Ludmillas Blogg

Barnläkaren Lars Gustafsson ger ut en ny bok: ”Gå med dig” (Libris) och i den skriver han angående en händelse på ett tåg:

”Mitt emot mig satt en för mig obekant ung kvinna i tjugofemårsåldern, djupt försjunken i en bok. När hon hörde mig gråta såg hon upp, betraktade mig en stund, log vänligt och sa: ’Gråt du, så läser jag. Jag finns här om du behöver mig.’ Så läste hon vidare, och jag grät en stund till, innan det gick över.

Vi log mot varandra, och hon räckte mig några engångsnäsdukar. Jag berättade aldrig varför jag grät, det hade fört för långt just då. Men jag kommer alltid att minnas henne.”

Möten i sorgen. Så viktigt att bli sedd! Tänkvärt!

Han skriver också om hur viktigt det är att hitta ljuspunkter och saker att glädja sig åt, trots att man har sin djupa sorg. Detta, tror jag är en av de viktigaste sakerna! För hur djupt i sorgen man än är så finns det små saker som man kan glädja sig åt. Kanske bara någon sekund, kanske flera minuter och senare flera dagar. Men de små ljuspunkterna ska man ta vara på och vara tacksamma för att de kommer. Inte skämmas för.

Man kan skratta och vara glad SAMTIDIGT som man har sin djupa sorg. Sorgen tar från början upp större delen av sin tankevärld, men allt eftersom tiden går (för tiden är din vän…) så kommer ljuspunkterna att bli fler och de djupa hålen bli grundare och man ramlar ned i dem med längre mellanrum och stannar i dem kortare stunder.

När man är i sorg måste man vara snäll mot sig själv. Det är ett tungt jobb man gör och det tar på krafterna. Tvinga dig själv till pauser, där du gör något helt annat.

Jag kommer i håg för ca ett år sedan, när det alltså gått 3 månader efter att Linnéa dött och jag gick till min dåvarande terapeut Anna Kåver. Hon sa att jag skulle försöka läsa en bok. Jag svarade att jag läste massor med böcker (om sorg och självmord) men att jag hade svårt att fokusera på att läsa. Nästa gång hade hon med en bok åt mig. Jag tänkte att det var någon intressant om sorgbearbetning eller liknande, men det var en helt vanilg skönlitterär bok, som man dessutom kunde skratta åt. Anna Kåver bad mig också att göra något lustfyllt som att gå och se en bra film, lyssna på något roligt som t ex ”Hassan” eller gå på en konsert.

För mig var det i den situationen helt absurt att jag medvetet skulle anstränga mig för att göra något lustfyllt. Jag hade förlorat mitt barn!! Jag ville bara vara i min sorg. Men, jag lyssnade på hennes råd och det fick mig upp, ur sorgen snabbare. Det hjälpte – fast det var att handla tvärtemot sin känsla.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, sorgbearbetning, död, förlust, Anna Kåver, Lars Gustafsson, hitta glädjen i sorgen

Taggar: Anna Kåver, död, förlust, hitta glädjen i sorgen, Lars Gustafsson, sorg&saknad, sorgbearbetning