Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Möten via bloggen

20 januari 2009 (10:00) | barn, död, Linnéa, livet, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag har kommit i kontakt med otroligt många människor sedan jag började blogga om min sorg efter Linnéas självmord.

Det har varit anhöriga till sådana som tagit sitt liv, föräldrar som förlorat ett barn, föräldrar till barn som är självmordsbenägna, personer som själva är självmordsbenägna, personer som varit självmordsbenägna och många, många fler.

Jag får dagligen höra att min blogg verkligen har hjälp många att se på sin egen och andras situationer på ett helt annat sätt.

Många har skrivit att de låtit bli att ta sitt liv för att de hittat min blogg. Ofta handlar det om att man har sett livet från ett annat perspektiv, dvs de anhöriga som blir kvar, och man då inte känner att det är ett alternativ längre att ta sitt liv.

För mig är detta oerhört mycket värt. Då är ju inte Linnéas död helt ”förgäves”. Då gör ju hon och jag någon nytta. Och det känns väldigt mjukt i mitt hjärta.

Många av er som läser har varit oerhört generösa med era berättelser om era liv. Jag känner mig mycket priviligerad att få ta del av detta, mycket personliga, som ni skrivit. Jag vill att ni ska veta att som läkare har jag tystnadsplikten naturligt inbyggd. Jag sprider inget utan att vi båda är överens om det.

Några av berättelserna har jag tänkt att publicera. Observera att jag i de fall det handlar om har haft kontakt med den personen det gäller. Jag kommer dessutom att avidentifiera berättelsen.

Anledningen till att jag gärna vill att fler ska få läsa – är att jag är övertygad om att det kommer att hjälpa ännu mer.

Vi är så många som har haft liknande erfarenheter som jag.
Jag är inte unik på något sätt!

Vill du också dela med dig?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Soulsister
20 januari, 2009 kl 20 januari 2009 (10:46)

Du är unik på det sätt att du väljer att inte hålla tyst om det du upplever, vilket tyvärr är vanligt idag, när man är i din situation. Jag önskar fler anhöriga var som du, det hade underlättat mitt jobb betydligt!
kram från en som läser din blogg dagligen!

Soulsisters senaste blogginlägg..Kväll kväll dag

Kommentar från Gunilla
20 januari, 2009 kl 20 januari 2009 (12:44)

Visst är det viktigt att vi delar med oss av våra erfarenheter. Det får jag också ständigt bevis på.
(Faktiskt kommer det något redan nu i veckan….)

Gunillas senaste blogginlägg..Svar på ett par mail

Kommentar från Leena
20 januari, 2009 kl 20 januari 2009 (20:57)

Det här är något jag känner att vi måste göra för våra barns skull…som du säger att ”Då är ju inte Linnéas död helt “förgäves”.
Och som tur är det är flera som har börjat öppet prata om suicid, om nära anhörigs suicid. Tidigare har det varit många som inte har orkat, vågat…skuld och skam, tabubelagt ämne.
Kram

Leenas senaste blogginlägg..Det är nu som livet är mitt…

Pingback från Ludmillas Blogg » En livshistoria från en läsare
28 januari, 2009 kl 28 januari 2009 (22:21)

[…] jag skrev tidigare vill jag dela med mig av fler personers livshistoria. Det är så många som har så mycket som de […]

Skriv någonting