Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Ensam med mina tankar idag…

6 juli 2008 (17:23) | sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag har varit ensam idag. Det har känts skönt och viktigt att få vara ensam med mina tankar ett slag. Det tar sådan tid att tänka mina tankar.

Pojkarna är hos farmor och farfar och Emelie är hos mormor i skärgården. Emelie har ju skaffat en katt. En underbar liten varelse. Men vi är ju allergiska. Det är ett problem! Jag älskar katter. Det gjorde Linnéa också. Det var en av hennes högsta önskningar att få en egen katt. Det stog på hennes önskelista år efter år… trots att hon visste att det var omöjligt. Själv är jag uppvuxen med massor av djur, så det känns ju lite orättvist att mina barn inte skulle få det.

Oscar skaffade sig vandrande pinnar. Han hade 3 st. Igår dog en av dem. Jag är rädd att det var mitt fel faktiskt. Jag tror att den skulle ömsa skinn när jag nyfiken tog upp den och ville se processen på nära håll (typiskt mig). Det kan vara då som han tappade 5 av sina 6 ben. Det är svårt att överleva då, om man är en vandrande pinne. Oscar var förstående och tyckte att vi skulle begrava pinnen. Han tog fram en tändsticksask som han klädde med mjukt papper på insidan. Han skrev ett brev till pinnen som vi alla fick komplettera med våra sista hälsningar. Han hämtade citronmeliss, som var älsklingsrätten och la under huvudet på den och några fina blommor. Förgätmigej.

Sedan var det dags för begravningen. Vi valde ut en gravplats och hittade en gravsten. Vi var tvungna att hitta ett namn åt pinnen nu. Pinnelina blev det.

Pinnelinas grav

Pinnelinas grav

Oscar var nöjd och jag kände att detta var oerhört viktigt för hans bearbetning gällande sorgen av sin storasyster.

Jag har fått ytterligare information om Linnéas inre idag. Det gör det än mer förståeligt och känslan av skuld är inte alls lika uttalad.

Jag slås igen av att det är så lite vi vet om de vi lever så nära med.

Vi vet bara det vi vet och det gäller att ta vara på varje stund med de som betyder något.

Tack alla ni som läser min blogg. Det känns otroligt skönt för mig att dela!

Kram!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
7 september, 2008 kl 7 september 2008 (18:53)

#1 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Läser dina ord. Glädjs över att skulden känns mindre i dag. Skrattar högt tillsammans med Binta när vi läser om hur du tog kål på den vandrande pinnen. Det är klart det är svårt att leva utan ben (nåja, utan fem ben) om man är en vandrande pinne…! Skönt att kunna le i sorgen! Kram!

Skrivet 6 juli 2008, klockan 17:39
#2 Kommentar från Liz (svar):
Kram vännen.

Skrivet 6 juli 2008, klockan 17:42
#3 Kommentar från Jeanette (svar):
Aldrig aldrig att det är ditt fel att Linnea inte finns längre hos er. Kärleken övervinner allt men ibland räcker inte det. Ibland händer saker som står helt utanför vår egen makt och kraft. Du kommer alltid att vara Linneas mamma och Linnea kommer alltid att vara oerhört älskad av dig.Och jag kan lova dig att hon kände och visste att du älskade henne över allt annat och hon gjorde detsamma!
Var rädd om dig och framför allt, var snäll mot dig!
Kramar
Jeanette

Skrivet 6 juli 2008, klockan 17:48
#4 Kommentar från Emma ”babysiminstruktör” Andersson (svar):
Jag följer din blogg för att försöka förstå, även om det är omöjligt. Kanske ännu mer omöjligt för mig som inte har några barn ännu. Mern sorg kan ta många olika former och ha olika orsaker, och jag tror voi kan lära av varandra även om bakgrunden skilöjer sig åt. Tänker på er familj.
Kram Emma

Skrivet 6 juli 2008, klockan 18:32
#5 Kommentar från Ludmilla:
Ja livet är märkligt… Jag försöker att ta hand om mig och familjen… jag förundras över allt man får vara med om…

Skrivet 6 juli 2008, klockan 20:21
#6 Kommentar från Harmoni (svar):
Ludmilla!! Jag har läst E. K-R. flera gånger…Du måste lova att du läser om den om ett tag!! Nästa gång ser man saker som man inte registrerade första gången…Tredje gången, likaså!! Man kan inte ta in allt på en gång. Den boken förändrade hela min världsbild. Nu efter 10 år, vet jag att allt är sant!! Kram

Skrivet 6 juli 2008, klockan 21:31
#7 Kommentar från Jessica Hermansson (svar):
Hej Ludmilla,

Vad skönt att läsa att du har haft en bra dag förutom Oscars vandrande pinne…
Jag tänker på dig och hyser stor beundran över hur du hanterar sorgen. Jag visste att du var en stark kvinna och jag är helt bergsäker på det nu. Värsta hulken bruden som min David skulle ha sagt!

Stor kram och jag önskar att du var på öjn så kunde du ha hängt med på min klimatsmarta buffe jag anordnar i morgon!
/Jess

Skrivet 6 juli 2008, klockan 21:48
#8 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Va fint ni gjorde för pinnen.

Kramar till er alla.

Skrivet 6 juli 2008, klockan 23:29
#9 Kommentar från Stella (svar):
så härligt att du har dina barn!
pinnelina,det var en fin bild där..
jag tycker du är så underbar som person,när jag läser din blogg och jag ser att du ändå någonstans har ett väldigt starkt inre mod som gör att du med all rätt kommer leva ett fint liv ,för Linnea är som sagt borta rent fysiskt men själen finns kvar..alla minnen..bilder.
håll fast vid det så gott du kan.
förstår självklart att det är väldigt svårt.
kan inte dock sätta mig in i det eftersom jag inte varit me dom det själv..
väntar mitt första barn nu och det med spänning men också med en enorm oro..
känn bara ingen skuld.
Linnea var klok och modig nu att ta det där beslutet helt SJÄLV. Du har inte påverkat henne att ta livet av sig,men du har påverkat det modet och klokheten hon hade för att på det sättet följa sitt hjärta på nåt vis.Även om det var ett hemskt beslut så var det hennes eget. Något hon så gärna ville.
Man älskar ju sina barn just för att de är ens barn,men inte alltid för det de GÖR..
Hoppas det inte blev fel nu,något som jag skrev,utan att du förstår hur jag menar:)
Svårt att uttrycka mig ibland när jag inte känner någon(dig,i detta fall) och när jag egentligen skulle vilja sitta med dig öga mot öga och bara lugna dig och trösta dig..

har dig i tankarna.
kramar
Stella

Skrivet 6 juli 2008, klockan 23:31
#10 Kommentar från Pam (svar):
Tack för att du skriver bloggen ! Det känns bra att få följa dig i sorg och glädje. Det går ju upp och ner. Och din blogg hjälper oss andra oxå. Det blir en annorlunda sommar i år.

Skrivet 6 juli 2008, klockan 23:34

Pingback från Ludmillas Blogg » En vanlig fredag, i korthet
24 oktober, 2008 kl 24 oktober 2008 (21:45)

[…] och att det brukar vara ganska glest med kunder i butiken. Pojkarna drömmer om ett husdjur och vi är ju alla allergiska. Men de vandrande pinnarna som är rätt tacksamma bara de får lite fukt och något blad ibland […]

Pingback från Ludmillas Blogg » Svar på bildfrågan
15 november, 2008 kl 15 november 2008 (19:13)

[…] på bildfrågan är: ägg till Oscars vandrande pinne. Faktum är att vi har ca 100 st. Det ska ta ett par månader innan de kläcks. Vad gör man sen? […]

Pingback från Ludmillas Blogg » Sju sanningar
15 februari, 2009 kl 15 februari 2009 (19:31)

[…] intresserad och har grottat ned mig i olika mossors förökningssystem. Nu har jag ärvt Oscars vandrande pinnar (han har tröttnat) som jag mycket intresserat följer varje dag… 2) Jag har ett annat […]

Kommentar från pinnen
26 februari, 2019 kl 26 februari 2019 (16:32)

R.I.P PINNELINA

Skriv någonting