Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Min dotter är död

22 juni 2008 (22:07) | sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Det är så ofattbart hemskt att det inte går att beskriva med ord. Det är så fel, så fel.

Hur kunde det hända? Hur kunde det bara ske…?

Linnéa var ljuset i mitt liv. Från första stund spred hon så mycket glädje och så mycket kärlek. Hon föddes en sommardag 1993. Hon hade långt mörkt hår och var vacker redan som baby. Linnéa var ett ”lätt” barn. Hon behövde inte ha några gränser satta. Hon fick mycket frihet. Hon tyckte om att ta ansvar och fick göra det. Hon var ett Montessoribarn som älskade att leta efter kunskap. Hon var evigt kunskapstörstande och nyfiken på livet. Det var så roligt att vara med Linnéa. Hon var så intresserad av allt.

Linnéa var en godhjärtad person. Hon brydde sig mycket om andra och hade en förmåga att få oss att känna oss priviligerade att få tillbringa tid med henne. Detta gällde både små och stora. Hon spred värme och kärlek omkring sig.

Hon var den som peppade sina kompisar. Hon hade massor med bra visdomsord och hur man skulle förhålla sig till livet och de problem som uppkom. ”Problemet är inte problemet utan din inställning till problemet.” t ex.

Linnéa hade oerhört många personer som älskade henne. Hon hade många vänner och en stor släkt med två familjer som älskade henne oerhört.

Linnéa var livet självt.

Ändå så valde hon att ta sitt liv. Den 30 maj hoppade hon framför tåget.

Kvar blir frågan: ”Varför?”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Följ min blogg med bloggkoll

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
22 juni, 2008 kl 22 juni 2008 (22:54)

Från Aftonbladets blogg:
#1 Kommentar från Jezz (svar):
Jag beklagar verkligen. Vet inte vad annat kan säga. Det är en ofattbar förlust.

Många varma kramar till dig och din familj

Skrivet 22 juni 2008, klockan 22:11
Svar från Ludmilla:
Tack för dina varma ord. Det behövs verkligen. Vart enda ett…

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:03

#2 Kommentar från Lin (svar):
Finner inga ord…, jag hoppas att hon har fått frid. Jag beklagar verkligen…. varma kramar till dig och din familj. xxx

Skrivet 22 juni 2008, klockan 22:11
Svar från Ludmilla:
Tack. Jag håller med. Det finns inga ord…

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:04

#3 Kommentar från Nina (svar):
Oh God, vad säger man, mer än jag känner m Er!!! Verkligen!!

Skrivet 22 juni 2008, klockan 22:12
Svar från Ludmilla:
Tack för dina tankar!

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:04

#4 Kommentar från Carita Liljendahl (svar):
Tror ingen kan svara på den frågan.
Alla ord blir överflödiga.
Min pappa tog livet av sig för 30 år sedan, jag var 15 år gammal då. Det tröstar inte dig och din familj att säga att jag ännu i dag inte fått svar på frågan “varför”.
Man lär sig leva med alla minnne, men glömmer gör man aldrig och det ska man inte göra heller.
Varm kram.

Skrivet 22 juni 2008, klockan 22:12
Svar från Ludmilla:
Det smärtar mig att höra vad du har gått igenom. Det måste vara oerhört svårt att som barn förlora sin far. Så otrygg världen måste bli… Jag tänker mycket på vad mina söner (10 och 8 år) lär sig av detta..
En del av det är ju just att man aldrig kan vara säker på någonting.

Kram

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:06

#5 Kommentar från Lerissa (svar):
Jag beklagar din sorg. Det finns inga ord att säga. Jag tror att det kan vara bra att skriva av sig och här är det tyvärr många som har varit med om samma sak. Du kanske kan finna någon sorts gemenskap.. Det kan inte ändra något tyvärr men du kanske kan finna lite ro, åtminstone för en liten stund.

Jag är säker på att din dotter tittar på dig uppifrån himmelen och saknar dig lika mycket som du saknar henne. Sköt om dig…

Skrivet 22 juni 2008, klockan 22:13
Svar från Ludmilla:
Tack för dina tankar. Det värmer!

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:07

#6 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Jag beklagar, finns inga ord.

Kram

Skrivet 22 juni 2008, klockan 22:14
Svar från Ludmilla:
Tack! Det värmer!

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:08

#7 Kommentar från ewa (svar):
jag beklagar din sorg….
jag är säker på att du gjorde vad du kunde för din dotter..
kram

Skrivet 22 juni 2008, klockan 22:14
Svar från Ludmilla:
Tack!
Faktum är att jag verkligen känner att jag gjorde det jag kunde. Tyvärr lyssnade inte sjukvården på mig…

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:11

#8 Kommentar från Missbeauty (svar):
Saknar ord och inga ord jag skulle kunna säga kan lindra din smärta och sorg.
Jag har tonårsbarn själv, min värsta mardröm är självklart att något ska hända de.
Förlorade nästan sonen i en olycka för snart ett år sedan så ångest över att det var nära har jag varje dag men hur det egentligen känns, nej det kan jag aldrig gissa mig till.

Jag blir ledsen för din skull.

Skänker dig en kram och fler

Skrivet 22 juni 2008, klockan 22:14
Svar från Ludmilla:
Jag gissar att du då har varit i närheten av skräcken att förlora sitt barn. Det är så overkligt att det verkligen har skett.

Varje dag med Linnéa har varit en gåva. Detta är det värsta som kan hända…

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:09

#9 Kommentar från Tribunius (svar):
Om gud kunde svara oss!
Tänker på dig i din sorg!

Skrivet 22 juni 2008, klockan 22:15
Svar från Ludmilla:
Tack!
Alla svar skulle vara tacksamma…

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:11

#10 Kommentar från HumlAnz X (svar):
Känner med Dig. En så fruktansvärd händelse.
Kramar om..

Skrivet 22 juni 2008, klockan 22:15
Svar från Ludmilla:
Tack! Kramar är det man behöver!

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:10

#11 Kommentar från Ru* (svar):
Oj! Men va sorgligt och hemskt! Det värsta scenariot man kan tänka sig!

Vad säger man, allt känns så futtigt!

Kan bara känna med er och “krama om”…

Skrivet 22 juni 2008, klockan 22:15
Svar från Ludmilla:
Ja, det är det värsta som kan hända och det är väldigt svårt att hitta ord. tack för dina tankar!

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:12

#12 Kommentar från Victor (svar):
Beklagar.

Född -93 jag med, troligen var hon inte nöjd med livet pga. något.
Så känner de flesta i vår ålder.

Ni får kämpa vidare.

Lycka till!

Skrivet 22 juni 2008, klockan 22:16
Svar från Ludmilla:
Tack. Visst är det märkligt att allt fler ungdomar känner så. Vad har du för tankar kring det?

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:22

#13 Kommentar från Annie (svar):
Men det är ju för hemskt ju. Hur kan ett sådant litet människa ta det steget och förstå den innebörden att göra sådant.
Något måste ha hänt för att livet skulle tas så enkelt för att bara avsluta.
Finns det någonsin svar?

Jag förstår att det är svår förlust och jag hoppas att det är någon som tar hand om dig?

Jag beklagar förlusten.

Skrivet 22 juni 2008, klockan 22:18
Svar från Ludmilla:
Tack för dina fina ord. Jag har många som bryr sig om mig men trots det känner jag mig oändligt ensam.

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:25

#14 Kommentar från sthlmscilla (svar):
Åhhh, jag blir så rörd när jag hör din beskrivning av din älskade dotter. Hon verkade vara en riktigt fin och underbar tjej.

Hon gav er ljus och lycka under sitt korta liv här på jorden men hon finns för alltid i era hjärtan.

Nu sitter hon på sitt egna lilla moln och vakar över er.

Skrivet 22 juni 2008, klockan 22:20
Svar från Ludmilla:
På något sätt måste man lära sig att försöka se det som att man fick vara tacksam för de åren som hon gav oss.
Det blir så tydligt att man inte kan ta något för givet…

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:22

#15 Kommentar från sthlmscilla (svar):
Åhhh, jag blir så rörd när jag hör din beskrivning av din älskade dotter. Hon verkade vara en riktigt fin och underbar tjej.

Hon gav er ljus och lycka under sitt korta liv här på jorden men hon finns för alltid i era hjärtan.

Nu sitter hon på sitt egna lilla moln och vakar över er.

Skrivet 22 juni 2008, klockan 22:20

#16 Kommentar från Nina (svar):
Så fruktansvärt. Jag önskar så att detta inte kunnat hända, jag vill inte att ni ska behöva känna all denna sorg. Du är modig som orkar skriva om det som hänt, förhoppningsvis känns det lättare då. Jag tänker på din vackra lilla flicka och hoppas att hon har det bra där hon är nu.

Skrivet 22 juni 2008, klockan 22:34
Svar från Ludmilla:
Tack. Så länge jag kan skriva om det och få reaktioner är Linnéa inte helt borta i alla fall. Så det är mer en överlevnadsinstinkt än en styrka…

Kram

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:24

#17 Kommentar från mimo listerfelt (svar):
Jag beklagar din förlust!Tänk att vi många som går genom samma känsla. jag känner igen den förtvivlan man kan känna och hur ont det kan göra.Märkligt nog med tiden blir man härdad med smärtan.
Mimo listerfelt

Skrivet 22 juni 2008, klockan 22:36

#18 Kommentar från Anonymian (svar):
En förlust för världen och framförallt för er. Skulle vilja skriva så mycket, men ni har min medkänsla… absolut. (Min son överlevde sitt försök, tack i himmelen)

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:07
Svar från Ludmilla:
Jag är väldigt glad för er skull. Hoppas att din son kan känna glädje i livet idag!

stor kram

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:27

#19 Kommentar från Harmoni (svar):
Jag blev så berörd av det du skrev. Fortsätt att skriva av dig smärtan du bär på…Jag skrev ett litet inlägg till dig på min blogg. Hoppas att du inte tar illa upp…jag vill så gärna göra något för dig!! Sänder en styrke-kram till dig

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:14
Svar från Ludmilla:
Tack för ditt engagemang. Jag blir jätteglad för det. Jag är så desperat över att få dela.

kram

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:29

#20 Kommentar från SingleStar (svar):
Jag kan aldrig förstå din förlust då jag själv inte har några barn. Men det måste vara smärtsamt när ens eget kött och blod inte finns något mer.

kram

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:17
Svar från Ludmilla:
Tack för din kram.
Ja, det är en del av en själv som dör…

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:26

#21 Kommentar från sthlmscilla (svar):
Tyvärr råkade min kommentar komma med 2 gånger, det var inte meningen.

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:30
Svar från Ludmilla:
kram!

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:38

#22 Kommentar från Svensk man i Sv idag (svar):
Ägnar er en mycket varm tanke.

Allt i livet går inte alltid att förklara eller förstå.

Som den kanske naturligaste delen av livet finns döden.

Att älska, förlora och inte förstå är del av vår tillvaro.

Även detta något av det naturligaste i livet.

Att förstå det inträffade är kanske inte möjligt, men vetskapen om att det inte skedde av brist på kärlek till dig/er är viktig.

Din dotter älskar dig.

Kärleken är ett band som inte ens döden rår på.

Din dotter älskar dig.

Fortfarande.

Er ömsesidiga kärlek är därmed intakt.

Och kommer så att förbli.

Ingen utomstående kraft kan ändra på det.

Och så länge det finns kärlek, så finns det också liv …

Så möt din dotter i kärleken och lev.

Tillsammans.

För alltid …

Var rädd om dig.

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:41
Svar från Ludmilla:
Dina ord värmer mig mycket. *gråter*
TACK!!!!

Ludmilla

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:53

#23 Kommentar från Mrs Mulatt (svar):
Känner med er, och man önskar man kunde vrida tillbaka klockan så man kunnat befinna sig på rätt plats vid rätt tid…

Livet är inte alltid rättvist! Hoppas ni kan komma vidare i era liv, och att smärtan bleknar för er en dag.

*kramar om*

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:43
Svar från Ludmilla:
Tack. Jag har ett sådant oerhört behov av att dela och att få bekräftelse i min sorg. Förstår ju själv knappt vad som har hänt…

Tack för dina kramar!

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:56

#24 Kommentar från Missbeauty (svar):
Ja, skräcken kommer jag aldrig att glömma. Den kommer jag alltid att bära med mig.
Jag önskar så att du/ni slapp gå igenom detta.

Såg bilden av din dotter i inlägget här ovan, otroligt vacker.
Hennes dikt, sån sorg, så fin.

Saknar tröstande ord…

Kram

Skrivet 23 juni 2008, klockan 22:51

#25 Kommentar från Anonym (svar):
Oerhört tragiskt, saknar ord som alla andra. Hoppas du hittar din egen väg genom mörkret. Det finns ett ljus i slutet av tunneln, även om det är omöjligt att se det än.

Skrivet 23 juni 2008, klockan 23:30

#26 Kommentar från Linda (svar):
En stor kram och varma tankar från mig

Skrivet 23 juni 2008, klockan 23:35

#27 Kommentar från Helena (svar):
Några ord på vägen……

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.
Och det är inte någon annas likt.
Och du kan handskas med det ganska fritt.
Men ändå är det inte riktigt ditt.

Du kan förråda det för mat och sold.
Du kan förtrycka det med hot och våld.
Du kan förneka vad det innerst vill.
Men mycket ska det inte tjäna till.

Du skall till sist med ödmjukhet förstå
en sanning, som är prövande att nå,
och som du kanske tvivlar på ännu:
Glöm inte:
Att ditt liv är guld värd och mycket starkare än du.

Tänker på er alla,kram Helena

Skrivet 3 juli 2008, klockan 23:55

#28 Kommentar från susanne (svar):
susanne.adersson.87@hotmail.com
min pappa tog livet av sig septemer 2006. jag är så ledsen.

jag beklagar , jag vet hur du känner dig just nu. du får gärna höra av dig om du vill prata.

Pingback från Ludmillas Blogg | SANDRA
18 september, 2008 kl 18 september 2008 (9:57)

[...] en slump hittade jag Ludmilla som skriver om sin 14-åriga dotters självmord. Aj som fan. Det går inte att trösta. Det går ju för fan inte ens att förstå. Här sitter en [...]

Pingback från Ludmillas Blogg » 6 mån sedan min dotter tog sitt liv
30 november, 2008 kl 30 november 2008 (10:53)

[...] är det möjligt att tiden går? Ett halvt år utan Linnéa! Helt [...]

Kommentar från Maria Helander
30 november, 2008 kl 30 november 2008 (13:52)

Tack för en stark, nära och kärleksfull blogg.
Tack för dina fina kommentarer på min blogg.

Här är några rader om att förlora ett barn. Min kusin förlorade sin 18 åriga pojke och raderna nedan skrev jag till hans begravning.

Du var ett barn
född ur två människors kärlek.
Född att älskas av solen,
född att smekas av vinden.
Men något slet Dig ur
den Maktlösas famn.

Den Maktlösa gick till skogens heliga tempel
för att möta en ny vår.
Hon ville finna tröst
i naturens återfödelse.
Men den enda tanken
som spelade i Hennes innersta var
att Du inte fick se dess härlighet.

Hon sökte den kalla bäcken
för att skölja bort sina tårar
från sitt inre väsen.
Men dess porlande vatten
viskade trotsigt Ditt namn
och åter värkte saknaden i hennes hjärta.

Var fanns tröst?
Vem gav lindring,
när allt Hon såg
var tomrummet efter Dig
och allt Hon hörde
var ekot av Din röst.

Trött lutade Hon sig
mot en viskande tall.
Hennes lemmer var tunga
av fängslad sorg.
Och jag frågade henne:
-För vem gör du stark,
vem ser din tapperhet?

Jag ville visa Henne en nyväckt skog
genom dimman av tårar.
För Du är värd alla tårar.
Du är värd berget av smärta.
För varje tår av smärta
blir Hon stark i kärlek.

Våren stannar inte upp
Inte heller Hon.
Varje människa
är en del av vårens livskraft.
Jag blundar och lyssnar
och ett sorgset leende
sprids i min kropp.
-Lilla Barn, nu är Du en del
av livets andetag.

Maria Helanders senaste blogginlägg..Vemod

Kommentar från Viktoria
12 december, 2008 kl 12 december 2008 (13:52)

Jag känner dig inte, ej heller vet jag vem Linnéa var, men efter att ha hamnat på din blogg av en slump, blev jag kvar och tog del av dina inlägg.

Med risk att jag trampar helt snett nu; men vilken fantastisk människa du verkar vara som orkar dela med dig av innersta tankar, vardag och gårdag. Du skriver rakt på, läsvänligt om ett tungt ämne, och berör direkt mig som läsare.

Du går igenom det alla vi föräldrar fasar för, men tycks göra det med högburet huvud, medveten om att det är okej att falla ibland. All respekt! Sänder helgenergi, värme och positiva tankar till dig och din familj.

Kram Viktoria

Viktorias senaste blogginlägg..Tillbakabild

Pingback från Ludmillas Blogg » Alla frågor…
8 mars, 2009 kl 8 mars 2009 (20:17)

[...] jag då såg att det var så lätt att starta en blogg på Aftonbladet gjorde jag det helt enkelt. Det var den 22 juni 2208. I september hjälpte Alter Ego mig att bygga denna WordPress blogg istället. Har funderat på vad [...]

Kommentar från angelica
16 juli, 2009 kl 16 juli 2009 (0:35)

Sånt här är verkligen hemskt. Jag kände inte Linnéa. Jag kan inte heller säga att jag förstår hur det känns. Men det måste vara fruktansvärt jobbigt. Jag beklagar verkligen. Jag läser din blogg ibland.. Att du ens skriver om det som har hänt & att du orkar. Så stark! Jag hade aldrig klarat av det.
Som sagt, beklagar. Hoppas att Linnéa har det bättre nu. Kramar!

Kommentar från cattis
26 juli, 2009 kl 26 juli 2009 (23:43)

Halkade in här då jag sitter och läser om depression samt själmordstankar etc. Min mamma har tankar i dessa banor och det var inte långt ifrån hon lämnade jorden… Sitter och läser och tårarna rinner kan inte tänka mig mig att förlora min son, som du förlorat din Linnéa måste vara det hemskaste som finns. Jag ger dig mina varmaste kramar och tankarna går till Er i nattens mörker och tänder ett ljus. Kram Cattis

Kommentar från emma
10 augusti, 2009 kl 10 augusti 2009 (3:08)

börjar gråta när jag ser detta, beundrar dig o din familj stort! ni är så starka.

Kommentar från Zanna
11 augusti, 2009 kl 11 augusti 2009 (23:24)

Hej.
Jag måste bara säga att du verkar vara en sådan stark och modig kvinna, en underbar mamma, en sådan mamma som alla borde få ha.
Jag själv har enligt mig världens bästa mamma som jag älskar över allt annat, och jag kan tänka mig att hon går igenom lite av samma känslor som du har/haft. Jag lider av deprission och har försökt tagit mitt liv ett fåtal gånger.
Jag blir glad när jag läser att du tycker att psykvården måste förbättras, men tyvärr har all min tro för detta försvunnit.

Vad kan hjälpa när man mår som dåligast?

Vila i frid Linneá.

Kommentar från Wiveca Rönnqvist
11 oktober, 2009 kl 11 oktober 2009 (22:44)

Jag tänker mycket på dig och din familj. Miste min make den 30 maj 2009. så oerhört smärtsamt att förlora någon man älskar över allt på jorden.
Tack, för att du delar med dig av dina tankar, det hjälper många som inte kan, vågar eller orkar…Du har gjort allt vad du någonsin förmått och hedrar din fina dotter med att hjälpa andra i samma desperata situation.
Man kan inte nog värdera sin vardag! Har en underbar dotter, svärson och dotterdotter som hjälper mig i det svåra.

Du är beundransvärd!

Kommentar från Ludmilla
12 oktober, 2009 kl 12 oktober 2009 (15:26)

Wiweca: Jag är verkligen ledsen över att du mist din livskamrat. Det måste blir oerhört tomt… Skönt att du har barn och barnbarn. Det är det som gör livet värt att leva i sådana här situationer. Kram

Kommentar från Anonym
12 oktober, 2009 kl 12 oktober 2009 (19:15)

Anonym kille på 22 år

Har varit sjukskriven cirka 1 år nu, och behandlas enligt mina journaler för en medelsvår depression. I våras så fick jag diagnosen ADHD och påbörjade medicinbehandling med Concerta. Efter cirka 2 månader så fick jag avbryta medicineringen på grund av att jag blev ”jättehög”. Efter cirka 2 veckor utan medicin så började jag med Ritalin istället. Nu så funkar väl de med medicinen hyffsat bra i alla fall.
Kanske skulle ta allting ifrån början, ni som läser detta får ha förståelse för om jag kanske hoppar lite fram och tillbaka. Januari 2008 fick jag en tillsvidare anställning på ett transportföretag som chaufför nattetid, hade jobbat som timmanställd på företaget i flera års tid innan dess. sommaren 2008 så började jag känna mig rätt så utsliten och jobbet var i princip de enda jag hade, saken var den att jag flyttade cirka 10 mil när jag började jobba nattetid. Så mitt sociala liv var inte som de borde. I september fick jag de svårare och svårare att sova på dagarna och att hålla koncentrationen uppe på jobbet var näst intill omöjligt. Då hade jag ett samtal med min närmsta chef och förklarade situationen för honom. Då kom vi överens om att jag skulle sjukskriva mig, vilket jag gjorde. Då gick jag till vårdcentralen som jag alltid hade gått till innan dess. Där träffade jag en läkare som var hyperstressad, kan tillägga att jag knappt var kontaktbar vid detta tillfälle på grund av att jag var helt utbränd. Detta läkarsamtal resulterade inte i så mycket mer än att läkaren sa till mig att jag skulle sova mer och jobba mindre. Efter cirka 2 veckor så hade jag inte fått tag i en läkare som förstod mig och kunde sjukskriva mig. Då började jag jobba igen, men alla mina problem med sömnlöshet och panikångest med mera fanns ju fortfarande kvar. 2-3 ggr efter detta så var jag på akuten för mina besvär, där träffade jag en ung läkare som oxå sa att jag skulle jobba mindre och sova mer. För varje dag som gick så mådde jag sämre och sämre, nu hade jag inte ens lust att leva längre. Jag kunde inte förstå vad jag skulle göra för att jag skulle kunna bli sjukskriven. De var till och med en kollega som hade slagit vad om att jag inte skulle fylla 25 år om jag fortsatte så här, de var ju väldigt uppiggande och höra de. Nu tog jag kontakt med en psykolog ifrån Boden som jag hade träffat i lumpen året innan. Efter flera samtal med honom så bestämde vi att han skulle försöka ordna en remiss till psykmottagningen i min kommun. Redan dagen efter så fick jag träffa en psykolog där, och påbörjade en samtalskontakt 3 ggr i veckan. Den 6 oktober 2008 träffade jag denna, men hon kunde inte riktigt heller förstå vad de var som jag mådde dåligt för, för de var ingen som kunde se på mig hur ”jävla” dåligt jag faktiskt mådde. Och detta var skitjobbigt för mig. Efter en stunds pratande med henne så frågade hon mig hur jag egentligen mådde, svarade att jag inte riktigt visste hur jag mådde. Men att jag skulle kunna ta livet av mig när jag gick härifrån. Nu fick jag helt plötsligt min sjukskrivning och blev inlagd på psyket. Då skickade man mig i en taxi till lasarettet som låg i en annan kommun. När jag kom dit så var personalen som tog emot mig väldigt förvånade över att jag kom dit själv eftersom jag hade prio 1 (vilket innbär att man ska ha en ifrån personalen med sig hela tiden). Nu blev jag visad runt på avdelningen och fick mitt rum, men de var ingen personal med mig förrens sent denna kväll. Ingen var ju gladare än mig som slapp ha de heller. Nu fick jag Antidepressiv medicin och sömntabbletter på kvällen. Här låg jag i cirka 4 veckor, men någon behandlingsplan eller läkarsamtal hade jag inte på denna tid. I mitten på November 2008 blev jag utskriven, och mådde väl kanske en aning bättre. Kan ju ioförsig bero på medicinen. Nu flyttade jag hem till mina föräldrar för tillfället. Där sov jag typ hela dagarna och var uppe hela nätterna. Jag drog mig undan ifrån allt som hörde ihop med ett socialt liv att göra, var knappt utanför min dörr mer än de få gångerna jag kanske åt lite mat. Nu hade jag bestämt mig för att jag inte skulle ha kvar min lägenhet i den kommunen jag hade jobbet. Sista helgen i November 2008 så åkte jag hemifrån föräldrarna för att börja packa mina saker i lägenheten. På ditvägen så började jag få panikångest och mådde bara sämre och sämre för varje minut som gick. När jag kom till lägenheten så åt jag lite mat och drack rätt så mycket alkohol. Senare på kvällen så beslöt jag mig för att ta mitt liv, skrev ett avskedsbrev och tog ett par hundra tabbletter som jag hade tillgång till, och drack ännu mer alkohol. Efter en stund så var jag rätt så påverkad och hade börjat ångra de jag gjort. Övervägde då att ta livet av mig, gick istället och lade mig i sängen. Men nu blev mitt tillstånd bara sämre och sämre, gick in i mitt vardagsrum och satte fyr på min lägenhet för att på så vis brinna inne. Hade väl hoppats på att jag skulle somna eller något liknande för att sedan bara försvinna. Nu har jag bara väldigt suddiga minnen ifrån resten av kvällen, nu hade jag väl återigen ångrat de jag gjort. Så nu hade jag ringt in till nattpersonalen på psyket och berättat vad som hänt. Denna person på psyket som jag hade pratat med hade larmat sos och kontaktat mina föräldrar och berättat vad jag hade gjort. När jag hade samtalat med henne på psyket så hade jag själv ringt sos, men jag visste forfarande inte om jag ville leva eller inte. Hade ändå en vilja att inte få komma ut därifrån levande. När jag pratade med personen på sos så hade hon fått mig till att hoppa ut genom sovrumsfönsret och gått in till min granne. Lägenheten tillhörde en länga med 8 marklägenheter. Efter en kort stund så anlände först polisen och sedan kom en ambulans och hämtade mig. Nu minns jag inget mer på ett par dagar, förrens jag åkte ambulans ifrån intensiven till piva. Här låg jag ett par dygn i väntan på en plats på avdelningen. Denna kommun jag nu var skriven i är uppdelad i väst och öst, iomed denne så tillhörde jag östra avdelningen. Men på den avdelningen fanns de ingen plats på 2 veckor trodde man, så jag fick ligga på den västra avdelningen i väntan på plats i den östra. Efter cirka 3 veckor så hade jag inte fått någon speciel behandling för mitt tillstånd, de kändes precis som om jag bara var ett kolli som ingen såg på avdelningen. De enda personalen brydde sig om var om vart jag skulle ligga eller vilken avdelning jag tillhörde. Då fick jag beskedet att jag skulle ha ett möte med den läkare som sjukskrev mig först och då skulle man bestämma vart jag skulle ligga (detta var nog på en torsdag). På fredagen ringde läkaren som jag skulle ha möte med, och frågade vad de var frågan om. Jag förstod ingenting, men som hon hade förstått de så skulle dem flytta mig till de andra sjukhuset som jag låg på innan. Jaja okej då sa jag. Tänkte att bara de gör nånting som jag mår bättre av så är de väl bra. Är inte så bra på att säga ifrån eller framföra min egen vilja. På fredagseftermiddagen så åkte jag hem på permission över helgen som planerat. När jag kom hem så berättade jag för mamma att jag skulle bli inlagd på den andra sjukhuset. För mina anhörigas del skulle det innebära 12 mils körning för att hälsa på mig. Men jag hade ju inte orken att säga ifrån. Kan ju säga att mamma o dem andra hemma var inte så glada över detta. Nu ringde mamma upp den vårdaren på avdelning som hade hand om mig och sa till denne att om jag inte fick stanna kvar på avdelningen så skulle jag skriva ut mig denna dag. Den vårdaren som hon pratade med blev rätt så arg för detta, så då ringde han upp verksamhetschefen för avdelningen. Senare så fick mamma ett samtal ifrån verksamhetschefen, som sa att jag fick ligga på vilken avdelning jag ville för de är ju fri vård i sverige. Såå jävla tröttsam denna sjukvården är!
Så nu fick jag stanna på avdelningen under resten av tiden. Men jag var nästan alltid på mitt rum i min ensamhet, ville knappt inte träffa några människor. Är inte de ett tecken på att någon mår dåligt?!!! Blir så arg när jag tänker på hur man har blivit behandlad. Jag gick aldrig självmant till personalen för att prata, och de var bara en vårdare som försökte prata med mig. Honom fick jag bra kontakt med, han började rätt så snabbt undersöka om jag inte hade någon diagnos. Denna vårdare jobbade bara måndag till fredag, iomed att jag var tvungen att ha personal med mig om jag ville gå ut så var jag aldrig ute under en helg. För om jag för en gång skull gick till någon annan i personalen under helgen för att jag ville komma ut en stund så fick jag tills svars att jag skulle prata med min vårdare! Ja de är ju lätt om han kanske är ledig från fredag lunch till måndag eftermiddag. Någon gång runt jul var de en äldre dam ur personalen som föreslog att vi kunde åka en sväng med bilen, ja okej sa jag. Vi körde en sväng inne i staden, och så skulle hon bara stanna för att lämna in tipset på V75 eller något sånnt och köpa en ask ciggaretter. När vi hade gjort de så åkte vi tillbaka till avdelningen. När vi kom tillbaka så förstod jag att den enda anledningen till att hon ville att jag skulle följa med på en tur med bilen var ju för att hon skulle kunna göra sina ärenden, och inte för att jag skulle komma ut ifrån avdelningen. Framåt nyår hade jag legat inne cirka 4 veckor och jag tyckte att jag mådde lite bättre. Då bestämde man att jag skulle skrivas ut och få samtalskontakt minst 2-3 gånger i veckan. I slutet av januari eller om de var i början av februari så hade jag fortfarande inte fått någon kallelse till öppenmottagningen. Mamma ringde upp den vårdaren som jag hade när jag låg inne på avdelningen och frågade varför jag inte hade fått någon kallelse. Efter ett par timmar ringde läkaren upp som hade skrivit ut mig och bad om ursäkt för att han inte hade skrivit någon remiss till öppenmottagningen. Efter någon dag så fick jag en kallelse till en psykolog. När jag träffade honom så förlängde han min sjukskrivning och beslutade att jag skulle gå hos en arbetsterapeut. De tog väl någon vecka innan jag fick någon kallelse till denna. Under tiden så tampades jag med min panikångest och hade fortfarande självmordstankar, hade börjat isolera mig i rummet hemma hos mina föräldrar igen. De märktes rätt så tydligt på dem. Hela familjen gick på högspänning hela tiden, de var ingen som vågade prata om de som hänt. Och jag är ju inte den som varken kan eller vet hur jag ska prata om någonting. Har väldigt svårt att uttrycka mig hur jag verkligen känner de, har målat upp en fasad som jag inte ens idag kan bryta själv. Efter en tid så fick jag träffa min nya terapeut som verkade rätt så vettig till en början. Påbörjade en utredning om ADHD. Men någon diagnos fick jag nog inte förrens bortåt april- maj. Hade ständig oro för hur jag skulle göra med boende och arbete i framtiden, hade oxå en polisutredning om mordbrand som låg rätt så tungt över mina axlar. Jag visste inte vad jag skulle säga till polisen på förhören, mordbrand är ju rätt så allvarligt. Till en början så var jag bara misstänkt för allmännfarlig vårdslöshet, för de hade inte framkommit att jag hade satt fyr på min lägenhet för att ta livet av mig. Så hade jag tur och inte sa fel saker på förhören så kanske jag skulle klara mig undan lindrigt. Frågade vid flera tillfällen min terapeut om råd om vad jag skulle säga och inte. Tyckte själv att de kändes bäst att säga sanningen ifrån början, jag menar börja 22 år gammal med att kanske klara sig undan en fällande dom för mordbrand men att alltid behöva tänka sig för vad man säger till folk som man pratar med. Att ljuga är inte min starka sida. Ett rent samvete ska ju vara de bästa som dem säger. Jag fortsätter att gå till min arbetsterapeut och gör min utredning. Gång på gång är de problem när jag ska få ett sjukintyg och mina recept till medicinerna. Nu är vi väl borta i april- maj någonting, har fått diagnosen ADHD och träffar min läkare och en sjuksyster som ska ha hand om min medciniering gällande ADHD. Påbörjar medicinering med Concerta och tycker väl själv att de funkar rätt så bra, dosjusterar ett par gånger. Mina problem hemma var desamma, värst var de med pappa. Så fort han kom hem ifrån jobbet på dagarna så flydde jag hemifrån. Undvek all kontakt med mina anhöriga. I mitten på maj så ringde en arbetsgivare som jag hade varit timmanställd hos förut, Han visste ju vilka problem jag hade och hur jag mådde. Så han ville egentligen inte ringa till mig för att be om hjälp. Men i vilket fall så frågade han om jag kunde ställa upp och hjälpa honom, för han hade fått lite kris med personal på firman. De gällde bara en 2 veckors period. Jag tackade ja utan att tänka mig för och sa att jag inte alltid mådde så bra och att jag gick hos en terapeut 1 till 2 gånger i veckan, jaja sa han men de är inga problem. Jag ville ju inget hellre än att vara hemifrån, och samtidigt ville jag komma ut och träffa lite folk. Veckan efter hade jag ett möte med min arbetsgivare och försäkringskassan, han på försäkringskassan tyckte att de var för tidigt för en arbetsprövning på grund av att min medicin inte var helt färdiginställd. Innan jag gick till mötet så hade jag träffat min terapeut och min sjukskrivning hade förlängts till den sista augusti. På mötet bestämde vi att jag skulle ta dessa 3 månaderna till att fundera på om de fanns någon möjligthet till att börja hos min arbetsgivare igen som chaufför nattetid. Jag berättade även om mina problem hemma och om mina självmordstankar som jag hade. Berättade även om att jag var hos den andra arbetsgivaren för att kunna komma hemifrån. De var ju trots allt inte för att tjäna några pengar. Jag mådde ju bättre av att få träffa lite folk och att få ha nånting och göra, de betydde väldigt mycket för mig. Att äntligen få känna sig uppskattad och jobbet har alltid varit det som har betytt mest för mig. Han på färsäkringskassan förstod min situation och jag fick lov att ha en icke officiel arbetprövning där om de kunde få mig att må bättre. Vi bestämde även att jag och min arbetsgivare skulle hålla fortsatt kontakt och han på försäkringskassan skulle ordna ett nytt möte i mitten på augusti. Jag var hos den andra arbetsgivaren hela tiden, vissa dagar så var jag där vid 6 på morgonen och kom inte hem förrens 8-9 på kvällen. Nu var jag inne i samma gamla mönster som jag hade innan jag blev sjukskriven. Men jag har alltid haft problem med min självkänsla och mitt självförtroende, så jag vågade inte säga ifrån utan fortsatte som vanligt. Så länge jag höll igång så var de ingen fara, men så fort jag inte hade någonting att göra så började mina tanka att fara iväg. De gick inte många kvällar som jag inte funderade på självmord och de som hade hänt. Vid denna tiden så hade jag haft förhör med polisen, men jag sa att jag inte kommer ihåg vad som hände den kvällen. Träffade min terapeut varannan vecka och sjuksystern som hade hand om min medicinering varannan vecka, alltså var jag inne på mottagningen minst en gång i veckan om de inte hände något specielt. När de här personerna gick på semester ett antal veckor så skulle en annan sjuksyster följa upp min behandling och även finnas som samtalsstöd. Nu kommer jag inte ihåg om de var innan eller efter deras semester som jag hade avbrutit min Concerta behndling på grund av att jag var ”jättehög”. Då fick jag recept på starka sömntabbletter för att jag skulle få sova riktigt, under tiden som jag inte hade någon annan medicin. Vi skulle nu undersöka om de var den senaste dosjusteringen med concertan eller om de var för att jag jobbade så mycket som gjorde att jag kände mig så uppe i varv. Efter en cirka 2 veckor så kom dem fram till att de förmodligen var concertan som gjorde de. Nu påbörjade jag en ny behandling men ritalin istället. Har fått mycket goda resultat av den. I alla fall så under tiden som min behandlande personal hade semester så var jag inne på mottagningen endast en gång. Den första augusti så var jag hemma själv hos mina föräldrar, satt och kollade på tv i lungan ro. Hade de nog rätt så trevligt även att jag var själv. Hade druckit en del cider och käkade lite chips när jag kollade på sommarkrysset när Yohanna ifrån island spelade live. Tycker den tjejen är helt underbar, ryser i hela kroppen när jag hör hennes röst. Vanligtvis så dricker jag knappt aldrig alkohol. Men i alla fall så fick jag någon slags panikångest när jag hörde henne uppträda, fick sånt jädra ”bakslag” nu. Hade ingen lust att leva längre. Tog rätt så mycket mediciner och ännu mer alkohol, men innerst inne så ville jag ändå inte ta mitt liv. Men för varje dag som går så får jag svårare och svårare att erkänna mina problem. Har så fruktansvärt höga krav på mig själv. Visste inte vad jag skulle ta mig till nu, skulle jag ringa efter en ambulans eller vad skulle jag göra?? Ringde till min storasyster så hon och hennes man körde in mig till lasarettet. Där var jag så påverkad att jag knappt kunde gå. På akuten så träffade jag flera läkare som undrade vad jag hade tagit för tabletter, men jag kommer inte ihåg vad jag hade tagit riktigt. Och så vågade jag inte erkänna att jag hade tänkt försöka ta mitt liv igen. Stannade kvar för observation över natten, fick prata med en jourläkare ifrån piva dagen efter. Ville inte bli inlagd igen, och den enda anledningen till de var att jag inte vågade säga till dem på jobbet att jag mådde dåligt. Hade tagit på mig lika mycket arbete som jag alltid hade gjort innan. Så när denne läkare frågade om jag hade tänkt ta livet av mig så kom jag med alla möjliga bortförklaringar för att inte behöva stanna kvar. De enda jag egentligen sa till honom var att jag var missnöjd med min behandling, För varje gång som jag träffade min terapeut så hade vi mindre att säga varandra. Dagen efter jag kom in till lasarettet så kom min pappa och hämtade mig, resten av familjen var och firade min systers man som fyllde år. Varje gång de är någon som har frågat vad de var som hände denna kvällen så har jag inte vågat erkänna de, utan sagt att jag inte kommer ihåg nånting om de. Sista veckan i augusti så träffade jag min terapeut som hade haft semester. På tisdagen närmare bestämt tror jag. Vi hade lika lite att säga varandra som vanligt, och jag tror inte att han ens nämnde de här om att jag hade varit på lasarettet den första augusti. Påminde honom att min sjukskrivning snart skulle gå ut, som förvisso kanske har varit helt bortkastad den sista tiden. På fredagen så träffade jag min vanliga sjuksyster. Hon tog som vanligt upp de här om min medicin, men hon frågade oxå vad de vad som hade hänt när jag låg på lasarettet. Kunde inte erkänna sanningen då heller, utan drog väl någon lögn som vanligt. Men sen så frågade hon varför jag inte var nöjd med min behandling, för de hade jag ju sagt till den jourläkaren jag träffade. Förklarade att de var min terapeut jag inte kom riktigt överens med. Då sa hon att jag fick gå till vem jag ville för att prata, även att hon hade tid till att ta över hela min behndling om jag önskade de. Men jag var själv tvungen att ta upp de med min nuvarande terapeut. Veckan efter tror jag att jag träffade terapeuten igen, hade inte så mycket att säga till varandra. Men jag kunde verkligen inte ta upp detta med att jag inte ville gå till honom. Har väldigt svårt att sätta mina gränser och säga ifrån, och framför allt få fram de jag vill till rätt person. Jag kan sitta hemma o tänka att de och de ska jag säga, men lik förebannat så när jag sitter där så drar jag mig tillbaka. Killen ifrån försökringskassan har inte hört av sig sedan mötet i maj, och jag tänkte att jag inte skulle höra av mig förrens jag visste hur länge min sjukskrivning blev förlängd. Min ordinarie arbetsgivare har inte heller hört av sig sedan dess. Så i början på september så ringde jag upp arbetsgivaren och sa att de hade strulat till sig med sjukskrivningen. Ringde in till mottagningen varje dag och frågade hur de gick med sjukintyget. Sjukintyget fick jag inte förrens runt den 8-15 september när jag ringde in till receptionen och var riktigt ”jävla” irriterad, då var de en annan tjej som inte brukade svarade som svarade och hon hade full förstelse för varför jag var irriterad. Då tog de inte långt tid innan min gamla terapeut ringde och sa att läkaren hade förlängt intyget 2 månader. Att de ska vara så svårt, de har ju strulat med sjukvården ända sen jag blev sjukskriven inte undra på att de är personer som begår självmord i sverige. De var väl i dessa dagarna någonting som jag träffade sjuksystern igen, inte så mycket att säga om de. Hon skulle lägga en bevakning till läkaren om att skriva recept på medicinen. Tror jag träffade min gamla terapeut igen, men även denna gång så kunde jag inte säga att jag ville byta till någon annan. Fredagen kom och jag körde inom apoteket på lasarettet innan jag skulle köra hem, då kunde inte dem på apoteket komma åt några recept i datorn (funkade inte någonstans i sverige). Hade slut på medicinen, gick upp till piva för att se om dem kunde hjälpa mig. Efter att ha suttit där i ett par timmar så fick jag några tabletter så jag skulle klara mig över helgen. På måndagen skulle jag ha träffat sjuksystern, men hon hade fått förhinder. Skulle även träffa min gamla terapeut efter det. Men på fredagen så avbokade jag den tiden, kändes helt meningslöst att åka in till mottagningen när jag bara blir frustrerad. Över helgen så funderade jag på framtiden, stod i vägskälet till att få en officel arbetsprövning hos roland eller om jag skulle ta tag i mina problem som var dem samma som för ett år sedan. Under helgen så läste jag mycket om adhd, paniksyndrom och mycket annat, så jag hade nästan bestämt mig för att jag skulle ta tag i mina problem. Måndag morgon kom, tänkte att jag ringer väl in till terapeuten för att försöka prata om problemen då. Men när han ringer upp (kunde inte prata när jag ringde innan) så bokade han bara in en ny tid i slutet av veckan för mig. Frågade inte ens hur jag mådde……..
Då försvann den lilla viljan att göra nånting åt mina problem. Nu bad jag att mamma skulle följa med in i slutet av veckan, så hon kunde tala om för han att jag ville byta och bara gå hos sjuksystern. Torsdagen kom och mamma och jag åkte in som planerat, efter cirka 10 minuter så hade jag och terapeuten inte så mycket mer att säga varandra. Mamma berättade att jag ville byta, vilket han inte hade svårt att acceptera. Visst de kanske inte var någon större grejj, men för mig var de alldeles för tungt att säga själv. Åkte hem därifrån, gick och jobbade nästan med en gång. När jag hade slutat för dagen så åkte jag inom apoteket för att hämta min medicin som jag inte kunde hämta ut på fredagen. När jag kom dit så visar de sig att de inte fanns några recept skrivna. Blev så rasande arg nu, varenda gång så är de något som strula! Tog telefonen och ringde in till mottagningen, dem hade stängt. Och de var nog tur för dem i receptionen, för jag hade nog inte varit lätt att tas med då. Åkte hem till föräldrarna och åt lite mat. Ringde senare in till piva och förklarade situationen, den som tog samtalet skulle tala med jourläkaren och sedan återkomma till mig. Vid 21 tiden ringde jag in igen, men då hade fortfarande läkaren inte haft tid att fixa detta. Då blev jag lovad att dem skulle ringa upp så fort dem hade fixat detta. På morgonen efter så var de fortfarande ingen som hade ringt. Då ringde jag in till mottagningen istället och bad att få prata med min läkare, men han hade inte kommit ännu varpå de skulle be honom att ringa upp när han kom. Efter ett par timmar så ringde min gamla terapeut upp mig och frågade vad jag ville (kan inte förstå varför de ska vara så svårt att be den personen ringa som man har frågat efter). Sa till honom som det var med mina recept, han kollade i datorn hur de låg till och såg att jourläkaren på piva hade skrivit ut nya recept. Återigen så får man inga besked……….
Man kan väl inte känna sig allt annat än överkörd???
Jaja mina recpet kom ju till slut. Men de är inte så lätt att kunna få fram de man vill ha sagt när man väl försöker så är de alltid någon läkare eller terapeut som inte tar tag i de!
En tid senare träffar jag min sjuksyster som har hand om medicinen, varpå nästan de första vi tar upp är om jag hade sagt till att jag bara ville gå till henne…de första jag tänkte var att min gamla terapeut borde väl ha förmedlat detta vidare till min nya???
Finns de ens någon kommunikation i vården idag???
Jag vet inte hur många gånger som jag har kommit till min gamla terapeut och han har varit helt förvånad när man kommer, skulle du komma idag?
Hade man bestämt vid 10tiden exempelvis så kom han inte förrens 10-15 efter tiden som vi skulle träffas. Och jag vet inte hur många gånger hans privata mobiltelefon ringde när vi satt i ett samtal. Finns de ens någon respekt för patienter i dagens vård???
Jaja, tillbaka till mitt första samtal med min ”nya” terapeut.
Kommer inte ihåg hälften av de vi pratade om för visso, men helt plötsligt kändes de som om jag mådde mycket bättre bara för att jag fick prata med någon som förstod mig och ville verkligen hjälpa mig. Kanske har inte dessa sista 9 månaderna varit förjäves. Har aldrig haft ett samtal så länge som detta varade. Nu hoppas jag bara att de inte blir som förut, att man ska känna sig överkörd.
Men jag kom i alla fall ihåg att jag tog upp frågan om en ECT behandling. Efter att jag låg inne på sjukhuset den första augusti så slutade jag med min antidepressiva medicin. Jag tyckte inte de kändes som om de hade blivit någon skillnad först mer än att jag då började gå ner i vikt igen. Men dem hade sedan dess pratat om riskerna med att sluta med en sånn medicin så fort. Skulle inte min depression vara färdigläkt så kanske jag skulle få tillbaka den igen, och de skulle tydligen kunna hända flera månader efter att jag slutat. Och de var vid detta tillfälle som jag hade känt mig nerstämd igen en tid. Kan känna mig helt värdelös nästan varje kväll nu, och inte allt för ofta kan jag tänka på självmordsförsök. Men jag är så pass sjuk, och par målat upp en fasad som jag inte kan ta mig ut ur. Så fort någon ställer en fråga hur jag mår så blir de alltid ett annat svar än de som är sant. Min terapeut ville att vi skulle sätta in någon antidepressiv medcin igen, men de är inget jag är så positiv till. Visserligen så vill jag ju må bra, men riskerna jag ser med de är bara att jag samlar på mig medciner till ett nytt sj-försök…
Men jag vet verkligen inte hur jag ska förklara hur jag har de eller hur jag mår.
Kom nu på en gång när jag låg inne på psyket första gången, hade då börjat få gå ut själv. Jag hade åkt iväg på eftermiddagen för att hälsa på en kompis, jag sa precis vart jag skulle och när jag skulle komma tillbaka vilket som de var krav på för att få bli utsläppt genom dem låsta dörrarna!
jag åkte iväg till min kompis som planerat, efter en stund eller kanske ett par timmar senare så ringde en annan kompis till mig och frågade var fan jag var?!
Då hade min kompis och hans flickvän kommit för att hälsa på mig på psyket, och när personalen öppnade och dem frågade efter mig så sa dem att dem skulle hämta mig så mina kompisar skulle vänta utanför…efter en lång stund så kommer de 2 ifrån personalen tillbaka istället, men dem vet inte vart jag är för någonstans!
Hur kan de bara få gå till så här?!
I fredags skulle jag träffa min terapeut igen, jag var tvärsäker på att jag skulle vara där kl:08:00 som jag alltid brukade vara. På vägen in så fick jag en lustig känsla av att tiden eller dagen inte stämde, tittade snabbt i min plånbok efter kom ihåg lappen men hittade den inte. Kom in till mottagning, då visade de sig att jag inte skulle vara där förrens kl 11:00. Jag bad att få byta några snabba ord med min terapeut, kunde inte stanna kvar tills jag skulle vara där (Jag hade redan lovat att hjälpa en kompis). Men jag fick till slut prata med henne och vi bestämde att vi skulle höras på telefon vid 11tiden istället. Nu var denna dagen förstörd, blir helt förvirrad när de händer något som inte är planerat. Någon gång efter 11 så ringde terapeuten upp mig och vi pratade lite om min medcinering. Hon tog oxå upp frågan om jag kände mig mera nedstämd, om de var som sist eller om de hade blivit värre. Men hon tyckte inte de verkade som om jag var deprimerad, jag kunde verkligen inte förklara hur jag mådde. Blir helt sinnesförvirrad när de blir som idag.
Och nu känner jag att de är ännu svårare för mig att få fram hur jag mår, de blev ju helt fel när jag pratade med henne på telefon.

Jag kan verkligen förstå hur Linnea hade genom att läsa de du har skrivit.
Och jag har aldrig kunnat föreställa mig hur andra har de som har dessa problem, de är inte så många som förstår de heller när man försöker prata om de.
Men du ska veta att din blogg har hjälpt mig många gånger när jag har mått väldigt dåligt.

Skaffade en egen lägenhet i september igen, de var väl en tid efter de som jag började känna mig nedstämd. Hur mycket jag än vet att jag borde träffa mina kompisar så drar jag mig tillbaka till mitt gamla mönster, sitter oftast hemma och nästan varje kväll överväger jag att ta mitt liv.
Igårkväll låg jag på soffan o kollade på tv, som vanligt kom mina tankar om självmord. Jag hade ett par stora ljus tända på bordet som jag hade fått i present, måste somnat till ett par timmar. När jag helt plötsligt vaknade av att de ena glaset som de stora blockljuset tillhörde exploderade och de började brinna. Nu fick jag en snabb tanke, skulle jag låta de brinna och kanske inte överleva kvällen eller skulle jag släcka???
Efter bara en kort stund så släckte jag elden på bordet.
Hur ska jag våga berätta vad som hända med bordet för mina föräldrar??
Så här håller de på varenda kväll, eller ja…de börjar ju inte brinna varje kväll. Men alla dessa tankar om självmord.
De är första gången jag skriver något sånt här, så jag hoppas att ni som läser detta har lite förståelse….

/Anonym kille

Kommentar från Ludmilla Rosengren
15 oktober, 2009 kl 15 oktober 2009 (20:08)

Anonym: Nu har jag tagit mig tid att läsa din kommentar i lugn och ro. Tack för att du skriver.
Jag hör i dina ord att du är väldigt dubbel. Du vill leva men hittar inte ett sätt att känna dig som du vill känna dig.
När jag följer din berättelse kan jag också se att det har hänt en hel del positiva saker under resans gång. Du fick diagnosen ADHD som kan förklara en hel del av de svårigheter som du säkert har haft mer eller mindre hela livet. I och med diagnosen så har du också fått medicinsk behandling som har fungerat. Det är jättebra! Medvetenheten om vilka svårigheter (och möjligheter) en diagnos som ADHD innebär gör ju att man kan förhålla sig till saker och ting på ett annat sätt.
Diagnosen innebär bland annat en impulsivitet som du också beskriver i din berättelse. Det är viktigt att vara medveten om denna impulsivitet. Den kan plötsligt få dig att känna dig på ett annat sätt (t ex jätteglad, jättearg, irriterad eller självmordsbenägen). Försök att tänka på att impulsiviteten finns där som ett personlighetsdrag hos dig och att du inte agerar ut när du känner dina självmordstankar. För de varierar, eller hur?
Positivt tycker jag också är att du har fått en ny terapeut. Hon verkar ju vara genuint intresserad av att hjälpa dig.
Jag tror att det är oerhört viktigt att du är ärlig i ditt sätt att beskriva det du känner. Det blir så väldigt svårt för de som ska hjälpa dig att gissa sig till hur du mår. Och om de drar fel slutsatser får du ju inte det stöd du behöver just då.

Jag är imponerad över hur du har kämpat dig genom de här senaste åren med allt det du har behövt känna och gå igenom. De här första ”vuxenåren” är väldigt svåra för många personer. Det är så mycket som ska falla på plats. Man ska hitta sig själv i denna djungel av känslor, tankar, krav och förväntningar. Vem är jag? Kommer jag att hitta någon att leva tillsammans med som jag kan älska och som älskar mig tillbaka? Kommer jag att hitta ett arbete som jag trivs med? osv.

Jag märker dock att du är på mycket god väg, även om det finns en bit kvar att ta sig igenom. Jag är också glad över att det verkar som att du har en familj som bryr sig väldigt mycket om dig.

Varma hälsningar till dig!

/Ludmilla
.-= Ludmilla Rosengren´s last blog ..Månadens Medmänniska =-.

Kommentar från K
2 januari, 2010 kl 2 januari 2010 (23:42)

Hej Ludmilla,
hittade din blogg idag. Läste och grät. Din historia gick rakt in i hjärtat och jag sörjer med dig. Jag vet precis hur det är att förlora. Förlora de man älskar. Under ett år miste jag en kompis som dränkte sig, min hund i en villabrand och min 19-åriga lillebror som hängde sig. Varför? Om vi ändå kunde få svar. Varför drabbas man? Varför händer detta? Varför just vi? Många tankar snurrar i huvudet och jag hoppas att vi en dag får svar!

Jag önskar dig lugn och lycka i framtiden!

Kram K
.-= K´s last blog ..Tankarna fanns ALDRIG… =-.

Kommentar från Malin
21 februari, 2010 kl 21 februari 2010 (20:09)

De finns inga ord att säga, jag är stum. Även om jag till er inte är en närstående så blir jag sorgsen, jag tänker på er och de känns på något konstigt sätt som att jag känner er. Jag känner eran sorg.

Många Kramar
Malin
.-= Malin´s last blog ..Fjärrkontrollen… *Grumf* =-.

Pingback från Det hände, det som inte fick hända | Vi 2 blir 3
21 februari, 2010 kl 21 februari 2010 (20:24)

[...] Här är hennes sida, med hennes berättelse Ludmillas blogg [...]

Kommentar från Emelie
27 september, 2010 kl 27 september 2010 (21:28)

Än en gång, skrev det på sidan ang insamlingen till Lindas NY-resa. Fantastisk är bara förnamnet! Efter allt du gått igenom, kämpar du ändå på och ser möjligheter! Jag hittar inga ord för att beskriva vad jag känner. Är otroligt tagen och rörd. Ibland behöver man ju faktiskt inte säga så mycket. Vill bara skicka en JÄTTEKRAM till dig!!!

Kommentar från A
1 januari, 2011 kl 1 januari 2011 (16:12)

Anonym: Jag förstår väl hur du har det. Min varmaste rekommendation är att du provar ett näringstillskott som heter Kyäni. En närstående till mig med samma problematik som du har släppt flertalet av de mörka tankarna och börjat orka plocka upp bitarna av livet för att pussla ihop dem till en helhet. Han känner sig mer i balans och mättad med energi. Jag är fast övertygad om att många problem och sjukdomar bottnar i näringsbrist och detta märke har enligt mig som är kostrådgivare det mest sammansatta sortimentet. Börja på en månadskur med trianglepack det är alla 3 produkter de har. Ca 1000:-. Om det blir för dyrt att fortsätta med går du månad 2 över till Sunrise som kostar ca 350 kr. Jag hoppas och tror att du kommer få något resultat. Det är värt ett försök. All omtanke till dig och Ludmilla. Ps du kan kolla http://www.gokyani.com

Kommentar från fredrik
26 februari, 2011 kl 26 februari 2011 (23:28)

Beklagar den ofattbara förlusten..Döden i sig är ofattbar.En människa som har funnits är plötsligt borta för all tid och evighet.Men just det faktum att dom har levat,sätter djupa spår på dom som lever vidare..Vackra minnen lyckliga stunder.Jag vet vad du går igenom..Mina barns mamma tog sitt liv på samma sätt som din dotter..Den dagen glömmer jag aldrig…Det ofattbara drabbade mig och mina barn med oerhörd kraft…Men vi har lyckats bearbeta sorgen och livet går så sakterliga vidare..Men smärtan finns där…Varma kramar../Fredrik.

Kommentar från Raija & Tanja
17 juli, 2011 kl 17 juli 2011 (12:26)

Vi beklagar verkligen det som har hänt. Vi går igenom samma sak för tillfället. Min älskade son och min älskade sambo tog sitt liv på samma sätt som din dotter. Allt känns så overkligt och tragiskt. Varför just han? Vi har tusentals frågor som vi aldrig kommer att få svar på.. Styrkekramar från oss.

Kommentar från Psysiskt
18 augusti, 2012 kl 18 augusti 2012 (1:21)

När jag läste inlägget ”Vad som hände Linnea” låter det som om hon hade en form av psykos. Bla overklighetskänslor, kroppen hängde inte ihop och att pennan luktade konstigt, vilket skulle kunna vara lukthallucinationer. Hon hörde ju även röster. Man märker att det inte alls bara var depression, utan mycket djupare än så. Jag skulle tro psykos (Symtomen verkar överstämma med detta).

Kommentar från Simon
19 augusti, 2012 kl 19 augusti 2012 (19:47)

min kenin dog jag blev okså lesen då och jag är 6 år nu

Kommentar från Butterfly
20 augusti, 2012 kl 20 augusti 2012 (11:17)

Har precis förlorat min kära syster.
Det finns inga ord, vet inte hur man går vidare. ser upp mot himlen i hopp och tro om att hon visar sig på något sätt. Hon hade en man som styrde hennes liv, tog hennes saker och har skändat hennes hem även efter hennes död. Han tog även hennes mobil. Vi fann ett brev, ett rop på hjälp men det nådde aldrig oss. Min mamma är förkrossad snart 90 år. Allt visar att något varit så fel, men polisen vill inget göra. De gjorde inget när hon ringde nödsamtal heller.
Vi kvinnor har ingen hög prio. Men vad hjälper det, min kära syster är död. Jag tror fortfarande att hon skall ringa. Att allt är bara en hemsk dröm.
Min pappa suiciderade när jag var 20år. Min syster vet hur ont det gjorde.
Nä jag vet ingenting längre. Det finns ljus bakom alla mörka hörn sägs det. Jag försöker tänka positivt men det känns mörkt.

Kommentar från Ludmilla
27 september, 2012 kl 27 september 2012 (20:10)

Butterfly: Jag läste detta nu. Jag är så ledsen över att höra att du mist din pappa och nu även din syster. Så oerhört smärtsamt. Var bor du någonstans? Vad får du för hjälp? Kram

Skriv någonting