Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Självmord är fult!

10 september 2008 (13:25) | acceptans, Linnéa, Mindfulness, psykiatri, självmord, sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

Linnéas cykel. Väntar.

Linnéas cykel. Väntar.

Den senaste veckan har jag varit helt under isen. Igen.

Hopplöshet. Maktlöshet. Kraftlöshet. Meningslöshet. Aldrighet.

Jag upplever att det är mycket värre nu efter 3 månader än vad det var i början. Långsamt, långsamt börjar jag förstå… att Linnéa inte tänker komma tillbaka. Hur ska jag kunna leva utan Linnéa? Hur ska jag kunna leva utan min älskade dotter? ÖVERLEVNADSPLIKTEN! Jo, visst…

Min kloka psykolog tycker att man kan likna sorgen med vatten som forsar ur en vattenslang (Liknelse tagen från Marscha Linehan, USA). Om det står vidöppet så kom det obegränsat med vatten. Men man kan också reglera flödet själv genom att skruva ned det eller faktiskt även skruva av det helt.

”Ludmilla, vad tror du om att du kanske behöver strypa tillflödet lite nu?”

Jo, det är klart att det vore skönt. Men det går ju inte jag behöver någon som kan göra det åt mig… Jag har ingen ork att göra någonting. Ser inget klart. Mörkt. Tomt.

”Vem är det som bestämmer i ditt liv?” (Citat bok från Åsa Nilsonne)
Jo… ja… visst… men… Ok! Det är JAG. Jag har ansvaret självt att se till att försätta mig i en annan sinnesstämning. Att låta något annat än Linnéas död ta plats på den inre scenen. (Citat bok från Åsa Nilsonne)

Sök, sök, sök… Vad kan jag göra för att fokusera om? Måste ta tag i mig själv!

Här om dagen var jag på ett mycket intressant möte på NASP, Nationellt centrum för suicidprevention. Jag träffade dem för att erbjuda mina tjänster som läkare och anhörig.

Jag träffade en mycket erfaren och kunnig kvinna som fick mig att förstå att min historia är inte unik på något sätt. Det finns en enorm okunskap hos allmänheten som gör att det nästan är lite fult, tabu, att någon tar sitt liv. Tankar om vad som har orsakat det i personens omgivning är vanliga. Det upplevs också som hotfullt och skrämmande att det kan hända.

Jag fick veta att just den personlighetstypen som Linnéa hade är överrepresenterad bland de som tar sitt liv. De är sociala, omtänksamma, omhändertagande, ”duktiga” ofta självuppoffrande personer som alla tycker så mycket om. Det är det som blir så oförståeligt för omgivningen. Att just hon eller han tar sitt liv. Men i själva verket blir det mycket förståeligt om man inser att det är en mask, en fasad, som personen i fråga sätter på sig. Att det finns så mycket där bakom som personen i fråga inte upplever är ok att visa eftersom denne har det så bra, så många som tycker om den osv.

Att det är just så här bör skolpersonal och inte minst barnpsykiatrisk personal känna till. Uppenbarligen behövs mer kunskap. Hur är kunskapsläget där du bor?

4 personer per dag tar sitt liv.

Det är en oerhört hög siffra. Tre gånger så många som dör i trafiken.

Självmord av personer som haft kontakt med vården måste anmälas till socialstyrelsen sedan 2006. Det är stor variation på hur vanligt det är i olika delar av landet. Hur är kunskapsläget på din ort?

Jan Beskow är en av experterna i suicidprevention och har bland annat skrivit boken Suicidalitetens språk. I broschyren psykisk livräddning kan man läsa:

Fysisk livsfara
En man ligger i en vak. Han ropar högt.
Alla vet vad som skall göras:
Försiktigt! Isen är svag,
stege eller livlina?
Dra upp.
Konstgjord andning, hjärtmassage!
Vi behöver en ambulans!
Ring 112!

Psykisk livsfara
En man sitter i ett rum.
Han stirrar stelt framför sig:
”Jag ska ta mitt liv! Enda utvägen!
Bäst för alla!”
Här behövs psykisk livräddning!
Men ingen vet vad som ska göras.
Ingen vet vad som ska sägas.

——
Hur skulle du själv göra?

Vi behöver mer kunskap för att hjälpa våra nära och kära. Vi behöver prata om självmord. Öppet. Så att tabun raseras.

Om alla känner att det är ”fult” att känna att man inte vill leva.

Hur ska man då kunna be om hjälp?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Linda
10 september, 2008 kl 10 september 2008 (13:53)

När jag tittar på korten på Linnéa så tänker jag VARFÖR hon är ju så otroligt vacker och fin. Vad är det som gör så ont i en sådan ung flickas själ och inre att hon väljer att ta sitt liv. Jag känner inte familjen och jag har svårt att förstå och ta in varför ett barn gör så här.(gäller så klart alla barn som väljer denna tragiska utgång) Samtidigt så blir jag rädd då jag själv har en son på 13 år, tänk om han mår dåligt och jag inte märker det. Han är ju den här sociala, trevliga och omtänksamma killen som alla gillar. Jag blir rädd!

Tycker det är oerhört bra att du tar upp detta till diskussion Ludmilla, man kan aldrig få för mycket kunskap.
Själv så känner jag igen det där tabuet, jag har inte förlorat ett barn i självmord men jag har förlorat ett barn pga andra orsaker.
Och i Sverige idag så är det tabu och prata om att barn faktiskt dör.
Tänk om människor vågade bemöta oss i våran sorg och vågade prata om våra barn, vad det skulle underlätta i våran soregprocess.
Vi behöver få våra barn bekräftade genom att man pratar om dem, de kommer alltid att finnas inom oss även om det har gått 4 månader, 4 år eller 40 år de har sin plats för alltid. Evigt saknade och älskade.

Kommentar från Matilda
10 september, 2008 kl 10 september 2008 (14:16)

Jättebra inlägg Ludmilla!

Matildas senaste blogginlägg..jag är rädd för sånt som man inte kan se.

Kommentar från AlterEgo
10 september, 2008 kl 10 september 2008 (14:41)

Det är sådant här som behövs, du skriver så otroligt bra oavsett vad du skriver om. Det berör och det upprör, man kan känna igen sig fast man inte är drabbad och framförallt så vaknar man till och börja tänka hur har mina barn det omkring sig. Skola, fritid, umgänget jag allt det där som man inte får så mycket del av ju äldre de blir. När de kommer just i känsliga tonårsperioden så är det mycket som händer i deras liv.

Nu har jag ju turen att min son skriver sångtexter istället för dagbok och det är så mycket man kan utläsa ur dem, inte bara om honom utan vänner och tankar kring livet i allmänt.

Den här diskussionen behövs som du startat, de gäller bara att samla ihop så må många som möjligt att delta i debatten.

AlterEgos senaste blogginlägg..Ska man skriva ett sista inlägge

Kommentar från Katrin
10 september, 2008 kl 10 september 2008 (14:50)

När någon gått genom isen vet alla vad man ska göra för att rädda den personen oavsett vilken person det är. När två människor är beredda att ta sitt liv så hjälper inte det som kan hjälpa den ena den andre. Det är väl det som gör det så svårt med psykisk ohälsa att det inte finns något universalt man kan använda för att motverka självmord.
Om jag tar ett exempel ur mitt liv när jag varit väldigt nära att ta livet av mig så är det som stoppat mig så olika saker, ena gången var det tanken på att min hund inte skulle klara att vara ensam i flera dagar innan någon skulle hitta mig eftersom familjen var bortresta, en annan gång var det tanken på att min brorsdotter/guddotter inte skulle behöva leva med skammen över att hennes faster tagit livet av sig.

Det är så olika, och det finns ingen som helst logik i hur man tänker när man väl är beredd att avsluta sitt liv. Men jag hoppas att forskningen fortsätter och framför allt att psykvården får större resurser till att hjälpa.

Katrins senaste blogginlägg..Trygghet

Kommentar från Ludmilla
10 september, 2008 kl 10 september 2008 (21:34)

Ja, det är nog psykvården som måste få fler resurser!

Ludmillas senaste blogginlägg..Självmord är fult!

Pingback från Ludmillas Blogg » TV om självmord
10 september, 2008 kl 10 september 2008 (21:52)

[…] inslaget uttalar sig Jan Beskow om den suicidala processen och som jag i mitt inlägg igår också citerade ur boken Suicidalitetens […]

Kommentar från Carla
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (17:16)

Såg programmet Uppdrag granskning igår….Jag saknar ord! Hur kan en människa sitta o hjälpa våra ungdomar som mår dåligt att finna alternativ till självmord?
Vem har gett dom tillåtelse att leka GUD? Blev så ledsen o så ARG! När jag såg dessa underbara, vackra ungdomar som mådde så dåligt! Hela livet framför sig, jag bara grät o grät. Varför?? Tänker på alla föräldrar som gått igenom en sån sak. När ens barn dör är det värsta en människa kan råka ut för, sitt eget lilla barn dör ifrån en!!! Det är en smärta som ingen som inte råkat ut för detta omöjligt kan förstå. Kramar om från en änglamamma till en annan och alla ni andra änglaföräldrar o syskon därute massa varma kramar//Carla
Och till alla politiker i detta avlånga land ” Sitt inte med händerna i kors” GÖR NÅT mer resurser till Psykiatrin så dom kan hjälpa fler……

Pingback från Orsaken till skolk är viktigare än bestraffning | AlterEgo Resonerar
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (17:31)

[…] tänkvärt, liksom Kulturbloggen och Kjellberg.  Ludmilla hon tar upp just barns mående som kan leda till självmord och vikten av att skolan är […]

Skriv någonting