Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Hej syster.

20 juli 2010 (21:03) | döden, Linnéa, självmord | av: Ludmilla

Sophie sitter på sin systers grav. Hon suger på en ängel.
De har aldrig träffats.
Hade aldrig tänkt att leva i samma tid. Ändå är de del av samma liv.

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Carina Persson
20 juli, 2010 kl 20 juli 2010 (21:33)

Åh Lumilla. Jag blir så rörd.

Stor kram

Carina

Kommentar från Gunilla
20 juli, 2010 kl 20 juli 2010 (21:35)

Kanske Linnea sitter där bredvid sin lillasyster….
Kram

Kommentar från Annika S
20 juli, 2010 kl 20 juli 2010 (23:19)

Livet kan vara så enkelt…och så svårt. Storasyster Linneá finns med överallt, Sophie kommer att lära känna henne och älska henne genom era berättelser och alla vackra foton. Sophie är en alldeles egen person, inte en ersättning men en gåva till familjen.
En nära vän frågade mig igår ” Hur ofta tänker du på Anna? ” Jag tänker på Anna
lika mycket som när hon levde, skillnaden är att jag inte längre kan hjälpa henne
och inte se, höra och krama henne. Det är oerhörd smärta, saknad och längtan som aldrig går över.

Kram/ Annika

Kommentar från Linda
21 juli, 2010 kl 21 juli 2010 (8:32)

Jag har inte heller träffat min syster, men på ett sätt är hon ändå en del av mitt liv och kommer så alltid att vara.

*kram*

Kommentar från Helene
21 juli, 2010 kl 21 juli 2010 (9:31)

Vilken fin bild på dina barn !!
Ha en fin dag och hoppas att det känns lite bättre idag…
KRAM Helene.

Kommentar från Susanne ohlsson
21 juli, 2010 kl 21 juli 2010 (12:49)

Livet är bra underligt. De känner varandra redan tror jag
änglamamman Susanne

Kommentar från Moa
21 juli, 2010 kl 21 juli 2010 (14:45)

En dag när Sophie blir äldre kommer hon att kunna ta del av Linnéas liv, vem hon var, hur älskad hon var. Då är jag övertygad om att hon kommer att lära känna sin storasyster och den fina, omtänksamma och intelligenta tjej hon verkade vara och känna bandet mellan sig och Linnéa. Bandet dem emellan kommer alltid att finnas där genom dig och hela din familj. Sophie kommer säkert att vilja höra allt om Linnéa och vara stolt över henne.

Inte undra på att Sophie suger på prydnadsängeln – hon pussar ju ängeln Linnéa! 🙂

Stor varm kram till dig, Ludmilla, och tack för att du finns!

//Moa

Kommentar från Alexandra
21 juli, 2010 kl 21 juli 2010 (20:52)

Hejsan ludmilla.
Har länge velat skriva något till dig då jag följt din blogg länge nu.
Men jag har aldrig fått ur mig något, det har inte låtit vettigt. Bara svammel. Jag vill säga dig så mycket att allt istället blir obegripligt.
För det första så beundrar jag ditt mod och din styrka.

För nästan exakt 3 år sen tog min storebror livet av sig, det kom som en ren chock.
Och efterdyningarna var inte lätta, med hot och våld och en trasig familj.
Det svåraste som jag upplevde var att hur jag än gjorde kunde jag inte hjälpa de andra. Jag var så trasig och i bitar, men ville göra alla andra hela igen. Jag kunde uthärda smärtan om alla jag älskar slapp den. Att se min mamma och pappa hålla varandras händer på Markus begravning har etsat sig fast i min näthinna, jag minns att jag tyckte att det var så fel. De borde ha suttit på hans bröllop istället.

Du har säkert stött på hur andra ställer sig till självmord. De vill inte prata om det. Och det känns rent ut sagt för jävligt. Jag vill skrika, slå och banka på folk för att få dem att reagera, att förstå. Deras bild av min bror är så skev, de förväntar sig en trasig person, ett psykfall. Men han var så mycket mer, han tog självmord och i och med det blev han sitt självmord. Ingen minns honom längre för den har var utan för hur han dog.

Och sen den fruktansvärda skräcken. skräcken av att förlora någon mer.
Tankar, vi var ju syskon, de två i syskonskaran som var mest lika till sättet. Betyder det att jag har det inom mig som en tickande bomb? Det och vetskapen om att risken att begå självmord drastiskt ökar om någon familjemedlem begått det.

Fick du, din man och era barn någon hjälp, efter Linnèas självmord?
Eller fick ni söka det själva?
Mina föräldrar fick lite stöd från en anhörighetsorganisation, vi syskon glömdes bort. Vi fick en folder där det stod att man kan få dåligt minne om man sörjer och att det är okej att gråta.
När ens liv är slaget i spillror och man knappt orkar att kliva ur sängen på morgonen, jag menar hur ska man då själv orka ta tag i saker och ting?

Varför är självmord en skamfläck för familjen och samhället, varför lyssnar ingen och varför är det enda stödet man kan hitta av personer som befinner sig i liknande eller samma situation?

Många frågor och de är förmodligen inga som du varken har svar på, eller kan göra något åt. Men jag vet att du förstår. Tyvärr.

Du är en fin förbild och jag önskar dig och din familj all lycka och välgång.
Hoppas att alla dina önskningar slår in – alla utom en, så att du alltid har något att sträva efter.

Ett stort tack och många varma hälsningar.
/ Alexandra Forsström

Kommentar från CH
25 juli, 2010 kl 25 juli 2010 (21:48)

Vilken fin bild! Av liv och död i en märklig blandning, såsom livet ofta är. Jättefin bild, blev rörd!

Pingback från Ludmillas Blogg » Sophie och Linnéa
21 oktober, 2011 kl 21 oktober 2011 (11:00)

[…] även mina tidigare inlägg om samma sak: -Här… -Här… -Här… och […]

Skriv någonting