Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Trögt…

25 juni 2008 (10:10) | psykiatri, sorg&saknad | av: Ludmilla

Vad är det för dag idag? 26 dagar sedan? Solen lyser idag. Känns ju mycket, mycket märkligt. Hur kan solen lysa? Linnéa är ju död!

På fredag ska vi träffa klinikchefen på BUP för att gå igenom den sk händelserapporteringen. Dvs deras egen granskning av vad som hänt och var det har gått fel. De har tagit på sig hela skulden. Det är bra. Det är skönt. Att slippa ha den på sina egna axlar… Undrar hur de personer som tog de avgörande besluten känner sig idag. Måste kännas fruktansvärt. Jag var ju så otroligt tydlig med hur viktigt det var att skydda Linnéa. De var ju lite trötta på mig… Så släpper de ut henne ändå utan bevakning… utan att jag visste om det… Tänk om… Tänk om jag sagt… gjort… sagt… gjort… så kanske…

På med acceptansknappen igen. Linnéa är död. Det går inte att ändra hur mycket man än försöker. Linnéa är död. Det går inte att ändra på. Gå vidare. Minns henne som hon var innan hon blev sjuk. Var glad över de år jag fick. Var glad för de barn jag har. Linnéa är död. Acceptans.

Lästips: Att leva ett liv inte vinna ett krig, Anna Kåver. Om acceptans.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
3 september, 2008 kl 3 september 2008 (22:25)

#1 Kommentar från marie (svar):
du har så rätt att det är en autoimuna sjukdommar jag har fått, jag går hos reumatalogen, så jag har bra läkare, och är under uppsikt…..
jag har läst hos dej att du har det inte så lätt du heller…..funderingar som du aldrig kommer att få svar på osv…
jag hade en lillasyster som omkom i en bilolycka för 12 år sedan, hon blev bara 7 år, det kommer att följa mej resten av mitt liv…

ha dä bra

Skrivet 25 juni 2008, klockan 10:41
Svar från Ludmilla:
Men vad tragiskt… stackars dig… Hur hände det? Vill du berätta? Maila mig gärna…

Skrivet 25 juni 2008, klockan 20:12
#2 Kommentar från Frk Oktober (svar):
Acceptans. Otroligt svårt men livsnödvändigt. Fantastiskt att du redan nu kan känna att det är det som man måste sträva efter, även om det kan vara en lång och gropig väg dit.. Kramar!

Skrivet 25 juni 2008, klockan 13:30
Svar från Ludmilla:
kram!

Skrivet 25 juni 2008, klockan 20:11
#3 Kommentar från Tizzel (svar):
Tittar bara in för att titta till dig.
Acceptans… man vet att man måste acceptera – men hur kan man???
Så svårt!!!
Att lära sig leva med…
Tänker på dig!

Skrivet 25 juni 2008, klockan 13:33
Svar från Ludmilla:
Tack. Det värmer. Mycket!

Skrivet 25 juni 2008, klockan 20:19
#4 Kommentar från Harmoni (svar):
Du är den mest fantastiska människa som jag någonsin mött….ville bara säga det. Kramar om…

Skrivet 25 juni 2008, klockan 19:09
Svar från Ludmilla:
Vad snäll du är!!! Förstår inte riktigt varför… men… tack!!!

Skrivet 25 juni 2008, klockan 20:11
#5 Kommentar från Tizzel (svar):
Det finns en kvinna till här på bloggen som mist sin dotter på samma vis..
Kanske kan ni finna lite tröst hos varandra??
http://blogg.aftonbla

Skrivet 26 juni 2008, klockan 08:17
#6 Kommentar från Ninna (svar):
Jag berörs så mycket av det ni går igenom och känner starkt för dig och det du skriver. Som mamma så kan jag bara ana smärtan, jag tänker på dig!

Mvh Ninna

Skrivet 26 juni 2008, klockan 08:18
#7 Kommentar från ebba ,13 år (svar):
Jag visste vem Linnéa var ..Min storasyster gick i nian på glunten när Linnéa gick i åttan…Men jag förstår inte …Jag minns en gång jag vet inte hur länge sen det var men, jag var ialla fall och besökte deras skola, jag minns hur linnéa log mot mej.även om jag inte kände henne..

en saknad utan slut en sorg utan gränser – när ska vi förstå att deetta är vår verklighet?

Ludmilla, ni har upplevt Linnéa, så ni kan ALDRIG förlora henne!

/ebba 13 år

Skrivet 26 juni 2008, klockan 14:53
#8 Kommentar från Ister (svar):
*sätter mig brevid och håller om dig en stund*

Skrivet 26 juni 2008, klockan 19:17
#9 Kommentar från Nina (svar):
Är så ledsen för din och er skull!
Man gör allt vad man kan och så gott man kan för sina barn! Man kan inte göra mer än det… Men jag tycker mig kunna känna i din blogg och minnesidan för Linnea att ni varit fantastiska föräldrar för Linnea och era barn! 🙂 Förstår att ni saknar denna ljuvliga tjej.
Tänker ofta på dig/er även fast jag inte känner dig eller er.
Jag hoppas att ni kommer att få en bra sommar med sol och vila trots allt!

Varma sommarkramar Nina

Skrivet 26 juni 2008, klockan 21:10

Skriv någonting