Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Där jag såg Linnéa sista gången

29 mars 2009 (10:33) | barn, KBT, Linnéa, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Lyktstolpen

Lyktstolpen

I fredags när jag åkte till Emelie på sjukhuset så fick jag plötsligt en ingivelse att jag skulle parkera vid BUP. Så gjorde jag nämligen förra året när Linnéa var inlagd på BUP och Emelie för sin mage, april-maj 2008.

Det var verkligen ett motstånd jag kände. Samtidigt insåg jag att jag måste göra det ännu mer om jag nu känner ett motstånd. Jag parkerade på samma plats där jag hade parkerat den 30 maj. Linnéa slängde in sina saker i bakluckan och vi skulle gå och hälsa på Emelie innan vi skulle åka hem.
Vi gick över gräsmattan utanför BUP mot kirurgen. I fredags gick jag samma väg.

Bilderna konkurrerade i mitt inre. Jag sträcker ut min hand för att ta på Linnéas axel. Hon drar sig undan. Jag försöker prata med henne. Hon är arg och stingslig. Vi går ned för trappan. Jag känner mig uppgiven. Vi går över vägen. Linnéa stannar och vill tillbaka till BUP. När jag säger nej segnar hon ihop i en ångestattack vid lyktstolpen. Jag försöker prata med henne. Hon är arg och undvikande. Och allt slutar med att hon springer iväg uppför trappan igen.

I fredags stannade jag vid lyktstolpen och såg alltsammans framför mig. Hon springer iväg uppför trappan. Sista gången jag ser mitt barn…

Trappan

Trappan

Smärtsamt. Så oerhört smärtsamt.

På eftermiddagen när jag åker tillbaka till Emelie nu i fredags gjorde jag samma sak. Parkerade bilen på samma ställe, gick över gräsmattan, ner för trappan, förbi lyktstolpen…

Det gick lättare. Bra.

Detta är exponering av högsta grad. Jag klappar mig själv på axeln.
Bra jobbat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från annika sandberg
29 mars, 2009 kl 29 mars 2009 (11:02)

Bra kämpat, Ludmilla! Jag har också gått igenom det sista året, speciellt, och det gör ont men är en väg att komma vidare som människa och mamma.
Skuldkänslorna är så destruktiva och leder ingen vart.
Anna ” bytte ut” mig mot en älskad moster det sista året , och först kändes det hemskt men nu förstår jag att min syster gjorde en stor kärleksgärning, tyvärr lyckades ingen förmå Anna att stanna hos oss….
Kärleken till henne ( och den hon gav och som fanns där hela tiden) försvinner ALDRIG

Kram/ Annika

PS Kram till Emelie också, och resten av din familj

Kommentar från Tojjan
29 mars, 2009 kl 29 mars 2009 (12:27)

Någon klok sa att våra fasor och fobier är hinder vi själva är tvungna att utmana för att bli kvitt. Det du beskriver är starkt, och jag skickar dig en KPA (Klapp På Axeln). Att ta sig tillbaka till de där ”sista” ställena, är självterapi och hur smärtsamt det än för stunden är, blir det en viktig pusselbit i den helande processen. Holistiskt sett.
Kram Viktoria

Kommentar från Jessica
29 mars, 2009 kl 29 mars 2009 (13:09)

Tänker du på vad som hade hänt om…om jag hade gjort si eller så eller sagt si eller så. Där är jag just nu. Tänk om jag bara hade sagt så, så kanske han hade…Jag har lovat mig själv att jag ska åka till platser som betydde någt för vår tid tillsammans . Känner annars att det blir svårare ju längre tid som går. Du är så stark!

Kram Jessica

Kommentar från Li
29 mars, 2009 kl 29 mars 2009 (16:37)

Jag parkerade flera månader efter Lottas död alltid utanför hennes hem när jag for till Åbo, fastän hon dött där. Sen kom en period när jag inte ens kunde åka längs samma gata. Nu efter ett år kan jag göra det igen. Ludmilla, det att hon inte lät dig röra vid hennes axel har bara med psykosen att göra. En person i psykos tycker inte om när man rör vid henne eller honom. Lotta sade dagen före hon dog när hon var arg på mig, att kanske hon aldrig kan prata med mig mera under resten av hennes liv. Hon hade kastat ut sin pojkvän, och försökte kasta ut mig. Jag sade bara att mammor kan inte kastas ut och hon godtog det. Jag förstod bara inte att resten av hennes liv faktiskt bara var ett halvt dygn.

Kram Li

Kommentar från Matilda
29 mars, 2009 kl 29 mars 2009 (18:22)

Starkt gjort!

Jag skrev om det i min blogg för några dagar sedan. Ilskan jag känner mot de som älskar mig – just för att de älskar mig – och hur mycket jag vill att de ska överge mig. Att de ska bli arga, och se samma sak som jag ser när jag tittar i spegeln. På ett sätt är det en ”bra” sak att bli arg, jag blir ju bara arg på dom jag bryr mig om – och dessa kan ju då också se det som en komplimang. Okej, nej detta lät lite fel nu. Jag hoppas du förstår vad jag menar…

Föresten, det du skrev om för ett tag sedan – att självmord kostar samhället ungefär en miljon eller sådär. Varför gör det det?

Varma kramar

Matildas senaste blogginlägg..

Kommentar från Åsa
29 mars, 2009 kl 29 mars 2009 (20:15)

Låter nästan omänskligt, men förstår att det är något som du kände att du måste göra.

Åsas senaste blogginlägg..Släcka lyset

Kommentar från Paulina
29 mars, 2009 kl 29 mars 2009 (21:12)

Usch. Jag kan inte ens tänka mig hur jobbigt det måste vara för dig, Ludmilla, att er sista stund tillsammans var så känsloladdad och jobbig.

En fråga: Du berättade tidigare att Linnéa själv blev rädd efter sitt första självmordsförsök och frivilligt lät sig läggas in på BUP. Verkar som att hon egentligen inte ville dö då? Försvann den rädslan efter det första försök? Hon verkar ha varit så målmedveten…

Styrkekramar till dig!!

Paulinas senaste blogginlägg..Modepressen har en massa fuffens för sig

Kommentar från Ludmilla
29 mars, 2009 kl 29 mars 2009 (21:54)

Paulina: Linnéa var tidvis frånvarande och då gjorde hon saker som hon inte mindes t ex att försöka ta sitt liv. Det var efter ett sådant tillfälle som vi var överens om att hon skulle läggas in. Hon var väldigt målmedveten men jag tror att det i början fortfarande fanns stunder av hopp.

Kommentar från Ingrid
29 mars, 2009 kl 29 mars 2009 (22:49)

Vilket mod du har!!!

Styrkekram!

Hoppas ni hade trevligt på födelsedagsmiddagen…

Kommentar från Paulina
30 mars, 2009 kl 30 mars 2009 (11:04)

En helt annan sak. Såg att du har varit inne och recenserat hotell på hotellkartan.se. Kul! Ted är en vän till mig. 🙂 Han är toppen!

Paulinas senaste blogginlägg..Geek Girl Meetup follow-up

Kommentar från Tonårsmorsa
30 mars, 2009 kl 30 mars 2009 (18:06)

Jag klappar dig också på axeln. Det är som att man måste älta smärta ibland, för att kunna släppa och gå vidare. Med det menar jag förstås INTE att du kommer att kunna släppa smärtan över Linneá eller gå vidare och glömma henne. Hoppas du förstår vad jag menar?!

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Uppdatering om hemlösa Carl!

Kommentar från Susanne
31 mars, 2009 kl 31 mars 2009 (9:36)

Var verkligen starkt gjort att hunna göra det!

Kram!!

Pingback från Ludmillas Blogg » Exponering
24 april, 2009 kl 24 april 2009 (18:49)

[…] jag såg Linnéa genom att gå samma väg igen och att tänka igenom steg för steg. Jag skrev om det här… och även om den dagen […]

Kommentar från JosefinEmilie
4 maj, 2009 kl 4 maj 2009 (22:04)

Ursäkta svordomen men din blogg är bara så jävla underbar!! DU verkar underbar och otroligt stark. Jag bvlir så inspirerad av ditt skrivande och varenda ord du skriver om Linnea är så vackert. Jag känner verkligen för dig och din familj.

Ta hand om er! Kramar!

Pingback från Hångarantin | ADHD och ADD
14 juni, 2009 kl 14 juni 2009 (21:49)

[…] som inte har funnit och inte finns som om det vore ett faktum? Kommer det alltid bara ljus ur alla lycktstolpar? Regeringen är anmäld till till marknadsdomstolen för den fundamentala lögnen om den håfulla […]

Kommentar från jessica jones
26 januari, 2011 kl 26 januari 2011 (14:56)

jättestarkt av dig! du är en riktig kämpe, ludmilla!

Kommentar från Roger
29 februari, 2012 kl 29 februari 2012 (18:05)

Hej
hörde dej på karlavagnen i går,oerhört gripande samtal o samtidigt arg på bup som släppte iväg henne
lycka till i framtiden,,

Kommentar från Ludmilla
29 februari, 2012 kl 29 februari 2012 (21:06)

Roger: Tack för dina stöttande ord!

Skriv någonting