Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Sorg är ingen sjukdom

1 maj 2010 (10:45) | sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

Av någon outgrundlig anledning är sorg inte en anledning att sjukskrivas. För det är ingen sjukdom. Det är ingen ”diagnos”.

För mig som varit, och är, i sorg är det fullständigt uppenbart hur fysisk sorgen är. (Jag har skrivit om det här…) Dessutom ger den upphov till en mängd symptom som kan passa in på många olika diagnoser om man så vill. Men ska man verkligen behöva bli sjukskriven för depression, när det egentligen är sorgen som det handlar om.

Det finns många som har erfarit att det inte är ok att vara sjukskriven från jobbet när deras barn har dött och många har uppmärksammat detta under åren. Det ena fallet mer upprörande än det andra.

Nu är det på tapeten igen. 10 dagars sorgepeng tänkte man bjuda till med. 10 dagar!? Och sen då? Har man sörjt färdigt då? Då har man ju knappt begravt sitt barn… Självklart är det ett bra initiativ att man överhuvudtaget uppmärksammar det, men 10 dagar…?

Jag var sjukskriven på heltid i 3 månader, på halvtid i 6 månader och på 25% i 3 månader. Det är ändå en relativt snabb återgång till arbete för sådana i min situation.

Jag hoppas verkligen att någon tar denna fråga på allvar och sätter sig in i vad det innebär att vara i så djup sorg som sorgen efter ett barn innebär.

Jag håller själv på att sammanställa en undersökning med föräldrar i sorg och vad det har medfört. Hoppas att det kanske kan hjälpa till lite på traven.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från kerstin
1 maj, 2010 kl 1 maj 2010 (11:55)

Klart det är en sjukdom,klart att man ska få vara sjukskriven om man har sorg.
Vem kan säga när man har har kommit så långt att man kan jobba igen?Bara en själv.De är samma när man har varit med om en svår sjukdom
Man ska få bestämma själv hur länga man vill vara sjukskriven.Ha nu en bra helg Kram Kerstin

Kommentar från kerstin
1 maj, 2010 kl 1 maj 2010 (11:56)

fel blogg adress men nu så kram
.-= kerstin´s last blog ..grillning =-.

Kommentar från Pär
1 maj, 2010 kl 1 maj 2010 (14:39)

Det som borde vara avgörande för sjukskrivning är förstås arbetskapaciteten och om man uppfyller kliniska definitioner på sjukdom eller inte borde vara irrelevant. Om jag t.ex. bryter bägge benen så har detta ingen betydelse i mitt arbete eftersom det handlar om att sitta och skriva. Om mitt barn tar livet av sig så är det dock svårt för mig att arbeta. När reglerna innebär att den första händelsen skall vara sjukpenninggrundade men inte den andra, så blir det fel.

Att man inte vill ta hänsyn till arbetskapaciteten utan riktar in sig på kliniska definitioner handlar det knappast om något annat än att man vill spara pengar.

Kommentar från Annika S
1 maj, 2010 kl 1 maj 2010 (16:19)

Jag var väl försäkringskassans dröm, inte sjukskriven efter de 10 dagarna ” enskild angelägenhet”, helt enkelt för att jag bodde själv och hade människor omkring mig som kände mig väl på jobbet. Det sattes in en extra resurs på min fskavdelning som arbetsgivaren betalade, en 7-barnsmamma som talade om sina barn hela tiden ( hon visste inte vad som drabbat mig, orkade inte berätta för alla).
Cheten undrade om jag inte skulle vara delvis sjukskriven eller vara där och ” arbetsträna” men jag tackade nej. Jag ville inte bli någon annan än den jag var innan.
Det var tufft men jag hade blivit liggande hela dagarna hemma annars, ingen familj hemma.

Kram/ Annika

Kommentar från Ulrika Kristerson
1 maj, 2010 kl 1 maj 2010 (17:12)

Sorg är ingen sjukdom det är ju naturligt men det är grymt av samhället att inte låta det vara en tillräckligt god grund för sjukskrivning så länge som man behöver. Jag blir så arg på det okänsliga anonyma försäkringssystemet. Hälsn/Ulrika

Kommentar från cecilia
1 maj, 2010 kl 1 maj 2010 (17:47)

Hej Ludmilla,
jag beundrar din ork att blogga så mkt som du gör!
Ja, sorg borde verkligen gå att bli sjukskriven för. Det är förfärligt att läkarn man går till måste ”hitta på” ngt annat att sjukskriva en för när en tid av sjukskrivning gått. Sorg är inte tillräckligt…mina kollegor menade oxå på att ”nu har hon väl ändå sörjt färdigt??!!” det hörde jag långt efteråt.

Kram Cecilia(har börjat blogga lite igen)

Kommentar från Ewa o Co
1 maj, 2010 kl 1 maj 2010 (19:26)

Sorg är individuellt. Ingen kan säga åt en annan person hur och vad och när den ska sörja. En del kanske bara vill gå vidare, andra kanske behöver få vara sina nära och kära, en del vill bara vara för sig själv.
Huvudsaken ÄR att alla får den respekt som de för tillfället behöver oavsett vad det handlar om och vilken sorg de bär.
Man måste acceptera att alla är individuella individer

Kommentar från Ingrid
1 maj, 2010 kl 1 maj 2010 (23:32)

Att bryta ett ben elr en arm är synligt. Det syns när man är frisk igen. Att få själen sönderbruten syns inte och är därför så mycket mera svårbedömt. Här tror våra politiker att de kan spara in pengar. Vilket jag tror inte är sant. För om man förnekar sin sorg elr inte går igenom den så kommer den tillbaka på ett elr annat sätt och vill det sig illa så hamnar man då i en djupare depression än vad sorgen i sig innebär. Låt sorgen ha sin gång utifrån individens egna önskemål, men sätt alltid in en psykoterapeut el. dyl. för samtal förutsatt att vederbörande har kunskapen om att möta en individ i sorg.
Jag tror inte att politiker som bestämmer dessa lagar/föreskrifter har någon elr väldigt liten kunskap om att sörja sitt egna barn elr varit närvarande vid närståendes sorg av deras barn.
Jag hoppas att din sammanställning kan ge bättre förståelse för den här sorgen. Den är inte bara sorg utan den är flerdimensionerad på flera plan. Inte nog med att man ska sörja sitt barn. Man ska möta den skam och skuld man känner för att inte vara en tillräckligt bra förälder. Också det på flera plan. Inte bara känslan av att brista i omsorgen utan även att man kan ha givit sitt barn en sjukdom. Känslan är mycket svår att ta på och blir ibland otroligt obegriplig.
Även vi med ”sjuka” barn bär med oss en stor skam och en enorm skuld för att vi har fått de barnen vi har. Det är också en sorg i sig.

Kram
.-= Ingrid´s last blog ..Rödgrön sörja… =-.

Kommentar från Maria
1 maj, 2010 kl 1 maj 2010 (23:33)

Ja det där har man hört, sorg är ingen sjukdom..
Men hela mitt liv förändrades över en dag och jag gick från att vara en stark tjej till en som knappt kunde klara av att andas : (
Det är ju helt självklart att vissa drabbas så hårt att det blir som en slags sjukdom. Det borde inte spela någon roll varför man mår dåligt, men det påverkar ju även fysiskt att gå igenom en sorg.
Jag gjorde allt tillsammans med min lillasyster och vi pendlade tillsammans till Norge där vi jobbade. När hon dog så blev jag sjukskriven därifrån och var det ett helt år, så där var det inga problem att bli sjukskriven för sorg.
Men det har varit en hel del krångel här hemma.
Just nu så har jag haft praktik på ett ställe som jag trivs på och jag ska nu faktiskt få stöd för att få vara kvar där.
Det är nu lite mer än 1 år och 8 månader sen min lillasyster dog men jag är inte hel som en människa än och jag funkar inte lika bra som jag gjorde innan. Och den känslan som man har i hjärtat hela tiden, en tomhet, ledsamhet, overklighetskänslan, den är väldigt jobbig att leva med..
Det är samma sak som när jag blev sjukskriven när Eva fortfarande levde och var inlagd för psykosen. Då sa läkaren till mig: visst jag kan sjukskriva dig nu i 2 veckor men sen måste du åka tillbaka till Norge även om din syster inte är frisk då. Det är hon som är sjuk och inte du!
Det är klart jag vet det, men jag och hon va som en, jag blev så påverkad av att hon va sjuk att jag fick magsår, och mådde fruktansvärt dåligt.
Hon va mitt allt så det är klart att man påverkas både psykiskt och fysiskt..

Kommentar från catarina
2 maj, 2010 kl 2 maj 2010 (0:17)

10 dagar? Det är ju så befängt att de som bestämt det borde vara sjukskrivna näst intill för svår sjukdom. Sorg är väl i högsta grad de mest fysiska man kan gå igenom. Och det finns ingen gräns för sorgen. Man blir både arg och ledsen när man hör att detta inte skulle vara ett försvarbart stadium att vara sjukskriven i, usch! Vad är det för beslutsfattare vi har i vårt land? Och detta kan faktiskt drabba även dem. Jag skulle vilja se den politiker eller försäkringskasse handläggare, förtroende läkare som inte sörjer en nära avliden?? Eller som inte sörjer då den kanske förlorat sitt liv genom olycka och handikapp?? Det är verkligen skrämmande det vi går tillmötes i vårt samhälle. Bristen på respekt och empati. Ingen går fri från sorgen utom den som ingen empati har då förståss och man undrar ju om våra beslutsfattare alla är utan det?

Kommentar från sarah/jigartala
2 maj, 2010 kl 2 maj 2010 (1:18)

Hej jag kommenterar inte här så ofta men brukar läsa och tycker du skriver väldigt gripande och därför får du en award på min blogg

http://jigartalaa.blogspot.com/2010/05/jag-fick-den-den-har-fina-awarden-av.html#comments
.-= sarah/jigartala´s last blog .. =-.

Kommentar från Prinsessan
2 maj, 2010 kl 2 maj 2010 (20:04)

Det här hamnar lite vid sidan av ämnet just i detta inlägg, men jag tänkte att du kanske har en kommentar till det här:

http://pillaren.wordpress.com/2010/05/02/psykiatrin-vad-vill-ni-ha-for-hjalp-av-dem/
.-= Prinsessan´s last blog ..Psykiatrin – vad vill ni ha för hjälp av dem? =-.

Kommentar från Catarina
2 maj, 2010 kl 2 maj 2010 (20:23)

ja, jag kan bara hålla med! De nya sjukreglerna är helt enkelt fruktansvärt omänskliga! I en känslig situation kan de vara droppen som gör att man bara lägger sig platt ner. Har varit in på socialstyrelsens hemsida o kollat på olika riktlinjer o de är minst sagt tagna efter en mall – en medelsvensson som inte existerar! Alla människor är unika individer, har olika liv, olika styrkor o mående o olika arbeten o olika liv. Förstår inte hur de tänkt ut detta sjuka system där det på nåt sätt ska vara lika för alla.. Detta drabbar människor med psykisk ohälsa, sjukdomar som inte syns utanpå m fl väldigt hårt! detta att man trots ett yrke provas mot hela arbetsmarknaden är ju helt galet. Jobbar jag t ex som sjuksköterska o bryter foten så kan jag förklaras arbetsför när jag prövas mot hela arbetsmarknaden för att en bibliotekarie kan jobba med bruten fot.. Likaså när man har sorg, depression, utmattningsdepression – det borde helt självklart bedömas från individ till individ. Hur man mår o hur man orkar o vad man själv vill.. En del behöver komma ut några timmar per dag o jobba andra fungerar inte överhuvudtaget… förlåt om det blev lite långt. Detta är bara ett ämne som engagerar mig o som jag har stångats med oförstående handläggare på FK o AF under lång tid. Tyvärr är jag långt ifrån ensam om det! Debatt behövs! Likaså att vägra tystna o acceptera!

Kommentar från Tuija
3 maj, 2010 kl 3 maj 2010 (0:27)

Det är en skam och ren och skär förolämpling med 10 dagars sorgepeng, man kan dåna för mindre.

Sorg utvecklas ofta till sjukdom, deppression, värk i kroppen och annat. Nej fy sjutton säger jag bara!!!!

Kommentar från Lena B
3 maj, 2010 kl 3 maj 2010 (12:52)

För att förstå sorg, måste man tyvärr ha upplevt den, och när man upplever den, ja, då är det en djävulsk sjukdom som gör ont inifrån och ut och i varje millimeter av en, varje sekund dygnet runt i en allt för lång evighet!

Den som säger att sorg inte är en sjukdom, måste vara sjuk!

Kommentar från Lillemor
3 maj, 2010 kl 3 maj 2010 (17:52)

Ja man måste vara med om o mista sitt barn var sjukskriven 1 år i sen 3 mån med 25 sen 50 sen 75 jag hande aldrig klarat o gå till bak som sjukkassan vill man mår skit i hela kroppen fick hjärtsvikt ont i hela kroppen lillemor
.-= Lillemor´s last blog ..Måndag är ledig i dag =-.

Kommentar från Anna
5 maj, 2010 kl 5 maj 2010 (19:14)

10 dagar… det är ju helt enormt… man undrar ju hur de har räknat när de kommit fram till den siffran. Ja, och som du säger, vad gör man sen?

Kramar

Kommentar från Anne
6 maj, 2010 kl 6 maj 2010 (12:25)

Ja, vi har onekligen fått känna på samhällets sk stöttning när barn dör ifrån oss.Jag var deltidssjukskriven under första året efter Maddes död. Kämpade varenda dag med all kraft för att ta mig ur sängen för att jobba, men till slut blev jag riktigt sjuk. Depression och därefter cancer! Cellerna gav upp helt enkelt. Många kanske påstår att det är ren slump, men det finns ingen slump när människor är så nedbrutna att det sätter sig i cellerna. Det är tom vetenskapligt bevisat. Och vad ska man göra åt ”problemet” att vi sörjer oss sjuka? Kanske en mildare behandling från samhället, att man får komma tillbaka i den takt man klarar av utan underliggande krav och måsten. En del vill jobba sig ur sorg, men inte alla. Vi är olika även i sorg, Vi sörjer inte efter en manual i antal veckor och månader. Sorg är ett ENORMT svårt arbete.
Jag har kommit en bit framåt i sorgearbetet efter snart 20 månaders sorg.
Tiden går, men sorgen består om än i ny tappning.

Kram på dig Ludmilla!
.-= Anne´s last blog ..Uppförsbacken har planat ut… =-.

Kommentar från HumanLabRat
23 maj, 2010 kl 23 maj 2010 (13:15)

Hua! Samhället har blivit så kallt! Om folk inte får sörja i lugn och ro så lär de ju bli sjuka! Men det är kanske Husmark Persson för intelligent för att begripa, hon är ju sjuksköterska och allt! 🙁
.-= HumanLabRat´s last blog ..Världens sämsta läkare söker sig till Sverige! =-.

Kommentar från Milla
3 juni, 2010 kl 3 juni 2010 (19:41)

Sorg är ingen sjukdom men bidrar till många andra sjukdomsaspekter som borde respekteras av samhället och sjukskrivning under den borde gå ner på djup personlig nivå eftersom att alla psyken reagerar olika i sorg, vissa kanske klarar av att gå till sitt jobb å fortsätta snabbare än andra vissa vill bara dö helst.

Min sambo dog för drygt 16 månader sen och det va först efter 4 månader efter hans död som min riktiga chock släppte och det va i samma veva som min ”omgivning” ansåg att jag borde ”gå vidare”, men det va då helvetet började för mig…

Sjukskrivning och terapi borde vara obligatoriskt för dom som vill vid nära förluster för verkligheten kommer alltid i kapp.

Ta hand om dig!

Skriv någonting