Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Livet sätts på sin spets, del 2

8 april 2009 (13:24) | barn, livet, tröst&hopp | av: Ludmilla

Livet sätts på sin spets, del 1… finns här…

Sommaren 2008 var helt fruktansvärd.
Så mycket ångest och bottenlös smärta…

Samtidigt var det vackert.

Det var vackert för att det var fint väder.
Det var vackert för att vi i familjen kom varandra så nära.
Det var vackert för att livet sågs med helt nya ögon. Allt hade mer färger, luktade mer och kändes mer.
Jag envisades med att fortsätta livet som vi hade planerat.

Vi åkte iväg till våra vänner i Halmstad över midsommar.
Vad är bättre än att vara med våra käraste vänner när vi förlorat vårt barn?
Vi hade med en bild på Linnéa och vi tände ljus vid hennes bild hela midsommarhelgen.
Vi skrattade och grät omvartannat.
Nära och innerligt.

Vi höll min 40-årsfest som planerat. Släktingar från Tyskland kom.
Kära vänner som betyder så mycket var där.
Vad är bättre än att umgås med sin familj, släkt och nära vänner när man har förlorat ett barn?

Det var en vacker dag och partytältet med kristallkronorna hade öppna sidor ned mot vattnet. En underbar sommarkväll.

Vi åkte till västkusten som planerat.
Vi kunde boka av Linnéas plats.
Det var en otroligt varm och solig sommarvecka och vi aktiverade oss med minigolf, tennis, kanotpaddling, segling, krabbfiske och turer i skärgården.
Vi resonerade som så att det var viktigt att skapa nya minnen ”Efter Linnéa”.
Härliga sommarminnen.

Under sommaren pratade vi om detta med att skaffa ett barn till.
När är det vettigt?
Orkar vi?
Hur länge behöver sorgen på sig?
Jag blir ju inte yngre.
Kan jag överhuvudtaget få fler barn?

Vi pratade också med pojkarna för att höra vad de ville. Vi försökte få dem att tänka på olika aspekter genom att ta exempel på vad det konkret kunde innebära i vardagen, vid semestrar osv. De var båda mycket positiva och ville gärna ha ett syskon.

Ett till barn skulle kunna ge oss en ny familjekonstillation. Det skulle förvandla hålet efter Linnéa till något annat. Småpojkarna skulle bli väldigt stora storebröder istället.
En nyordning.

Samtidigt var jag osäker på om det var rätt att tänka så här.
Jag hörde mig för bland andra ”änglamammor” och frågade hur de tänkt och gjort.
De flesta jag har pratat med sa att de inte skulle ha tvekat en sekund om de kunde få fler barn, men de var för gamla.
En som förlorat sin dotter i självmord framför ett tåg som jag hade fått ett till barn och tyckte att det var ljuset i deras liv. Hela familjen hade fått tillbaka glädje med detta lilla barn.

I slutet av augusti bestämde vi oss för att jag skulle ta ut spiralen. Då hade det gått 3 månader.
Nu efteråt kan jag se att det var den värsta tiden.
Då hade verkligheten sjunkit in tillräckligt djupt för att man ibland förstod att det var sant.
Samtidigt så hade chocken släppt hos vänner och omgivningen.
Skolan började igen.

Johan började jobba igen.
Och jag… jag var fortfarande sjukskriven.

Under hösten fick jag ett par menstruationer (jag hade inte haft någon på ca 6 mån innan dess, vilket inte var så konstigt med hormonspiral), men oregelbundet och konstigt.
Jag blev inte gravid. Vi kände oss väldigt open minded för det hela och kände inte att livet stod och föll med detta. Men, samtidigt så vill man ju veta hur det står till.

Jag tog kontakt med en fertilitetsklinik och fick en tid i januari.

Det var en intressant erfarenhet. Hit kommer alltså par som inte kan få barn och som vill ha hjälp med det. Trevlig atmosfär och serviceminded personal.

Läkaren lyssnade på vår historia och ställde några följdfrågor.
Han gjorde ett vaginalt ultraljud.

Han sa att jag sannolikt kommit in i KLIMAKTERIET!

Jag undrade om det inte kunde vara sorgen som påverkade min kropp på det sättet.
Han sa att han visserligen kunde ta några hormonprover för att se hur pass tillfälligt det var, men bilden var tydlig. Jag hade ihopskrumpnande äggstockar utan synliga ägg och ingen slemhinna i livmodern.

Detta var verkligen ett tungt besked…

Jag var jätteledsen för jag var inte riktigt redo för att se att jag kommit in i det skedet i livet. Johan stöttade mig och tyckte att vi ju hade fina barn och att det ju räckte bra. Samtidigt så kände jag mig skamsen på något sätt. Pojkarna och Johan ville ju ha ett till barn men jag kunde inte ge dem det.

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Paulina
8 april, 2009 kl 8 april 2009 (16:00)

Jag som inga barn har ännu går ibland i samma typ av tankar. Jag har ju ännu inget bevis på att min kropp fungerar som den ska. Att jag faktiskt kan få barn. Därför säger jag ofta ”om vi kan få barn” snarare än ”när vi får barn”. Vill inte ta något för givet.

Jag förstår att ni vill ha fler barn. För min mamma var det väldigt viktigt att skaffa ett barn till efter att hon fick min bror som har Down’s syndrom.

Har ni funderat på adoption?

Håller tummarna för er. Kram.

Paulinas senaste blogginlägg..På väg mot Karlstad

Kommentar från annika sandberg
8 april, 2009 kl 8 april 2009 (16:07)

Om Linneá tänkte som min Anna så hade hon säkert tyckt att du är mamma nr 1 , oavsett antal barn.
Du skall aldrig behöva ” bevisa” att du duger som kvinnna och mamma, det gör du redan!!!
Dessutom finns alltid risken ( för alla!) att ett barn inte garanterat blir friskt och lyckligt, oavsett hur mycket kärlek, tid och omtanke vi ger det
Det går att komma vidare utan att skaffa ett barn till, jag vet.

Dina pojkar och din man kanske uttryckt sig positiva till nytt syskon för att de vill se dig ” som innan” igen, jag tror de värdesätter den familj ni redan utgör när naturen sagt sitt, dvs om du inte kan få fler barn.
Det är ingen katastrof, försök med ” mindfulness” om det är svårt att acceptera.

Jag tyckte det var hemskt att jag hade mens när Anna låg för döden, som om kroppen inte visste något om den katastrof som hände ( jag var 50 år, skulle fylla 51.)

Livet är som det är; följer naturens lagar och ingen domstol utmäter gudomlig rättvisa.

Kram / Annika

Kommentar från Emilia
8 april, 2009 kl 8 april 2009 (18:45)

Det är så otroligt gripande att läsa din historia, har läst bakåt i bloggen o känner till historian men den berör lika mycket varje gång!
Jag beundrar dig för din styrka Ludmilla!
KRAMAR Emilia

Emilias senaste blogginlägg..Plugg o frustration

Kommentar från Camilla
8 april, 2009 kl 8 april 2009 (19:11)

Jo, jag vet men det var en läkare som skrev ut den medicinen,
utan att utreda först. Fast jag fick en akuttid på vårdc. idag så imorrn ska jag ta ännu mera prover. Det är bara att hoppas på det bästa.

Vacker bild på dig…
Kramar/C

Camillas senaste blogginlägg..7 April – inte ett moln.

Kommentar från Emely
8 april, 2009 kl 8 april 2009 (23:28)

Fina du. Du jag har sörjt Linnéa i flera veckor nu, trots att jag aldrig ens hann lära känna din underbara dotter. Du har en starkhet inom dig trots att man alltid inte ser den själv – men se på dig! Du lever idag, du tar sakta steg framåt i sorgen. Jag är stolt över dig, Ludmilla =)
Hugs /Emely

Emelys senaste blogginlägg..Smärtan ni inte vet

Kommentar från Mamma Melissa
9 april, 2009 kl 9 april 2009 (1:23)

ett otroligt klokt inlägg! mamma berättade att hon läst om de kvinnor som man inte talar om, de som kommer in i klimakteriet förtidigt… och just i samband med att jag som ung änglamamma får höra att jag inte skall vara så ledsen för att jag kan ”skaffa nya barn”´…men vi vet ju faktiskt inte hur våra kroppar är konstruerade och hur länge vi är fertila. Och du visade verkligen på det i det här inlägget -beundrar dig för att du vågar bryta tabun!!

Mamma Melissas senaste blogginlägg..Brev till dig i magen (16+4)

Kommentar från ullrika
9 april, 2009 kl 9 april 2009 (11:33)

du är så modig som delar med dig. tror du ger tröst till andra kvinnor i liknande situation. förhoppninsvis inte som redan förlorat ett barn, men som önskar skapa nya, men inte kan.

blir väldigt ledsen när du skriver att du känner dig skamsen för att din kropp inte kan vad du vill att den ska kunna. sluta genast med det! du har gjort underbara barn redan! fantastiska människor som din kropp varit delaktig i. Linnéa försvann för tidigt, men hon lever ju kvar inom dig. eller hur?

kramar i massor!

Kommentar från Lena
9 april, 2009 kl 9 april 2009 (11:59)

Jag har undrat så många gånger vad det där ”tunga beskedet” var. Nu vet jag!
Kram

Skriv någonting