!

Det pratas om att det är en egosak att ta sitt liv och man lämnar de efterlevande efter sig i stor sorg och saknad… I mitt fall stämmer det inte, alla mina nära och kära är döda sedan många år tillbaka, har ingan syskon, mina barn har gjort klart för mig att jag ska inte ingå i deras liv, min äldsta dotter har vägrat och inte haft kontakt med mig på elva år, min nästäldsta dotter hatar mig och vill inte ha med mig att göra och anklagar mig för allt och ingening som dessto värre är lögner från hennes omgivning. Mina två yngrsta barn är det lika dant med!
Min mamma, mormor är döda, min morfar är död sedan i slutet av 50-talet och jag har inte ens träffat honom, vilket är en av mina allra största sorger här i livet. Jag har en moster, min mammas äldre syster, fast vi har ingen kontakt, hon är över nittio år gammal, vet inte ens om hon är i livet.
Min pappa är död sedan många år tillbaka och med hans familj och släkt har jag aldrig haft kontakt, min farmor och farfar är döda också!
Vänner, ja, jag har bara min bästisgumma, vi har känt varandra i över 40 år, hon är den enda vännen som jag har i mitt liv.
Jag är mycket ensam och har inte ens vänner eller bekanta i mitt liv, så är det!
Vem lär sörja mig och vara ledsen…. Ingen! Det är sanningen! Vad spelar det för roll om jag inte finns något mer…! Det kanske skulle ha gjort skillnad om man hade sina nära och kära i livet fortfarande och tyvärr när inte ens mina fyra barn vill ha mig i mitt liv och gjort klart för det mig flertalet gånger… Skulle aldrig ha fött dom, trodda aldrig någonsin att dom skulle agera så här och behandla mig så illa och sårande m.m.! Det är helvetsbarn och helvetesavkommer från helvetesmän och helvetesmännen är helvetesavkommer från helvetesmödrar, vad kan man vänta sig…!

Nu är det så här, jag och mitt helvetesliv orkar inte mer och jag har gett upp nu att leva och det finns gränser, döm ingen som tar sitt liv, ni vet ingenting och kom inte och säg att det finns hjälp och stöd att få, så har det verkligen inte varit i mitt fall utan tvärt om! Allt har ifråntagits mig och jag har inget liv nu och vill inte leva detta här livet, mitt liv blev inte som det skulle! Nytt liv med ny familj och barn…. tyvärr, min biologiska har tickat klart nu och jag får inga mer barn i mitt liv! Döm mig inte, lev mitt liv istället, så kanske människor förstår!

Man ska aldrig döma en männsika som gör handling sina tankar, människor vet absolut ingenting och detta här med hjälp och stöd… Ja, ibland existerar inte det eller inte ens hjälper med det, döm inte tack!

Lev mitt liv – Där efter kan du uttala dig och ha åsikter!
Döm mig inte – Om jag tar mitt liv!

Kommentar från Orolig
30 april, 2011 kl 30 april 2011 (21:32)

Har själv en dotter som självskadat sig sedan 4 år tillbaka, tagit en överdos lergigan, vilket var enfruktansvärd upplevelse, att hitta henne på morgonen, ringa ambulans, akuten, intensiven…. Bup…. Min oro över att hon skall må så dåligt igen är hemsk, behöver själv sömnmedicin, antidepressiva för att orka… När jag läser om din Linnea blir jag så ledsen och samtidigt skräckslagen över att min egen dotter ska hoppa framför tåget… Hur hittade du kraft för att klara oron när Linnea fanns i livet? Ibland tror jag att jag ska bli galen!!! Kan tom känna ilska över att Hon utsätter oss för detta… Vet självklart att hon inte rår för detta, men ibland vill man bara trycka på pausknappen. Man hinner aldrig hitta ork o kraft för innan nästa dipp kommer. Jag vill bara hjälpa men vet inte hur…

Kommentar från björn
6 maj, 2011 kl 6 maj 2011 (13:26)

det finns ju dem som vill ta sitt liv med, bara för att dem mår dåligt
och inte vill ha hjälp.

Kommentar från Anna
8 juli, 2011 kl 8 juli 2011 (2:49)

Till TARSIER:

Jag var också med om en olycka. Jag har svåra smärtor när jag går, har opererat mig oräkneliga gånger, och det värsta är, som du skriver, hur jag ser ut. Jag kämpar för att acceptera och vårda mitt nya jag, mitt nya liv. Mitt deformerade ben och min kropp som känns så gammal, trots min unga ålder (28). Ibland går det riktigt bra, jag tycker att jag är en förbättrad version av mig själv, med dessa unika erfarenheter. Man blir mer empatisk, djupare, mognare av svåra trauman, även om man inte inser det själv.

Men ibland får jag hemlängtan. Jag kan känna hur hela min kropp släpper den ständiga spänningen av värk och skam över kryckor och förändrat utseende, när jag tillåter mig själv att längta ”hem”. Då vill jag bara gå över till den andra sidan, som jag ser döden som. Ett tag var det väldigt intensivt. Min mamma hittade mig efter jag skurit mig i handleden. Jag var så fylld av sorg, tung och konstant. Krossade drömmar. Traumatisk förändring.

Jag övar mig varje dag på acceptans. Djupt meningslöst som det kan kännas så fortsätter jag, för jag har minnen av att detta liv kan vara hisnande att leva. Ingen annan känner min fysiska smärta, den är bara min att bära. Mina vänner oroar sig över vilka högklackade skor de ska ha till helgens krogrunda, de skulle vägra visa sig med orakade ben, någon sörjer djupt över åderbråck som börjar synas. Ibland blir jag så trött på dem, svarar inte när de ringer, vill inte träffa dem. Tänker att det vore bra för mig att släppa in annat umgänge, följa med i denna livsstilsförändring istället för att kämpa emot. Sluta leva som om olyckan aldrig hänt. Detta är min största skräck, att släppa taget. Att acceptera. Att ge efter. Jag vet inte vad som kommer att hända då, det okända skrämmer mig oerhört. Jag vet vad jag haft, jag vet att jag älskar mer än något annat frihetskänslan jag får av att dansa, springa, klättra, resa, bada, gå på stranden, ha kjol och flipflops. Vad väntar mig om jag släpper taget? Jag vet inte varför jag håller krampaktigt tag om tankar om aktiviteter jag ändå inte längre kan utföra.

Ibland påminner jag mig själv om hur mycket jag kan göra. Mitt i allt ”kan inte längre” så smyger det sig in ”sjunga”, ”simma”, ”skratta”, ”tänka”, ”leva”. Det finns så oändligt mycket mer jag kan göra än vad jag inte kan göra. Jag glömmer det bara. Drunknar i saknad, besvikelse, oförmåga, isolering.

När jag skäms över mina kryckor, när jag för åttionde gången får kommentarer från oförstående, när jag som förut hade hela världen i mina händer tar färdtjänst 700 meter, när jag inte vill se andras blickar, så tänker jag: Såhär skulle ni också göra om ni hade varit med om det jag har varit med om. Ni skulle också ha kryckor, ni skulle också åka taxi.

När det gäller killar, förhållanden, attraktion.. Där vacklar jag ofta. Men vet du, jag har ett ben jag kan raka, och det andra benet visar vilken kämpe jag är, vilket äventyr jag har haft. Mina ärr, mina deformationer, mina skillnader, visar min styrka, glöden som en gång brann av livslust djupt inom mig. Är mitt liv verkligen inte värt att leva för att jag inte ser ut som jag gjorde för 6 år sedan. Jag har älskat killar med rygghår, tre bröstvårtor, skalliga killar, tjocka killar, även elaka killar. Skulle någon inte vilja ha mig på grund av att mitt ben blev delvis amputerat i en olycka, och alla attribut som följde detta, så är jag glad att han rensas bort ur mitt liv. Empati är den högsta egenskapen jag söker hos en man. Skulle hans ben vara borta, skulle hans arm vara borta, spelar ingen roll för mig – och jag är så glad att jag tänker så.

Jag förstår hur hurtigt detta kan låta. Det har naturligtvis inte alltid känts såhär. Jag har sörjt som en vansinnig. Jag hade inget värde längre i mina ögon. Mitt liv var över. Tillslut ville jag bara härifrån. Jag önskar att jag hade haft någon med min erfarenhet idag att prata med då. Någon som var ett bevis på att man kan acceptera, man kan gå vidare, man kan se ett nytt djup, en ny dimension. Det kan bli ännu bättre än innan, det kan bli meningsfullt som aldrig förr. De enda i min närhet var de som utav stor kärlek till mig sörjde kanske ännu djupare än vad jag gjorde, över allt jag förlorat, gick miste om. Det var deras sorg, men den hjälpte mig inte.

Jag håller fortfarande på att fundera ut hur jag ska gå tillväga för att orka leva med smärtan livet ut. Bara häromdagen kände jag den välbekanta hemlängtan igen. Kände mig ensam, utstött, ful, annorlunda, uttittad, fylld av skam och nedstämdhet. Men jag känner en annan sida nu också. Jag blev rädd för mina intensiva självmordstankar, för två år sedan, och ringde vårdcentralen, utan förhoppningar. Jag hade sådan tur att jag fick träffa precis rätt person för mig, efter år av psykologer och kuratorer som inte har känts rätt. I mina mest förtvivlade stunder där allt var svart, och ingen kunde nå mig, så har denna person kunnat stötta mig. Hon har gett mig verktygen att vända min situation till min fördel. Att se mig själv för den jag är, mitt värde, mina förmågor. I mina bästa stunder finns det inga hinder – trots smärta, kryckor, ett halvt ben så finns det ingenting jag inte kan göra. Det är inte så ofta, jag värdesätter dem när de kommer.

Det jag ville säga med denna långa historia är att jag kände igen mig alltför väl i det du skrev. Det känns som att livet är över, det finns inget mer att hämta. Men det finns en annan sida, det går att acceptera förändring, man kan till och med komma att se en mening med den. Det trodde jag aldrig, och hade blivit fly förbannad om någon hade varit respektlös nog att påstå det. Men jag är mitt eget bevis.

Du får gärna skriva till mig.

/Anna

Kommentar från Mia
8 juli, 2011 kl 8 juli 2011 (18:56)

Jag funderar på att ta mitt liv.. Orkar inte leva längre. Och jag vågar inte säga till någon hur jag känner..

Kommentar från Anna
11 juli, 2011 kl 11 juli 2011 (18:48)

Till MIA

Jag vågade heller inte säga det till någon. Men tänkte på det dagligen. När jag började fila på mitt avskedsbrev i tankarna så blev jag rädd för mig själv. Jag ringde upp en kurator på vårdcentralen, för ett bedömningssamtal, och hon visade sig vara en väldigt bra och inkännande person. Ring du också! Jag vet att det känns som en oöverstiglig uppgift, men gör det ändå. Ring och be om hjälp, man behöver inte avsluta sitt liv, man kan hitta ut, det kan börja kännas bättre, jag LOVAR.

Det är jobbigt att leva ibland, då behöver man hjälp, det skulle vem som helst behöva som har dina tankar.

Du var modig som skrev hur du kände här. Ring nu.

Styrkekramar /A

Kommentar från Jade
16 augusti, 2011 kl 16 augusti 2011 (5:27)

Det känns skönt att städa bort mig själv och ”släcka ner” mig från världen, att säga upp abonnemang och konton. Det är väldigt smärtsamt att söka hjälp och bli avvisad och få känna förakt och höra hur dålig människa andra tycker man är. Det sliter sönder att försöka överleva och be om hjälp när man ingen får. När man är sjuk och har ont och är trasig och har gått sönder och ledsen så man går sönder och söker hjälp och blir avvisad med ord om att man är psykiskt sjuk och inget att ha och ingen hjälp kan få, det gör ont och gör att man mår sämre. Det är skönt att släcka ner sig själv och försvinna. Man behöver kanske inte göra något aktivt självmord, eftersom man inte kan leva utan pengar till mat och tak över huvudet. Man försvinner bit för bit. Men det är inte värre än när man försöker få hjälp och vänder sig till människorna. Det gör ont, men inte mer ont än innan. Jag tror det ligger på ungefär samma ontnivå, men utan stressan att försöka få hjälp utan att klara av det och sedan få hårda ord och bli avvisad. Det är smärtsamt att må dåligt och söka kontakt när man själv inte klarar av det och ingen möter upp och hjälper en just där man är trasig, istället slår till en extra gång just där man är trasig. Jag är också säker på att det är skönt att ta sista nedsläckningen också om nu inte naturen gör sitt innan. Det är inte sant att det finns hjälp. Jag orkar inte ha mer ont och må dåligt. Och jag vill inte höra mer att andra tycker jag är dålig människa på olika sätt, gör tänker säger och är fel, orkar inte mer det. Jag behöver annat, men det kan jag inte få för det finns inte. Jag klarar inte av att få hjälp. Det går inte att hjälpa mig för jag är jag. Jag får heller inte hjälp för den fysiska smärtan och fysiska dåliga måendet, det också för jag är den jag är. Och jag orkar inte ha mer ont. Det är skönt att släcka ner och försvinna. Jag tror inte det finns en enda i sjukvården som önskar något annat heller. De ser helst att jag försvinner bara tyst och stilla och inte finns mer. Det mest skadliga och plågsamma är att be om hjälp och försöka få stöd och bli avvisad med orden om vilken dålig och hemsk och värdelös man är. Jag har sökt mycket hjälp. Och det är bara sorgligt, ska inte använda ett annat ord jag också tycker, att säga att det är upp till en själv att om man bara söker hjälp så finns det hjälp att få. Skönt för andra att tänka så kanske. Men jag kan berätta att de som står mig nära vet hur jag har sökt hjälp och hur det har gått, om och om igen. Förutom nu den sista gången. Det gör för ont, ska inte berätta det mer för någon. Hoppas det kändes skönt för personal bara. Förstår inte hur de tänker. Men det spelar ingen roll, det kommer inte bli någon lösning på det och nu tål jag inte mer, klarar inte av mer.

Jag ska inte göra illa den som står mig närmast. Jag kan inte skriva alla bitar här.

Vi är inte överens om så mycket här, vi tycker olika och har olika erfarenheter och uppfattningar.

Kommentar från Ludmilla
16 augusti, 2011 kl 16 augusti 2011 (9:40)

Jade: Så fruktansvärt sviken och ensam du känner dig. Det är så tragiskt att man inte kan känna att man får hjälp med dessa oerhört tunga och mörka tankar.
Det är så mycket som ska stämma för att man ska våga öppna sig för rätt person vid rätt tillfälle.

Kommentar från Jade
16 augusti, 2011 kl 16 augusti 2011 (20:57)

Man kan bara konstatera att det är sorligt och hemskt, verklighet och fakta måste man acceptra det även om man önskade annat och det gör ont. Det är heller ingen fejk att man mår bättre när man ger upp, det är ju verkligt. Stod någonstans att det är svårt att få bort positiv feedback eller hur man ska säga, när man ger upp och släcker ner sig själv. Man mår ju bättre och det är skönare på riktigt, det är inte på låtsas. Alla människor vill må bra och man förtjänar det och klart man inte frivilligt gör på annat sätt då. När livet inte fungerar och man inte mår bra på olika sätt och inte orkar med det, så är det inte konstigt man fortsätter att göra det man gör när det fungerar och man hittat ett sätt att må bra på.

En annan sak som fått effekt på när jag är så långt bort i depression och släcker ner, är att ocd:n blir bättre. Tvångstankarna är kvar men en följd av att jag inte bryr mig är att tvångshandlingarna inte behövs i samma utsträckning. Om man inte försöker och slipper konfronteras och ta emot andras åsikter och bemötande slipper man vara arg och man slipper lida, bli sårad och få ont. Det blir ett annat tillstånd att sluta kämpa och försöka, men som sagt, de positiva tillstånd och känslor som följer av det är svåra att inte bejaka.

Mitt barn sa en gång till mig att han visste att jag älskade honom och skulle lida om han tog livet av sig men han kände inte att det var tillräckligt att leva för någon annans skull. Någon här sa att är det inte egoistiskt att säga att en som mår oerhört dåligt och lider varje sekund av livet ska hålla sig vid liv för någon annans skull (typ så sas det). Jo, det är väl helt orimligt tycker jag.

Du frågade om man inte skulle tycka det var vettigt att söka hjälp om man fick ont i hjärtat. Jo, om man inte är annorlunda och stämplas med psyksjukdom, för då är det inte vettigt att söka hjälp, för man får inte hjälp med somatiska åkommor om man har psykiatriska diagnoser. Det är välkänt att det är så, men även de som arbetar inom psykiatrin anammar detta synsätt och tycker det är okey. Om de inom psykiatrin hade ett annat synsätt och kämpade för sina patienter och stog upp för dem och försvarade dem och att de ville att man skulle vara värdefull och accepterad i samhället, både i sjukvården och arbetsmarknaden, skulle det inte se ut som det gör heller. Men ingen försvarar och har den åsikten att man är värdefull, inte jag i alla fall, kanske någon enstaka psykstämplad, men inte jag tydligen. Man kämpar ett tag och försöker få vård, sedan är det inte vitsigt att söka somatisk vård heller. Man blir deprimerad av att söka vård och inte få det. Och om man inte orkar ha ont och må dåligt fysiskt och man inte anses vara värdefull i samhället att ha till någonting för man anses som en dålig psyksjuk och ingen kan/vill hjälpa en på det känsomässiga området heller (för man är avskydd psyksjuk), då är väl faktiskt självmord en utväg! Vem kan tänka annat? Hur har de som arbetar i psykiatrin tänkt sig att det skulle lösa sig och förlöpa?? eller de som arbetar på socialtjänsten? (eller Socialstyrelse, domstolar och våra politiker???). Kan inte tänka mig att de tänkt sig en annan lösning på det hela de heller. Med det sätt att agera som de har och deras åsikter och utspel mot en annan människa kan jag inte tänka mig annat heller än att de både önskar och skulle tycka det var skönt och bra om jag tog livet av mig och försvann. Om de inte tänkt sig den lösningen och utgången skulle de inte bete sig som de gör!

Om någon tog mig på ”allvar” inom citationstecken, vad skulle hända då?
Kan inte tänka mig värre än att bli inlagd på psyket och nerdrogad med psykofarmaka och ha ont och vara fysiskt dålig och aldrig att man skulle få hjälp med att få vara värdefull och få stöd att skapa sig ett meningsfullt och värdigt liv just för man anses psyksjuk. Vården och psykiatrin har ju själva formulerat och skapat den åsikten och tillvaron för en och de arbetar inte för något annat. Skulle man hamna där är deras enda åtgärd att ge psykofarmaka och fortsätta säga sårande, kränkande saker och fortsätta hacka på en och göra sönder en. Jo, det är tragiskt. Men verkligheten. Om samhället och sjukvården tycker man är oönskad och inte människorna som arbetar där engagerar sig med att hjälpa en att få en bra tillvaro, varför skulle man själv arbeta mot de positiva känslor som kommer av att släcka ner sig själv. Man är ju ändå oönskad, föraktad och avskydd, så var och varför skulle man försöka mer att få kontakt och hjälp av dessa som inte vill hjälpa? När man möter öppet förakt och avsky mot ens person, varför skulle man fortsätta söka upp dem och be om hjälp? De är tydliga. Och jag orkar inte med att vara hatad och föraktad. Jag är som andra och vill känna att jag duger och är bra och omtyckt. Fast jag behövde lite mer! För jag är annorlunda och har gått sönder. Och varför skulle man förnekas att må bra i alla fall en kort stund här på jorden?

Ja, det är tragiskt. Och sorgligt. Och hemskt.

De som är runtomkring lider av att se den de tycker om och älskar inte få hjälp och bli illa behandlad.

Istället för att säga att den som mår dåligt är psykiskt sjuk och inte har en rätt verklighetsuppfattning och ihärda med att säga det finns hjälp att få och om du är si och så får du hjälp, skulle det kanske bli ändring och en bättre inställning och klimat om de som arbetar inom sjukvården och myndigheter klev ur sin egen bubbla av självgodhet och självförsvar och gick med på att även de som är psykstämplade är människor och därför borde ha rätt att bli behandlade som andra såna som de nu anser är värda. Om vi verkligen tyckte att andra var värdefulla skulle det inte se ut som det gör. Om man inser och accepterar att människan är ett egennyttigt djur med stor oförmåga att acceptera olikheter och känna empati och ha vilja att likställa psykiskt avvikande med sig själva och vilja ha dem vid sin sida och hjälpa dem att må bra och ha en bra tillvaro och att de som arbetar inom sjukvården inte är annorlunda. Då faller sjukvårdspersonalens och myndighetspersoners bild av sig själva men det skulle bli mer verklighetsnära och det skulle inte skada andra så mycket och det skulle bli bättre förutsättningar att skapa en bra tillvaro för även de psykiskt avvikande. Innan man erkänner hur det är i verkligheten kan man inte göra något åt det. för viljan finns inte och utan att utgå från verkliga förhållanden kan man inte göra en adekvat förändring.

Det är ganska grymt att säga till en människa hur dålig och oönskad man tycker den är och samtidigt säga, det finns hjälp att få, när det inte finns det. Fast det är ju nu inte samma personer som säger det förstås. Vad är det för limbo? Ett limbo i själva helvetet.

Men å andra sidan om man som efterlevande inte får tänka och känna att det finns hopp och godhet så kanske det blir för svårt. Jag tänker att du gör detta du gör i bloggen för att du egentligen hade velat hjälpa din dotter, det är oavslutat, så du försöker hjälpa andra.

Jag tycker att om man har makt och förmåga att hjälpa någon man kommer i kontakt med är det väldigt bra. jag tycker det är inte samma sak som att säga att det finns hjälp att få i samhället, i sjukvården.

Jag tror att väldigt många som hamnar där jag är redan har sökt vård och hjälp väldigt länge och väldigt mycket och tesen att det finns hjälp att få har redan fallit och motbevisats in absurdum.

Ja jag är sviken och ensam. Och känns ganska skönt att du uppfattar det och säger det med ord. Det är två saker som inte finns någon lösning på. Två kärnor i det hela. Det går inte att göra något åt någonting varken hos mig eller i min liv och tillvaro åt de två sakerna.

Klart du har gått sönder och inte kan bli hel när din dotter dog. Men hon menade nog vad hon sa på lappen hon skrev. Hon ville inte göra illa dig, hon ville du skulle veta hon fick det bra. Hon förskte säga till dig, nu är det bra.

Om hon överlevt kanske hon skulle en dag ha kommit igenom att må dåligt och ut på andra sidan och så var det bra med det och hon kunde få skapa sig ett liv som en normal människa så som du känner att livet ska vara. Men man vet ju faktiskt inte hur det hade blivit.

i andra länder finns det länder där man kan få dödshjälp om man lider av en obotlig sjukdom. Dvs om man anser att det inte finns någon bot och något att göra åt en dödlig sjukdom.

i sverige har vi inte det, och när det gäller psykiskt sjukdom anser man att det är inte på riktigt. folk får lida och det kanske går över. hur som helst ska man leva med det lidandet. Om vi nu pratar psykiskt sjukdom, finns ju annat som gör man vill ta livet av sig. Förutsättning när man har den inställningen borde vara att man bryr sig om de människorna och anser de värdefulla på riktigt och gör allt för att de ska få det bra och likställer dem med andra i samhället vad gäller värde önskvärdhet av dem. Nu är det inte så. Man tycker inte folk ska ta livet av sig, men samtidigt är man inte värd något, varken på ena eller andra sättet. Det är paradoxalt. Så då får väl folk lösa det själva genom att ta livet av sig. Tycker det inte borde vara en svår sammanräkning och konklusion att göra.

Om någon nu är hatad och avskydd så hjälper det ju inte att säga att nä, det är du inte, du har fel verklighetsuppfattning. Kanske skulle det hjälpa bättre om man såg att ja, så är det, vi ändrar på det. Fast det går ju inte om det är fakta och det är de som borde hjälpa som föraktar och avskyr.

Det är ett systemfel i sjukvården och lagarna och myndigheterna. Det går inte att göra något åt när man arbetar för att behålla det synsätt man har och håller fast vid sitt synsätt och systemets utarbetade funktion. Sjukvården har ett inbyggt synsätt på människor med psykiska avvikelser som motarbetar att människor ska må bra, och få hjälp, både somatisk och psykiatrisk. Och det gäller inte bara vården, det gäller alla hörn av samhället. Men det är i sjukvården det har sin grogrund. Det är inte konstigt eftersom det är vanliga samhällsmedborgare som är läkare och sånt, de har samhällets vanliga syn på psykiskt avvikande även när de är läkare. MEN i sjukvården har man byggt in detta synsätt som en arbetsmodell, att psykiskt avvikande inte är värda. Man underhåller det synsättet och arbetsmetoden och lär ut det som adekvat och korrekt förhållningsätt till nya läkare. Man vill att det ska vara så.

Ja, så då blir det några som blir ensama, går sönder och svikna. Och längre kommer vi inte. Det går inte att göra något åt. Man vänder sig inte dit där man blir sviken och illagjord. Inte hur mycket och länge som helst i alla fall.

Din blogg har värme och omtanke och högt i tak, där man pratar om det som gör ont och är tabu. Det spelar ingen roll om man kan förändra sjukvården och synsätt i samhället bland människorna, det är gott nog om det ger något gott och bra till dem som besöke bloggen och till dig.

Jag har inte sett något sånt här ställe någon annanstans. Det väcker oerhört många tankar. Vet inte ens om det är bra att börja arbeta med det igen. Jag delger ju nu igen mot bättre vetande. Det är inte bra. Jag lär mig aldrig. Jag vet hur det slutar, det gör illa och ont. Jag är inte riktigt rädd om mig själv, jag tål inte mer så jag borde hålla tyst och hålla mig helt undan. Jag hamnade här i släckningsarbetet. Det är väl något jag får accepetera det också, att man vill och försöker och söker, fast man vet utgången. Det gör ju så ont, så minsta lilla hopp gör att man sträcker sig efter andra människor och förståelse och hopp och lösning och räddning. Vet inte.

Kommentar från gh97mayhem
1 september, 2011 kl 1 september 2011 (9:36)

hej jag är en tjej på 14 år som har måt dåligt i ungefär 6års tid med 11 års mobbing jag har många gånger tängt ta mitt liv och även fler tal gånger försökt
och när jag läser om din doter för står jag både henne och dig vet ej var för hon gjorde det men ta inte det jag skriver fel en om man tar livt av sig så är ju det non ting man måt dåligt av eller att man vill slipa not jag kan siga så att jag har slutat gå till skolan för där vart jag slagen mobbad å så mera jag mår jäte dåligt och har gjort sen i posk allt är jobbigt ingen som fatar jag har inga vänner hade förut men hon lämnande mig du kan mejla till mig om du villbehöver prata med non heter gh97@hotmail på msn och kolla även av min ec som jag länkar nu så kan du läsa lite hur jag mår var för jag vill skriva med dig är för att jag har ingen att sncka med in ec är : http://www.emocore.se/gh97mayhem

Kommentar från gh97mayhem
1 september, 2011 kl 1 september 2011 (9:41)

JAG VILL även siga att gå runt och bli mobbad och slgen gör ont i en kan jag siga jag gråter mig till soms eller skär mig jag har det jävligt jobbigt men ingen ser men alla siger det blir bra snart men jag ahr inset nu att det inte gör det men det jag vill siga är att jag för står dig och även mina föreldrar jag fatar att dom skule må skit om jag dog men det är jobbigt att va jag med me skuldkänsler och självords tackar och rädsaln för skolan och till sist när man mår så jävla dåligt och värkligen ser inget ljus på var dag då täncker jag dö men itne tills det händer men jag mår as risikt men jag vet sj att jag vill bara dö för att slipa lidandet men jag väntar ett tag till oc blir det itne bätre får jag se då men jag för söker i alla fal kämpa och det har jag gjort länge men det gör ont i en att bli mobbad alla siger glöm det dom gjort inte så lät när det hänt saker som sårat mig skäl du kan svar till min hotmail gh97@hotmail.se jag behöver prata med non som förstår mig ps det jag skriver nu snälla sig itne det till non

Kommentar från gh97mayhem
1 september, 2011 kl 1 september 2011 (14:27)

jag läste va du skrev non stans här att du nästan aldrig pratar om linea
och jag vill bara siga en sak för stå mig inte fel i bland kan det va jobbigt att prata om henne det kan jag förstå och för står att det är fruktasvärt men i bland kanse du tycker det är skönt med att prata om henne jag finns här om du vill prata jag är trots allt lika gammal som hon vart och jag vet hur tuft livet är och jag för står att du har det tuft och att öven din doter hadedet jag har varit med om massa saker som har fröstört mig för all fram tid och när jag läser dena blog blir jag glad för det är bra att du skriver av dig känslan i stället för att gör en handling av det ett tag måd jag as risigt men sen efter skafade jag ec jag mr fortfarande dåligt men skadar mig inte lika ofta somdå då kunde jag göra det dagligen

Kommentar från I.S.
2 september, 2011 kl 2 september 2011 (13:28)

Jag har blivit utsatt för den ny politiken med hårdare krav, åtminstone tror jag det, eller så är det att jag har tröttnat på att prata med människor som ska hjälpa och har jag fått väldigt lite pengar nästan inget alls och hyresvärden meddelar mig att ”de noggrant kommer att notera när hyran blir betalad, och blir den försenad igen så sägs lägenheten upp”, jag har mått dåligt länge, men har hållit mig uppe gott och väl, men nu insåg jag att jag kunde bli hemlös igen med skulder och jag vet att det är mindre roligt och svårt att komma på fötter igen, jag känner nu en väldig lust att bara sluta allt för att slippa det som kommer, jag har kontaktat vård och otaliga kontaktpersoner, men det fungerar mindre och mindre bra. Socialtjänsten är till för att hjälpa men enligt mig så skadar de mer och stjälper snarare än hjälper, det är fruktansvärt! Bra att jag fick skriva lite om detta. Men jag ska säga att jag har många tips på att hålla sig uppe, när man mår dåligt! Andliga sådana, fast mer praktiska tips kan ju vara mer åt den hjälpen som behövs nu för mig!

Kommentar från A
4 september, 2011 kl 4 september 2011 (12:14)

Jag har också som du I.S., ungefär, jag vet vilket datum jag är utan lägenhet. Håller med i allt du säger. Med tillägg att varken sjukvård eller social är till mer för att skada än hjälpa.

Kommentar från I.S.
15 september, 2011 kl 15 september 2011 (11:40)

Är det någon som vet var det finns hjälp, när man står ensam och socialtjänsten behandlar en som om man vore ett svin? Socialstyrelsen
är ett skämt, när kontaktpersoner håller socialtjänsten bakom ryggen
och JO (ska pröva) verkar vara för högt upp!???

Kommentar från sr3225525244282737326823367664276444552
15 september, 2011 kl 15 september 2011 (15:38)

Tyvärr vet jag inte, jag vet bara samma som du. JO vägrar att pröva sånt som Socialtyrelsen har tagit i, och Socialstyrelsen håller socialtjänsten och sjukvårdsanställda om ryggen. Alla nickar bara i samförstånd, jaha, det är en sån, en psyksjuk, jaja, jag förstår, stackars er som måste ha med den att göra, fortsätt ni som ni gör, ni är professionella gör som ni vill. Det finns inget rättsamhälle i Sverige. Inte om man är stämplad som psykiskt sjuk och otillräcklig. Då kan de fritt göra precis vad de vill. Det finns ingenstans att ta vägen. Undrar hur de tänker när alla de som de inte vill ha i samhället hamnar på gatan. De hoppas förstås att vi tar livet av oss innan dess, men de som inte gör det, vad tror de det blir av det? Jag brukar undra hur de vågar behandla de som de anser vara så fullständigt psykiskt störda och värdelösa så fruktansvärt illa och respektöst. Är de modiga eller bara dumma i huvudet? Jag tror på det sistnämnda och att de tror de står så oerhört mycket över och att ”lagen” och ”deras rätt” att behandla en som är ansedd helt värdelös av alla i samhället gör att de kan bära sig åt hur som helst och så ska ingenting hända. Därför alla de där makt och vårdmänniskorna anser att de har rätt att göra som de gör för de är mer värda. Den som är stämplad som avskräde kan man göra vad som helst med. Ja, suck, de använder läkarna till att skriva intyg att man inte ska bry sig om psykpatienten. Det är det enda de kan i den så kallade vården och det man har dem till. Om en sån där maktmänniska säger att man är värdelös och det är okey att behandla den som avskräde så hoppar alla de andra efter och göra likadant, för det var ju okey sa de, och ju fler som hoppar efter ju mer rätt och riktigt blir det. Jag har försökt med allt och alla. Men jag gör inte det mer. Det är verkligen inte någon mening med det, men råkar bara ännu mer illa ut. Jag klarar inte det här. Jag mår så dåligt, jag är så ledsen och varenda en av dem gör mig bara mer illa. Jag har en månad kvar att bo här och nu tycker hyresbolaget att de ska ta sig in här med våld. De ska ha hyra och jag har inget hem ens den sista månaden, jag ska ligga här och vara rädd att de brakar in här. De säger att de som blir bestulna i sina hem är det så synd om för de har varit inne och rört i deras hem. Men de som den fina svenska lagen ger vissa fina människor i det här samhället rätt att göra det samma med de som man tycker är inget värda är det ingen som prata om, för det är ingen som bryr sig om det, det är ju ”de” och en ”sån där” och vem bryr sig, det är okey att göra så med ”dem2”. Jag upplöses i atomer. Det finns inte ett enda ställe i det här samhället att vända sig, ingen som hjälper. Jag orkar inte bråka med någon, jag klarar inte prata med någon, jag vill inte mer. Jag klarar inte av det här. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag mår så enormt dåligt, och jag vet inte hur jag ska få ut sakerna ur lägenheten och jag vet inte vart jag ska göra av dem och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har ingenstans att ta vägen och ingenstans att vända mig och jag går sönder. Hur kan man ens tycka att en människa är värdelös. Inget av vad jag känner spelar någon roll för ingen bryr sig om det. Jag har inget liv och kommer inte att få. Jag vill inte leva längre. Förut har jag alltid tänkt att man ska inte slänga sig framför tåget, för det är synd om de som är tågförare och de som ska plocka upp efter en. Men jag tycker inte det längre. Jag såg hur det gick för Linnéa och jag tycker det nu är en bra sätt att ta sitt liv. Jag kan ta tabletter. Men det har jag gjort förr och jag vill inte göra det igen. Jag tror också det är bättre att jag blir helt borta och utspridd än man hittar mig död av tabletter. Det blir inte bättre, det var den största lögn jag hört. Jag gråter sönder i min ensamhet, om man kunde skaka sönder inuti av gråt så skulle det vara bra. Jag gör det medan de så kallade medmänniskorna bär sig åt som svin mot mig. Jag bryr mig inte om att de tycker jag är ett otrevligt svin som inte är värd något. Jag orkar inte bry mig om vad de tycker. För det spelar ingen roll. Det finns verkligen inte någon snäll och bra människa och det finns verkligen ingen hjälp och stöd att få någonstans. Jag önskar mig till andra sidan, till stilla ro och en annan värld, bort från elaka människor och plågsam tillvaro på jorden utan plats. Det finns ingen plats för mig på jorden, man vill inte ha mig här, så jag önskar mig till en annan plats, inte som människa och hatat avskräde på jorden. Jag har överlevt så länge.

Kommentar från Hej
16 september, 2011 kl 16 september 2011 (20:22)

http://godnattstund.blogg.se/2011/september/

Kommentar från I.S.
19 september, 2011 kl 19 september 2011 (10:53)

Till dig som skriver ovan, jag kan berätta för dig vad jag har varit med om, det kanske gör att du får kraft, jag vet hur det är att vara hemlös, kan jag börja med, 1997 vägrade jag gå på ett möte för inbetalning till hyra och alla räkningarna hamnade hos kronofogden, efter sex månader kom kronfofogden
och bytte ut låset, men jag gick kvällen innan och var hemlös till ca: 2004
då jag kunde betala mina skulder genom ett arv och fick en lägenhet genom
bostadsförmedlingen och har bott här i sju år, jag har lyckats få in hyran nu
genom att kontakt med varenda kontaktperson som kommit i min väg och har det knorrats från deras sida så har jag gått vidare till nästa, genom e-mail eller liknande, för jag vill inte på några vägar bli hemlös igen, nu har jag medborgar kontoret på min sida och de hjälper mig ett tag så att jag inte blir hemlös, jag kan råda dig att ta hjälp av personliga ombud, diakoner, förtroendevald (vän). Jag ger dig en blå-flammande ängel, Ärkeängeln Michael
beskyddare så att inte mörkret ta överhanden, sträck dig sedan till ljuset och håll dig kvar där, tills mörkret kan greppas och övervinnas!! Jag önskar dig all lycka!

Kommentar från sr3225525244282737326823367664276444552
20 september, 2011 kl 20 september 2011 (11:55)

I.S. jag vet inte om du skrev till mig men om du gjorde det så svarar jag ifall att. Jag blir inte peppad av din historia för jag har försökt alldeles för mycket och alldeles för länge och jag får inte hjälp någonstans ifrån, (för att jag är mentalt ”störd”). Självaste Janne Josefsson skulle skjuta sig och begrava sig själv, ta ett högtidligt självmord, om han hörde min historia så den blir ingen peppad av. Därmot blir jag glad och det känns skönt och helt oväntat med en människa som säger något snällt och verkligen bryr sig som du gör. Hoppas det går bra för dig för det förtjänar du! Skickar ett <3 till dig.

Kommentar från sr3225525244282737326823367664276444552
25 september, 2011 kl 25 september 2011 (14:41)

Jag tror inte mest det beror på tabu att man inte ska prata om självmord. Jag tror det beror på att man ska vara försiktig för att folk mår dåligt och om en säger den mår dåligt så är det krävande och uppfordrande till andra. Det är besvärligt om folk säger de mår dåligt och har problem, det inkräktar på folks tid och enerig. Om man pratar om självmord, dels framkallar det att den man säger det till mår dåligt och dels så visar det att den andra mår dåligt och man vill inte ha med det att göra. Folk vill mest ha roligt och det är så glädjedödande att säga att man mår dåligt, har problem och vill ta livet. Folk vill ha sin energi till det de tycker är kul i livet. Det är inte särskilt poppis att visa att man mår dåligt och har problem. Vad ska folk göra åt det? Man förstör bara dras liv och tid och energi med det. Därför ska man inte prata om självmord och man mår dåligt. Det är samma med de som jobbar i psykiatrin, de vill heller inte ha med folk att göra som mår dåligt, inte om de behöver hjälp på rikgit. De har vissa program och rutiner de följer om medmänniskor kommer till vården, och det är för att skydda dem själva så den där sjuka inte stjäl deras energi. Om de mår bättre av det är av underordnad betydllse. De som verkligen behöver hjälp och stöd ber man fara och flyga åt helvete. För de förstör ju faktskt deras arbetsmiljö. Det är tabu med självmord för att det förstör för andra, och det förstör om man säger också, inte bara om man gör det. Men hej och hå, sök hjälp det finns hjälp att få… det vill man gärna tro så länge man inte är där själv. För det är skönt och bekvämt så slipper man bry sig själv. Alla som ”vill bry sig” kan vidarebefordra länkar till nationella hjälplinjen och säga att ”vi ska prata om självmord” för då har man gjort en insats och har avbördat sig sitt eget ok och kanske skaffat sig en stjärna nånstans. Det tar inte så mycket energi heller att lägga upp en länk och så verkar man så himla fin och snäll och accepterande och pk så kan man glida runt på det ett tag.
Tabu med självmord är det för att det stjäl energi och förstör det roliga för den som får höra det. Och i det här landet försöker vi göra oss av med dem som inte är nåt att ha och inte passar in, och vi bryr oss inte ifall de tar livet av sig, det är bara bra om de gör det, och vi vill inte veta att de tänker ta livet av sig. Om de gör det så kommer ingen märka det. Och man vill slippa se och höra. Det är ett fiiint och vacker land vi lever i. vi vill inte höra. Tabut försvinner om man ändrar hela mentaliteten och inställningen till sina medmänniskor i det här landet.
Hur kan man få bort ”tabu” stämpel på självmord när man inte ens vill veta av att dessa människor existerar och man gör ALLT och jobbar HÅRT för att de inte ska få någon hjälp och ska försvinna.
Det är de människor som inte är fina nog och passar in som är tabu att de finns över huvud taget. Man vill inte de ska besvära med sin existens.
De allra flesta som tar livet av sig har redan kontakt med psykiatrin, det är sjukvård och omsorg och myndigheter som gör att folk tar livet av sig. Om jag hade tagit livet av mig alldeles nyss hade ingen märkt någonting. Myndigheterna och sjukvården hade inte märkt någonting, de som hade fått det till sin kännedom av någon anledning hade bara ryckt på axlarna och sagt, ja men den där var ju så störd och sjuk, det gick inte att göra nåt åt den. Hahah, nä, tabu är det inte, men det förstör energi och det roliga för folk att det finns såna människor på jordklotet. ”vi” vill inte ha såna här i vårt samhälle. Folk är falska och inte snälla.

Kommentar från *hemligt*
28 september, 2011 kl 28 september 2011 (19:22)

hejsan. jag sökte på google ”ska man behöva dö för att få hjälp”. Då hittade jag din blogg.. måste säga att den var bra. Började må dåligt och det du skriver är det som hållt mig vid liv alla år. (18år)
Jag varje kväll jag varit själv mer eller mindre börjat få väldigt dumma tankar. Inte självmordstankar i den bemärkelsen. utan att jag vill skada mig igen! Skära mig. dsamt svälja värktabletter, spy. Ja allt Sådant men jag tänker alltid på min pojkvän i alla dessa situationer och då får man en annan kännsla. mer klart att man INTE SKA göra det men att man känner sig så otroligt misslyckad som fortfarande får dessa tankar emellanåt. Sen tycker ja gdet känns dumt att jag nästan bara får det nu när jag är själv. Du förstår vad jag menar hoppas jag. Såg att du had een del kommentarer så du kanske missar att läsa detta men. jag lider med dig fast jag inte vet hur du har det. Och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag skulle gå extra långt i min pågående handlingar och framför allt tankarna.. har kunnat sitta och skärt upp handleden tills jag sett att ett drag till dödar mig. men har inte kunnat för jag tänkt på alla andra. idag är jag fri från självskadan på 3 månader.. men är rädd för att få återfall.. och killen ja han kan inte göra mer än att förlåta mig men jag komer aldrig förlåta mig för allt han varit med om i mitt självdestruktiva beteende! … Man anklagar sig alltid mer än nödvändigt. och jag tror på ditt inlägg. framför allt att du skrivit ut massa nummer och så med… Men jag vågar inte ta kontakt med någon för jag är rädd för att bli inlaggd på psyket igen och utskriven utan hjälp. Vist nu hör jag till vixen psykiatrin men jag har katt! och bor själv.! Så det skulle inte gå!!!!… ag känner ofta att jag bara vill ha någon att prata med som förstår mig! För vad jag känner och kan säga mer att det är okej med de kännslorna och tankarna, at tjag pratar med den personen utan att bli utskälld eller få FEL kommentarer osv. Ska inte störa mer. Sköt om dig! KRAM från en stark 18 årig tjej som SKA komma bort från tankarna också och inte bara handlingarna… =)

Kommentar från Ludmilla
28 september, 2011 kl 28 september 2011 (19:36)

*hemligt*: Jag läser alla kommentarer men svarar inte alltid här. Det säkraste sättet att få mina personliga synpunkter är att maila till kontakt@ludmilla.se
Jag tycker dock att det är jättebra att man skriver direkt på bloggen så att alla kan se för det hjälper att läsa andras berättelser.

Så tufft du har det och så länge du fått kämpa mot alla dessa jobbiga känslor!
Det är uppenbart att du inte har fått rätt hjälp eftersom du fortfarande tycker att självskadande är den bästa boten mot den ångest som du slåss med. Är du bekant med DBT? Har du provat det?

Varm kram

Ludmilla

Kommentar från I.S.
3 oktober, 2011 kl 3 oktober 2011 (11:19)

Jag har en en vän från barndomen och klasskamrat som tog livet av sig 1990, våran kontakt var nedlagd efter tonåren, men jag visste sedan länge att hon mådde dåligt, hennes föräldrar dog i en flygolycka och hon och jag pratade många gånger om att ta livet av sig, jag också men hon var mer bestämd, jag avrådde henne, till sist var jag för snäll och hon började bli lite väl ilsken så vi skiljdes åt, men båda bodde i en etta inte långt ifrån varandra, jag vågade inte ta kontakt för jag visste att jag hadde blivit avvisad och var rädd att bli det igen, (jag tror att jag har blivit likadann och det är hemskt) jag pluggade, men visste någosnstans att hon mådde väldigt dåligt, sista gången såg jag henne på bussen , men kunde inte gå fram, hemskt!
Hon kom till mig idrömmarna och till sist förstod jag att hon tagit livet av sig, i en dröm sa hon ”Jag tog tabletter, det var inte svårt”, då försto jag och dett
var kanske 10 år efteråt, jag söte på ”Hitta graven” och fann hennes grav, brevid sin mamma, nu gråter jag snart!
Det jag ville säga var, att jag nu i morse tänkte på henne för att förstå vad döden innebär, hon är aska, det är döden, oavsett om hon tog livet av sig, så
är det döden och hon är död, det finn s ingen som kan väcka upp henne, och
kanske hjälper det när jag känner att jag ska gå och hänga mig. Döden är livet
för att efter döden finns själen kvar, men bara den och inte kroppen! Döden är oundviklig! Men vad hjälper det om man inte vill bli hemlös?, men ville bara dela med mig av vad jag tänkte i morse!Problemen här finns kvar efter döden i en annan dimension bara, så jag ska försöka lösa dem på bästa sätt, mde änglarna!

Kommentar från sr3225525244282737326823367664276444552
5 oktober, 2011 kl 5 oktober 2011 (22:44)

Jag tror det är en helt annan värld och jag kommer inte ha med mig de problem jag har här, om änglarna finns så kommer jag till dem. De människor som finns här finns inte på andra sidan. Jag kommer få vara mig själv och jag kommer bli respekterad, accepterad och välkomnad. Det som finns här finns inte där. Min familj och jag får träffa varandra i döden. Jag har inget värde här mer än som dörrmatta och knappt det. Jag har inget liv och inget värde här. Jag vill inte finnas här mer.

Kommentar från I.S.
6 oktober, 2011 kl 6 oktober 2011 (13:17)

Är man deprimerad så lever man i mörkret och det är hela tiden en balans gång, varje dag, varje minut. Men sittandes några minuter i ljuset kan jag säga att livet är heligt och att finnas till är ett mirakel, det vet jag och du att bara genom att leva kvar så finns det ett värde, på andra sidan går det inte att förändra något längre, då är det för sent.

Kommentar från sr52427745844624827333855385266374683644
11 oktober, 2011 kl 11 oktober 2011 (13:07)

Alla tror olika. Om det nu är helt kört efter man dött så spelar ju inte de fjuttiga åren på jorden heller någon roll. Ingenting spelar någon roll faktiskt. Om alla har lika värde, och jag är värdelös så är ju alla andra också värdelösa. Spelar det ingen roll vad man gör mot mig så spelar det ju ingen roll vad man gör mot andra heller. Alla har lika värde 🙂 Det är logiskt. I slutändan är det logik och realitet som gäller, och inte lagen gjord av människor. När lagen används av människor för att skada andra människor sätts lagen ur spel. Solen är rättvis, den skiner lika på alla, ond som god. Om solen inte skiner på någon så beror det på att människor förmenar någon annan det. Jag tycker också om vädret och när jag är omgiven av kloka och snälla människor, därför att jag är en riktig människa. Solen är skön om man är rätt klädd i övrigt, om man kan välja att ta skydd om det blir för kallt eller blött. Jag försöker så gott det går att hålla mig ifrån dem som inte är snälla. Jag unnar dig I.S. många sköna stunder i den värmande solen och önskar dig allt gott den stund du går på jorden och hoppas du ska träffa på snälla människor.

Kommentar från I.S.
17 oktober, 2011 kl 17 oktober 2011 (10:12)

Tack för det!
Jag kom och tänka på Sången ”Låt Solen Värma Dig”
Texten har jag här!

Så mycket solsken försvinner
Upp mot en blå atmosfär
Så mycket kärlek förbrinner
Utan att värma oss här
Vi slår tärning
Om den framtid vi ska leva i
När vi längtar
Efter visshet fylld av sympati

Kom liv på jorden
Kom liv ur havet
Kom liv i modern
Kom ljus från himlen

Låt solen värma dig
Låt solen värma dig
Låt solen värma dig
Så du kan värma mig

Så många själar som fryser
Som borde skratta och le
Så många ögon som lyser
Men som har svårt för att se
Vi har ridit
Vilda hästar på gemensam jord
Vi har seglat
Okänt vatten
Utan säkra bord

Långt ut på haven
Högt upp i bergen
Djupt ner i jorden
Rakt in i själen

Låt solen värma dig
Låt solen värma dig
Låt solen värma dig
Så du kan värma mig

Kommentar från Jag
29 december, 2011 kl 29 december 2011 (6:39)

Många människor är idag för dödshjälp till svårt fysiskt sjuka människor. Varför skulle det egentligen vara skillnad på psykiska problem? Det kanske inte alls går att få hjälp, det kanske inte alls beror på en depression eller psykos. Det kanske helt enkelt är sunt förnuft och logik. Det kanske ÄR det bästa alternativet. Jag tycker det känns trist med resonemanget att tankar inte är farliga förrän man gör något av dem. Man möter ofta det synsättet inom psykvården. Finns det inte ett akut hot av att man ska ta livet av sig så får man inte hjälp. Ångest i sig har inget egenvärde. Ens livskvalité spelar ingen roll, det handlar bara om statistik och att undvika obekväma rubriker i tidningarna. De vill lura i oss att lösningen finns runt nästa hörn, men det gör den aldrig. De tar emot oss på akutpsyk när det är som mest akut, men så snart man lugnat ner sig så är man på egen hand igen. Så många tomma löften och krossade förhoppningar, tills det inte finns något hopp kvar. Varför ska man be om hjälp ännu en gång? Och svänga runt ett nytt hörn för att åter inse att man i slutändan bara har sig själv. Varför ska man behöva leva för alla andras skull, som egentligen bara bryr sig om man dör? Man kunde lika gärna ligga i en respirator. Hålla sig vid liv för att de ska slippa köpa blommor till begravningen.

Det är inte menat som ett angrepp… men ibland känns allt bara som ett så stort spel. ”Det är aldrig en utväg” – skitsnack. ”Det finns alltid hjälp att få” = ännu större skitsnack.

Kommentar från Jag
29 december, 2011 kl 29 december 2011 (6:50)

Jag vill ändå tillägga att jag tänker hålla mig vid liv så länge jag bara kan. För jag vill ändå inte utsätta min familj för det. de har redan förlorat en och jag är den enda som finns kvar. Om det innebär att jag får leva i denna respirator på 60 kvadratmeter, so be it… Men det är inget jag ser fram emot.

Kommentar från manoch…
21 februari, 2012 kl 21 februari 2012 (22:40)

Hej!

Jag har sedan 4 år tillbaka som kom till Sverige varit arbetslös. Förstås under den här tiden har jag klart SFI och SAS grund, har jag tagit svens-B körkort, har skrivit in mig på Arbetsförmedlingeh med CV och personbrev, har haft jobbcoach, har sökt jobb. jag har deltagit på kurs för bussförarutbildning men p g a språk missade jag teoriprovet och jag har praktiserat 4 månader på Atlas Copco.

Trots att jag är berättigad till nystartsjobb, som innebär att arbetsgivare kan ta stöd från arbetsförmedlingen motsvarar två gånger den arbetsgivaravgift som ska betalas för min lön i mer än 7 år, har arbetsgivare inte accepterat att anställa mig! och fortfarande är jag arbetslös.

Jag måste jobba för min persons skull, mina känslor, min identitet och min stolthet.
Aldrig har jag varit arbetslös förut. Jag vill också att vara del av samhället. Jag vill kunna försörja mig själv, jag vill inte leva på socialbidrag och vara beroende av allmosor som en parasit, för att betala mina räkningar, hyra, el och mat.

Nu känner jag att allt är hopplöst , ingen vill anställa mig, jag duger inte till någonting.
jag känner mig helt misslyckad och värdelös, ledsen och tom .
Jag har förlorat intresset för sådant som tidigare varit viktigt och kan inte glädjas . Jag kan inte sova tillräckligt och har störd sömn. jag har drabbats av ångest och håglöshet, har blivit ömtålig och rastlös, har blivit så feg och blyg och gråter ibland.

jag har dåligt självförtroende. jag drar mig mer och mer undan omvärlden, från alla människor, även mina några vänner, min egen familj, min fru.

Nu känner jag att befinner mig i en personlig kris! jag hyser oro för framtiden. jag känner mig så trött och deprimerad. jag är rädd för att kommer tankar på självmord!. Innan min pappa dog av en hjärninfarkt, hade han varit djupt deprimerad och min farfar som också hade blivit djupt deprimerad, dog på grund av självmord.

jag vill inte ge upp, men tankarna finns kvar. jag älskar min enda kära dotter , jag älskar mitt älskade lilla barnbarn. jag vill inte de veta ingenting av mina tankar och känslor, därför jag alltid försoker visa och låtsas att jag mår bra!

Har jag en depression? Psykiska problem? behöver jag behandlas med läkemedel eller…? Snälla hjälpa mig!

Kommentar från Ludmilla
22 februari, 2012 kl 22 februari 2012 (20:12)

Hej Manoch,
Det finns mycket i det du skriver som tyder på att du skulle kunna ha en depression. Du kan testa dig själv på http://www.deprimerad.net Där finns det en skattningsskala.

Om du är deprimerad finns hjälp att få. Boka en tid på din vårdcentral redan imorgon.

Du är inte en dålig människa för att du känner så här. Det är fullt naturligt att man blir deprimerad efter att ha gått igenom ett byte av land som du har gjort. Det blir en identitetskris i stor skala. Kanske har du dessutom trauman bakom dig som orsakade flytten till Sverige. Det är viktigt att du tänker på din dotter och ditt barnbarn. Du är viktig för dem – även när du inte mår bra. De behöver dig.

Du kommer att må bättre. Jag lovar!

Ludmilla

Kommentar från Nadia H.
6 mars, 2012 kl 6 mars 2012 (18:11)

Jag är en 11 årig tjej (född 00). Jag har alltid en klump i magen och har oftast självmordstankar. BRIS hjälper inte, ingenting gör det… Snälla hjälp mig! Jag har självmordstankar men är rädd för att dö, jag öppnar mitt fönster och vill hoppa men är för feg… Mejla gärna!!

Kommentar från Paulina
24 juli, 2012 kl 24 juli 2012 (3:00)

Jag orkar inte med mig själv. Ingen bryr sig om mig, min pojkvän reagerade ingenting när jag visade honom skär såren på mina armar. Mina föräldrar ser ingenting fastän dom vet att jag har/haft ångest och depression i flera år nu. Dom klagar på det allra minsta jag gör. Jag känner mig oduglig, och när nån speciellt min pojkvän är på dålig humör så känns det som om det automatiskt är mitt fel. Och jag hatar mig själv ännu mer efter att jag var otrogen mot honom i vintras när vi hade det dåligt. Så det känns som allt dåligt som händer är rätt åt mig. Har bara en vän som jag har svårt och umgås med, känner inte så mycket längtan efter nåt umgänge för jag har ingenting och prata med henne om pga min isolering av omvärlden och att jag redan sen barnsben var lite av en ensamvarg (är idag 21år förövrigt, har inte gått gymnasiet och vart arbetslös i ca 3 år nu). Vet inte vad jag vill säga med detta, bara det att om ingen bryr sig om mig nu varför skulle nån nånsin göra det efter att jag dog?

Kommentar från Ludmilla
29 juli, 2012 kl 29 juli 2012 (16:13)

Hej Paulina,
Jag mailade dig. Hoppas att du såg det.

Ludmilla

Kommentar från Förvirrad
4 augusti, 2012 kl 4 augusti 2012 (23:24)

Jag har länge funderat på självmord, ibland har jag haft korta perioder då jag inte gjort det, men generellt sätt så har jag alltid dessa mörka tankar. Det förstör mina relationer jag drar mig tillbaka eller kräver uppmärksamhet och att bli sedd. Nåväl, det funkade, livet rann på, jag gjorde allt jag skulle. Men nu känner jag ingenting längre, inte ledsen, inte glad, jag känner mig helt bortdomnad. Det enda jag vet är att jag borde ta mitt liv, för jag tror aldrig jag kommer komma ur det här. Det finns bara en person kvar, den enda personen som jag fortfarande inte är beredd att såra. Men hon vet ingenting, och det är inte heller hennes problem, jag är inte hennes ansvar, och inte heller ett ansvar jag vill tvinga på henne. Det känns bara som att jag försvinner in i ett vitt täcke av att inte bry mig, som om jag skiljs från resten av världen av ett rostigt lås. Jag kommer inte söka hjälp, jag bryr mig inte, enda anledningen att jag skriver här är att jag försöker få fram några kännsor. Några kännslor som inte är att jag borde dö. På något sätt skulle det kännas bättre om jag bara kunde få vara ledsen.

Kommentar från Em
13 oktober, 2012 kl 13 oktober 2012 (19:34)

Min pappa tog sitt liv.

Jag blev vanvårdad under min uppväxt.

En människa som reagerar på vanvård är inte sjuk i mkn värlf.

Kommentar från Hanna
28 oktober, 2012 kl 28 oktober 2012 (22:21)

Asså! Jag har mått dåligt i ett år!
Mina föräldrar bryr sig bokstavligen inte!!
Försökt tatt överdos med tabletter!! Skärt mig! Brännt min hud!!
Vart hos BUP!
Berättat för nära o kära! Förlorat vänner!! Vänner har sagt att jag bara e jobbig och Får dom att tro att de e deras fel!
Inget hjälper! De hjälper inte att berätta för nån!! Har gjort de en massa gånger!!
Kuratorn hjälper inte!! Psykolog hjälper inte!! Tabletterna hjälper inte!!
Har försökt hitta nått på google om vilket som vore ett bra sätt att ta livet av sig på!! Hittar inget!! Dom skriver mest om tabletter!! Men jag kan ju inte köpa de själv!! O vi har bara 6 kvar hemma!!
Tog 4 igår för att jag mådde väldigt dåligt!!
Men man behöver ju en massa för att dö!!
Tog 12 en gång! Spydde bara upp dom dagen efter!!
Vill bara inte vara så hatisk som jag e mot alla!! Vill vara den som alla ser som den glada igen!! Den som alltid är på bra humör och får alla att le!!
Jag är inte mig själv!! Är spydig mot dom jag inte änns känner!!!
Fått höra att jag ska ta livet av mig för att jag bara är i vägen för alla!!
För att jag e så ful!! O att ingen förtjänar att få se på mig! f´För att jag e så äcklig o får alla andra att vilja spy!! Massa sånt!!
FAN TA ALLA!! ALLT!! Bara NEJ!!

Kommentar från Fredrik
30 november, 2012 kl 30 november 2012 (20:40)

Ja vet inte vart ja kan vända mig. Har sårat
Min familj. Orkar inte mer hjälp mig någon

Kommentar från Ludmilla
30 november, 2012 kl 30 november 2012 (21:07)

Fredrik kan du maila mig och berätta vad som hänt? kontakt@ludmilla.se

Kommentar från 14 årig tjej
9 december, 2012 kl 9 december 2012 (2:04)

jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Mina tankar började i femman om självmord och blev värre i sexan men jag klarade mig själv igenom det. Jag bytte skola för fjärde gången i sjuan och då mådde jag bättre, jag trivdes. Jag började gilla en kille under vintern men var för feg för att göra något åt det. Under våren lärde jag känna en tjej som blev en av mina bästa kompisar under en och en halv månad. Jag snackade varje dag med henne om allt. Slutet av våren tog hon livet av sig. Ingen visste att vi kände varandra så jag kunde inte gå på begravningen eller snacka med någon om det. Jag grät mig igenom sommarlovet. Men jag mådde ändå helt okej under omständigheterna. När skolan började kom verkligheten ikapp mig och jag började må skit över min vän. Betygen sjönk direkt och jag slutade kämpa i skolan, jag slutade bry mig. Jag har en stor fobi över att bli vuxen och jag vill inte växa upp. Jag hatar att bo hos min pappa och vill säga upp kontakten men mamma säger nej. Har precis fått veta att killen jag har gillat i snart ett år gillar en av mina närmsta vänner. Jag vill verkligen inte vara kvar här på jorden längre. Jag har slutat brytt mig om mitt utseende, har slutat le, stöter bort alla runt omkring mig, skiter i skolan, gråter mig till sömns, trivs inte i skolan, trivs inte hemma, trivs inte bland mina kompisar. Det finns en enda vän jag har kvar som jag kan prata med, hon är den enda anledningen till att jag fortfarande lever. jag vet inte vad jag ska göra, jag vill inte må såhär, jag vill verkligen inte .. Snälla, hjälp mig, jag har aldrig varit såhär rädd i hela mitt liv.

Kommentar från Jessica
8 januari, 2013 kl 8 januari 2013 (18:15)

”Finns hjälp att få”… mmmm men hur länge får man vänta? Den 8 februari 2012 ville jag inte leva längre och tog en överdos av tabletter. Hamnade på akuten och sedan inlagd på psyket i 1 månad… sen var det bara att gå hem och i stort sätt klara sig själv, med lite mediciner och en kontakt med sjuksköterska 1 gång varannan vecka… väntar fortfarande på behandling (dbt) och mår fortfarande skit och går med självmordstankar nästintill dagligen. Att det finns hjälp att få känns som en stor fet lögn 🙁

Kommentar från Tiz
15 januari, 2013 kl 15 januari 2013 (21:50)

Jag levde med mina självordstankar i 8 år innan jag försökte ta livet av mig, vilken inte funkade, jag överdoserade droger hade 4 olika antideppresiva tabbletter, inget funkade, sen fick jag en diagnos jag manodeppresiv det kommer och går i vågor, och på det fick jag reda på att jag har asbeger, sen kom min Man, han räddade mig han blev mitt antidepresiva piller, nu efter 4 år utan medeciner och utan nya ärr och drogfri så har jag en liten dotter på 6 månader och är lykligt gift 😀 det går att bli av med det, eller det går att sluta tänka på det, jag kommer aldrig bli helt ”frisk” finns fortfarande dagar då jag inte orkar något alls, som tur är har jag min man som tar vår dotter dom dagarna. stå på er visa eran sjukdom att den inte har någon makt!

JAG ORKAR INTE LEVA MEN VILL INTE DÖ. blev mitt motto stå på er NI är starkare än vad ni tror ni måste bara hitta en del av er själva ni vill leva för.

Kommentar från Anneli
25 januari, 2013 kl 25 januari 2013 (15:39)

Jag har haft självmordstankar sen jag var tolv år till 23 års ålder, nu mår jag lite bättre och har fått hjälp. Mina tankar plågade mig varje dag och tillslut var tankarna en del av mig, de var helt normala och jag trodde alla människor hade lika intensiva självmordstankar. Att sitta på tåget och tänka, kan ingen komma och skjuta mig, eller kan vi inte krocka så att jag skadas. Tankar att något hemsk ska hända, som att någon i familjen blir skadad eller dör, så jag har en anledning att må dåligt. Självmordstankarna plågade mig även när jag var med kompisar och hade roligt, de roliga studerna värvades med tankar att dö. Jag har tagit X antal överdoser, det mesta har varit receptfria läkemedel.
Blev drogad på en kryssning, som blev droppen för allt. Efter ett antal överdoser och självskadebeeteande blev jag inlag på psyk i sex veckor.
Nu mår jag lite bättre och kämpar på.

Kommentar från Ludmilla
26 januari, 2013 kl 26 januari 2013 (14:21)

Jag hinner inte alltid läsa på den här sidan och jag får ingen automatisk rapport om att det finns något att läsa här så jag är ledsen över att ni inte fått någon feed-back. Jag ser att det är många som mår dåligt och att det av och till känns hopplöst. Men jag ser också att det finns de som känner att de kommit ur det mörka. Det går att komma ur det!!! Läs gärna dagens gästblogg med Andreas. Det är ett exempel på att det faktiskt går. Med det, inte sagt att det är lätt, och ibland tar det lång tid. Tid som man inte tycker sig ha.

Varma kramar till er alla!

Kommentar från Karin
5 maj, 2013 kl 5 maj 2013 (20:12)

När man är så jävla nere och mår så jävla dåligt BRYR man sig verkligen inte om hur det skulle påverka andra. När varje dag, timma, minut sekund handlar om liv eller död har man varken tid, ork eller lust att tänka på andra.

Kommentar från jkpg
10 maj, 2013 kl 10 maj 2013 (19:15)

Känns bara så löjligt o behöva söka hjälp.. borde jag inte klara ut det här ensam, är jag så svag o ensam så jag måste ringa någon.. är ingen ”tuff” kille, är bara en ensam liten skit, men jag är ju en man ändå, borde jag inte klara av allt jag känner ensam.. ingen vet att jag gråter varje kväll, inte mina vänner i andra städer, inte mina arbetskompisar.. men jag gör det jag önskar jag skulle sluta! jag är en man, det är omannligt att gråta! nej jag klarar nog en vecka till jag hoppas jag vill att allt ska kännas bra efter en vecka till.. jag är ju ändå en man

Kommentar från Hopp
2 augusti, 2013 kl 2 augusti 2013 (16:02)

Jag var här senast 2011 och skrev och det förändrade sig så att jag blev sjukskriven och kunde koppla av socialtjänstens väldiga krav på mig, jag
har lyckats att ta mig an mina självmordstankar, den andliga vägen och jag
står på något slags hopp, men det kommer tankar t.ex idag, det är svårt
att vara ensam och försöka nå människor hela dagarna, varenda dag.JAg ska träffa en psykiater snart och måste bli sjukskriven igen, annars vet jag inte
om jag håller längre, de har lovar mig hjälp för fobier .. men det funkar inte!
Tänkte jag skulle börja en bibel kurs, och det håller mig uppe.. rätt kyrka bara!

Kommentar från Snart över gränsen
15 augusti, 2013 kl 15 augusti 2013 (15:46)

Jag vet inte när jag första gången beslöt mig för att ta mitt eget liv. Mellanstadiet i skolan? Tankarna fanns definitivt där i högstadiet och gymnasiet. Jag var sårbar, inte på något klassiskt sätt, men mobbarna vädrade mig och gav sig på mig. Inte fysiskt, för jag hade någon rest av självbevarelsedrift där, om någon slog mig slog jag tillbaka. Men den verbala mobbningen kunde jag inte värja mig emot, jag var inte slängd i käften, jag blev ledsen vilket sporrade mobbarna.
Efter skolan ut i arbetslivet, kuschad, förtvivlad, från första minuten fullständigt övertygad om min kolossala oduglighet. Flera arbetsbyten, i sinom tid förtidspension, dock av fler orsaker än den bråddjupa desperata depressionen.
Samt det värsta – tre mycket nära och käras död inom loppet av ett par år. Lämnar mig ihålig och tom och i total avsaknad av livslust. En enda sak hindrar mig – en kär anhörig, som jag inte vill såra.
Det är bara att acceptera – livet blev inte som jag trodde och jag hade inte förmågan att ändra på det. Då känns det enda riktiga att slå igen boken och somna för sista gången.

Kommentar från Ludmilla
16 augusti, 2013 kl 16 augusti 2013 (8:53)

Tack för att du skriver.
Vi är nog många som tycker att livet inte blev som vi ville. Men det kan faktiskt bli bra ändå…
Acceptans är bra. Men acceptans betyder inte att man måste vara passiv.
Dina smärtsamma förluster kan du få hjälp att bearbeta. Dessutom hjälp att hitta meningsfullhet i ditt liv igen.

Ge inte upp. Det du känner nu är inte konstant.

Kommentar från H
16 augusti, 2013 kl 16 augusti 2013 (10:18)

”Det finns hjälp att få” är dagens lögn. Jag har vart hos 5 psykologer, ingen hjälpte ett skit. En av dem ringde min mamma och berättade allt jag hade berättat och efter det försökte jag ta livet av mig.
Efter det då ? Jo men mina betyg ligger på gränsen, jag började skära mig själv för att känna något, min pappa slog mig, mina kompisar började må dåligt så jag måste ta hand om dem men ingen hjälper mig. Ingen finns där längre. Jag började få ångest attacker och se saker jag inte borde se, som tex att min spegelbild rörde på sig, tavlor blinkade till mig.
Jag är så nära på att ta livet av mig för vem skulle bry sig ? Alla är så jävla upptagna med sig själva så dem skiter i mig. Jag är bara luft för alla. Folk skulle bara bli glada om jag försvann. Ingen vill ha en fet äcklig unge som mig ändå.

Kommentar från Ludmilla
16 augusti, 2013 kl 16 augusti 2013 (10:35)

Jag förstår att det kan kännas hopplöst. Det är mycket som ska stämma för att man ska våga ta emot hjälp också. Och har man gått på några nitar så vågar man ju inte öppna sig lika lätt heller.

Jag är helt säkert på att inte dina anhöriga skulle bli glada om du försvann. Du är del av deras liv. De skulle få det mycket, mycket svårt om du försvann.

kram

Kommentar från Sia
17 augusti, 2013 kl 17 augusti 2013 (19:50)

Man ska säga till när man vill begå självmord säger många. Jag har försökt att begå självmord några gånger och om jag berättar att jag vill begå självmord så kommer jag till BUP akuten och är inlagd där nån vecka eller så, vilket inte hjälper nåt alls utan jag mår bara ännu sämre av att vara där, sedan är jag hemma igen och det är precis likadant som innan jag berättade om att jag vill begå självmord. så vad är meningen med att berätta det för någon?
Men det är ju liksom inte så heller att jag vill berätta det för någon, varför skulle man vilja det? Det som händer är att man blir inlåst en tid, och det jag vill är ju att sluta leva, att dö. Inte vara inlåst igen.
Jag vill inte såra någon, jag vet att det träffar många hårt om(när) jag försvinner, men att stanna kvar klarar jag inte av längre. Mediciner och samtalsterapi? det hjälper inte ett dyft! Min erfarenhet av psykatrin är sådan att det inte hjälper och ( speciellt på bup akut) inte håller det de säger. Vilket inte gör att jag har nåt större hopp om att de hjälper mig på nåt sätt.. Och som sagt, när jag är inne på slutenvården så mår jag bara sämre…
Att säga till någon att man har självmordstankar eller planer är ju inte precis det man vill göra då, speciellt om man vet att då kommer man antagligen till psyket igen. I för sig är det så att om man berättar det för sin/en psykolog så får de bedöma hur stor fara det är, och kanske har du tur och kommer inte till psyket, men i mitt fall är det så att om jag berättar att jag har självmordsplaner så är det så att jag kommer in på psyket igen och är inlåst där, jag vet inte om det funkar så med patienter som inte har försökt begå självmord, utan bara berättat om tankarna, eftersom jag inte berättade om mina specifika tankar och planer för min psykolog innan jag gjorde mitt första försök.
Förlåt att det blev så lång text med info… Om jag börjar skriva blir det ofta så att jag skriver för mycket, saker jag egentligen inte tänkt skriva och jag berättar för mycket av mig själv…

Jag önskar till alla att ni får ett bra liv, som ni gillar och där ni är lyckliga! alla har rätten att vara lycklig.
kram

Kommentar från Sia
17 augusti, 2013 kl 17 augusti 2013 (20:01)

Och för övrigt, så när man verkligen vill begå självmord så tänker man inte på konsekvenserna för andra. Man orkar bara inte, man bryr sig inte längre. det är som om allt är helt obetydligt, meningslöst m.m. Jag kommer ihåg att när jag gjorde mitt första försök (med tabletter) så var jag nästan förvånad över hur lugn jag var. Jag hade trott att jag skulle få ångest, bli rädd m.m. Men det enda jag kände var lugn… Aja, men efter ett tag blev jag väl rädd eller nåt ändå, för jag ringde till BUP jour, och efter att ha vägrat säga var jag var o.s.v. många gånger så sa jag min systers nummer. Fattar än idag inte varför jag var så korkad att ge dem numret… Menmen, så blev det inget den gången.

Kommentar från Therese
10 september, 2013 kl 10 september 2013 (14:54)

Hur kan jag komma i kontakt med dig!! Behöver prata med någon fort!!

Kommentar från H
5 november, 2013 kl 5 november 2013 (21:52)

Jag förlorade min bästa vän, hon tog livet av sig. Det roliga med den historian ? Vi har gemensamma vänner som inte ens vet att vi kände varandra och det visste ingen av våra familjer heller så fick jag gå på begravningen ? Nej. Fick jag gå till platsen alla sörjde ? Nej. Har jag någon att prata om det med ? Nej. Och för att göra allting lite bättre började min pappa slå mig någon månad efter hon dog. Samtidigt fick jag mitt hjärta krossat. Och höll på att förlora min andra bästa vän till självmord också. Idag då ? Fortfarande så vet ingen att jag kände henne, min pappa slår mig fortfarande, jag har förlorat allt mitt självförtroende, säger bara negativa saker, mina kompisar mår bara sämre och sämre och jag sover knappt längre för att hjälpa dem, jag har skärt mig sen ett år tillbaka, mina betyg har sänkts sjukt mycket och den enda framtiden jag ser för mig själv är döden. Wow vad skönt det där var att skriva.
Lyssna på mina råd – hamna aldrig i depression, ta hjälp innan det är försent. Mvh en femton årig tjej som halvt klarar sig genom livet

Kommentar från Sia
6 november, 2013 kl 6 november 2013 (20:14)

Jag mådde inte särskilt bra innan, men nu har mina föräldrars samtalsterapeuter anmält dem till socialtjänsten! De säger att det grundar sig på vad mina föräldrar och min syster har sagt, att jag inte har någon skuld i det. Men tror de verkligen att jag inte känner skuld när det är jag som har fått mina föräldrar till att berätta för att jag mår dåligt och de sökte hjälp när de upptäckte att jag skar mig? För det gör jag. De försöker hjälpa mig så gott de kan och det jag har ”hjälpt” med är att de blir anmälda? Om jag inte ens hade blivit född hade de inte haft några problem, de skulle inte behöva oroa sig för mig och inte bli anmälda. De skulle kunna leva ihop lyckliga istället för att vara tillsammans sen särbo sen tillsammans sen särbo etc.
Dessutom har ångesten blivit värre igen.. Vad är det för mening med att leva när allt hela tiden kommer tillbaka? Orkar inte leva längre. Och vill definitivt inte vara på bupakut igen! sist fick jag vara kvar nästan 3 veckor och sedan till en annan avdelning ca 2 veckor.Och vad ska jag där? Det blir ju inte bättre av att vara där!
Nästa gång ( vilken kommer vara snart) ska jag lyckas ta mitt liv. Aldrig mer leva. Aldrig mer plågor. Aldrig mer göra något fel.För alltid ”sova”.

Kommentar från Ludmilla
6 november, 2013 kl 6 november 2013 (22:05)

Jag ser att flera av er inte fått några kommentarer från mig. Jag är ledsen över att det har dröjt. Det är många hopplöshetsröster som hörs. Jag känner med er!

Sia: Jag förstår att det känns ännu jobbigare just nu. Du uttrycker skuldkänslor för att det har blivit som det blivit i familjen. Så tungt du har det! Det är fullt förståeligt att din ångest blivit värre också. Jag förstår att det känns hopplöst när du får uppleva detta jobbiga gång på gång och att du inte känner att hjälpen du får hjälper så snabbt som du önskar.

Men, de akuta situationerna när ångesten är som värst – de varar faktiskt inte så länge om du tänker efter. Ångesten kommer och går. Den kommer och går som vågor på ett upprört hav. Ibland är det lugnare och ibland blir vågorna allt högre. Och ibland blir det nästan lugnt. Då undrar man vad som hänt och när nästa stora våg ska komma. Man vågar inte ens njuta av att det är lugnt då…

Jag vill be dig att inte ge upp. För även om det KÄNNS hopplöst, så ÄR det faktiskt inte det. Du är värdefull. Dels för att du är du och även för att du är dotter till dina föräldrar. Linnéa kände nog också att vi skulle få det bättre utan henne, men det fungerar ju inte så. Man kan inte trycka på delete-knappen och tro att livet fortsätter utan en själv. Om du inte vill göra det värre för dina föräldrar så ska du stanna kvar och rida ut stormen. Allt annat är värre.

Kram!

Kommentar från Sia
8 november, 2013 kl 8 november 2013 (13:09)

Tack för svaret och uppmuntran:) Tyvärr är det så att även när jag inte har ångest vill jag inte leva, ångesten bara förvärrar trycket, gör det ännu outhärdligare att leva, men den är inte (huvud)problemet… Vad huvudproblemet är exakt vet jag inte, men jag mår egentligen lika dåligt när jag inte har ångest, bara på ett annat sätt… utan ångesten känner jag mer ledsenhet och märker tydligt det intensiva självhatet-vilket leder till ungefär samma resultat som ångesten- vill skära mig & försvinna… Vet inte om det är någon lyckad förklaring precis^^

Du är jättesnäll som vill hjälpa andra! Och att du orkar ta itu med sådana känslor när du själv har mist Linnea genom självmord. Kram

Kommentar från m
14 november, 2013 kl 14 november 2013 (9:16)

Jag har det fruktansvärt svårt och mycket självanklagelser lever i helvetet. hur ska jag orka stå ut

Kommentar från Syster yster
19 november, 2013 kl 19 november 2013 (2:53)

Hej, min syster har varit deprimerad i flera år och har vid tillfällen gått till psykolog men inte känt att det hjälpt och därför slutat gå. Idag berättar hon att hon vid flera tillfällen tänkt på att ta livet av sig och att hon då tänker på saker såsom att avsluta telefon abonnemang etc för att underlätta för anhöriga. Hon säger också att anledningen till att hon inte har tagit livet av sig är gör att hon vet att alla skulle bli så ledsna men det är också enda anledningen.

Hon har inte berättat detta för vår mamma och pappa och vill inte att dom ska veta, jag känner dock att jag borde berätta så att dom vet och kan hjälpa min syster.. Hjälp, vet inte vad jag borde göra. Till historien hör att jag inte bor i Sverige (men det gör mina föräldrar och syster) vilket gör att det känns extra svårt

Kommentar från Ludmilla
19 november, 2013 kl 19 november 2013 (23:23)

Syster yster: Vad jobbigt du har det! Jag förstår att det är svårt! Om jag ställer frågan så här: Om din syster skulle ta sitt liv – hur skulle du då känna det om du inte hade bett om den hjälp som hon behöver? Om det är fara för en annan persons liv så måste man agera! Man kan aldrig lova att inte göra det om det handlar om ett liv.

Kommentar från ledsna mamman
20 januari, 2014 kl 20 januari 2014 (21:55)

För att göra en lång historia kort så kan jag börja med att jag är i 50-års åldern och växte upp med mina föräldrar och min syster. Uppväxten var ganska bra förutom att jag blev mobbad en del i mellan- och högstadiet. Har inte mycket kontakt med min syster och mina föräldrar är inte i livet. Jag har aldrig känt någon empati från min syster när jag haft det tungt med mina sjukdomar, skilsmässa och kämpat på som ensamstående mamma. Min syster är gift sedan länge med bra ekonomi, fint hus och barn som lyckats med skola osv. Själv är jag deltidssjukskriven, har ett barn som bor hemma och under barnens uppväxt fått be om hjälp av sociala, skola eftersom barnen haft det trassligt. Vet inte hur länge jag ska orka. Ekonomin är dålig,alla möten tar knäcken på mig. Finns inte tiden att ta hand om sig själv när ens barn också är deprimerat och har neuropsykiatrisk diagnos. Pappan till barnen har inte funnits med i bilden på många år. Han valde bort sina barn och flyttade långt bort.

Kommentar från kalle
4 februari, 2014 kl 4 februari 2014 (18:45)

Skitsnack
Det hjälper inte alls att ringa VC elelr söka annan hjälp De lovar högt o brett att de ska hjälpa en men det gör de inte. Personlighem tycker jag de som verkligen vågar ta sit liv är modiga.

Kommentar från am
23 februari, 2014 kl 23 februari 2014 (1:56)

Vem vill leva i denna värld ? Hur orkar dom, det är en sjuk värld. Min son tog sitt liv för 2 år sen. Jag är trött på allt. Vad är livet värt ?? Inget

Kommentar från Ludmilla
25 februari, 2014 kl 25 februari 2014 (17:11)

Så svårt att du fortfarande går med dessa tunga tankar!

Kommentar från A
25 februari, 2014 kl 25 februari 2014 (23:59)

Så trött så trött , vad är det för mening,? Vad ger det? Varför är man så ensam? Vem bryr sig? Känner sig så ensam här i livet! Jag är inte ensam , men känner mig fruktansvärd ensam, är då trött på denna värld, så trött, varför är man född, född för att straffas, livet går bara ut på att plågas. Det är mitt liv, om man har något liv.

Kommentar från A
6 mars, 2014 kl 6 mars 2014 (1:14)

Ja varför lever man
Vad är det för mening?

Vad har livet att ge ?
Varför lever vi ?
Till vilken nytta?
Varför lever jag ?
Saknar min son.
Varför måste jag leva?
Jag vill inget
Jag orkar inget
Jag är slut som människa,
Vad gör jag här på denna gjord
Varför överlevde jag, när jag bestämt mig för att dö
Varför är människorna så grymma
Grymma mot andra människor och djur.
Vad är vi för djur
Varför vill någon hjälpa mig, när jag känner inte för att leva,
Varför skall jag besvära andra med mina dåliga tankar.
Varför skall jag störa andra med mina sjuka tankar.
Varför vill någon hjälpa mig, när jag inte har något att leva för.
Varför skulle någon tycka om mig , när inte jag gör det.
Jag är så trött
Är så trött på allt.
Orkar inget.
Jag har ont överallt
Har ont i knäna
Ont I magen
Ont i huvudet.

Varför är alla rädda för döden ?
Saknar min son som tog sitt liv
Saknar min kompis man !som dog i en ålder av 40. Hjärtinfarkt
Saknar min kompis som tog sitt liv vid åldersavtrubbat 40
Saknar min mamma. Som dog i cancer
Saknar min pappa. Som dog i hjärnblödning
Saknar min farmor

Alla lämnar mig

Kommentar från Elli
16 april, 2014 kl 16 april 2014 (23:16)

Här hamnar man på din blogg efter att ha googlat på självmordsmetoder. Svårt beslut det här. Ska man våga eller inte? Måste ju säga att ditt inlägg här ovan är rätt övertygande men…har typ bara en person som jag verkligen bryr mig om o inte vill lämna. Samtidigt så tror jag han klarar sig bra utan mig. Kan tyckas själviskt att ta sitt liv men å andra sidan tvingas man ju själv må dåligt om man stannar kvar för nån annans skull? Psykiatrin är ju ett skämt tyvärr.

Kommentar från Ludmilla
17 april, 2014 kl 17 april 2014 (15:30)

Elli: Jag hör att du är i ett väldigt svårt läge där du har svårt att se någon annan väg ut. Faktum är att 9/10 som försöker ta sina liv inte dör och nästan alla de är mycket tacksamma över det när de väl kommit igenom krisen. Det är tänkvärt tycker jag.

Jag är helt övertygad om att det finns fler än en person som bryr sig om dig. Med mig blir det i alla fall två! Tänk dig själv i din väns situation och fundera över hur du skulle känna om denne tog sitt liv…

Kommentar från Elli
17 april, 2014 kl 17 april 2014 (21:50)

Ja, jo….det är väl ungefär så jag har försökt tänka. Ju mer man hör om andra som har tagit sitt liv o hur deras anhöriga har mått efteråt desto mer drar jag mig tillbaka…vet inte om jag klarar av att utsätta nån för det.

Förövrigt tycker jag det är imponerande hur du orkar hjälpa andra när du själv har varit med om en del!

Kommentar från Vill släcka livet
21 april, 2014 kl 21 april 2014 (14:07)

Tack för att du delade med dig .. De får mig inte lyckligare men de fick mig att tänka en gång till på att söka hjälp . Igår ( som många andra kvällar ) kunde ha ibte lita på mig själv om jag skulle svänga av e4an i hög fart o hoppas att mitt liv släcktes . Jag har två barn .. De är fortfarande de enda som får mitt huvud att hålla sig över ytan ibland . Jag tas ibte på allvar o min relation kraschar ! Jag längtar efter att få slippa känna smärta ständigt !

Kommentar från Nicklas
1 maj, 2014 kl 1 maj 2014 (9:43)

Hej, har bara skummat igenom allt ovanför, hemsk läsning, men allt känns så hopplöst hela tiden. Jag bestämde mig för att ta mitt liv och då kändes allt så skönt, alla problem blev oviktiga. Det gick så långt att jag tog ett rep och band fast det och lade det runt halsen på mig. Ett enda steg så skulle allt kännas så skönt, ett snubbel så skulle alla problem vara slut… Fick panik började halka, vågade inte. Lyckades få av mig repet och ramlade ihop med panikångest och bara skrek av besvikelse/lycka vet ej säkert. Vet bara att mycket tankar planerar nya försök. Det var 3 dagar sen och jag saknar den där känslan av lugn, att veta att nu blir det rätt. Jag var nära för 2-3 år sedan också då åkte jag till Vårdcentralen… Fick seratlin och det tog 8 mån innan jag kom till en psykiater… Som inte brydde sig det minsta, för nu var det ju bra…
Vill inte skriva min mail, vet inte varför jag skriver heller, rädd för att någon ska förstöra ”lyckan” av att kanske för en gångs skull göra något ordentligt, samtidigt är jag skräckslagen för hur jag tänker.

Kommentar från Ludmilla
1 maj, 2014 kl 1 maj 2014 (9:53)

Hej Nicklas. Snälla, sök hjälp. Du behöver inte inte må så här. Var inte ensam med de här tankarna. <3

Kommentar från Nicklas
1 maj, 2014 kl 1 maj 2014 (10:14)

Tack för snabbt svar. Händer inget i dag i alla fall. Är ensam med min dotter dag. Frun åkt till sin moster för att tänka på vårt förhållande. Hon vet inte hur illa det är och jag kan inget säga för då är troligen skilsmässan ett faktum. Som om jag tvingar henne att stanna annars tar jag livet av mig.

Kommentar från L
10 maj, 2014 kl 10 maj 2014 (3:08)

Självmord är det bästa för mig. Står ofta och väntar på tåget, hoppas en vindpust kan ge mig kraften att ta mig förbi plikttrogen, skuld och skam. Lider

Kommentar från saknar stöd
22 maj, 2014 kl 22 maj 2014 (22:11)

och vad gör man när man äntligen berättat för sina anhöriga om hur dåligt man mår och de ändå inte fattar trots att man gråter och är helt nedgången och klarar inte ens av att komma ur sängen eller äta, så ger de varken ger stöd eller hjälper en. Hur vanligt är det att anhöriga skiter i en så?

Kommentar från Ludmilla
22 maj, 2014 kl 22 maj 2014 (22:40)

Det vanliga är inte att de skiter i en men att de inte vet hur de ska göra för att hjälpa. Har du kontaktat psykiatrin?

Kommentar från Caroline
8 oktober, 2014 kl 8 oktober 2014 (18:59)

Hej! Ser att det är många som inte orkar mer, jag orkar inte heller mer, det varit ett enda döds mörker över mig i över ett år, har tagit flera doser med massa medicin och alkohol och hamnat på akuten, då har jag inte velat ta livet av mig utan mer ångest dämpa. Jag känner mig sjukt egoistisk att ta livet av mig men jag orkar inte mer verkligen, har sagt för många gånger att jag inte pallar mer, och nu tar ingen mig på allvar, så nu har jag ingen annan utväg än att göra detta. Min man, mina läkare, sjuksyrror och alla på psyk akuten, fattar inte hur jag mår. Jag orkar inte mer, jag vill inte leva mer.. Jag vet att jag kommer göra folk besvikna och folk kommer tycka jag är feg, speciellt min man. Men då får jag va feg, jag orkar verkligen inte mer! Jag vill inte leva, jag har ingen att snacka med, ingen som förstår.. Det gör mig ledsen att tänka på vad jag lämnar efter mig sorg men jag känner att detta är min enda utväg, och jag vill inte såra alla men jag orkar inte med mig själv..

Kommentar från Ludmilla
8 oktober, 2014 kl 8 oktober 2014 (19:08)

Caroline: Det låter som att du har det väldigt, väldigt tufft. Jag kan verkligen förstå att du känner hopplöshet och meningslöshet om du upplever den smärta du uttrycker. Hur ska man kunna orka? Hur ska man orka vidare, när det om och om igen gör så otroligt ont! Många som tänker på självmord känner sig misslyckade, värdelösa och att man har svårt att tycka om sig själv. Många tänker också att andra skulle ha det bättre utan än. Man befinner sig i en psykologisk återvändsgränd och ser ingen annan väg ut… Men det betyder inte att det inte finns någon annan väg ut!!!! Det gör det faktiskt. Det är tråkigt att du ännu inte fått den hjälp som du behöver, men det finns hjälp att få. Jag skulle så gärna vilja ge dig ett litet, litet hopp. För du ska inte ge upp! Du får inte ge upp! Varm kram Ludmilla

Kommentar från Elli
8 oktober, 2014 kl 8 oktober 2014 (19:18)

Till Caroline här ovanför:
Det låter verkligen som något jag hade kunnat skriva – nästan allt stämde in på mig med!! Nu har jag dock börjat tänka annorlunda när det gäller självmord. Förstår att det kanske inte finns nåt man kan säga som får dig att må bättre när du bara vill ge upp, men jag lovar att det inte är den enda utvägen!!! Stanna kvar, i slutändan kommer du inte ångra dig utan vara glad över att du tog dig ur allt. Tänk på att när det är slut är det verkligen SLUT – du kommer aldrig mer få uppleva de bra sakerna i livet heller. Även om det är jobbigt just nu kan det bli bättre. Fundera på: varför har du kämpat så länge om du ändå tänker ta ditt liv? Det måste ändå finnas nåt som gör att du fortfarande håller dig kvar. Eller har du kämpat såhär länge för att sen bara ge upp?

Kommentar från Caroline
8 oktober, 2014 kl 8 oktober 2014 (19:26)

Tack Ludmilla, men jag vet inte vart jag ska vända mig, jag behöver prata med någon som förstår.. Inte bara bli inlagd på psyk, det hjälper inte, jag känner inte mig själv längre och jag ser mig själv som ett stort problem, och det gör mina anhöriga också. Jag hatar att bli stämplad som ett psykisktvrak, och alla går över huvudet på mig, känns som ett berg att stiga över om jag skulle rätta till allt, men jag orkar inte! Har kämpat i hela mitt liv för att överleva, men nu ger jag upp. Jag har bestämt mig, jag kommer somna in inom några dagar. Jag vill säga förlåt till dom som älskar mig men jag orkar inte med mig själv. Jag känner mig knäpp.. Och jag vet att det inte går över.. Finns det någon jag kan vända mig till och prata med utan att bli inlagd igen?

Kommentar från Elli
8 oktober, 2014 kl 8 oktober 2014 (19:32)

Förlåt att jag skriver igen nu men Caroline, du hör ju själv. Du skriver att du har bestämt dig för att i nästa sekund antyda att du faktiskt VILL prata med nån. Fortsätt kämpa! Hoppas du hittar nån att prata med.

Kommentar från Ludmilla
8 oktober, 2014 kl 8 oktober 2014 (19:35)

Jag känner på mig att din tid inte är kommen än. Du ska inte dö nu.
Du letat efter halmstrån att hålla i för att du vill egentligen inte dö. Men du vet inte hur du ska kunna leva. Du behöver en bra terapeut! Det finns. Var i landet finns du? Akut kan du chatta på självmordsupplysningen t ex.

Kommentar från Caroline
8 oktober, 2014 kl 8 oktober 2014 (19:37)

Elli- När jag tittar tillbaka på mitt liv så har jag aldrig mått bra.. Dom har satt en diagnos på mig, borderline och gett mig massa mediciner, sen nu har dom kommit på att jag inte har borderline utan att det är massa annat och nu tar dom bort alla mina mediciner och det ska ta månader innan dom ska hitta rätt diagnos pch jag har fått höra att dom tror det är något jag aldrig kommer bli frisk fårn,. Min man är det som har fått mig att inte ge upp, även när jag har varit nära men nu orkar han inte med att jag är sjuk heller, han vill separera och jag känner att han älskar mig inte längre, känns som han äcklas av mig och knät han ser att jag är ledsen så kan han inte trösta mig, (som nu tex. Har legat och skakat och gråtit i över två timmar och han ligger bredvid mig och skrattar åt klipp på Facebook ) känns så förnedrande.. Han har även cancer vilket jag har stöttat honom allt vad jag kan , men nu orkar inte han med mig mer.. Vilket jag ser en ännu större anledning toll att ge upp.. Har tänkt på det så länge, och han har varit min livlina, men nu när han inte vill.. Va ska jag göra då? Jag orkar inte på egen hand..

Kommentar från Caroline
8 oktober, 2014 kl 8 oktober 2014 (19:46)

Jag orkar inte med mitt liv mer. Klart jag egentligen innerst inne inte vill dö, men samtidigt så känner jag att jag gett upp.. Vill ha någon slags tröst, eller en trygg famn som säger att allt ordnar sig. Men dom på min mottagning säger att det inte finns mycket dom kan göra.. Bor i Norrköping.. Har gått till olika psykologer sen jag va 8 år. Har säkert haft uppåt 15 olika genom åren och jag är bara 23år.. 🙁

Kommentar från Elli
8 oktober, 2014 kl 8 oktober 2014 (19:50)

Caroline – Men är du verkligen säker på att du faktiskt INTE har Borderline? Som sagt kände jag igen mig som fan i det du skrev o borderline var det första jag tänkte på då JAG har det. Om du verkligen mår så dåligt borde du kunna få någon form av medicin som iallafall hjälper till lite, oavsett om du har nån diagnos eller inte.

Förstår att det är sjukt jobbigt när ni båda har något ni kämpar med. Har själv en familj där ingen mår bra så vi kan inte stötta varandra. Din man är väl dock inte psykolog? Även om ens sambo kan vara ett bra stöd så behöver du ju professionell hjälp. Lägg över det på någon som är utbildad så får du förhoppningsvis rätt hjälp också. Ge inte upp om du inte hittar en bra psykolog/läkare direkt – det FINNS folk inom vården som är bra, o det finns även de som är mindre bra. Men det gäller att tala klarspråk – du måste vara helt ärlig med hur du mår så andra förstår allvaret.

Försök att inte deppa ihop av att din man inte ”vill” hjälpa dig – han kanske vill men inte vet hur han ska göra. Tänk om istället! Klart du klarar dig på egen hand!! ♥

Kommentar från Ludmilla
8 oktober, 2014 kl 8 oktober 2014 (19:52)

Det är inte svårt att förstå varför du känner hopplöshet. Du har mått dåligt så länge. Kämpat så länge. Och så nu ett svek. Jag förstår hur svårt det måste kännas. Jag kan bara säga att det kommer att bli bättre. *håller om*. Av egen och många andras erfarenhet kan jag säga att livet blir ändå lättare att hantera med åren. Man reagerar inte lika kraftigt. Svänger inte lika snabbt. Och accepterar sig själv bättre. Vad gäller vården så är det mycket som inte fungerar. Inläggningar är ofta mer väntan än aktiv handling. Men ibland är det medicin som behövs ställas in eller tiden som behöver gå för att man ska ändra sig. Terapeuten du behöver ska vara samma och någon som är engagerad. Har du råd skulle jag absolut se till att gå privat. Kan du be om sponsring från föräldrar eller andra släktingar?

Kommentar från Elli
8 oktober, 2014 kl 8 oktober 2014 (19:56)

Caroline, jag önskar att jag kunde ge dig en stor kram nu…men bor lite långt bort o har inte körkort. Du borde börja gå hos min psykolog – hon tar verkligen självmordstankar på allvar.

Om du vill mejla nån gång: excuse@live.se

Kommentar från Ge inte upp!
6 november, 2014 kl 6 november 2014 (14:27)

När jag hade djup depression hade jag ofta självmordstankar och ångesten jag kände var fruktansvärd plågsam. ”Filmer” spelades upp i mitt huvud där jag antingen hängde mig själv eller lade mig på tågrälsen framför ett rusande tåg. Jag utvecklade ett självförakt som till slut fick mig att tro att hela världen hatade mig och jag tänkte ofta att; tar jag livet av mig så gör jag världen en tjänst. Jag började isolera mig och fick då ännu mer ångest och detta ledde till ännu mer självförakt. Precis som många skriver här, så höll jag också inne mina känslor och tankar, kanske för jag inte ville vara till besvär för omgivningen. Snälla ni, gör inte det. Det kan få er att må ännu sämre. Berätta för någon ni litar på. En förälder, en vän, en sambo, en kollega, en skolkamrat. Självklart blir era anhöriga rädda när ni berättar om era tankar. Men, detta är enbart för att de inte vill förlora er. Jag kan säga att det bästa som hände mig var att berätta för någon som jag litade på, för då kunde jag äntligen få hjälp av en psykolog som jag går till än idag, 5 år senare. Idag mår jag nästan helt bra.

(Jag blir också ledsen när jag hör om er som känner att ni inte får den hjälp ni behöver, trots att ni söker hjälp. Ni förtjänar alla bättre än så. Jag tänker på er!)

Kommentar från Anna
26 november, 2014 kl 26 november 2014 (2:10)

Ludmilla,
jag vill inte äta antidepressiv medicin, jag vill hantera och behandla min atypiska depression på annat sätt. Vilket/vilka sätt tror du är det bästa alternativet till medicin?
/Anna

Kommentar från putte
26 december, 2014 kl 26 december 2014 (11:25)

Livet är bara helt onödigt. Ett lidande, tråkigt, meningslöst jagande efter kärlek, prylar, ära och berömmelse. Sen kommer verkligheten ikapp. Man träffar människor som endast vill utnyttja en. Människor börjar dö omkring en, föräldrar, vänner, husdjur och vad man än kan tänka sig. Ens barn får diagnoser och är bara jobbiga att vara i närheten av. Jobbet är så j-la tråkigt och det går inte att sluta för pengarna måste in. Söker nya jobb får inga. Föredetta vänner och sambos har lurat in en i att vara medlåntagare sen skiter dom i att betala. Snäll, naiv och dum i huvudet!! Kan inte ens ta ett lån för att göra skulderna mina så jag slipper ifrån dessa parasiter. Betalningsanmärkningar som kommit till för att ”vänner” nära anhöriga ljuger.

Har ADHD barn som nuvarande sambon hatar. Nä fy fan. Livet är bara ett enda långt lidande. Törs inte ta klivet in i döden än men det kommer. Det kommer bli skönt att slippa alla falska människor, räkningar och andra måsten. Det finns kanske de som skulle sakna en stund men det går över. När en försvinner står tusen åter. Livet är ett skämt…..

Kommentar från Ensam
29 december, 2014 kl 29 december 2014 (17:51)

Putte.. Jag har också barn med ADHD. Min man lämnade mig på för någon vecka sedan. Han orkar inte sonens utbrott men gick med orden ” jag älskar inte dig längre”. Har inte varit utan mina barn dessa veckor men jag vet att när jag blir ensam kommer tankarna att jag vill ta livet av mig, vad hindrar en då? Svara inte att jag ska leva för mina barn. Att ha ett ADHD barn som slår sin yngre bror är jobbigt nog när man är två föräldrar, är man själv blir det omänskligt…

Kommentar från em
26 januari, 2015 kl 26 januari 2015 (23:03)

hur kunde min underbara mamma få en så trasig dotter? Hon har alltid gjort allt för mig men jag ger henne bara oro och sorg.. Äter mediciner nu, dom misstänker att jag är bipolär.. När kommer ångesten över att leva och känna sig som en tyngd, en börda, att släppa? Min mamma är min största kärlek här i livet och hon betyder allt för mig.. Att ta självmord och orsaka henne den smärtan skulle jag aldrig vilja.. Men hur ska det här kunna vända? Stackars mamma :'( ♡

Kommentar från Hon
23 februari, 2015 kl 23 februari 2015 (0:11)

Jag trodde känslan skulle va befriande, att man skulle känna sig lugn. Jag är så ledsen för mina anhöriga att de ska få säga hejdå till en kall kropp. Men det är bäst så.. Jag inser det. Har ni nått att kämpa för… Gör det! Sök hjälp, gör inte som jag och håll käften.

Kommentar från Lena
3 april, 2015 kl 3 april 2015 (20:53)

Jag lovar att mitt liv inte blir bättre, jag har försökt så mycket . Nu orkar jag verkligen inte mer. Hejdå alla

Kommentar från Raija
19 april, 2015 kl 19 april 2015 (10:31)

Hej!! Kommer du ihåg mig du var min patient år 2009-2010. Hoppas du mår bra och alla dina barn! Jag vill gärna skriva nu till dig för JAG MÅR INTE BRA!!! Fick prata med 5 gånger med samtalsterapin under augusti förra året efter en personligen fruktansvärd händelse som ledde till att jag fånga togs kastades av 2 st poliser i polisbilen och kördes sedan mestadels i en krokig bilväg ca en timme till polisfinkan och där inne fick ja tillbringa nästan t-8 timmar. Jag har aldrig tidigare sett hur en polisfinka ser ut. Golvet täck med gula galonklädda madrasser högt till taget högt upp finns en litet fönster en stark lampa som lyser ovanför dörren en toalett, som man spolas utifrån. En dricksfontän som man tryckte, för att få dricka. Jag har Menieres sjukdom i vänster öra. Fick behandling 1998 3 gånger, som gjorde att hörseln försvann nästan helt. Jag hör bara tinnitus låter som vattenfall hela tiden. I höger öras hörsel har blivit sämre under åren och jag har fått använda hör apparat för att höra bättre. Fick min fjärde någon vecka sedan. för audiogram i januari visade att hörsel blivit sämre sedan år 2011. Det var min dåliga hörseln som ledde till denna fruktansvärda som hände en varm sommarkväll i min sommarstuga Finland d 21-22/7, min sambo har alkoholproblem sedan många år och sommaren i juli 2013 gick hans mamma bort och slutet av januari 2014 först tog hand dotter livet av sig detta var hennes 5:te lyckade försök och 5 dagar senare dog hans 2 år äldre bror. Han var en gång med samtal i SPES men det blev inga fler gånger trots e-post kallelser och mina påminnelser. Hans alkoholkonsumtion bara ökade. Året 2014. Nu i sommarkväll 2014 hade vi bastat och satt vid stranden och kom ihåg att idag är det ett halv år sedan dotter tog livet av sig. Vi delade an flaska 750ml Asti Martini min sambo hade druckit 1 longero dessförinnan. Men senare drack han även vodkaflaskan där det fanns ca 1/4 dels kvar. Jag blev jätte arg på honom och drog honom i håret han sedan bara försvann ut och någon timme senare kör en polisbil upp till våran uppfart till stugan efter polisbilen kör en ambulans och sist en räddningstjänst vilket chock för mig att se detta. Jag befinner mig inne i bastukammaren och går genast ut och springer ner till stranden. Jag hade inte hört (hade ingen hörapparat på mig för batteriet hade tagit slut kvällen innan och hade glömt ta med mig batterier som jag hade köpt i min mammas radhus i stan) allt väsen i stranden. Min sambo hade stark vilja ta livet av sig genom drunkning hade ringt 112 polisen att de skulle hämta honom därifrån. Jag visste ingenting om detta. De följande händelserna och min dåliga hörsel utan hörapparat ledde till att jag anhölls kördes till finkan fick tillbringa där 7 timmar där jag spydde fick bajs i trosorna det fanns inget toapapper jag hade på mig bara en kort smalaxlad sommarklänning små trosor på mig frös så jag skakade skämdes fruktansvärt att ha fått bajs i byxorna mm Och jag fick 272 euro i böter pga jag inte hade lyssnat när de sagt att jag måste försvinna från platsen jag hade inte hört och jag bara följde efter ambulansmännen när de hjälpte honom till ambulansen och när han satt på plats så ställde jag en fråga till honom fick svar och därefter sprang jag från platsen upp till stugan. En av polismannen följde efter mig och tog tak i mig och frågade efter om min sambo skulle få kläder med sig. Jag var fortfarande ledsen och upprörd efter min sambos svar så jag fortsatte springa mot stugan och drog dörren efter mig polismannen satte sin fot mellan dörren går inte i lås bara genom att stänga man måste ta fram nyckeln och låsa. Sedan när han fått kläderna gick han ut och jag följde efter och stoppade mig genast nedanför trappan och sa något men jag hörde inte vad han sa men plötsligt tar hag tag i min arm och drar mig till polisbilen och när jag inte förstår varför och gör motstånd kommer den andra polisen till hjälp och tillsammans bokstavligen kastar mig in och jag gör mig illa i höger skinka börjar skrika och sparka att snälla släpp ut mig. Och sedan började mardrömmen. Jag skrev motanklagelse. Jag gått på samtalsterapi först 4 gånger i Finland under augusti och under hösten väntan på svaret av motanklagelse kände jag mig hoppfull men svaret jag fick veckan före jul sa att jag var skyldig till allt jag störde min sambos räddningsaktion, förhindrade polisen att komma in gjorde motstånd polismakten att böterna 272 euro kvarstår. Julen 2014 satt jag bara inne tappade allt intresse grät och grät och började mer och mer bara tänka sommarens händelser fick svårare att sova och när vi kom hem d 27/12 så hemmet upp och nervänt efter tjuvens framfart då rasade allt runt om mig och skrek och skrek jag vill inte fortsätta leva jag orkar inte kämpa mer. Men den Svenska polisens förståelse och medkänsla får all min berömd. Jag fick information om hur man kan få hjälp att gå vidare. Efter veckor att ha grupplat sovit dåligt tog jag kontakt d 5/2 vårdcentralen för att få tid fick tiden först 1/4 jag berättade hur jag mådde och sov mycket dåligt. Hon sa bara att ringa dit varje dag för att få en återbudstid. Jag ringde åter efter några dagar och sa att jag måste få en tid nu och ja fick tiden samma dag och träffade en trevlig förstående läkare fick sömntabletter utskrivet och remiss till samtalsterapi. Där har varit 8 gånger. Äter sedan 3 veckor antidepressiva, lugnande och sömntabletter. Var 2 dagar sedan I Kuopio sjukhus och träffade en väninna sedan 7 år. Hon har fått återfall i sin äggstocks cancer som hon opererades juni 2013. Är nu inoperabel får bara sk snäll cytostatika behandling. Hon vet själv hur sjuk hon är. Som det känns för mig nu så skulle jag gärna byta plats med henne. Bara vetskapen att mitt namn finns i Kuopio polisens straffregister gör mig illa berörd. Jag var där själv och träffade honom som godkände polisen rapport och ingen hänsyn varken min dåliga hörsel och meniers sjukdom inte vilken tillstånd jag var i det tillfället. Min besvikelse år polisen kan ljuga i tjänsten för sin del……. Jag vet nu att om jag dör så tas mitt namn bort i registret annars finns den kvar i 5 år. Livet känns som ett helvete och hopplöst just nu……..

Kommentar från K
10 maj, 2015 kl 10 maj 2015 (22:46)

Jag vill verkligen inte leva men jag kan inte ta mitt liv.
Är en ensamstående pappa till en tonårsdotter. Vet inte vad jag ska göra föra att bryta mina jobbiga tankar. Jag har bra jobb, en lägenhet jag trivs i men är jäkligt ensam. Massor av ytliga kontakter på jobbet men ingen jag umgås med. Ny i stan och svårt att träffa nya vänner.
Tänker varje dag att jag absolut inte vill leva.
Behövde skriva av mig lite. Första gången jag är inne på den här sidan.
Kram till alla.

Kommentar från Ingela
18 september, 2015 kl 18 september 2015 (23:46)

Jag vet inte längre hur jag ska leva. Jag vet inte hur jag ska fortsätta kämpa vidare med positiva tankar och pepp för mig själv, när det aldrig blir bättre.
Jag har aldrig velat dö förut. Nu vill jag bara bli av med denna fruktansvärda outhärdliga smärta jag känner i min kropp och min själ.
Jag kan inte be om hjälp. Jag vet inte hur jag ska be om hjälp. Men allt jag önskar är att det fanns någon som kunde hjälpa mig. Jag är så vilse och bara vandrar omkring och kommer ingen vart. Ensamheten blir bara större och större.
Jag vill aldrig vakna upp, jag vill sova tills allt har löst sig. Tills den dagen jag vaknar och känner lycka. Tills jag känner mig hel igen.
Allt gör så outhärdligt ont. Så fruktansvärt ont.

Kommentar från Ludmilla
19 september, 2015 kl 19 september 2015 (7:57)

Ingela: jag hör att du mår fruktansvärt dåligt. Jag hör också att du vill ha hjälp. Väldigt bra. Det är svårt att be om hjälp när man är van att hjälpa andra. Men nu har du tagit första steget. Nästa steg blir kanske att ringa till vårdcentralen om berätta hur du tänker. Eller att kontakta sjalvmordsupplysningen.se En anonym chat. Berätta hur det går. Ge inte upp livet. Det kommer att kännas annorlunda.

Kommentar från Ludmilla
19 september, 2015 kl 19 september 2015 (7:57)

Kommentar från Tommy Sjöberg
22 september, 2015 kl 22 september 2015 (22:42)

Försökt flera ggr att ta mitt liv och vill dö här och nu har ingen i mitt liv utom min gamla mor jag är värdelös!!!

Kommentar från E
9 februari, 2016 kl 9 februari 2016 (14:41)

Hej Ludmilla. För det första vill jag säga Jag har full respekt för det elände som du genomlider och beklagar helhjärtat du ”tvingas” försöka leva med din dotters självmord.
Jag har dock själv sedan ungefär 4 månader mer och mer börjar tänka på självmord som enda lösningen av många olika skäl och för att nämna en del:
Traumatisk uppväxt som jag inte orkar rada upp exempel på men som förstört mej på många sätt… Jag har social fobi, ADHD, enormt värdelöst självförtroende och har alltid haft, inga vänner, en enormt kylig och meningslös relation till min familj, vi ses oerhört sällan och när vi väl gör det har vi egentligen inget att säga varann, ett tfn-samtal oss emellan varar sällan mer än 2 min osv… Mina vänner har flyttat, gift sej och skaffat barn, gjort karriärer eller av andra skäl slutat höra av sej. Inte träffat någon av de gamla vännerna på 1,5 år nu ungefär… Inte pratat i tfn heller, för när det jämt är jag som måste ringa och det ändå bara blir snack i några minuter och sen inget mer och jag måste ringa igen 3 månader senare för ett livstecken så tröttnar man… Eller jag gör iaf… Så vännerna är också borta…

Umgås inte med någon egentligen förutom min sambo som absolut är fantastisk, problemet är jag märker det knakar i fogarna av vårt förhållande också. Jag har varit arbetslös sen 2014 och hon tog samma år högskoleexamen och jobbar hårt och träffar människor med samma akademiska bakgrund och förutsättningar som henne själv, alltid kommit rätt så bra överens med hennes familj men senaste månaderna har jag märkt av att hennes mamma och syskon blivit mer kyliga mot mej… Anledningen till detta är troligtvis att min sambo börjar få känslor för en annan som hon känner (som jag antart hon berättat det för) vi har varit tillsammans i snart 8 år så jag känner henne utan och innan och märker av hennes ökade intresse för honom och hennes minskade intresse för mej. Detta har skett gradvis under senaste 4 mån, hon påstår det inte är så, men jag märker hon har mer och mer svårt att neka till det… Han verkar nämligen också intresserad av henne vilket hon också förnekar osv osv… Det händer också de träffas ensamma…….. Tror faktiskt inte hon varit otrogen för hon är inte den typen men jag är ganska säker på att en stor del av henne önskar hon kunde ta steget fullt ut med honom… Hon vet jag inte mår bra av min livssituation vad gäller både de förflutna och nuet och att hon är den enda jag har kvar i livet som gör mitt liv värt att leva. Jag tror väldigt mycket att hon stannat så här långt p.g.a att hon kanske någonstans förstår att när hon väl sticker så dör antagligen jag. Jag har dock valt att inte berätta om mina självmordstankar för henne eftersom jag inte vill ha ett förhållande som är baserat på att jag ska hota att ta mitt liv om hon sticker. Jag vill ha kärlek och inte tvång, men jag tror tyvärr hon ändå förstått det, eller att hon insett det nyligen åtminstone… Så hon är den enda i livet jag fortfarande älskar… Jag känner dock att jag står i vägen för hennes lycka, jag kan inte leva med att hon väljer någon annan än mej men jag kan ju heller inte tvinga henne vara olycklig med mej… Som jag nämnde i början har hon ett välbetalt akademiskt jobb sen ett år tillbaka och jag är arbetslös… Tror hon fått höra många gånger att hon borde byta kille eftersom jag ”lever på henne” att jag borde kommit längre eftersom jag är 34 år och hon är 28 år vilket jag egentligen kan förstå att dom tycker… Killen jag tror hon ”vill ha” är min motsats, alltid positiv, bra jobb, massa pengar, fin bil, respekterad och omtyckt av många, hjälper folk, kan jättemycket om sånt som min sambo är intresserad av och delar då förstås många av min sambos intressen och… han är singel… Men vad kan ”jag” göra? En sån drömprins kan inte jag konkurrera med… Jag kom inte in på högskolan dom gångerna jag försökte för jag hade för dåliga betyg och även om jag kommit in har jag svåra inlärningssvårigheter så jag hade ändå inte rett ut det… Fick jag skitbetyg i grundskolan och gymnasiet så lär det inte gå bättre på högskolenivå… Så vem skulle kunna klandra min sambo om hon valde bort mej för honom? Inte ens jag… Även om jag såklart inte önskar det…

så inga vänner, ingen familj, inget jobb, ingen utbildning, snart antagligen inget förhållande, utan snart bara mina bidrag och en tom lgh kvar… Pratat med kuratorer från och till sen jag var 17, gjort igen nu senaste åren, ringt nationella hjälplinjen och jourhavande präst b.l.a många många gånger… och det ger mej tyvärr inget alls längre… Jag kräver eg inte mycket av livet men jag vill ha mer än inget…
Har du något råd till mej lyssnar jag gärna? Men jag har svårt att se mina tankar som själviska… Jag förstår bara inte vad jag ska kämpa för? Förhållandet har varit det som hållit mej uppe såhär långt… Jag inser ju också att t ex en person som min sambo inte ska behöva leva med den pressen att ha ett sånt ansvar för en annan människa… Nånstans måste man kunna fungera själv… Men jag gör inte det.
Så därför har jag självmordstankar… Beklagar mailet blev så långt…

// E.

Kommentar från Kristina
12 mars, 2016 kl 12 mars 2016 (13:47)

Hej, har under flera år haft självmordstankar och gjort ett antal försök. Men nu sedan i måndags då en av mina bästa vänner tog sitt liv vet jag verkligen inte hur jag ska orka med livet längre. Tankarna är tillbaka värre än någonsin

Kommentar från My
16 maj, 2017 kl 16 maj 2017 (20:27)

Jag tror att ibland är det faktiskt rätt att välja att dö. Varför är livet alltid det som eftersträvas? Jag har försökt dö många gånger, varit inlagd en gång, haft flera psykologer och varit/är utbränd och deprimerad. Det finns inget kvar för mig. Jag har försökt så mycket med olika saker. Orkar inte bära allt själv. Nu har jag precis slutar med Sertralin, vilket ju påverkar det inser jag. Men jag har ingen framtid egentligen. Jag är så annorlunda. I och med att jag slutat kämpa emot så är jag nu destruktiv på alla sätt. Jag har träffat en kille som är helt underbar, men vägrar vara ihop med mig. Jag låtsas att han bryr sig, stänger av och manipulerar med sex. Vi använder dessutom droger (cannabis, ecstacy, kokain, ketamin, LSD, svamp, benzo) ihop och även om jag inte har beroendepersonligheten så har jag ingen gräns. Det känns som om det inte spelar någon roll vad som händer mig ändå. Dör jag så är det bara bra.

Kommentar från Linnéa
10 september, 2017 kl 10 september 2017 (17:14)

Hej jag Heter Linnea och är 15 år jag har mått dåligt i 5 år utan fått hjälp jag har försökt ta mot liv 20 gånger men misslyckas hella tiden jag bor i Västmanland och jag får aldrig hjälp jag ligger inlagd på Bup i Västerås och där är ett helvete man får inte gå ut eller något. Önskade att jag fick somna och aldrig mer vakna upp vill inte leva non Mer vill dö och vill jätte gärna ta mot liv men jag måste finnas på jorden /Linnėa

Kommentar från allt
25 december, 2017 kl 25 december 2017 (16:02)

Jag har haft allt – haft alla möjligheter… och har väl egentligen det även nu.
Visserligen är jag uppväxt i en dysfunktionell familj utan vare sig kärlek närhet omtanke eller uppmuntran. Ett svin till far som begått fysiska och psykiska övergrepp på oss syskon… och en kuvad mor som i sin paralysering lät övergreppen fortgå trots att hon visste.

Mina syskon mår alla dåligt – och alla har vi tvingats dämpa vår förtvivlan i olika former av missbruk och destruktivt agerande.
Jag var den som försökte slita mig loss – fly… klassvandrade och fick bra utbildning, bra jobb och ok med inkomst. Ingick relationer med flera fantastiska kvinnor, relationer som sedan alltid havererade när ”mina problem väl kom ikapp”.
Mitt problem är att jag alltid söker bekräftelse – att bli sedd. Har ett djupt liggande behov av att få bekräftat att jag ”duger” – en bekräftelse som aldrig någonsin infunnit sig eftersom jag egentligen innerst inne inte själv tror att jag gör det.

Nu är mina barn vuxna och min karriär slut. Har inte längre någon tro på framtiden.
Även om jag alltid mått dåligt så var det lättare att leva när man satt på ett välbetalt jobb med hög lön och havsutsikt än när man är arbetslös och isolerad. Nu blir jag allt mer isolerad bitter och deprimerad för varje dag som går – har en bitterhet som jag själv är medveten om och som jag vet förpestar mina relationer med folk i min närhet – varför jag själv håller mig borta/isolerar mig än mer… beteendet har eskalerat allt snabbare och jag tillbringar numera säkert över 95 % av min tid i ensamhet.

Men jag har haft allt – och har fortfarande sådant jag borde vara tacksam för… men jag förmår inte mig själv att leva längre. Mina misslyckanden äter mig och mitt tidigare liv – som även det var skit – snurrar ständigt i mitt huvud. Allt jag hade men förstörde.

Jag är en snäll och omtänksam människa, jag är generös och ställer upp när det krävs.Jag har gett allt till jobb, relationer och barn… men jag känner att jag inte fått någon bekräftelse tillbaka. Därav bitterhet…

Nu är mina krafter slut och fast jag är några år över 50 så har jag inte längre ett arbete och ej heller några fungerade relationer. Jag sitter i min bostad och kan inte längre förmå mig att resa mig… ser inte någon framtid – och nutiden är full av ”dåtidens förluster”.
Mina tankar finner ej längre någon väg… jag är död fast jag andas…

Kommentar från björnen
10 november, 2022 kl 10 november 2022 (14:23)

Jag mår så dåligt, jag vill dö. Har ni några tips på hur man får upp livslusten?

Har du självmordstankar?

Kommentarer till inlägget

Skriv någonting

Beställ mina böcker

Sidor

Här finns hjälp!

Arkiv

UserOnline