Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Lägeskoll

29 november 2010 (21:54) | Cancern, sjukdom, sjukvård | av: Ludmilla

Livet snurrar på.
Vi har fått en vardag igen.
Äntligen!

Tänk att en vardag kan vara värd så mycket… Vi orkar liksom inte med mer dramatik på ett tag…
Vi jobbar och är föräldralediga omväxlat. Vi lämnar och hämtar på pojkarnas skola. Vi handlar och städar.
Precis som en vanlig familj! 🙂

Jag tänker på hur det var för ett år sedan. Då hade vi redan hunnit vara inlagda en sväng efter förlossningen. Och sedan kom det ett antal störtblödningar med ambulanstransporter innan man den 30 dec kom fram till vad det var som var fel: Cancer!

Sedan följde en konstig tid med behandlingar varje vecka under 19 veckors tid. Det handlade om att orka en behandling i taget och att följa hCG-värden.

Nu är det över ett halvår sedan som jag slutade min behandling. Jag var på halvårskontroll hos min läkare häromdagen. Allt ser fint ut. Jag är frisk!

Sannolikheten att jag skulle få ett återfall är mycket, mycket liten. Jag räknar inte med det. Helt kallt, så räknar jag med att jag är frisk nu. Jag lever livet som om jag vore frisk.
MEN: Jag lever inte som om jag skulle leva för evigt. För jag vet att det kan ändra sig väldigt snabbt.
Man vet ingenting om någonting.
Det enda man vet, är det som är nu.

Vad gäller min fysiska hälsa så blir jag bättre och bättre hela tiden. Starkare och starkare. Jag gör min yoga så ofta jag hinner, åtminstone ett par dagar i veckan. Numera klarar jag t ex huvudstående igen.
Tack kära kropp för att du återhämtar dig så bra!

Kvarstående ”problem”:
-Jag har fortfarande problem med mina fötter. Det är fettkuddarna under hälarna och slemsäckarna under hälsenorna som ständigt gör sig påminda (ONT) om jag inte har inlägg i skorna eller inneskor med tjock sula.
-Svettningarna är jättejobbiga! Cellgifterna försatte mig i ett förtidigt klimakterium. Värmevallningar kan vara väldigt intensiva! Jag har lämnat nya hormonprover och kommer eventuellt få östrogenbehandling för att minska symptomen.
-Stelheten och smärtan i kroppen är nästan borta!
-Håret växer och det är ju inte så mycket att göra annat än att vänta på att det blir långt igen.
-Trötthet. Jag har fortfarande ett större sömnbehov än vanligt. Jag somnar som en stock och sover längst av alla. Johan tar fortfarande huvuddelen av gångerna som Sophie vaknar på natten.
-Vikt. Jag har fortfarande ca 8 kg kvar att gå ned.
-Port-a-cathen är kvar. Jag har väntat sedan i augusti på att få komma och ta bort den.

Psykiskt blir det också bättre hela tiden. Jag har nog inte mått så här bra på snart 3 år… Jag känner lust, energi och ork att göra saker. Jag börjar känna igen mig själv i att jag har en massa nya idéer och mer och mer ork att genomföra dem.

Kvarstående ”problem”:
-Jag orkar fortfarande inte arbeta hela dagar. När jag jobbar för länge blir jag trött efteråt (såklart) men då också väldigt sårbar och blir lätt ledsen.
-Sömnbrist gör mig sårbar och gör att jag blir extra känslig på ett sätt som jag inte är van vid.
-Hormonsvängningarna som jag har i mitt konstlade klimakterium gör mig ibland irritabel och ibland sjunker jag ned i det svartaste hålet av dem alla…

Sammanfattningsvis mår jag dock väldigt bra och känner mig stabil. Jag fortsätter vara sjukskriven på 25% året ut förutom de två närmaste veckorna som jag ska få åka på rehab till Mälargården. Jag ska berätta mer om det i ett annat inlägg.

Nästa läkarbesök blir om 6 månader. Jag fortsätter att kontrollera hCG varje månad fram till dess.

När jag var på KS gick jag även upp på avdelningen och hälsade på. Det var roligt att se personalen igen. De tyckte att jag hade förändrats mycket. Det är bra, med tanke på vilken flodhäst jag var då… 🙂 Jag funderade lite på om jag skulle tycka det var jobbigt att vara tillbaka – men det kändes inte så.

Ja, så är det så här 6 månader efter avslutad behandling.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Alice Wallhoff
29 november, 2010 kl 29 november 2010 (22:21)

Hej!
Jag ramlade över websidan immun.se förra veckan, tyvärr för sent för en vän, men du kanske kan hitta något där.

mvh

Kommentar från Marie-Anne
29 november, 2010 kl 29 november 2010 (22:55)

Härligt att läsa att det går åt rätt håll och ha det så underbart och så stärkande som det går, på Mälargården.

kram till dig från mig

Kommentar från Soulsister
30 november, 2010 kl 30 november 2010 (7:30)

Vilken härlig summering och uppdatering av läget Ludmilla. Är superglad för din och er skull. Tröttheten kommer hänga kvar ett bra tag är jag rädd men det blir lättare och lättare att hantera den.

kram

Kommentar från Hanna
30 november, 2010 kl 30 november 2010 (12:33)

På söndag tog min första kusins pappa livet av sig. Han blev hemskickad från sjukhuset i Piteå, men en burk med sömntabletter. Hur dum får man vara egentligen? Berättar någon att man vill ta livet av sig så skickar man inte hem personen med en hel burk sömntabletter. Hans pappa tog hela burken med sömntabletter och avled på kvällen. Det är så sjukt dåligt att man gör något sådant här. Kan man anmäla på något sätt det här? Dem gjorde fel, anser jag. Det är sjukhusets fel att min kusins pappa är borta för alltid, det är deras fel att min kusin inte längre har en pappa kvar i livet! Det är så tragiskt!

Kram Hanna

Kommentar från sara – mamma till wilda
30 november, 2010 kl 30 november 2010 (13:05)

8 kg? Det kommer du klara fint om du bara ger dig sören på det =)

Kommentar från Ludmilla
30 november, 2010 kl 30 november 2010 (15:11)

Hanna: Det låter inte alls bra. Anmäl till HSAN före årsskiftet eftersom de tas bort sedan. Kontakta verksamhetschefen och be om ett möte. Det borde bli en Lex Maria utredning i vilket fall. Det är sjukhuset själva som anmäler till Socialstyrelsen.

Skriv någonting