Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Det kom en fråga…

10 april 2009 (8:17) | död, döden, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Linnéa 2 juni 2008

Linnéa 2 juni 2008

”Du skriver att Linnéa hade egna kläder på sig.. Fanns det så pass mkt kvar av hennes kropp efter kollisionen? Det är en hemsk fråga, jag vet.. Men har funderat länge på det och nu tog jag modet till att fråga.”

Jag har skrivit lite om detta tidigare, men inte så ingående.

Ja, det fanns en kropp att säga adjö till. Det är vi väldigt tacksamma för. Jag vet t ex hur det var för Lisa som förlorade sin Jessica på samma sätt. De fick spruta av henne med en högtryckstvätt från tåget… De hade ingenting att säga hejdå till. Läs Lisas blogg här…

Linnéa stod på spåret och blev träffad i 80 km i timmen av ett intercitytåg från Duved kl 22.03 den 30 maj 2008. Tåget stannade först ca 400 m bort trots att det hade bromsat kraftigt.

Linnéa blev liggande på mellan skenorna, med huvudet mot Uppsala och fötterna norrut. Tåget tog henne på höger sida.

Oduktionsrapporten kom inte förrän en tid efter att jag sett henne. Jag blev förvånad, för jag hade inte insett att hon var såpass skadad som hon var. Vi såg henne från midjan och uppåt. Nedåt var det tydligen inte jättemycket som var helt. Men det satt ihop hyfsat bra… Hon hade ett täcke över nedre delen av kroppen när vi såg henne. Hennes armar var lindade till stor del eftersom hon hade frakturer på väldigt många ställen.

Ansiktet var inte sig likt. Jag kände inte igen henne först.
-Det där är inte Linnéa, var det första jag sa. Jag sprang fram till britsen och tittade.
-Nej, det är inte Linnéa…
Mannen som var med oss i rummet sa ingenting. Jag tog det som att han förstod hur jag kände, men att det var Linnéa.
-LINNEA!!!! VAD HAR DU GJORT MOT DIG SJÄLV?????????????? Jag skrek, kramade och pussade henne. Hur kan man göra så mot sig själv. Min vackra dotter!!! Hur kunde hon förstöra sig själv och sitt liv så här?

Läs mer om den 2 juni när jag såg Linnéa död första gången…

Hon hade fullt med ansiktsfrakturer vilket gjorde att ansiktet hade en helt annan form än normalt. Hon såg ut som en annan person. Bredare ansikte. Högra delen av huvudet var väldigt skadat, men i själva ansiktet var det endast enstaka skrapsår förutom att tänderna var huvudsakligen borta.

Jag hittade dock avgränsade områden i ansiktet där jag kunde känna igen henne. Det var min dotter. Linnéa.

Den 13 juni skulle vi se henne igen. Då var det inte bara Johan och jag. Det var min mamma, min syster, Emelie, Jonas och Oscar också. Vi hade bestämt innan att vi skulle se henne i kistan och att hon skulle ha egna kläder på sig.

Kläderna som Linnéa hade på sig i kistan

Kläderna som Linnéa hade på sig i kistan

Hon hade en vit blus och sin gråa väst. Hon fick också ha sitt vita diadem. Vi valde ut en av hennes sjalar till att lägga över ansiktet eftersom inte alla ville se det. De som ville se ansiktet kunde lyfta på sjalen.

Det känns bra att ha fått säga hej då till min älskade dotter två gånger när hon var död. Jag kunde pussa och krama henne. Hålla henne i handen och stryka henne över håret och kinden. Vara med henne så länge som jag ville.

Sen var vi med henne även när kistan kördes in i ugnen och under hela kremeringen till dess att ”askan” var i urnan. Jag själv klistrade på locket. Och när det blev dags för urnsättning så hämtade jag henne själv och hade henne i knäet i bilen när vi körde till kyrkogården. Vi gjorde allt själva. Även att skotta igen hålet.

Det känns rätt och väldigt bra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Soulsister
10 april, 2009 kl 10 april 2009 (9:37)

Vilken styrka du och din familj besitter, jag sitter bara här o gråter och undrar hur mkt jag själv hade orkat i samma situation.

STOR bamsekram till dig

Soulsisters senaste blogginlägg..Annorlunda påsk kort

Kommentar från annika sandberg
10 april, 2009 kl 10 april 2009 (9:43)

Man blir så medveten om att kroppen är ett bräckligt hölje om man drabbas av det ofattbara att se sitt barn när livet flytt…
Anna var svullen och nedsövd sista dagarna livet.
Det var min vackra dotter, men ändå inte…hon var så finlemmad och vacker på alla sätt ” på riktigt”….nu låg hon med slangar och apparater på CIVA…

Jag kommer ihåg att en sjuksköterska blev så tagen av att jag läste högt ur ” Mumintrollen” för henne…hon hade aldrig varit med om att någon anhörig tog det så lugnt och var så imponerad av det jag gjorde..men inom mig var det kaos samtidigt.
Men jag hade förmånen att få hålla Annas hand och säga hur mycket jag älskade henne…kanske kände hon min närvaro? Jag hoppas det.

Kram

Annika

Kommentar från Vb
10 april, 2009 kl 10 april 2009 (9:58)

Starkt Ludmilla, döden är aldrig vacker.Att ta farväl som ni gjorde är ovärderligt i sorgearbetet.

Ha en god och glad påsk vid vattnet,
kramas

Vbs senaste blogginlägg..Revor och strandsatt

Kommentar från Ingrid
10 april, 2009 kl 10 april 2009 (10:03)

Du är så modig i ditt sorgearbete. Jag tänker att det är din styrka.

Påskkram!

Kommentar från Gunilla
10 april, 2009 kl 10 april 2009 (10:21)

Läser, gråter, kramar om…
Minns mina egna ord när jag inte kände igen Rickard…

Tack för din påskhälsning!
KRAM Gunilla mamma till Rickard 81-05

Gunillas senaste blogginlägg..Det har gått fyra år

Kommentar från Becka
10 april, 2009 kl 10 april 2009 (11:08)

Jag har faktiskt oxå undrat just över detta…

Kanske jag kan passa på att fråga en annan fråga som jag har funderat på, men inte vågat fråga.

Du skrev i nått inlägg att du ville få kontakt med lokföraren för att få hans version på det hela, om Linnéa tittade eller blundade bla…
Har du fått tag i honom? Och i så fall fick du svar på de frågor du hade?

Måste än en gång säga att jag tycker du är stark.

Många påsk kramar
/Becka

Beckas senaste blogginlägg..1 månad sen Nellie dog…

Kommentar från Kristin
10 april, 2009 kl 10 april 2009 (20:36)

Kjære Ludmilla,
det er så vondt- så vondt å vite hva dåkker har gått og går igjennom 🙁

Eg tenker på deg hver eneste dag – det skal du vite.
Vit at eg er her.

Stor klem!

Kommentar från Catarina
10 april, 2009 kl 10 april 2009 (20:50)

Jag har många gånger tänkt tanken just att skulle jag klara att se någon av mina nära anhöriga när det lämnat detta liv? Så många runt omkring mig har förlorat sina barn, nära och kära och jag kan inte ens tänka mig tanken hur det är. Det är så hemskt. Men jag tror när dagen är kommen och det drabbar en har man enorma resurser i kroppen som kopplas på och man måste ju klara av det. Men sitt barn? Jag ryser över hela kroppen när jag bara tänker på det. Speciellt när det händer på det viset att de tar sina liv. Så maktlös man måste känna sig och som jag läst i din blogg just detta frågan -Har jag inte varit en bra förälder, vad kunde man gjort annorlunda och tusen frågor som jag kan tänka mig kommer.
Men de handlar ju inte om det men kan tro man ställer sig frågorna fram och åter.

Jag kan inget annat än beundra er alla föräldrar som mist era barn. Den styrka ni måstat koppla på för att själva överleva. Enormt!!

Catarinas senaste blogginlägg..Vilken dag!!! Och GLAD PÅSK!!

Kommentar från Mamma Melissa
11 april, 2009 kl 11 april 2009 (9:03)

Vad otroligt skönt att ni kunde ha kistan öppen! Hade jag tänkt lite längre lite tidigare så hade vi kanske begravt flickorna tidigare och haft just öppen kista. Jag tror att det är väldigt viktigt att tillåta människor att få se, för att förstå och kunna bearbeta. Så det löste ni kanon!:.))

Mamma Melissas senaste blogginlägg..Påsken med Höna Pöna

Kommentar från Paulina
11 april, 2009 kl 11 april 2009 (9:47)

Jag förstår inte hur ni orkade. Tänk att behöva välja ut vilka kläder ens döda barn ska bära och ta farväl av en kropp man knappt känner igen. Det är hjärtskärande till och med för mig som (tack och lov) inte varit med om något liknande.

Fantastiskt att du hanterade det så öppet och ”naturligt”.

Tänker på Linnéa…

Paulinas senaste blogginlägg..På väg mot Karlstad

Kommentar från Ludmilla
12 april, 2009 kl 12 april 2009 (18:52)

Tack för era fina kommentarer. Ja, det är verkligen en helt absurd situation. Men, man klarar mer än vad man tror när man väl måste. Jag ville vara med min dotter så mycket jag kunde. Jag kunde ju inte överge henne bara för att hon var död… Jag älskade henne ju fortfarande trots att hon inte var lika vacker längre…
Jag tror att man vinner på att vara öppen och delaktig.

Kommentar från Madeleine
13 april, 2009 kl 13 april 2009 (20:22)

Vad hemskt o sorgligt men vackert på samma gång.
Hemskt och sorgligt att ni skulle behöva gå igenom något sådant här och förlora er dotter, men vackert att ni fick vara med hela vägen och ha en öppen kista och att det kändes bra.
Jag beklagar verkligen sorgen och massa kramar till er.

Kommentar från Lena
23 april, 2009 kl 23 april 2009 (9:32)

Lilla, vackra Linnea!

Skriv någonting