Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Värdefullt möte!

14 oktober 2012 (11:04) | att hjälpa andra, Cancern | av: Ludmilla

I fredags träffade vi representanter från Gloryfire-kören, en UNT-reporter och en TV4-reporter. Anledningen var att vi skulle lämna över checken på de hittills insamlade pengarna till Helena Lundbäck. På bilden syns Helena till vänster. Min man Johan berättar hur fint det känns att vi har kunnat hjälpa till, jag står till höger om honom. Övriga kvinnor på bilden är Åsa och Johanna från Gloryfires.

Pengar som hjälper henne att betala den operation som kan ge henne en möjlighet att överleva sin cancersjukdom. Hon fick diagnosen tarmcancer i höstas efter att ha haft ont i magen en tid. Hon opererades och skulle vara frisk. Men, så i våras började hon få ont i magen igen och efter ett par månaders utredning (!) konstaterade man att cancern spridit sig i bukhålan och till bukhinnan. Eftersom landstinget inte vill bekosta behandlingen på den privata kliniken här i Uppsala utan tyckte att Helena skulle få behandlingen i Frankrike, bestämde Helena sig efter moget övervägande att bekosta behandlingen (en halv miljon kronor) ur egen ficka.

Insamlingen gav 134 478 kr!!! (Hälften från körspelningen och hälften från insättningar på ”vårt” konto. Tack alla som har bidragit! Vi har fått in bidrag från 50 kr till 10 000 kr och alla bidrag har varit lika viktiga. Vi kommer att fortsätta att föra över pengar som kommer in på kontot till Helena, så det är inte försent att bidra.

Vill du också stötta Helena så får du gärna sätta in ett bidrag, litet eller stort, på Nordea: 3039 22 11122.

Det var fint att få träffa Helena IRL för första gången! En varm, envis och positiv kvinna. Jag fick en snabb flash-back om hur det var när man kämpat för att få behandling och när allt sedan var ”över”. När det bara var att hoppas och vänta… Luften går ur en. Man tycker att man borde vara glad och tacksam, men man är bara liksom trött… Hon har kämpat för att få den behandling hon har rätt till, har stått ut med väntan och oro och klarat av behandlingen och ska nu försöka hämta krafterna. Verkligheten kommer i fatt en. Det är tufft!

Jag minns också hur jag kände det i januari 2010, när jag fått min diagnos. Jag visste att jag hade en 10 cm stor tumör i livmodern och att den spridit sig till lungorna. Jag skulle kunna få ett halvårs intensiv cellgiftsbehandling och hade jag tur så fungerade den. Om den gjorde det skulle jag sannolikt bli helt frisk. Men om den inte gjorde det så skulle jag dö. Det var ett par veckors osäkerhet. Just då fick jag uppleva att ha döden knackande på min egen rygg. Den känslan är svår att beskriva för någon som inte varit där. Men, det blev väldigt tydligt vad som var viktigt i livet. Familjen!

Vi håller i alla fall alla tummar och önskar Helena vila och återhämtning!

Jag vill också citera Cancerfonden: Inte alla kommer inte att få cancer, men alla kommer att drabbas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Anstasia
15 oktober, 2012 kl 15 oktober 2012 (21:33)

Du snälla du! Du har hjälpt massor med folk! Tror du kan Hjälpa henne också?http://peggybellsweden.com

Kommentar från Ludmilla
16 oktober, 2012 kl 16 oktober 2012 (7:48)

Jag har varit inne och läst på Peggys blogg. Så sorgligt och hemskt. Tyvärr ser jag inte vad jag konkret kan göra för henne. All värme!

Skriv någonting