10 månader sedan Linnéa tog sitt liv
17 juli 1993
Jag älskar den här bilden, som är dagen efter min 25-årsdag. Linnéa är 6 veckor gammal. Den visar så väl hur jag kände för Linnéa. Jag älskade det här barnet så innerligt från första början. Vi fick en sådan underbar kontakt. Jag kände mig så tillräcklig som mamma. Allt var underbart. Livet lekte.
30 mars 2009. Det är dagen idag.
10 månader sedan Linnéa tog sitt liv genom att hoppa framför ett tåg. 14 år gammal.
Mitt älskade barn.
Min älskade dotter som var mig så kär, så kär…
Hur kunde detta hända? Hur kunde detta hända mig?
Hur ser mitt liv ut idag? 10 månader senare?
Jobb: Jag arbetar sedan januari 75%. Jag har den senaste månaden inte jobbat som läkare utan fokuserar nu helt på mitt företag (Linnéas Simskola). Under det senaste året har jag inte fungerat som jag brukar och många saker har kommit lite efter. Jag vill gärna fokusera på det nu. Det gör också att jag kan styra över min tid. Det är bra.
Familjen: Det flyter på bra. Pojkarna mår bra under omständigheterna. Vi går fortfarande sporadiskt till deras ”krispsykolog” men det är ganska glest mellan gångerna. De kan prata om Linnéa utan problem och verkar ha accepterat läget. Emelie mår också något bättre än tidigare även om hennes mage spökar fortfarande. Hon har förlovat sig och verkar väldigt nöjd med det.
Vardagen: Jag går upp varje morgon och skjutsar sönerna till skolan. Jag är på kontoret. Vissa dagar har jag akupunktur eller floating. Hämtar pojkarna mellan 14 och 16. Vardagsbestyr. Skriver lite blogg. Har en del suicidförebyggande aktiviteter för mig.
Jag har mycket kraft och lust att göra saker. Jag har helt ok koncentrationsförmåga. Minnet har också blivit bättre. Jag är inte som jag har varit tidigare, men det kommer jag nog aldrig att bli igen. Och det är på både gott och ont.
Sorgearbetet: Det känns som att jag de senaste 3 – 4 veckorna har börjat integrera den hemska sanningen med verkligheten något mer. Att jag börjar förstå att Linnéa faktiskt är död. Att hon faktiskt inte kommer tillbaka. Att det är en del av mitt liv inte bara skräckstunder i taget utan även i lugna medvetna stunder. Jag inser att jag har gjort ett hästjobb vad gäller sorgearbete och att jag inte har skyggat för något. Jag har kastat mig in i sorgen och sett den med hela sitt register. Jag har utsatt mig för allt som är obehagligt och sett till att inte skaffa ett undvikandebeteende. Jag har pusslat och letat efter all information som kan ge mig en rimlig förklaring till varför Linnéa tog sitt liv. Jag har läst in mig på området och gått kurser i suicidprevention. Jag har läst allt Linnéa har skrivit. Tittat igenom alla fotoalbum. Lyssnat på all hennes musik. Det är bara rummet kvar. Men det tar vi efter 1-årsdagen.
Jag ser att jag kommer att överleva utan Linnéa. En del av mig är död och kommer alltid att vara det. Men fokus måste vara på det som jag har kvar. De personer som finns kvar. Det liv jag har kvar.
Jag vet att jag kommer att falla igen. Och igen. Men jag vet att jag kommer att komma upp igen. Jag vet att det går att hitta ljuspunkter.
Ettårsdagen den 30 maj kommer vi att ha Öppet Hus hemma hos oss mellan 14 och 16 för de som vill vara med oss och hedra Linnéa den dagen.
Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, 10 månader, sorg, saknad, sorgbearbetning
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Camilla
30 mars, 2009 kl 30 mars 2009 (18:10)
Vilken otroligt söt bild på Linnéa…
Camillas senaste blogginlägg..30 Mars – Talet till Hanna.
Kommentar från Tojjan
30 mars, 2009 kl 30 mars 2009 (18:10)
Bilden är oerhört fin! Och vilken lycka ni utstrålar, båda två. Det är skönt att se er, samtidigt som det susar till i min småbarnsförälder-mage…Om framtiden och våra barn vet vi inget. Kanske lika bra? Fint av dig att lägga ut en så privat bild. Respekt till dig Ludmilla!
//Viktoria
Kommentar från Becka
30 mars, 2009 kl 30 mars 2009 (19:16)
Så söt hon är på bilden! Jag tänker på er! Jag skulle verkligen vilja komma den 30/5, men det känns lite fel eftersom jag aldrig kände Linnéa på riktigt! Hursomhelst! Många kramar från Becka
Beckas senaste blogginlägg..Yepp!
Kommentar från ulle
30 mars, 2009 kl 30 mars 2009 (19:40)
Vad fina ni var på bilden! Man ser verkligen bådas kärlek till varandra. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag tänker på vad du gått igenom. Tankarna kommer ju direkt, att det kunde lika gärna vart jag…
Önskar dig en bra vecka!
ulles senaste blogginlägg..Passar på…
Kommentar från Paulina
30 mars, 2009 kl 30 mars 2009 (20:18)
Så hjärtskärande och vackert på samma gång. Vilken kontakt er emellan. Mamma och barn. Jag tänker på att jag nog inte riktigt kommer att kunna förstå bandet mellan en mamma och ett barn förrän jag själv får barn en vacker dag.
Kram.
Paulinas senaste blogginlägg..Geek Girl Meetup follow-up
Kommentar från Tuija
30 mars, 2009 kl 30 mars 2009 (20:20)
Ja, det går att överleva! Det går att få ett bra liv trots allt. Känna glädje, lycka och harmoni i tillvaron igen.
Allt har sin tid, det tar mycket energi att sakna sitt barn.
Du kämpar på så bra!
Kram Tuija
Tuijas senaste blogginlägg..Första april
Kommentar från Soulsister
30 mars, 2009 kl 30 mars 2009 (20:42)
Underbar bild. Tycker du jobbar på bra med din sorg och din saknad.
Tänker på dig
kram
Soulsisters senaste blogginlägg..Ännu en award!!!
Kommentar från Erika
30 mars, 2009 kl 30 mars 2009 (20:54)
Ludmilla! Du är fantastisk! Stolt över dig!
Stor Kram E
Kommentar från Leena
30 mars, 2009 kl 30 mars 2009 (21:56)
Det finns inget större än en mammas kärlek till sitt barn…det kan man se på bilden, Ludmilla.
Och den kärleken finns kvar i dig, alltid! Och med den vetskapen orkar du leva vidare…genom sorgen. Och livet kommer att vara upp-och-ner så j…ä många gånger.
Men livet finns inom dig, det kan man läsa på dina inlägg. Trots sorgen och saknaden.
kram
Leenas senaste blogginlägg..Till min ängel…
Kommentar från Mia
31 mars, 2009 kl 31 mars 2009 (8:47)
En underbar bild! Kramar till dej och tack för att du går före genom mörker och ljus!
Visar på att det finns liv också efter att det värsta hänt trots att det inte är enkelt på något sätt.
Mias senaste blogginlägg..Och det blir vår, också i år
Kommentar från Susanne
31 mars, 2009 kl 31 mars 2009 (9:39)
Håller med Paulina: hjärtskärande o vackert på en o samma gång. Att du kan vara så stark ändå som du verkar vara (även om jag förstår att det går upp o ner såklart). Tack för en fin blogg som jag hittade till.
Kommentar från Eva
1 april, 2009 kl 1 april 2009 (20:14)
Vilken fantastisk bild på dig och din dotter.
Bara sex veckor gammal och bandet mellan er syntes redan så tydligt.
Vilken kärlek.
En kärlek som du kommer att bära med dig resten av ditt liv.
En kärlek som gör att du kommer att orka.
Evas senaste blogginlägg..Det tar fem sekunder.
Kommentar från Börje Järvling
26 augusti, 2009 kl 26 augusti 2009 (18:47)
Snälla. Jag tror att man måste ha varit med om något liknade för att förstå. Förlorade min älskade dotter i en hjärn tumör för tre år sedan 36 år gammal. Sorgearbetet kan ingen annan människa förstå.
Livet går vidare men med helt andra värderingar än tidigare.
Kommentar från Tonårsmorsa
30 mars, 2009 kl 30 mars 2009 (18:09)
En fantastisk bild. Jag är glad att du kan se positivt mitt i din sorg och saknad! Kram! ♥
Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Uppdatering om hemlösa Carl!