Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Jessica tog sitt liv för två år sedan

6 oktober 2009 (16:30) | döden, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Ett ljus för Jessica

Ett ljus för Jessica

Idag var det precis två år sedan som Jessica ställde sig på tågspåret inte så långt ifrån sitt hem.
Idag har hennes familj en minnesstund för Jessica.
På mamma Lisas blogg ser jag att hon har likartade tankar i sitt inlägg igår som jag hade i mitt inlägg nyss. Om vad hon hade för tankar… Hur man kan ställa sig framför ett tåg…

Jessica ställde sig framför ett tåg som rusade fram i 140 km/h. Det blev ingen kropp kvar att säga adjö till, vilket har varit jättesvårt för Jessicas familj. Tåget Linnéa ställde sig framför gick i 80 km/h. Hennes kropp var nästan hel. Den satt ihop i alla fall… Lokföraren som körde ”Jessicas tåg” har berättat att Jessica stog upp och sträckte armarna upp mot himlen. Jag har inte fått kontakt med lokföraren som körde ”Linnéas tåg” trots att jag försökt.

Även på denna blogg kan du läsa om Jessica. Här finns även ett youtubeklipp med den låt som Michael Ljungberg har skrivit till Jessica.

Ljuset brinner för dig Jessica!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Catarina
6 oktober, 2009 kl 6 oktober 2009 (21:04)

Åh!! Jag har läst denna blogg och man blir så ledsen. Så svårt att bara förstå hur man kan välja nå dyligt . Efter att jag läst både om Linnea och Jessica är det som man ryser bara man ser ett tåg dundra förbi, usch! Det är ju enorma krafter, Och nått så fruktansvärt att inte ens kunna få säga adjö när det inte finns nått. En mardröm av dess like för det anhöriga.
.-= Catarina´s last blog ..Försäkringsbolag som inget faller inom ramarna hos! =-.

Kommentar från Dottern
7 oktober, 2009 kl 7 oktober 2009 (8:19)

Jag fösökte med få kontakt med lokföraren som körde tåget som Pappa ställde sig framför. Han var ju den sista som såg honom. Det kändes väldigt viktigt för mig. Men deras policy var att man som anhörig inte får tala med lokföran utan att den information man kan få är enbart den som föraren givit till Polisen. Önskar så att jag kunde fått tala med honom.
.-= Dottern´s last blog ..När ingen annan föstår =-.

Kommentar från Ludmilla
7 oktober, 2009 kl 7 oktober 2009 (15:29)

Man kan förstå att det är ett svårt trauma för lokföraren också och att det är mycket skuldkänslor… samtidigt är man kanske arg för att personen i fråga ”utsatt” en för detta…

Kommentar från Maria Moberg
8 oktober, 2009 kl 8 oktober 2009 (14:27)

Kan man överhuvudtaget sätta ord på de känslor som ständigt måste ta ny fart kring något så fruktansvärt. Jag minns när min dotter som nu är 23 år hade självmordstankar kring den ålder som din dotter var i när hon beslöt att avsluta sitt liv. Då jag själv försökte ta mitt liv när jag var 15 hade jag något *försprång* och hann plocka upp min flicka, men någon hjälp utifrån värt namnet gavs inte.

Jag kan bara från djupet av mitt hjärta beklaga er enorma sorg. Förstår sen att ni väntar en ny liten individ och gläds med er!

Innerliga hälsningar!
/Maria
.-= Maria Moberg´s last blog ..Hur mår de egentligen? ? ? =-.

Kommentar från U Sandin
11 oktober, 2009 kl 11 oktober 2009 (0:10)

Oj, jag har undrat förut när du sa att du fick se Linnéa efter att hon kastat sig framför tåget. Jag tänkte just, vad får man se då? Hur hel är hon och är det inte otroligt otäckt. Har inte vågat fråga. Men det känns inte som om man skulle känna igen en som träffats av ett tåg… Vad gör man om det som i Jessicas fall inte finns någon kropp. Finns det inget av begrava då? Förlåt, jag kanske ställer okänsliga frågor men jag tänker ganska mycket på det här och tycker att det i sig verkar vara så obehagligt…

Kommentar från Ludmilla
11 oktober, 2009 kl 11 oktober 2009 (7:17)

U Sandin: I Jessicas fall fick de spola av kroppsdelarna från tåget med en högtryckstvätt. De anhöriga fick känna på det över ett täcke, men inte se något. Det är ju polisens uppgift att samla ihop det som går.
I Linnéas fall var det en hel kropp som såg förvånansvärt hel ut (och särskilt efter att man läst oduktionsrapporten tycker jag det) men hennes ansikte var väldigt förändrat så jag kände inte igen mitt barn.

Kommentar från Anonym
11 oktober, 2009 kl 11 oktober 2009 (21:01)

Anonym kille på 22 år

Har varit sjukskriven cirka 1 år nu, och behandlas enligt mina journaler för en medelsvår depression. I våras så fick jag diagnosen ADHD och påbörjade medicinbehandling med Concerta. Efter cirka 2 månader så fick jag avbryta medicineringen på grund av att jag blev ”jättehög”. Efter cirka 2 veckor utan medicin så började jag med Ritalin istället. Nu så funkar väl de med medicinen hyffsat bra i alla fall.
Kanske skulle ta allting ifrån början, ni som läser detta får ha förståelse för om jag kanske hoppar lite fram och tillbaka. Januari 2008 fick jag en tillsvidare anställning på ett transportföretag som chaufför nattetid, hade jobbat som timmanställd på företaget i flera års tid innan dess. sommaren 2008 så började jag känna mig rätt så utsliten och jobbet var i princip de enda jag hade, saken var den att jag flyttade cirka 10 mil när jag började jobba nattetid. Så mitt sociala liv var inte som de borde. I september fick jag de svårare och svårare att sova på dagarna och att hålla koncentrationen uppe på jobbet var näst intill omöjligt. Då hade jag ett samtal med min närmsta chef och förklarade situationen för honom. Då kom vi överens om att jag skulle sjukskriva mig, vilket jag gjorde. Då gick jag till vårdcentralen som jag alltid hade gått till innan dess. Där träffade jag en läkare som var hyperstressad, kan tillägga att jag knappt var kontaktbar vid detta tillfälle på grund av att jag var helt utbränd. Detta läkarsamtal resulterade inte i så mycket mer än att läkaren sa till mig att jag skulle sova mer och jobba mindre. Efter cirka 2 veckor så hade jag inte fått tag i en läkare som förstod mig och kunde sjukskriva mig. Då började jag jobba igen, men alla mina problem med sömnlöshet och panikångest med mera fanns ju fortfarande kvar. 2-3 ggr efter detta så var jag på akuten för mina besvär, där träffade jag en ung läkare som oxå sa att jag skulle jobba mindre och sova mer. För varje dag som gick så mådde jag sämre och sämre, nu hade jag inte ens lust att leva längre. Jag kunde inte förstå vad jag skulle göra för att jag skulle kunna bli sjukskriven. De var till och med en kollega som hade slagit vad om att jag inte skulle fylla 25 år om jag fortsatte så här, de var ju väldigt uppiggande och höra de. Nu tog jag kontakt med en psykolog ifrån Boden som jag hade träffat i lumpen året innan. Efter flera samtal med honom så bestämde vi att han skulle försöka ordna en remiss till psykmottagningen i min kommun. Redan dagen efter så fick jag träffa en psykolog där, och påbörjade en samtalskontakt 3 ggr i veckan. Den 6 oktober 2008 träffade jag denna, men hon kunde inte riktigt heller förstå vad de var som jag mådde dåligt för, för de var ingen som kunde se på mig hur ”jävla” dåligt jag faktiskt mådde. Och detta var skitjobbigt för mig. Efter en stunds pratande med henne så frågade hon mig hur jag egentligen mådde, svarade att jag inte riktigt visste hur jag mådde. Men att jag skulle kunna ta livet av mig när jag gick härifrån. Nu fick jag helt plötsligt min sjukskrivning och blev inlagd på psyket. Då skickade man mig i en taxi till lasarettet som låg i en annan kommun. När jag kom dit så var personalen som tog emot mig väldigt förvånade över att jag kom dit själv eftersom jag hade prio 1 (vilket innbär att man ska ha en ifrån personalen med sig hela tiden). Nu blev jag visad runt på avdelningen och fick mitt rum, men de var ingen personal med mig förrens sent denna kväll. Ingen var ju gladare än mig som slapp ha de heller. Nu fick jag Antidepressiv medicin och sömntabbletter på kvällen. Här låg jag i cirka 4 veckor, men någon behandlingsplan eller läkarsamtal hade jag inte på denna tid. I mitten på November 2008 blev jag utskriven, och mådde väl kanske en aning bättre. Kan ju ioförsig bero på medicinen. Nu flyttade jag hem till mina föräldrar för tillfället. Där sov jag typ hela dagarna och var uppe hela nätterna. Jag drog mig undan ifrån allt som hörde ihop med ett socialt liv att göra, var knappt utanför min dörr mer än de få gångerna jag kanske åt lite mat. Nu hade jag bestämt mig för att jag inte skulle ha kvar min lägenhet i den kommunen jag hade jobbet. Sista helgen i November 2008 så åkte jag hemifrån föräldrarna för att börja packa mina saker i lägenheten. På ditvägen så började jag få panikångest och mådde bara sämre och sämre för varje minut som gick. När jag kom till lägenheten så åt jag lite mat och drack rätt så mycket alkohol. Senare på kvällen så beslöt jag mig för att ta mitt liv, skrev ett avskedsbrev och tog ett par hundra tabbletter som jag hade tillgång till, och drack ännu mer alkohol. Efter en stund så var jag rätt så påverkad och hade börjat ångra de jag gjort. Övervägde då att ta livet av mig, gick istället och lade mig i sängen. Men nu blev mitt tillstånd bara sämre och sämre, gick in i mitt vardagsrum och satte fyr på min lägenhet för att på så vis brinna inne. Hade väl hoppats på att jag skulle somna eller något liknande för att sedan bara försvinna. Nu har jag bara väldigt suddiga minnen ifrån resten av kvällen, nu hade jag väl återigen ångrat de jag gjort. Så nu hade jag ringt in till nattpersonalen på psyket och berättat vad som hänt. Denna person på psyket som jag hade pratat med hade larmat sos och kontaktat mina föräldrar och berättat vad jag hade gjort. När jag hade samtalat med henne på psyket så hade jag själv ringt sos, men jag visste forfarande inte om jag ville leva eller inte. Hade ändå en vilja att inte få komma ut därifrån levande. När jag pratade med personen på sos så hade hon fått mig till att hoppa ut genom sovrumsfönsret och gått in till min granne. Lägenheten tillhörde en länga med 8 marklägenheter. Efter en kort stund så anlände först polisen och sedan kom en ambulans och hämtade mig. Nu minns jag inget mer på ett par dagar, förrens jag åkte ambulans ifrån intensiven till piva. Här låg jag ett par dygn i väntan på en plats på avdelningen. Denna kommun jag nu var skriven i är uppdelad i väst och öst, iomed denne så tillhörde jag östra avdelningen. Men på den avdelningen fanns de ingen plats på 2 veckor trodde man, så jag fick ligga på den västra avdelningen i väntan på plats i den östra. Efter cirka 3 veckor så hade jag inte fått någon speciel behandling för mitt tillstånd, de kändes precis som om jag bara var ett kolli som ingen såg på avdelningen. De enda personalen brydde sig om var om vart jag skulle ligga eller vilken avdelning jag tillhörde. Då fick jag beskedet att jag skulle ha ett möte med den läkare som sjukskrev mig först och då skulle man bestämma vart jag skulle ligga (detta var nog på en torsdag). På fredagen ringde läkaren som jag skulle ha möte med, och frågade vad de var frågan om. Jag förstod ingenting, men som hon hade förstått de så skulle dem flytta mig till de andra sjukhuset som jag låg på innan. Jaja okej då sa jag. Tänkte att bara de gör nånting som jag mår bättre av så är de väl bra. Är inte så bra på att säga ifrån eller framföra min egen vilja. På fredagseftermiddagen så åkte jag hem på permission över helgen som planerat. När jag kom hem så berättade jag för mamma att jag skulle bli inlagd på den andra sjukhuset. För mina anhörigas del skulle det innebära 12 mils körning för att hälsa på mig. Men jag hade ju inte orken att säga ifrån. Kan ju säga att mamma o dem andra hemma var inte så glada över detta. Nu ringde mamma upp den vårdaren på avdelning som hade hand om mig och sa till denne att om jag inte fick stanna kvar på avdelningen så skulle jag skriva ut mig denna dag. Den vårdaren som hon pratade med blev rätt så arg för detta, så då ringde han upp verksamhetschefen för avdelningen. Senare så fick mamma ett samtal ifrån verksamhetschefen, som sa att jag fick ligga på vilken avdelning jag ville för de är ju fri vård i sverige. Såå jävla tröttsam denna sjukvården är!
Så nu fick jag stanna på avdelningen under resten av tiden. Men jag var nästan alltid på mitt rum i min ensamhet, ville knappt inte träffa några människor. Är inte de ett tecken på att någon mår dåligt?!!! Blir så arg när jag tänker på hur man har blivit behandlad. Jag gick aldrig självmant till personalen för att prata, och de var bara en vårdare som försökte prata med mig. Honom fick jag bra kontakt med, han började rätt så snabbt undersöka om jag inte hade någon diagnos. Denna vårdare jobbade bara måndag till fredag, iomed att jag var tvungen att ha personal med mig om jag ville gå ut så var jag aldrig ute under en helg. För om jag för en gång skull gick till någon annan i personalen under helgen för att jag ville komma ut en stund så fick jag tills svars att jag skulle prata med min vårdare! Ja de är ju lätt om han kanske är ledig från fredag lunch till måndag eftermiddag. Någon gång runt jul var de en äldre dam ur personalen som föreslog att vi kunde åka en sväng med bilen, ja okej sa jag. Vi körde en sväng inne i staden, och så skulle hon bara stanna för att lämna in tipset på V75 eller något sånnt och köpa en ask ciggaretter. När vi hade gjort de så åkte vi tillbaka till avdelningen. När vi kom tillbaka så förstod jag att den enda anledningen till att hon ville att jag skulle följa med på en tur med bilen var ju för att hon skulle kunna göra sina ärenden, och inte för att jag skulle komma ut ifrån avdelningen. Framåt nyår hade jag legat inne cirka 4 veckor och jag tyckte att jag mådde lite bättre. Då bestämde man att jag skulle skrivas ut och få samtalskontakt minst 2-3 gånger i veckan. I slutet av januari eller om de var i början av februari så hade jag fortfarande inte fått någon kallelse till öppenmottagningen. Mamma ringde upp den vårdaren som jag hade när jag låg inne på avdelningen och frågade varför jag inte hade fått någon kallelse. Efter ett par timmar ringde läkaren upp som hade skrivit ut mig och bad om ursäkt för att han inte hade skrivit någon remiss till öppenmottagningen. Efter någon dag så fick jag en kallelse till en psykolog. När jag träffade honom så förlängde han min sjukskrivning och beslutade att jag skulle gå hos en arbetsterapeut. De tog väl någon vecka innan jag fick någon kallelse till denna. Under tiden så tampades jag med min panikångest och hade fortfarande självmordstankar, hade börjat isolera mig i rummet hemma hos mina föräldrar igen. De märktes rätt så tydligt på dem. Hela familjen gick på högspänning hela tiden, de var ingen som vågade prata om de som hänt. Och jag är ju inte den som varken kan eller vet hur jag ska prata om någonting. Har väldigt svårt att uttrycka mig hur jag verkligen känner de, har målat upp en fasad som jag inte ens idag kan bryta själv. Efter en tid så fick jag träffa min nya terapeut som verkade rätt så vettig till en början. Påbörjade en utredning om ADHD. Men någon diagnos fick jag nog inte förrens bortåt april- maj. Hade ständig oro för hur jag skulle göra med boende och arbete i framtiden, hade oxå en polisutredning om mordbrand som låg rätt så tungt över mina axlar. Jag visste inte vad jag skulle säga till polisen på förhören, mordbrand är ju rätt så allvarligt. Till en början så var jag bara misstänkt för allmännfarlig vårdslöshet, för de hade inte framkommit att jag hade satt fyr på min lägenhet för att ta livet av mig. Så hade jag tur och inte sa fel saker på förhören så kanske jag skulle klara mig undan lindrigt. Frågade vid flera tillfällen min terapeut om råd om vad jag skulle säga och inte. Tyckte själv att de kändes bäst att säga sanningen ifrån början, jag menar börja 22 år gammal med att kanske klara sig undan en fällande dom för mordbrand men att alltid behöva tänka sig för vad man säger till folk som man pratar med. Att ljuga är inte min starka sida. Ett rent samvete ska ju vara de bästa som dem säger. Jag fortsätter att gå till min arbetsterapeut och gör min utredning. Gång på gång är de problem när jag ska få ett sjukintyg och mina recept till medicinerna. Nu är vi väl borta i april- maj någonting, har fått diagnosen ADHD och träffar min läkare och en sjuksyster som ska ha hand om min medciniering gällande ADHD. Påbörjar medicinering med Concerta och tycker väl själv att de funkar rätt så bra, dosjusterar ett par gånger. Mina problem hemma var desamma, värst var de med pappa. Så fort han kom hem ifrån jobbet på dagarna så flydde jag hemifrån. Undvek all kontakt med mina anhöriga. I mitten på maj så ringde en arbetsgivare som jag hade varit timmanställd hos förut, Han visste ju vilka problem jag hade och hur jag mådde. Så han ville egentligen inte ringa till mig för att be om hjälp. Men i vilket fall så frågade han om jag kunde ställa upp och hjälpa honom, för han hade fått lite kris med personal på firman. De gällde bara en 2 veckors period. Jag tackade ja utan att tänka mig för och sa att jag inte alltid mådde så bra och att jag gick hos en terapeut 1 till 2 gånger i veckan, jaja sa han men de är inga problem. Jag ville ju inget hellre än att vara hemifrån, och samtidigt ville jag komma ut och träffa lite folk. Veckan efter hade jag ett möte med min arbetsgivare och försäkringskassan, han på försäkringskassan tyckte att de var för tidigt för en arbetsprövning på grund av att min medicin inte var helt färdiginställd. Innan jag gick till mötet så hade jag träffat min terapeut och min sjukskrivning hade förlängts till den sista augusti. På mötet bestämde vi att jag skulle ta dessa 3 månaderna till att fundera på om de fanns någon möjligthet till att börja hos min arbetsgivare igen som chaufför nattetid. Jag berättade även om mina problem hemma och om mina självmordstankar som jag hade. Berättade även om att jag var hos den andra arbetsgivaren för att kunna komma hemifrån. De var ju trots allt inte för att tjäna några pengar. Jag mådde ju bättre av att få träffa lite folk och att få ha nånting och göra, de betydde väldigt mycket för mig. Att äntligen få känna sig uppskattad och jobbet har alltid varit det som har betytt mest för mig. Han på färsäkringskassan förstod min situation och jag fick lov att ha en icke officiel arbetprövning där om de kunde få mig att må bättre. Vi bestämde även att jag och min arbetsgivare skulle hålla fortsatt kontakt och han på försäkringskassan skulle ordna ett nytt möte i mitten på augusti. Jag var hos den andra arbetsgivaren hela tiden, vissa dagar så var jag där vid 6 på morgonen och kom inte hem förrens 8-9 på kvällen. Nu var jag inne i samma gamla mönster som jag hade innan jag blev sjukskriven. Men jag har alltid haft problem med min självkänsla och mitt självförtroende, så jag vågade inte säga ifrån utan fortsatte som vanligt. Så länge jag höll igång så var de ingen fara, men så fort jag inte hade någonting att göra så började mina tanka att fara iväg. De gick inte många kvällar som jag inte funderade på självmord och de som hade hänt. Vid denna tiden så hade jag haft förhör med polisen, men jag sa att jag inte kommer ihåg vad som hände den kvällen. Träffade min terapeut varannan vecka och sjuksystern som hade hand om min medicinering varannan vecka, alltså var jag inne på mottagningen minst en gång i veckan om de inte hände något specielt. När de här personerna gick på semester ett antal veckor så skulle en annan sjuksyster följa upp min behandling och även finnas som samtalsstöd. Nu kommer jag inte ihåg om de var innan eller efter deras semester som jag hade avbrutit min Concerta behndling på grund av att jag var ”jättehög”. Då fick jag recept på starka sömntabbletter för att jag skulle få sova riktigt, under tiden som jag inte hade någon annan medicin. Vi skulle nu undersöka om de var den senaste dosjusteringen med concertan eller om de var för att jag jobbade så mycket som gjorde att jag kände mig så uppe i varv. Efter en cirka 2 veckor så kom dem fram till att de förmodligen var concertan som gjorde de. Nu påbörjade jag en ny behandling men ritalin istället. Har fått mycket goda resultat av den. I alla fall så under tiden som min behandlande personal hade semester så var jag inne på mottagningen endast en gång. Den första augusti så var jag hemma själv hos mina föräldrar, satt och kollade på tv i lungan ro. Hade de nog rätt så trevligt även att jag var själv. Hade druckit en del cider och käkade lite chips när jag kollade på sommarkrysset när Yohanna ifrån island spelade live. Tycker den tjejen är helt underbar, ryser i hela kroppen när jag hör hennes röst. Vanligtvis så dricker jag knappt aldrig alkohol. Men i alla fall så fick jag någon slags panikångest när jag hörde henne uppträda, fick sånt jädra ”bakslag” nu. Hade ingen lust att leva längre. Tog rätt så mycket mediciner och ännu mer alkohol, men innerst inne så ville jag ändå inte ta mitt liv. Men för varje dag som går så får jag svårare och svårare att erkänna mina problem. Har så fruktansvärt höga krav på mig själv. Visste inte vad jag skulle ta mig till nu, skulle jag ringa efter en ambulans eller vad skulle jag göra?? Ringde till min storasyster så hon och hennes man körde in mig till lasarettet. Där var jag så påverkad att jag knappt kunde gå. På akuten så träffade jag flera läkare som undrade vad jag hade tagit för tabletter, men jag kommer inte ihåg vad jag hade tagit riktigt. Och så vågade jag inte erkänna att jag hade tänkt försöka ta mitt liv igen. Stannade kvar för observation över natten, fick prata med en jourläkare ifrån piva dagen efter. Ville inte bli inlagd igen, och den enda anledningen till de var att jag inte vågade säga till dem på jobbet att jag mådde dåligt. Hade tagit på mig lika mycket arbete som jag alltid hade gjort innan. Så när denne läkare frågade om jag hade tänkt ta livet av mig så kom jag med alla möjliga bortförklaringar för att inte behöva stanna kvar. De enda jag egentligen sa till honom var att jag var missnöjd med min behandling, För varje gång som jag träffade min terapeut så hade vi mindre att säga varandra. Dagen efter jag kom in till lasarettet så kom min pappa och hämtade mig, resten av familjen var och firade min systers man som fyllde år. Varje gång de är någon som har frågat vad de var som hände denna kvällen så har jag inte vågat erkänna de, utan sagt att jag inte kommer ihåg nånting om de. Sista veckan i augusti så träffade jag min terapeut som hade haft semester. På tisdagen närmare bestämt tror jag. Vi hade lika lite att säga varandra som vanligt, och jag tror inte att han ens nämnde de här om att jag hade varit på lasarettet den första augusti. Påminde honom att min sjukskrivning snart skulle gå ut, som förvisso kanske har varit helt bortkastad den sista tiden. På fredagen så träffade jag min vanliga sjuksyster. Hon tog som vanligt upp de här om min medicin, men hon frågade oxå vad de vad som hade hänt när jag låg på lasarettet. Kunde inte erkänna sanningen då heller, utan drog väl någon lögn som vanligt. Men sen så frågade hon varför jag inte var nöjd med min behandling, för de hade jag ju sagt till den jourläkaren jag träffade. Förklarade att de var min terapeut jag inte kom riktigt överens med. Då sa hon att jag fick gå till vem jag ville för att prata, även att hon hade tid till att ta över hela min behndling om jag önskade de. Men jag var själv tvungen att ta upp de med min nuvarande terapeut. Veckan efter tror jag att jag träffade terapeuten igen, hade inte så mycket att säga till varandra. Men jag kunde verkligen inte ta upp detta med att jag inte ville gå till honom. Har väldigt svårt att sätta mina gränser och säga ifrån, och framför allt få fram de jag vill till rätt person. Jag kan sitta hemma o tänka att de och de ska jag säga, men lik förebannat så när jag sitter där så drar jag mig tillbaka. Killen ifrån försökringskassan har inte hört av sig sedan mötet i maj, och jag tänkte att jag inte skulle höra av mig förrens jag visste hur länge min sjukskrivning blev förlängd. Min ordinarie arbetsgivare har inte heller hört av sig sedan dess. Så i början på september så ringde jag upp arbetsgivaren och sa att de hade strulat till sig med sjukskrivningen. Ringde in till mottagningen varje dag och frågade hur de gick med sjukintyget. Sjukintyget fick jag inte förrens runt den 8-15 september när jag ringde in till receptionen och var riktigt ”jävla” irriterad, då var de en annan tjej som inte brukade svarade som svarade och hon hade full förstelse för varför jag var irriterad. Då tog de inte långt tid innan min gamla terapeut ringde och sa att läkaren hade förlängt intyget 2 månader. Att de ska vara så svårt, de har ju strulat med sjukvården ända sen jag blev sjukskriven inte undra på att de är personer som begår självmord i sverige. De var väl i dessa dagarna någonting som jag träffade sjuksystern igen, inte så mycket att säga om de. Hon skulle lägga en bevakning till läkaren om att skriva recept på medicinen. Tror jag träffade min gamla terapeut igen, men även denna gång så kunde jag inte säga att jag ville byta till någon annan. Fredagen kom och jag körde inom apoteket på lasarettet innan jag skulle köra hem, då kunde inte dem på apoteket komma åt några recept i datorn (funkade inte någonstans i sverige). Hade slut på medicinen, gick upp till piva för att se om dem kunde hjälpa mig. Efter att ha suttit där i ett par timmar så fick jag några tabletter så jag skulle klara mig över helgen. På måndagen skulle jag ha träffat sjuksystern, men hon hade fått förhinder. Skulle även träffa min gamla terapeut efter det. Men på fredagen så avbokade jag den tiden, kändes helt meningslöst att åka in till mottagningen när jag bara blir frustrerad. Över helgen så funderade jag på framtiden, stod i vägskälet till att få en officel arbetsprövning hos roland eller om jag skulle ta tag i mina problem som var dem samma som för ett år sedan. Under helgen så läste jag mycket om adhd, paniksyndrom och mycket annat, så jag hade nästan bestämt mig för att jag skulle ta tag i mina problem. Måndag morgon kom, tänkte att jag ringer väl in till terapeuten för att försöka prata om problemen då. Men när han ringer upp (kunde inte prata när jag ringde innan) så bokade han bara in en ny tid i slutet av veckan för mig. Frågade inte ens hur jag mådde……..
Då försvann den lilla viljan att göra nånting åt mina problem. Nu bad jag att mamma skulle följa med in i slutet av veckan, så hon kunde tala om för han att jag ville byta och bara gå hos sjuksystern. Torsdagen kom och mamma och jag åkte in som planerat, efter cirka 10 minuter så hade jag och terapeuten inte så mycket mer att säga varandra. Mamma berättade att jag ville byta, vilket han inte hade svårt att acceptera. Visst de kanske inte var någon större grejj, men för mig var de alldeles för tungt att säga själv. Åkte hem därifrån, gick och jobbade nästan med en gång. När jag hade slutat för dagen så åkte jag inom apoteket för att hämta min medicin som jag inte kunde hämta ut på fredagen. När jag kom dit så visar de sig att de inte fanns några recept skrivna. Blev så rasande arg nu, varenda gång så är de något som strula! Tog telefonen och ringde in till mottagningen, dem hade stängt. Och de var nog tur för dem i receptionen, för jag hade nog inte varit lätt att tas med då. Åkte hem till föräldrarna och åt lite mat. Ringde senare in till piva och förklarade situationen, den som tog samtalet skulle tala med jourläkaren och sedan återkomma till mig. Vid 21 tiden ringde jag in igen, men då hade fortfarande läkaren inte haft tid att fixa detta. Då blev jag lovad att dem skulle ringa upp så fort dem hade fixat detta. På morgonen efter så var de fortfarande ingen som hade ringt. Då ringde jag in till mottagningen istället och bad att få prata med min läkare, men han hade inte kommit ännu varpå de skulle be honom att ringa upp när han kom. Efter ett par timmar så ringde min gamla terapeut upp mig och frågade vad jag ville (kan inte förstå varför de ska vara så svårt att be den personen ringa som man har frågat efter). Sa till honom som det var med mina recept, han kollade i datorn hur de låg till och såg att jourläkaren på piva hade skrivit ut nya recept. Återigen så får man inga besked……….
Man kan väl inte känna sig allt annat än överkörd???
Jaja mina recpet kom ju till slut. Men de är inte så lätt att kunna få fram de man vill ha sagt när man väl försöker så är de alltid någon läkare eller terapeut som inte tar tag i de!
En tid senare träffar jag min sjuksyster som har hand om medicinen, varpå nästan de första vi tar upp är om jag hade sagt till att jag bara ville gå till henne…de första jag tänkte var att min gamla terapeut borde väl ha förmedlat detta vidare till min nya???
Finns de ens någon kommunikation i vården idag???
Jag vet inte hur många gånger som jag har kommit till min gamla terapeut och han har varit helt förvånad när man kommer, skulle du komma idag?
Hade man bestämt vid 10tiden exempelvis så kom han inte förrens 10-15 efter tiden som vi skulle träffas. Och jag vet inte hur många gånger hans privata mobiltelefon ringde när vi satt i ett samtal. Finns de ens någon respekt för patienter i dagens vård???
Jaja, tillbaka till mitt första samtal med min ”nya” terapeut.
Kommer inte ihåg hälften av de vi pratade om för visso, men helt plötsligt kändes de som om jag mådde mycket bättre bara för att jag fick prata med någon som förstod mig och ville verkligen hjälpa mig. Kanske har inte dessa sista 9 månaderna varit förjäves. Har aldrig haft ett samtal så länge som detta varade. Nu hoppas jag bara att de inte blir som förut, att man ska känna sig överkörd.
Men jag kom i alla fall ihåg att jag tog upp frågan om en ECT behandling. Efter att jag låg inne på sjukhuset den första augusti så slutade jag med min antidepressiva medicin. Jag tyckte inte de kändes som om de hade blivit någon skillnad först mer än att jag då började gå ner i vikt igen. Men dem hade sedan dess pratat om riskerna med att sluta med en sånn medicin så fort. Skulle inte min depression vara färdigläkt så kanske jag skulle få tillbaka den igen, och de skulle tydligen kunna hända flera månader efter att jag slutat. Och de var vid detta tillfälle som jag hade känt mig nerstämd igen en tid. Kan känna mig helt värdelös nästan varje kväll nu, och inte allt för ofta kan jag tänka på självmordsförsök. Men jag är så pass sjuk, och par målat upp en fasad som jag inte kan ta mig ut ur. Så fort någon ställer en fråga hur jag mår så blir de alltid ett annat svar än de som är sant. Min terapeut ville att vi skulle sätta in någon antidepressiv medcin igen, men de är inget jag är så positiv till. Visserligen så vill jag ju må bra, men riskerna jag ser med de är bara att jag samlar på mig medciner till ett nytt sj-försök…
Men jag vet verkligen inte hur jag ska förklara hur jag har de eller hur jag mår.
Kom nu på en gång när jag låg inne på psyket första gången, hade då börjat få gå ut själv. Jag hade åkt iväg på eftermiddagen för att hälsa på en kompis, jag sa precis vart jag skulle och när jag skulle komma tillbaka vilket som de var krav på för att få bli utsläppt genom dem låsta dörrarna!
jag åkte iväg till min kompis som planerat, efter en stund eller kanske ett par timmar senare så ringde en annan kompis till mig och frågade var fan jag var?!
Då hade min kompis och hans flickvän kommit för att hälsa på mig på psyket, och när personalen öppnade och dem frågade efter mig så sa dem att dem skulle hämta mig så mina kompisar skulle vänta utanför…efter en lång stund så kommer de 2 ifrån personalen tillbaka istället, men dem vet inte vart jag är för någonstans!
Hur kan de bara få gå till så här?!
I fredags skulle jag träffa min terapeut igen, jag var tvärsäker på att jag skulle vara där kl:08:00 som jag alltid brukade vara. På vägen in så fick jag en lustig känsla av att tiden eller dagen inte stämde, tittade snabbt i min plånbok efter kom ihåg lappen men hittade den inte. Kom in till mottagning, då visade de sig att jag inte skulle vara där förrens kl 11:00. Jag bad att få byta några snabba ord med min terapeut, kunde inte stanna kvar tills jag skulle vara där (Jag hade redan lovat att hjälpa en kompis). Men jag fick till slut prata med henne och vi bestämde att vi skulle höras på telefon vid 11tiden istället. Nu var denna dagen förstörd, blir helt förvirrad när de händer något som inte är planerat. Någon gång efter 11 så ringde terapeuten upp mig och vi pratade lite om min medcinering. Hon tog oxå upp frågan om jag kände mig mera nedstämd, om de var som sist eller om de hade blivit värre. Men hon tyckte inte de verkade som om jag var deprimerad, jag kunde verkligen inte förklara hur jag mådde. Blir helt sinnesförvirrad när de blir som idag.
Och nu känner jag att de är ännu svårare för mig att få fram hur jag mår, de blev ju helt fel när jag pratade med henne på telefon.

Jag kan verkligen förstå hur Linnea hade genom att läsa de du har skrivit.
Och jag har aldrig kunnat föreställa mig hur andra har de som har dessa problem, de är inte så många som förstår de heller när man försöker prata om de.
Men du ska veta att din blogg har hjälpt mig många gånger när jag har mått väldigt dåligt.

Skaffade en egen lägenhet i september igen, de var väl en tid efter de som jag började känna mig nedstämd. Hur mycket jag än vet att jag borde träffa mina kompisar så drar jag mig tillbaka till mitt gamla mönster, sitter oftast hemma och nästan varje kväll överväger jag att ta mitt liv.
Igårkväll låg jag på soffan o kollade på tv, som vanligt kom mina tankar om självmord. Jag hade ett par stora ljus tända på bordet som jag hade fått i present, måste somnat till ett par timmar. När jag helt plötsligt vaknade av att de ena glaset som de stora blockljuset tillhörde exploderade och de började brinna. Nu fick jag en snabb tanke, skulle jag låta de brinna och kanske inte överleva kvällen eller skulle jag släcka???
Efter bara en kort stund så släckte jag elden på bordet.
Hur ska jag våga berätta vad som hända med bordet för mina föräldrar??
Så här håller de på varenda kväll, eller ja…de börjar ju inte brinna varje kväll. Men alla dessa tankar om självmord.
De är första gången jag skriver något sånt här, så jag hoppas att ni som läser detta har lite förståelse….

/Anonym kille

Kommentar från U Sandin
12 oktober, 2009 kl 12 oktober 2009 (14:36)

Till ”anonym kille”. Måste först erkänna att jag inte läst hela brevet ännu, men det ska jag absolut. Kan inte koncentrera mig så länge åt gången bara. Vill ändå skriva för att det jag läste kände jag igen mig så mycket i. Har inte samma historia, men jag känner igen att inte bli tagen på allvar för att det inte syns på en. Det tog måååånga år innan jag började erkänna för någon annan om hur jag verkligen mådde. Kunde le samtidigt och det är klart, då var det ingen som trodde på en. Det där med att gråta eller att visa hur dåligt jag mår inför andra har aldrig varit min grej. Kunde prata om le för att sedan gå därifrån och vara förtvivlad. Har aldrig förr vågat söka vård eftersom jag alltid fått höra ”alla har det svårt ibland” eller som min mamma sa en gång när jag tagit mod till mig i tidig tonår ”Tror du att du har panikångest? Det vet du inte vad det är”. Har inte trott att jag skulle få någon riktig hjälp heller utan bara få vara på förvaring ett tag vilket det känns som att du tyvärr bekräftar . Har ofta övervägt om jag ska stanna i livet eller inte, men har alltid varit för feg där också.
Går på en utredning nu och träffar en psykiatriker som är någon som faktiskt verkar förstå mig, hur super är inte det! Han kan sätta ord på saker som jag känner, kan fråga saker som jag inte kunde tänka mig att någon annan visste att jag kunde tänka. Ska träffa honom imorgon och få prova Concerta…. undrar hur det ska bli. Har alltid haft svårt att koncentrera mig längre stunder, haft svårt att hänga med. Aldrig varit hyperaktiv dock. Jag är bara glad att det händer något. Åren går annars och ingen orkar engagera sig i mig. Har alltid fått höra att jag inte riktigt passar in i någon mall på någon diagnos, inte varit tillräckligt sjuk för att prioriteras. Inte tillräckligt sjuk? Är det för att ingen tagit mig på allvar eller för att jag inte vågat ställa mig och skrika? Hur ska man vara för att vara tillräckligt sjuk? Att på allvar inte vilja leva, räcker inte det? Var på BUP en gång när jag gick i högstadiet (ditskickad av skolans kurator). Jag var supernervös och hon jag träffade där satt vid sitt skrivbord och frågade vad det var som var fel. Jag vet inte, svarade jag. Fundera på det då sa hon och fortsatte med sitt pappersjobb. Jag kom inte på något så det blev inget mer!!!!
Jag vill definitivt inte ta livet av mig nu. Har 2 barn som jag vill leva för. Men jag känner igen det där sista med ljuset du skrev… Ska jag fortsätta att låta det brinna? Har funnits sådana situationer. Helt plötsligt kan jag få för mig att chansa lite mer när jag cyklar t ex, luta mig lite mer över en kant. Det är en ingivelse just för tillfället, men jag tror, hoppas och vill att det inte blir något mer av det!!!
Ville bara skriva att ditt brev berörde mig. Du skrev mycket bra och jag kände igen mycket. Blev ledsen över den bristande hjälp du fått. Har också stöd av Ludmillas blogg här, TACK Ludmilla för ditt stöd genom din blogg.
(Skrivandet bara rann ur mig så jag hoppas att det är förståerligt, orkar inte kolla igenom för fel…)

Pingback från Ludmillas Blogg » Malou von Sivers om självmord
13 november, 2009 kl 13 november 2009 (13:30)

[…] måndag kommer till exempel Jessicas mamma Lisa att intervjuas. Jag har berättat om dem många gånger förut och Lisa skriver också en […]

Kommentar från eva
11 januari, 2010 kl 11 januari 2010 (11:14)

någon brist på in intelligens finns där inte från ditt håll och det är synd du har svårt att få ut allt i prat. jag tycker du ska jobba på din självkänsla och på att försöka öppna dig mer och säga hur du känner och vad du vill.. jag vet det kan vara svårt speciellt med den gamla generationen föräldrar som är stängda som musslor å därför får inte barnen med sig det hemifrån att prata om känslor. själv äter jag antidepp pga social fobi säkert pga mitt missbruk tidigare. min kille har precis fått diagnos ADD och han har åxå missbrukat mycket tidigare. men jag är aldrig depprimerad eller haft självmordstankar och när jag läser vad du skriver så tror jag inte du går i dem tankarna alltid och tror faktiskt där finns mycket mer hjälp för dig att få. tycker inte du fått någon hjälp direkt. tror det kommer lossna när du träffar rätt person. jag har en vän som går i gruppterapi 3 gånger i veckan som hjälper henne jätte mycket. + att dem ringer och ”bryr sig” flera gånger i veckan. hon träffar alltid samma psykolager, läkare och dem alla vill bara hjälpa!:) Lycka till och ge inte upp!

Pingback från Ludmillas Blogg » Avsnitt 2: Jessica
3 oktober, 2017 kl 3 oktober 2017 (18:39)

[…] Hör historien om Jessica som var 16 år när hon tog sitt liv. Hon hade ätstörning och hade kontakt med BUP. Hennes mamma Lisa anmälde vården efteråt eftersom Jessica inte fick den bedömning hon hade behövt. Jag har skrivit om Jessica förut här på bloggen. T ex här… […]

Skriv någonting