Ludmillas Blogg

Det är verkligen märkligt att tiden går…

Det är som att hela tidsuppfattningen är snedvriden. Normalt när man inte gör något går tiden långsamt. Nu går tiden fort. Jättefort. Samtidigt känns det som att tiden står stilla. Det är fortfarande 30 maj kl 22.03. Eller kanske snarare 23 när poliserna kom hem till oss och berättade…

Klumpen i magen är fortfararande lika stor. Tankarna fortfarande lika förvirrade och ostrukturerade. Jag undrar hur mycket det var som fanns inom Linnéa som hon inte berättade för mig. För någon.

Idag ska vi träffa Linnéas psykolog. Han hade ett långt samtal med henne innan de släppte iväg henne på den obevakade permissionen (som inte jag hade godkänt).

Idag ska vi också träffa polisen som var på olycksplatsen och som gav oss dödsbeskedet. Vi ska träffa honom på själva olycksplatsen för att få en klarare bild av vad som hände. Små pusselbitar som måste på plats för mig. Smärtsamt. Oerhört smärtsamt, men nödvändigt.

Jag lyssnade på Barnaministeriets inlägg om ungdomars ohälsa på webradion p4. Bra att det uppmärksammas. Hoppas bara att det tillkommer resurser till psykvården också. Det som behövs är att man strukturerar upp och omorganiserar så att rutinerna blir skarpa och tydliga samt att det medicinska ansvaret förs upp till en högre nivå. Idag är det alldeles för mycket tyckande och beslut som inte är grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet…

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, självmord, psykiatri

Taggar: psykiatri, saknad, självmord, sorg&saknad