Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Dödshjälp

2 januari 2009 (19:27) | allmänt, död, livet, självmord, sjukvård | av: Ludmilla

Jag läser i SvD idag om hur Gerd Hagman, 89, vill kunna få aktiv dödshjälp. Hon har levt ett bra liv, är frisk i kroppen och helt klar i knoppen enligt artikeln. Hon är dock nöjd nu och vill ha rätt till att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt.

Jag beundrar Gerds mod att gå ut och säga detta. Detta är inte i enlighet med ”svensk tradition”. Det är provokativt på olika sätt. Först och främst är vi inte vana vid att prata om döden överhuvudtaget. Här har vi någon som vill avsluta sitt liv. Vi har dock svårt att argumentera kring det faktum att man nog är sjuk om man vill ta sitt liv. Gerd påstås vara frisk och vid sina sunda vätskor. Hon har harft ett bra liv men tycker att det räcker nu. Hon har varit förespråkare för aktiv dödshjälp sedan 1974 så man kan inte ”skylla” hennes inställning på en tillfällig sinnesförvirring heller. Det väcker känslor hos oss själva att någon annan vill välja att ta sitt liv. Och nu är det ju inte heller pga av att livet är för smärtsamt utan för att hon vill dö värdigt.

Det är lätt att bli rädd när man börjar fundera på vad legalisering aktiv dödshjälp skulle betyda. Vissa ser det som en blandning mellan självmord och dödsstraff.

Diskussionen är även uppe på den politiska scenen. Göran Hägglund (kd) vill inte bidra till aktiv dödshjälp.

Martin Engqvist och läkaren Claes Hultling är båda förlamade efter en ryggmärgsskada och har känt de hopplösa känslorna som är naturliga när man drabbas av förlamning. Idag är de dock väldigt glada att man inte lyssnade på de rop om aktiv dödshjälp som de själva gjorde.

Det är en oerhört svår fråga och det är väl därför vi i Sverige har tagit beslut om eutanasi. Som läkare ser jag oändligt svåra beslut framför mig. Hur skulle man kunna ta beslutet att denna patient har övervägt situationen rationellt och enligt – vilka kriterier?

Hur ska jag kunna veta om patienten är ”vid sina sinnes fulla bruk”?

Ska självmord också vara legalt?

Vad är skillnaden mellan självmord och aktiv dödshjälp?

Om en person är förlamad och inte kan ta sitt eget liv men vill, borde det bli aktiv dödshjälp som det är tal om. Men om någon liksom Gerd Hagman är i full fysisk förmåga att själv ta sitt liv, men inte vill ta sitt liv utan få hjälp att avsluta det på ett värdigt sätt…

För mig är detta otroligt svåra frågor där gränssättningsproblemen är så stora att jag inte kommer vidare i min tankevärd.

Hur tänker du?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Jerry
2 januari, 2009 kl 2 januari 2009 (19:38)

Jag är livrädd för aktiv dödshjälp just på grund av möjligheten till missbruk. Tycker inte det är statens roll riktigt att ta livet av folk, hur gärna de än vill det…

Jerrys senaste blogginlägg..Dagens Liza – 090102

Kommentar från Ingrid
2 januari, 2009 kl 2 januari 2009 (21:10)

Hur definierar man ett värdigt slut? Jag skulle önska att resurserna istället lades på att hjälpa oss leva de liv vi blivit tilldelade tills det är dags för oss att dö. Det vore något för samhället att lägga pengara på!

Kommentar från Sara
2 januari, 2009 kl 2 januari 2009 (21:18)

Jag tycker att aktiv dödshjälp är fel på alla sätt och vis. Det skulle nog vara väldigt väldigt stor risk att det missbrukades.

Kommentar från Åsa
2 januari, 2009 kl 2 januari 2009 (21:34)

Aktiv dödshjälp är den svåraste fråga jag vet och jag har funderat en del på den. Jag läste din kommentar hos deepedition för några där du inte förstod riktigt vad han menade. Jag tror att jag förstår ungefär hur han menar och delar den, om jag förstår honom rätt.Grundtryggheten i livet är att i ett visst skede när det inte känns rätt är att kunna ha kontrollen i att avsluta det eller välja att gå vidare.Vi har så olika tro/trygghet i vad som händer efter det här livet så vidare diskussioner brukar stanna redan här.

Går vi ett steg längre så ser vi en ovillighet hos de flesta hos oss att avsluta på egen hand. Vad som händer efter att vi dör vet vi inte, det grundas på tro/spekulationer. Det finns en rädsla både för att misslyckas/misslyckas.

Att överlåta det till sjukvården. Där har jag min största tvekan. Är den individ som till 100% eller i varje fall 85% säkerhet beredd att överlåta överlämnandet till en död vi inte vet något om till en okänd person? Varför har han/hon inte sett till att ordna det på ett annat sätt tidigar? I varje fall om hon/han funderat på det under en längre tid? Jag kan inte tänka mig ett tvång gör t ex läkare/sjuksköterska att avgöra om någon ska få dö eller inte. Likaså vill jag inte ha ett tvång för någon att medverka till abort eller liknande.

Jag har svårt att övertyga mig själv om att en läkare/sjuksköterska eller liknande är den som är rätt person att bestämma om en person ska ha rätt att avsluta sitt liv eller inte.

En film som kom ut för runt 25 år sedan hette ungefär ”Whose life is it anyway?” Handlade om en sportig kille som råkade ut för en trafikolycka, blev förlamad från halsen och nedat och inte ville fortsätta leva. (Kan hända att jag minns fel.) Men vem tillhör vårt liv slutligen? För mig är svaret givet. Vi själva!

Min tanke om aktiv dödshjälp är att det är få av oss som vill ha aktiv dödshjälp. däremot vill vi ha hjälp/resurser att leva våra liv till bra och värdiga slut när det handlar om smärtlindring, ångestlindring, trygghet och glädje. Något långt ifrån alla kan ta för givet.

Ps. Skriver det här inlägget allmänt efter mina tankegångar, har bortsett från hur du, din familj, dina anhöriga, min familj, mina anhöriga ser på det. Det handlar alltså ingenstans om individer.

Åsas senaste blogginlägg..Tillägg till sms inlägget

Kommentar från Åsa
2 januari, 2009 kl 2 januari 2009 (21:41)

Egentligen sammanfattar Ingrid det jag vill säga med några få ord. Låt oss leva de liv vi vill leva tills det tar slut. Ingrid är en av de jag följt längst på nätet utan att ha i stort sett någon privat kontakt, men jag tvekar inte att säga att hon är en av nätets klokaste. Sedan har vi nog inte riktigt samma syn på ´det.

Åsas senaste blogginlägg..Tillägg till sms inlägget

Kommentar från Sandra Solros
2 januari, 2009 kl 2 januari 2009 (22:54)

Jag tror att aktiv dödshjälp skrämmer upp många gånger, delf precis som Åsa säger våra uppfattningar av vad som händer sedan skiljer sig så markant från varandra. Finns det en osäkerhet för döden, så finns det förmodligen en rädsla också. Sen tror jag mycket handlar om vår rädsla för att förlora någon vi älskar, döden är det definitiva slutet, och vem vet om vi ses igen. När någon väljer att avsluta sitt liv frivilligt, så övervann i många fall längtan efter döden kärleken till de som finns nära.
Frågan är dock vem som har rätten att avgöra när livet ska avslutat? Kan någon annan tvinga någon att leva vidare gentemot dennes vilja, antagligen inte. Sedan är omständigheterna klart olika ifall det handlar om personer med svåra depressioner. Men en man eller kvinna som har levt sitt liv och känner sig ”färdig”…då är det svårare att bedöma. Den fria viljan har vi ju alltid.

Jag vet inte om mina tankar är logiska, men jag spann vidare lite grann.

Kram på dig!

Kommentar från Thomas Öberg
10 februari, 2009 kl 10 februari 2009 (9:53)

Mycket intressanta tanke gångar. Jag tycker att det är oehört kränkande om någon vill straffa den som en gång kanske uppfyller min högsta och sista önskan.”

Kommentar från Thomas Öberg
10 februari, 2009 kl 10 februari 2009 (9:55)

Läs, bugrunda och kommentera gärna i denna blog som jag har han om.. http://www.respektfullt.blogspot.com

Kommentar från Susanne
12 juli, 2011 kl 12 juli 2011 (0:26)

Förstår inte och känner mig ganska bitter och kanske hård? Det gör mig så ledsen och arg att en gammal, men ”frisk” människa med fulla funktioner ställer dessa krav… Eller kanske har jag missuppfattat allting?

Skriv någonting