Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

När livet sätts på sin spets, del 1

7 april 2009 (18:40) | barn, livet, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Idag har det varit en underbar dag hos oss.
Vi är lediga på vårt paradis.
Solen har värm våra vinterbleka ansikten hela dagen.
Jag har suttit ute och läst 2 böcker och sedan gjort i ordning växthuset.

Värmen påminner om förra sommaren. När allt var så färskt.
Den 30 maj var en strålande varm sommardag och även dagarna efter.

Dagen när Linnéa tog sitt liv vändes mitt liv upp och ned.
Vilken otrolig smärta.
Vilken otroligt omvälvande tid det har varit.

Sorgen är stark.
Sorgen visar sig väldigt fysiskt.
Sorgen gör att man blir svag, okoncentrerad och initiativlös.

Man ifrågasätter allt. Precis allt.
Jag har brytits ned som en fjärilslarv inne i puppan till mina minsta beståndsdelar.

Vem är jag?
Har jag rätt att fortsätta vara mamma?
Vilka prioriteringar gör jag i mitt liv?
Vad är viktigt att irritera sig på eller inte?
Hur många fler än jag går och bär på en smärta så svår, utan att det syns?

Jag har förvånad mig själv många gånger under den här resan. Jag blir aldrig som förr.
På gott och ont!

Första gången jag blev förvånad var när jag tänkte mer på hur poliserna som lämnade dödsbeskedet upplevde situationen än mina egna känslor. Det är väl ett slags försvar. Overklighetskänslorna.

Andra gången jag förvånade mig själv var när jag fyra dagar senare satt och pratade med min fina vän Eva-Britt som också har förlorat ett barn, Sam 5 år, i en drunkningsolycka. Vi kände inte varandra innan annat än att vi hade barn i samma klass. Men hon var snabb och kontakta mig och fanns nära mig hela tiden. Så värdefullt det har varit! Ovärderligt!

När vi satt där i soffan med alla bilder på Linnéa framför oss och solen gassade utanför, – det var heta junidagar… så berättade jag om en känsla som kommit så stark till mig redan ett par dagar innan. Jag ville ha ett barn till… Jag tyckte tanken och känslan var helt absurd och jag kunde inte på något sätt förklara hur det gick till att jag kunde känna så. Nu efteråt tänker jag att det nog är något mycket primitivt och nedärvt som gör att man vill säkra sina gener på något sätt. Samtidigt kan jag se att det är något väldigt friskt i att vilja leva vidare och med det som är meningen i livet, nämligen barn.

Johan och jag hade pratat om detta med fler barn tidigare och ett år tidigare bestämt oss slutligen för att vi inte skulle ha fler barn. Vi hade fyra mellan 20 och 7 (varav två gemensamma) och vi ville räcka till för de vi hade. Beslutet kändes rätt.

Nu när jag satt där i soffan med Eva-Britt kunde jag berätta om min längtan efter ett till barn. Hon förstod precis att det inte handlade om att ersätta Linnéa utan om hoppet om framtiden. Lusten till livet och det som är viktigast i livet. Det är förvånande hur man kan ändra uppfattning så fundamentalt.

Men det var då i juni 2008. Sedan fyllde jag 40 år.

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Jessica
7 april, 2009 kl 7 april 2009 (19:12)

Ja så är det. Man vill se framåt, kroppen fungerar så. Tänker på dig!
KRam Jessica

Kommentar från annika sandberg
7 april, 2009 kl 7 april 2009 (19:38)

Jag försöker leva så att det jag gör speglar min dotters goda tankar och handlingar; jag har ett fadderbarn i Afrika och stödjer diverse projekt för att hjälpa utrotningshotade djur, dessutom ger jag regelbundet bidrag till organisationer som hjälper hemlösa katter.
Jag vill att Annas godhet skall vara en ledstjärna i mitt fortsatta liv.

I jobbet har jag ordnat insamling till get och kycklingar till fattiga afrikanska familjer ( finns på internet).

Konkreta handlingar känns bra!

Annika

Kommentar från Soulsister
7 april, 2009 kl 7 april 2009 (19:48)

Tack för dina vänliga ord inne hos mig. Försöker verkligen acceptera att jag inte är den jag en gång var. Det går som du själv vet i vågor, just nu känns det som det är svårt att hålla sig flytande…vågorna är lite väl höga. Men det går framåt, bara lite långsammare o tuffare.
KRAM

Soulsisters senaste blogginlägg..Några frågor på detta? Bra, då håller vi där!

Kommentar från Mia
7 april, 2009 kl 7 april 2009 (21:01)

Jag fick också den där känslan, jag vill ha ett barn till ganska direkt efter jonnahs död. Men eftersom jag är över barnafödande ålder tänkte jag: jag måste ta ett fosterbarn. Och jag tror inte att det är för att ersätta det barn som dött utan för att fylla ett tomrum som uppstått. Men lite senare kom känslan av att hur skulle jag kunna ta hand om ännu ett barn som inte kunde ta hand om det jag hade. Ovärdighetskänslan drabbade mej. (Men våra barn dog inte för att vi var dåliga mammor!)

Mias senaste blogginlägg..Om

Kommentar från Leena
7 april, 2009 kl 7 april 2009 (21:05)

Som sagt sorgen tar all energi ifrån en, ibland finns det ingenting att ge till andra. Man blir så liten och sårbar…för att sedan växa till något nytt.
Idag var det första gången min psykolog sade att jag har inte trötta, oerhört ledsna ögon.
Livet börjar vända, och väldigt mycket p.g.a att jag vågar säga ifrån ”jag är inte stark, jag orkar inte”. Har bestämt mig att jobba mindre och ha mer tid för mig och för min trädgård…min själ vilar när jag jobbar där!

Leenas senaste blogginlägg..Kärleken vinner…

Kommentar från Ingrid
7 april, 2009 kl 7 april 2009 (23:35)

Nu gjorde du mig nyfiken som 17… *ler*

Du har nog alldeles rätt när du tänker om livets fortbestånd. Det går aldrig att ersätta någon människa, men att skapa nya individer är en häftig upplevelese (nu pratar jag inte om tillverkningen i verksta´n). Att sedan få vara med och sätta sin prägel och kunna påverka framtiden är stoort.

Styrkekram

Pingback från Ludmillas Blogg » Livet sätts på sin spets, del 2
8 april, 2009 kl 8 april 2009 (13:24)

[…] Livet sätts på sin spets, del 1… finns här… […]

Pingback från Ludmillas Blogg » När livet sätts på sin spets, del 3
9 april, 2009 kl 9 april 2009 (11:52)

[…] När livet sätts på sin spets, del 1… När livet sätts på sin spets, del 2… […]

Pingback från Ludmillas Blogg » När livet sätts på sin spets, del 4
10 april, 2009 kl 10 april 2009 (13:08)

[…] När livet sätts på sin spets, del 1 När livet sätts på sin spets, del 2 När livet sätts på sin spets, del 3 […]

Pingback från Ludmillas Blogg » Måndagen den 2 juni 2008
3 juni, 2009 kl 3 juni 2009 (20:50)

[…] Det var när jag satt och pratade med henne som jag hörde mig själv berätta för henne att jag önskade ett barn till. […]

Skriv någonting