Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Vill inte.

20 juli 2010 (9:45) | Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag har de senaste dagarna känt mig ledsen.
Jag som har det så bra.
Jag som är frisk.
Borde jag inte bara dansa omkring?

Förnuftet säger mig att jag har all rätt i världen att känna mig ledsen och vara trött.
Trött i kroppen.
Trött i själen.
Under så kort tid som 2 år har allt hänt.

Det tar kraft.

Linnéas död är fortfarande så väldigt smärtsam.
Ibland går det liksom upp för mig.
Igen och igen och igen.

Hur kunde hon?
Ilskan växer sig så stark.
Besvikelse.
Varför sa hon inget?
Varför berättade hon inte som det var?

Och så kommer förnuftet i fatt mig igen och berättar för mig igen och igen och igen.
Hon var sjuk.
Hon hade levt vidare än hon kunde bära.
Hon var bara 14 år.
Hon var bara ett barn.

Ett barn som tvingat sig att bli vuxen, alldeles för tidigt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Marie-Anne
20 juli, 2010 kl 20 juli 2010 (10:15)

Kanske att sorgen efter att ha förlorat Linnéa fick ”ta en paus” när du blev sjuk och under din behandlingstid. Det är svårt, ofattbart svårt och smärtsamt att förlora ett barn och när det har hänt är det ok att känna alla de känslor som finns i vårt inre; inga känslor är fel.
Det är kanske inte låter sig göras just nu, men om förnuftet och ilskan kan ta varandra i hand, kanske de fina och ljusa minnen som du har tillsammans med Linnéa börjar spira i ditt hjärta och ”segrar” över det tunga och mörka.

Styrkekram till dig från mig

Kommentar från Sandra
20 juli, 2010 kl 20 juli 2010 (12:02)

Efter min sjukdomsperiod så var jag så trött, så ledsen och så besviken. men istället för att lyssna på mig själv och tillåta mig ta det lugnt så körde jag på i 180 och allt blev ännu värre.
Nu har jag lärt mig att sorg kommer och går, vissa saker går aldrig över, förluster av människor som man älskar, minnen av svåra sjukdomar, eller kroniska symptom. Det är okej att låta sig vara trött ibland, att låta sig slappna av och känna att man inte orkar.
Kram S

Kommentar från Tuija
20 juli, 2010 kl 20 juli 2010 (13:44)

Känsla och förnuft går inte hand i hand…..

Klart allt kommer ikapp Ludmilla, du är ingen Stålkvinna du heller. Stoooor kram Tuija

Kommentar från Catarina
20 juli, 2010 kl 20 juli 2010 (18:53)

Inte konstigt alls att du känner dig ledsen. Så mycket har hänt på så kort tid. Du har hela tiden haft jämt sjå att hålla dig över ytan allt sedan Linnea blev sjuk. Sådant tar enormt på krafterna och det är ju inte förens det blir lugnt i livet man faller riktigt. Sparlågan kan man gå på rätt länge och dyker saker upp stick i stäv så är man ju bara tvungen att klara. Nu är du frisk efter det du gått igenom och du har klarat så mycket, självklart kommer både sorg , ledsenhet, uppgivenhet och allt där till. Det du haft runt dig är livets tyngsta saker. Linnesas död och på det cancer. Självklart6 har man inte tiden för sig att ta det lungt, du har ju kämpat för överlevnad själv.
minns när jag fick mitt besked att jag aldrig skulle bli bra igen och få säga hej då till mitt gamla jag. Föll som en kägla rätt ner i rännstenen. Blev vettskrämd för jag hade aldrig mått dåligt innan. Men det tillhörde processen. Sorg, hopplöshet, arg och sedan en klättring uppåt igen med många många fall nedåt på stegen innan man slutligen var uppe för gott.
Låt sorgen komma, tillåt dig vara ledsen för det har du all rätt till och däremellan kommer också glädjen. Tillåter man sig inte sörja så blir det bara etter värre senare vill jag tro. Å det får ta den tid det tar , alla är vi olika.

Kramar om och sänder dig lite energi till allt =)

Kommentar från Josefin
20 juli, 2010 kl 20 juli 2010 (20:43)

K R A M !

Kommentar från Monica
20 juli, 2010 kl 20 juli 2010 (23:27)

Sorgen poppar upp när vi inte vill men den vill, om och om igen. Och tiden läker inte sår, bara de okunniga som säger så, men smärtan kommer inte lika ofta. Ta hand om dig, tillåt dig vara ledsen, svag, dödstrött men sedan kommer glädjestunder igen. Och lilla dottern, så söt, men så fel förstår jag du tänker att behöva sitta på storasysters grav…..men så måste förnuftet segra, den lilla, så ovetande, behöver all omsorg hon kan få, hon finns där hela tiden och ger glädje.

Kommentar från tejoka
21 juli, 2010 kl 21 juli 2010 (0:09)

Kram till dig som bryr dig så om andra! Livet är inte så enkelt att är det bra kan man ”bara” dansa. Det ”andra” följer med som et brev på posten. Det är ok, och det gör inget – egentligen. ”Bara” man tar hand om sig själv också. Kan man det så… Kram igen!

Kommentar från Anne
23 juli, 2010 kl 23 juli 2010 (1:35)

Tiden läker inga sår alls, det tar hela livet tror jag att acceptera, särskilt efter en sådan traumatisk upplevelse för en mor att mista sitt barn genom självmord.

Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas! Det kan man inte. Men jag har en fundering…..har du tänkt någon gång på att gå till ett medium och försöka få kontakt med Linnéa?

Med all respekt om du inte tror på mediala personer, men jag träffade ett medium för en tid sedan och hon visste absolut ingenting om mig.

Ändå kom det fram saker som bevisade mig att Madde finns om än i en annan dimension. Det var så klockrent och jag kände mig lugnad och tillfreds efteråt. Tack vare mötet kunde jag gå vidare på ett annat sätt, för jag vet idag att hon har det bra och jag fick även svar på frågor som hade tyngt mig.

Jag hade tur som kom till en jordnära person som var äkta.
För mig var det bra, men det passar inte alla.

Kan du tänka dig att gå till ett medium för att få svar på dina frågor?

Hoppas du inte tar illa upp, men var och en blir salig på sin tro…

Något positivt….vad spännande att du ska få barnbarn!…Ja, livet har sina märkliga vägar och nya barn som föds är alltid glädje!

Varma kramar i natten!

Pingback från Ludmillas Blogg » Värdefullt möte!
14 oktober, 2012 kl 14 oktober 2012 (11:09)

[…] och när allt sedan var ”över”. När det bara var att hoppas och vänta… Luften går ur en. Man tycker att man borde vara glad och tacksam, men man är bara liksom trött… Hon har kämpat för att få den behandling hon har rätt […]

Skriv någonting