Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

En blick

18 mars 2010 (10:00) | Babytiden, barn, Linnéa, självmord | av: Ludmilla

Lilla Sophie är trött och jag går in i hennes rum.
Hon ligger i min famn.
Jag sätter mig i fåtöljen och håller henne nära mig, tätt emot mig.
Hon är nära att somna och jag gungar henne sakta.
Hon blundar.
Jag känner hennes värme sprida sig in i min kropp.

Hon tittar upp för att se att jag är där.
Hon blundar igen och somnar in.

Då. Då händer något med mig.
Tårarna börjar rinna och jag får hejda mig för att inte väcka den lilla bebisen i min famn.

Sophie behöver mig.
Sophie känner sig trygg med mig.
Hon kan slappna av och somna in i min famn när hon försäkrat sig om att jag är där.

Kanske tänker du att det är självklart?
Jag är ju hennes mamma…

Men för mig är ingenting längre självklart.
Jag inser när jag sitter där och tittar på mitt barn att det Linnéa gjorde var att ta bort allt som var självklart från mig när hon tog sitt liv.
Det Linnéa gjorde var att hon på det mest brutala sätt man kan tänka sig visade mig att jag inte räckte till för henne.
Det hon gjorde var att ta bort mitt självförtroende som mamma.
Jag tappade tron på mig själv.

Och så nu idag.
Den lilla blicken från en halvsovande bebis.
Gav mig tillbaka en del av det som Linnéa tog ifrån mig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Gene Forsberg
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (10:13)

Jag vill bara ge dig massor med kramar Gene

Kommentar från Trebarnsmamman
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (10:29)

Njut av Sophie. Men jag vill viska att det är inte bara Linnéas förlust som får dig att gråta, jag tror att du bär så mycket mer som får dig att gråta + att lyckan över ett barn också kan få en att gråta. Gråt och njut, det är helt, helt ok att känna. Och som vi sagt så många gånger förut, du är ingen dålig mamma utan Linnéa var sjuk. Och framförallt menade hon nog inte att straffa dig genom att ge dig de skuldkänslor som du känner, de skuldkänslor har du troligtvis givit dig själv.

Kommentar från Gunilla
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (10:50)

Jag läser och jag berörs till tårar av det du skriver…
Livet är märkligt, mycket märkligt.
Kram
.-= Gunilla´s last blog ..Grattis igen =-.

Kommentar från helena P
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (12:08)

varma stora kramar. du sätter ord på allting som man vill säga, men det kommer inte fram….men när du gör det, så förstår man..varför man ibland är så otroligt sorgsen, förutom då saknaden av sitt barn, så är det saknaden av sin tro på sej själv..att man har misslyckats så totalt som mamma…kramar igen och njut av lilla Sofie, för du vet ju att du är ingen dålig mamma, inte jag heller, men det kommer i de djupaste stunderna…
Helena, Hannas mamma

Kommentar från charoline
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (12:23)

Mysigt med en liten som visar att genom att bara finnas räcker man till, som trygghet.

verkligen jobbigt med din äldsta dotter, kan inte ens sätta mig in i situationen. Styrkekramar och allt där till!

Kommentar från Susanne
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (12:28)

Njuuut bara av er lilla tjej. Det är helt ok att gråta också för det måste få komma ut det också. Finns så mycket inom dig som behöver komma ut. Och du – du gjorde garanterat allt du kunde för Linnéa det är jag helt säker på!!
Försök tänka positivt och njut om sagt av lilla underverket i din famn och resten av din fina familj. Snart är du frisk också så du kan njuta av våren o sommaren som kommer också.

Massor av KRAMAR Susanne

Kommentar från Anna L
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (13:07)

Ludmilla – har du någonsin funderat på att samla din visdom i bokform, på samma sätt som du gjort för babysim? En bok att ha till tröst och inspiration för de som förlorat och för de som vunnit.
Du förtjänar att njuta av den lycka du får, du har rätt att sörja när sorgen kommer över dig och jag tror att ibland kommer båda känslorna samtidigt som du skrev om idag.
En stor kram!

Kommentar från Li
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (16:56)

En stor KRAM ger jag dig.
Mina ögon är fulla med tårar.

Kommentar från Sara
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (18:22)

En stor varm kram till dig.
.-= Sara´s last blog ..Provokativt? =-.

Kommentar från Susanne
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (18:24)

Håller med Anna L ang en bok av dig Ludmilla. Det hade blivit något väldigt bra av det tror jag eftersom du skriver så bra!

Kommentar från Susanne
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (21:02)

Kram Ludmilla! Jag blir väldigt berörd av det du skriver…

Kommentar från Annika S
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (21:16)

Ludmilla, det finns en bok ( som jag inte läst) , ” Myten om föräldrars makt”, allt som händer våra barn faller inte tillbaka på oss som ” dugliga” eller ” odugliga” föräldrar. Släpp skuldbördan! Linneá , Anna och deras medsystrar- och bröder var innerligt älskade och omhuldade av oss, trots det är inga barn skyddade.
Vi föräldrar är inte omnipotenta, det vet alla barn sen 4 års ålder. Vi är inte allsmäktiga, vi kan inte skydda dem mot allt ont , yttre och inre fiender.
Du älskade Linneá och skulle plockat ner månen för henne, jag kämpade oerhört för att rädda min dotter. Vi saknade professionellt stöd i verkligt svåra situationer.

Kram/ Annika

Kommentar från Görel
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (22:19)

Du berör mig djupt Ludmilla – tack för att du skriver och för att du är Du!
.-= Görel´s last blog ..Åskgudens son – Av Arto Paasilinna =-.

Kommentar från Kristin
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (22:40)

Känner maktlöshet, sorg och en oerhört beundran till dig Ludmilla. Tack för att du ger så mycket av dig själv:) Lilla Sophie är en liten solstråle som dragit rätt lott till livet. Tvivla aldrig på det. Du är en fantastiskt mamma med en fantastisk familj . Linnea kunde inte se/ förstå att livet kan mot alla odds kan förändras, Förstår att det måste kännas som att ingenting som förmodas vara självklart är självkart för dig, efter allt du gått igenom. Styrkekramar till er!!

Kommentar från Marie
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (22:58)

Önskar dig många långa Sophie:na stunder tillsammans…varma kramar till er

Kommentar från Anne
19 mars, 2010 kl 19 mars 2010 (13:52)

Hej Ludmilla,
Jag har länkat din blogg idag på min blogg. Om du vill att jag ska ta bort det så gör jag det. Tycker bara att din sida är så bra på alla sätt, så jag ville dela med mig.
kram på dig!
.-= Anne´s last blog ..Lärandets trappa… =-.

Kommentar från Carro
19 mars, 2010 kl 19 mars 2010 (18:16)

Hoppas att du förlåter Linnea någon gång, för det verkar som att du gav henne allt. men samtidigt tänker jag på henne, hur hon hade det (som individ. inte som dotter), hur tungt hon hade det…
Jag hade inte kikat här sedan ett tag, och jag blev så glad ! när jag läste att du blev gravid!, du har fått den vackraste present Ludmilla!.

Kommentar från Lillemor
20 mars, 2010 kl 20 mars 2010 (5:28)

Hoppas du har det bra vet inte om man kan förlåta när barnen tar sitt liv o så mycke som följer med efter detta som vi anhöriga bär med oss. Vi vet ju att våra barn inte månde så bra o att hur psy fungerar så dåligt kram Ehliens mamma
.-= Lillemor´s last blog ..Torsdag jobbar =-.

Kommentar från Mia
20 mars, 2010 kl 20 mars 2010 (9:04)

Ibland bubblar känslorna över, för mig handlar det om säkerhetsventil – när jag stängt inne för mycket, livet rullar för snabbt. Eller för mycket tråkiga saker som hänt, till sist flödar tårarna precis lika oväntat som du beskriver. Jag tror det är litet läkande för kroppen… kanske jag har fel, men var och en blir ju salig på sin tro, sägs det.
.-= Mia´s last blog ..Tala är silver, tiga är guld =-.

Kommentar från Cajsa
21 mars, 2010 kl 21 mars 2010 (19:18)

Tänker mycket på dig.

Kommentar från jag
21 oktober, 2011 kl 21 oktober 2011 (12:33)

men NEJ! du får inte säga så…att du inte räckte till för henne. det var inte hennes fel, inte ditt fel, ingens fel! bara sjukdomens. du räckte till så mycket du bara kunde. du kunde inte göra mer. inte hon heller. sjukdomen tog över!! lilla linnéa. går hit lite då och då och tänder ett ljus och tänker. på linnéa, på livet, på döden, på mina nära och kära. det är fint och bra. samtidigt jobbigt.

vill också säga att din blogg har hjälpt mig så mycket, jag har nu äntligen börjat gå till kurator. SÅ SKÖNT! kanske måste ha KBT också, är så rädd att det ska komma upp när jag är äldre, min värsta mardröm är att bli en ”psykmamma” som gör illa sina barn. :S bättre att ta tag i det innan det blir för sent. hur vet man om man är sjuk eller om man bara inbillar sig?

kram till dig

Kommentar från Ludmilla
21 oktober, 2011 kl 21 oktober 2011 (12:47)

Tack för kommentaren! Vad är sjuk och vad är friskt? Det viktiga är väl att ta tag i sådant som man känner är ett problem för en själv eller för andra.

Kommentar från Anna
22 februari, 2013 kl 22 februari 2013 (12:00)

Hej! Hoppas mina Ord kan vara en tröst. Jag ville mest säga att när jag försökte ta mitt liv så var det inte för att mina föräldrar var otillräckliga. De hade inte med saken att göra, de var underbara men detta handlade absolut inte om deras föräldraskap. Jag var så deprimerad att jag hamnat i ett tunnelseende där jag inte såg någon annan väg ut. Mina föräldrar kämpade för mig men i den sista stunden så tänkte jag inte på deras brister, verkligen inte. Jag tänkte på min väg ut. Linneas självmord definierar inte dig som förälder. Hon var sjuk, och när någon bestämt sig för att dö så kan inte ens en varm mor göra något åt det.

Skriv någonting