Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


TV om självmord

10 september 2008 (21:52) | död, psykiatri, självmord | av: Ludmilla

Idag är det den Suicidpreventiva dagen vilket har uppmärksammats i media på flera sätt.

Jag är arg, upprörd, illamående och tacksam över både Gomorron Sveriges inslag (spola fram till 7.43) i morse med Brita Alin Åkerman, psykolog och professor, från NASP samt Pirjo Stråte som förlorade sin son i självmord för 11 år sedan. Pirjo är ordöfrande i SPES Stockholmskrets, anhörigförening för de som förlorat anhörig i självmord.

I kväll kunde vi dessutom se Uppdrag Granskning där man fokuserade på självmord som påhejats av olika internetfora och självhjälpssiter. En skrämmande historia där yttrandefriheten står emot de risker som det medför när man som uppgiven och psykiskt instabil person får någon som puttar en åt fel håll. Mot döden. I inslaget intervjuades en av de som hjälper folk att ta sina liv. Det var uppenbart att han inte riktigt hade insett konsekvenserna av sitt handlande. Den person som står bakom en av de större självmordssiterna i Sverige medgav att han själv hade en autismstörning som även vanligen leder till sämre omdöme vad gäller konsekvenser för andra människor.

I inslaget uttalar sig Jan Beskow om den suicidala processen och som jag i mitt inlägg igår också citerade ur boken Suicidalitetens språk.

En sak som man ska tänka på är att en person som varit deprimerad och som plötsligt verkar må bättre kan egentligen ha blivit lugn pga av att denne har bestämt sig för att ta sitt liv.

Det är så viktigt att vi inte håller tyst om självmord. 1500 personer dör per år i självmord. Av dem är ca 50 st under 20 år. De yngsta man har sett har varit 9 år.

Är det ok tycker du?

Är det ett rationellt beslut man tar om man är minderårig?

Läs även annat som är intressant om , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Maria
10 september, 2008 kl 10 september 2008 (22:14)

Jag är helt omskakad och känner totalt vilsen. Vad kan man göra? Jag kan bara inte gå vidare och låtsas som inget. Du hat bra tankar så jag suger åt mig lite. Får se omdet känns bättre sen.
Kramar om hela din familj.
Maria Fredriks-89-07 mamma

Marias senaste blogginlägg..Home makeover!

Kommentar från Matilda
10 september, 2008 kl 10 september 2008 (22:41)

Skulle bara vilja rekommendera en bra sida:

http://www.zebraforum.com

Matildas senaste blogginlägg..so long (I think the hardest part of holdin on is lettin it go)

Kommentar från Ludmilla
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (7:09)

Maria: Självklart ska vi inte bara gå vidare och inte låtsas om som något. Det ska inte hända. Det är vi som kan göra skillnaden. Vi måste bara räta på ryggen och prata om det som har hänt!

Kommentar från Gerd Eriksson
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (11:14)

Har följt din blogg ett tag men inte kommenterat och jag beklagar förlusten av Linnea.

Min bror tog livet av sig -01. Inlagd på psyket lyckades han få permis för att gå på fest…… Han sa att han mådde bättre men nu så här efteråt så förstår vi att han bestämt sig för att ta sitt liv och lyckas med det. Var ledsen och upprörd efter att ha sett Uppdrag granskning.

Prata, prata och åter prata om vad som hänt! Får inte sopas under mattan för det finns hjälp att få om man mår dåligt!

Många varma kramar Gerd

Gerd Erikssons senaste blogginlägg..Snart så..

Kommentar från S a r a
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (14:11)

Jag blir lika tagen varje gång jag besöker din blogg. Kan absolut inte säga att jag vet hur du känner, men min halvbror tog livet av sig när jag var liten och även fast jag var liten så förstod jag. Jag förstod att han aldrig mer skulle komma tillbaka!

Men det är nånting man får lära sig att leva med. Erat försök att gå vidare har nyss börjat. Men jag vet att ni kommer klara det. Man kommer aldrig glömma helt, men man lär sig att leva med tanken.

Alla mina kramar till er!

Kommentar från Missbeauty
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (14:21)

Är det här du är gumman. 🙂
Jag tittade inte på programet, vet inte om jag klarar av att göra det av olika skäl.

Tack för kommentaren, du är bäst du med. 🙂

Kramar

Kommentar från Ludmilla
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (14:37)

Gerd: Tack för att du följer min blogg och att du kommenterar. Det är upprörande att psykvården inte har mer kunskap än att förstå att man när man bestämt sig för att ta sitt liv ofta kan bli lugn och synbart gladare.

Kommentar från Ludmilla
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (14:41)

Sara: Det är jättehemskt att höra att din bror har tagit sitt liv. Hur gammal var han? Hur gammal var du?

Kommentar från Pluppa
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (14:41)

Nu förstår jag varför jag kände igen ditt namn inne hos mig.
Självmord är en fruktansvärd sak och idag är jag trots allt glad och lycklig över att jag lever,att jag INTE lyckades,dom gånger jag försökte.
Måga år sen nu,men jag vet hur det känns att vara där.
Kram till dig

Kommentar från Ludmilla
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (14:44)

Vad skönt att höra att du känner så idag. Det är en mycket viktigt information att sprida till alla de som känner att de inte orkar just nu!

Kommentar från Annelie
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (14:58)

Jag önskar att jag kunde säga att jag förstår hur du mår men det kan jag inte, men jag kan sätta mig in i hur jag skulle må och känna om jag förlorade något av mina barn. Det är ens värsta mardröm att det ska hända dem något eller att de ska må så dåligt att de inte vill leva längre. Har två barn i tonåren och jag ser att de har inte lätt i livet, att vara barn i dag är så mycket jobbigare än när jag var i den åldern.
Jag beklagar så väldigt mycket din stora förlust.
kram
Annelie

Kommentar från Ludmilla
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (15:17)

Annelie: Tack för ditt inlägg. Ja, det kanske är svårare nu. Jag vet inte riktigt. Kanske för att det är så mycket att välja på och så många olika möjligheter…
Ja, det är den värsta mardrömmen. Varje morgon hoppas jag att jag ska vakna upp.

Kommentar från Pluppa
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (15:53)

Håller med dig om att det är viktig information att sprida,att det går att komma igenom,att man kan välja att leva,för det är ju inte vad man känner när man är där,mitt uppe i alla hopplöshetskänslor.
Man ser inget annat val.

Efter sista gången valde jag livet.
Jag såg hur illa jag nästan hade gjort mot den som stöttat mig mest,
som satt vid sängkanten och höll min hand.
(hade haft hjärtstillestånd)
Jag säger inte att det var lätt att fortsätta leva,livet kan vara oerhört komplicerat ibland,men det är värt att leva.

Hon som höll min hand grät när jag vaknade och med hennes fortsatta stöd
så finns jag här idag och vi finns fortfarande där för varandra.
Hon var min livlina och det är livlinor alla behöver försöka hitta att anförtro sig åt.
Kraam

Kommentar från livsnjutare
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (16:03)

Jag beklagar verkligen förlusten av ditt barn. Det är ju det värsta som kan hända oss, att mista ett barn.
Tyvärr såg jag inte uppdrag granskning, men man kan kanske se det så här efteråt. Men det du berättar låter ju hemskt. Vad är det för ett samhälle som vi lever i. Vi måste skrika högt angående detta. Det finns ju så mycket mobbing på skolorna också som inte borde finnas där. Men vi förstår av allt som händer att denna tidsålder går mot sitt slut.
Vi måste ha in kristendomen i våra skolor igen. Det är det enda som kan rädda våra barn och oss alla.
Tack för ditt besök hos mig.
Kramar om dig hårt!

Kommentar från Eva
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (17:06)

Varmt tack for din kommentar hos mig Ludmilla. For 27 ar sedan miste jag min bror genom sjalvmord, sa en del av din sorg kan jag kanna. Det gar egentligen aldrig over, men man lar sig med tiden att leva med den, och pa nagot satt maste man gora sig till van med sorgen. Sjalvmord var ju pa den tiden annu mer skuld- och tabubelagt an i dag. Jag hoppas att din vag kommer att latta sa smaningom, kom ihag att for varje fint minne du har sa tar du bort en liten del av det som gor ont nu. Prata, skriv, skrik och grat, skratta, ja gor allt du kan for att overleva, pa det sattet hedrar du din dotters minne och gor hennes allt for korta liv till nagot som kommer att vara for evigt. Lev val, jag skickar varma omtankar till dig.

Kommentar från Berit
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (18:51)

Ludmilla, jag följer din blogg. Idag är det en tung dag- gårdagens TV-program lever kvar. Min 17-åriga son hade nämligen också varit inne på den mest ”populära” sajten, den som nu ”har lyckats” hamna först på listan. Det känns så fruktansvärt onödigt att han skulle dö. Tror att sajten påverkade honom mycket. Och där sitter han som är ansvarig för sajten och är så nöjd och belåten för att ha lyckats hamna först. Han borde ha hemska samvetskval för det han har åstadkommit.
Livet har blivit en kamp för att orka! Precis som du mådde jag fruktansvärt dåligt ca 3-5 mån. efter olyckan. Var helt tömd på energi. Idag kan jag kanske hantera det bättre, det syns inte lika bra på utsidan i alla fall. Men vissa dagar är fortfarande så tunga. Som du skrev till mig, att mista sitt barn är SÅ FEL SÅ FEL.
Ja, det finns egentligen inte ord för det!
Försök klara av en liten stund i taget! Känn stödet och gemenskapen från oss som är i samma situation!
Sänder dig en varm kram!

Kommentar från Tonårsmorsa
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (20:22)

Jag blev så upprörd över att personen i programmet igår inte ens minns vad det var för person han hade haft kontakt med. Han visste inte ens om det var en tjej eller kille, ändå sa han: ”Jag har bara kontakt med vuxna” Hur kunde han veta att personen var vuxen? Han hade aldrig träffat honom och visste inte ens om det var en tjej eller kille. Han visste inte alls om personen i fråga var 15, 23 eller 55. Ja, det var mycket som upprörde i det programmet…!

Varma kramar till dig!

Kommentar från marianne arvidsson
10 oktober, 2008 kl 10 oktober 2008 (20:38)

Jag är en såååååå förtvivlad mamma som miste min älskade dotter den 5/5.
Hon fyllde 25 år den 27/4 och valde bort sitt liv 5/5. Det finns inga ord för denna
förtvivlan som min man och jag känner. Vill ha kontakt med andra som upplevt
samma. K R A M Marianne

Skriv någonting