Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Wonderchild

20 mars 2009 (17:22) | att hjälpa andra, Linnéa, musik, självmord, tonåringar | av: Ludmilla

Jag hörde Christian Waltz Wonderchild på radio.
Linnéa gillade den och lyssnade mycket på den när vi var i Thailand 2004/2005.
När vi kom hem därifrån ville hon inte lyssna alls på den låten. Jag tyckte det var så märkligt.
Så småningom har jag förstått att hon hade blivit kär i en svensk kille när vi var i Khao Lak. Hon associerade naturligtvis låten till honom och därför blev det så smärtsamt att lyssna på den.

Jag kan komma ihåg fler tillfällen när hon stängde av på det viset. Då fanns det inte längre alls… skulle inte pratas om…

”Tunn hud”. Så beskriver man ofta de personligheter som de som tagit sitt liv har. De kan inte hålla saker och ting på utsidan av sin hud. Det kryper in under huden och äter upp en inifrån.
Man kan inte njuta av en god middag om det finns människor som svälter på andra sidan jorden till exempel. Man har dåligt samvete för att man har det bra… och särskilt om man mår dåligt. För då får man dåligt samvete för att man mår dåligt fast man har det så bra…

Min fina wonderchild hade det inte lätt…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Åsa Bonelli
20 mars, 2009 kl 20 mars 2009 (19:17)

Hej Ludmilla.

Först vill jag beklaga din sorg.
Jag följer din blogg och dagligen förundras jag över din styrka och att du är så öppen.
Det är beundrasvärt att kunna sätta ord på en sorg som måste vara svår att beskriva.

Jag är författare (i startgroparna) och håller på att intervjua människor om skuld. Det är en svår känsla som väcker många tankar och frågor.
Just ordet skuld kan betyda så många olika saker.
Det jag undrar är om du skulle vara intresserad av att låta mig intervjua dig.
Allt skulle ske via mail.
Självklart har jag full förståelse om du inte vill och tycker det skulle vara för jobbigt.
Om du tackar nej, önskar jag dig och din familj mina varmaste lyckönskningar i ert fortsatta liv.
Med vänligaste hälsningar Åsa

Kommentar från Jag vill sjunga dig milda sånger
20 mars, 2009 kl 20 mars 2009 (19:34)

Men, det är ju precis så det är! Vad jag känner igen mig i det..tunn hud. Men med stark överlevnadsinstinkt…undra om det går ihop.
Tänker på dig, och önskar dig en fin helg!
KRAM

Jag vill sjunga dig milda sångers senaste blogginlägg..Award till mig 🙂

Kommentar från j
21 mars, 2009 kl 21 mars 2009 (0:25)

Jo,
det är väl just tunn hud, ett mycket känsligt inre. Allt gör ont, man kan känna alla känslor, inte bara människors.
Jag har förstått att jag ska var lycklig som lärt mig så mycket och också lärt mig: Gör annorlunda så känner du annorlunda.
Inte så att du ska göra illa det du värnar om, men lite ifrågasätt varför du bevarar och beskyddar detta bättre än dig själv.
Jag har aldrig blivit älskad för mig, bara det jag gett för andra. Så blev jag det ett kort tag. För mig var detta en topp, ett ljus i mörkret. Jag förstod inte då jag levt i mörkret i hela mitt liv, att för andra människor, alla människor, så är livet toppar och dalar.
När jag var 14 år försökte jag ta mitt liv, jag ville detta, hade sökt kontakt kort innan med min far och styvmor.(Någon annan, som jag älskar mycket högt just för detta, brydde sig så mycket om mig att hon räddade mitt liv, ringde och varna. Annars hade jag varit död.)
Jag var så dum, tyckte jag efteråt, tryckte ut tabletterna för hand. Hade jag först tryckt ut dem och sedan svalt dem… Eller så hade jag varit stympad för livet…men levt eller dött
Efter två veckor på barnsjukus utan besök, de andra barnen i mitt rum fick besök och blommor så kom min far ock hämta ut mig. Jag trodde då en stund att han ville ha mig. Vid sjukhusdörren stod hans bil, han slängde ut min cykel och sa: Jag har inte tid med dig, du får cykla hem…

Kommentar från sarah
21 mars, 2009 kl 21 mars 2009 (17:35)

Påminner om en vän till mig som haft mycket samröre med psykiatrin. Hon sa att människor som hon är en tillgång för samhället för de är en form av katalysator. På ett sätt har hon rätt men på ett annat sätt är det hemskt att männsikor med tunn hud ska behöva lida i en imperfekt verklighet….

sarahs senaste blogginlägg..NY BLOGG

Skriv någonting