Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

3 månader sedan Linnéa tog sitt liv…

30 augusti 2008 (13:59) | död, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Idag är det tre långa månader sedan som Linnéa hoppade framför tåget.

Igår kväll när jag skulle somna var det ju fredag kväll och tänkte igenom återigen hur det var den där fredagen när hon dog.

Undrar hur många gånger man ska vända och vrida på allt. Alla händelser, rörelser, ord… Ifrågasätter. Undrar. Våndas.

De sista två månaderna var väldigt jobbiga. Linnéa var inlgad på BUP och var tydlig med att hon inte ville leva längre. Inte på ett utagerande sätt utan bara som ett konstaterande att hon fått nog. Hon var inte mottaglig för att diskutera saken.

Jag som mamma kände att jag fick balansera på en fin tråd för att hon inte skulle sluta sig helt. det avr samma sak för andra i omgivningen. För om man kom för nära ämnet… började hon gestikulera med handen som en mun och sa ”bla, bla…” eller så gav hon i från sig ett nytt ord hon hade hittat på: ”harrrrschhhhh…” Det betydde helt enkelt att hon inte ville prata om det. Punkt. Slut.

Nu efteråt är det så lätt att tänka att man skulle ha frågat henne rakt ut hur hon kände osv. Samtidigt var det inte så lätt både för att hon inte ville och för att min roll inte var att ”terapeuta” utan att vara mamma. Jag försökte att fokusera på det positiva. Göra roliga och mysiga saker tillsammans när vi umgicks.

Jag tänker också på hur hon ville ligga på min arm och gosa in sig i min famn för att tanka mammakärlek eller hur hon sniffade min lukt mot min hals innan hon sprang in i skolan…

Varför kom jag inte åt det… Varför kunde jag inte säga rätt saker som liksom förlöste alltsammans… Som mamma ska man ju kunna säga tröstande ord som tar bort allt det onda.

Det kunde inte jag i det här fallet. Jag lyckades in förhindra att hon tog sitt liv.

Jag tänker också tillbaka på de tecken på att något var fel som man kan se med facit i hand. De är subtila och inte uppseendeväckande. Det var inte lätt att tolka dem som något onormalt. Det lilla tonårsbeteende som hon visade var ju bara positivt! Hur skulle jag kunna tro att det var tecken på att något var fel?

Två veckor innan hon dog hade hon lyckats få personalen på BUP att få en timme själv hemma. Jag kunde inte förstå varför hon skulle vara helt ensam. Jag ägnade ju all tid åt att finnas till för Linnéa och storasyster Emelie (som var inlagd på kirurgen under samma tid) så jag kunde vara hemma om Linnéa ville vara hemma. Jag var skeptisk. Personalen och Linnéa hade en överenskommelse som jag fick ta del av i skrift. Jag skulle lämna henne ensam hemma. När jag hämtade henne från skolan och åkte hem tog jag upp frågan med henne. Hon sa:

-Men mamma du har väl märkt att jag har mått bättre den senaste tiden.

-Jag har märkt att du verkat må bättre. Men det är ju en annan sak. Du är ju så bra på att hålla en fasad…

-I know, that´s my specialty…! säger Linnéa med stolthet i rösten.

Här kanske jag skulle ha sagt stopp. Men då var det dessutom så att vi haft en diskussion om att lita på varandra någon dag innan. Jag vädjade till henne att känna efter om hon litade på sig självt och det kändes som att vi hade en bra och ärlig diskussion.

Hur som helst fick hon mig att lämna henne hemma. Det tog 30 min till dess att hon försökte ta sitt liv men misslyckades till sin stora besvikelse… Jag ser framför mig hur tom hennes blick var och minns hur frånvarande hon var när vi plåstrade om henne… Hon var tydlig efteråt med att hon fortfarande skulle ta sitt liv innan hon fyllde 15.

Jag minns också min känsla när polisen kom den sista kvällen. Den 30 maj.

-Linnéa är död… Linnéa är död.

Polismannens ord var raka och tydliga, men samtidigt fulla med stor värme. Han hade en dialekt från Blekinge eller närområde. Orden ekade i mitt huvud. Jag känner att allt går i slow motion. Poliserna kommer in i hallen och jag backar i samma takt. Jag ser mig själv i hallen stå och ta emot beskedet om att min dotter, min älskade Linnéa, är död. En stark våg av fruktansvärd, hissnande olust väller över min kropp. Jag vill skrika, kräkas och ramla ihop samtidigt. Men jag står bara där.

De är tre polismän. Två är uniformerade. En är civil. De ser ut att vara i 30 till 35 årsåldern. De är väldigt sammanbitna och allvarliga. Det märks att det är väldigt jobbigt för dem också. De andra två är helt tysta. Polisbilen står parkerad utanför på gatan.

-Jag visste det… Jag nickar långsamt. –Jag visste det…

Nu hade det hänt. Det värsta hade hänt. Jag hade varit så rädd för detta så länge. Detta var vad vi hade befarat. Vad vardagen hade handlat om så länge. Jag har nu förlorat ett barn. Linnéa är död.

Idag är det 3 månader sedan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Thérèse
13 september, 2008 kl 13 september 2008 (0:06)

Jag förstår faktiskt inte att du orkar. När jag läser det här är det omöjligt att hålla tillbaka tårarna, och det vansinnigt dåliga samvete jag har gentemot min familj river och sliter. Det var det här jag utsatte dem för. Ovissheten. Sorgen. Rädslan. Och du tvingades motta även det sista beskedet. Obegripligt, du är fantastisk.

Bara minns att Linnéa aldrig ville dej något ont. Lita på att du gjort allt som stått i din makt, lita på att skulden inte ligger hos dej. Och försök att vila i att hon är fri från det som river henne nu, så försöker jag tänka när det gäller min framlidne sambo. Du är bra.

Thérèses senaste blogginlägg..Medlemskap i SHEDO

Kommentar från Ludmilla
13 september, 2008 kl 13 september 2008 (10:04)

Vad fin du är som skriver så till mig. Det är skönt att läsa det du skriver. Det är naturligtvis precis de tankarna som ständigt finns i mitt huvud (kunde jag… borde jag ha… det jag sa… det hon sa… osv).

Ha inte dåligt samvete. Var glad och stolt att du klarade dig igenom det hela!

Kommentar från Locklig
14 september, 2008 kl 14 september 2008 (12:02)

Nu har jag läst lite på din blogg. Vet inte riktigt vad jag ska skriva men kände bara att jag ville lämna några ord. Din stora sorg gick rakt in i mej, rakt in i mitt hjärta och jag kan inte ens börja sätta mej in i det du känner men vill ändå förmedla att jag känner med dej. Kram

Kommentar från Sill-Britt
15 september, 2008 kl 15 september 2008 (17:48)

Sorgen i dina ord går rakt från ditt mammahjärta till mitt. Jag kan ju, omöjligtvis, förstå och känna exakt som du känner. Men det lilla jag KAN greppa, det lilla jag kan förstå gör ONT. Det är svårt att andas.

Känner att jag saknar de rätta orden, du vet- det där magiska, som tar bort allt det onda. De orden skulle jag så gärna vilja ge dig, men de finns inte!

*varm kram*

Kommentar från Linda
13 juli, 2014 kl 13 juli 2014 (22:14)

i går var det 3 månader vår William tog sitt liv- precis som för dig/er denna tidpunkt. För mig är det en tröst att läsa din blogg ibland. När sorgen river i mig som värst, när jag hellre vill bli helt sinnessjuk och vara på mentalsjukhus för evigt, när jag undrar varför gud straffade mig/oss med denna förbannelse…… varför varför min William.

Skriv någonting