Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Exponering

24 april 2009 (18:49) | Linnéa, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

BUP, Uppsala

BUP, Uppsala

Exponering betyder att man ska utsätta sig för det som är jobbigt.

Ett vanligt förhållningssätt är att man undviker och flyr det man tycker känns jobbigt. Konsekvensen blir att man kan komma att begränsa livet starkt och att det jobbiga blir ännu mer jobbigt.

För att bli av med sin oro eller ångest ska man istället utsätta sig för det som man tycker är jobbigt. Om man har en stark fobi eller stark ångest är det viktigt att man utsätter sig stegvis för det jobbiga. Små steg som man klarar av. Man måste dela upp det i ministeg med andra ord. För varje steg man tar ska man stanna kvar på den nivån till dess att ångesten klingar av. Ångest följer nämligen en kurva där den först stiger och sedan vänder för att minska och försvinna. Grejen är den att man TROR att ångesten bara kommer att fortsätta att öka och det orkar man inte och då gör man något som blir att man flyr och på så sätt får man ju aldrig uppleva att ångesten kommer att gå ned av sig självt.

Hur som helst.

Jag har försökt att utsätta mig för så mycket som jag bara har kunnat under mitt sorgearbete. Jag har inte haft några skygglappar på utan kastat mig in i det. För några veckor sedan återupplevde jag den sista gången jag såg Linnéa genom att gå samma väg igen och att tänka igenom steg för steg. Jag skrev om det här… och även om den dagen här

Pojkarna och jag har pratat om att vi borde gå till BUP-huset och sedan köpa glass och klättra i ett träd såsom vi gjorde med Nean flera gånger under tiden hon låg inlagd.

Vi åkte dit igår. Parkerade där vi brukade parkera. Tittade på huset som ju har en skräckartad innebörd för pojkarna. De pekade mot en del av byggnaden och sa att det var där vi träffades efteråt och pratade om det som hade hänt. De var med på morgonen efteråt när vi träffade överläkare och klinikchef. De sa till pojkarna att ”er mamma har gjort allt vad hon kunde för att hjälpa Linnéa och det var vår uppgift att hjälpa henne här, men vi gjorde fel.” Det hjälpte oss oerhört i vårt akuta krisläge. Och för pojkarna har det också betytt mycket att de orden uttalades.

Vi gick sedan till ing 95-96 där det finns en cafeteria och köpte glass. Jonas mindes att han och Linnéa tog en GB Sandwich och Oscar tog en Cornetto jordgubb. Jag, jag åt inte glass då (GI).

April 2009

April 2009

April 2008

April 2008

Vi gick sedan upp för trapporna och mot slottet. Det är ett parkliknande område där med en mängd träd som är klättervänliga. Linnéa klättrade gärna i träd (som jag :)) Igår var det Jonas och Oscar som klättrade. De mindes hur de hade klättrat. Var Linnéa satt och vad som sas.

Sedan gick vi tillbaka igen. Pojkarna fällde av och till små kommentarer om minnen som kom fram. Ingen tyckte det var jättejobbigt utan mer viktigt att återuppleva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Mia i Piteå
24 april, 2009 kl 24 april 2009 (21:08)

Jag har själv gått i KBT o det är jättejobbigt!! Man blir så slut mentalt efter så lite… det är som du säger, ministeg man får ta o det tar lång tid!

Jag beundrar sig ända innifrån hjärtat som öht orkar gå denna väg, din verklighet är min störta skräck!

Hoppas ditt liv får den vändning som nu börjat visa sig…

Kram Mia

Kommentar från Becka
24 april, 2009 kl 24 april 2009 (21:38)

Starkt gjort måste jag säga…en fråga e det Linnéa på bilden längst ner? Måste d vara..Usch så tragiskt. Jag blir alldeles gråtfärdig….

Många kramar.

Beckas senaste blogginlägg..Hur vågar man ta steget?

Kommentar från Paulina
25 april, 2009 kl 25 april 2009 (8:57)

Jag lade tidigare märke till just det där fotot med Linnéa i trädet för det är det enda fotot (av de du lagt upp på minnessidan) där man ser att hon inte mår bra. Även om man inte ser ansiktet ser hon ut som en skugga av sitt forna, glada jag. Usch, så svårt.

Många kramar.

Paulinas senaste blogginlägg..En hyllning till Ann-Charlotte

Kommentar från Jessica
25 april, 2009 kl 25 april 2009 (16:56)

Det är tack vare dig som jag förstått tanken med att utsätta mig för det som är jobbigt. Mitt sorgearbete går sakta framåt tack vare exponeringen. Självklart blir det som en urladdning varje gång, men jag inser att jag inte skulle kunna tänka mig mitt sorgearbete genom att inte utsätta mig för dessa situationer. Det skulle liksom vara som att jag undvek honom. Det vill jag inte.

Kramar Jessica.
P.S Ett mail på gång…

Pingback från Ludmillas Blogg » Tvångssyndrom (OCD)
27 oktober, 2009 kl 27 oktober 2009 (10:08)

[…] stöd i att sätta upp ångesthierarki och i vilken takt man ska utsätta sig för det jobbiga. (Läs mer om exponering här…) Läs mer om ångest […]

Skriv någonting