Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Borderline, del 3

17 april 2011 (23:03) | psykiatri, självmord | av: Ludmilla

Det är inte alltid lätt att förstå varför andra människor beter sig som de gör. Men, det är inte heller så lätt att förstå sig själv.
För att vi ska få ökad insikt i problematiken som en person med Instabil Personlighetsstörning har, ska vi få två berättelser. Den första kommer här:

Känslorna som gör att jag skadar mig blir så pass starka att jag nästan skakar i hela kroppen, som att man egentligen skulle vilja
hoppa upp och ner och stampa fötterna hårt i marken. Det är som att det gör ont inuti, att mitt inre på något sätt vill sprängas. Det låter konstigt och jag är jättedålig på att förklara känslor.

När jag väl ha skurit mig så blir det som att allting blir lugnt och jag blir sömnig. Jag kan nog förstå hur en narkoman känner sig när han använder droger. Lugnet som kommer när man väl ser blodet komma. För mig är det så att med blodet kommer ångesten och känslan av att den släpper gör mig lugn. När det är dags att plåstra om såren jag skapat kommer ångern och med den ångesten för vad jag har gjort och vips så är
hamsterhjulet igång igen, som att det aldrig tar slut.

Jag funderar alltid efteråt VAD jag hade kunnat göra för att inte skära mig och hur hade det känts om jag inte gjort det osv och det slutar oftast med att återigen mår dåligt och får ångest över det jag gjort mot mig själv.

Sedan kommer rädslan, rädslan för att någon ska märka att jag har skurit mig igen och då måste jag ha kontroll så att inte tröjärmen åker upp om jag är i närheten av någon som jag känner.

Det som andra märker mina problem på är att jag lätt blir ledsen och arg, ungefär som en vanlig människa men jag kan jag pendla på 1 sekund från att vara glad till att vara arg eller ledsen eller rent ut sagt självmordsbenägen. Jag sluter mig och vill inte släppa någon in på livet men vill samtidigt att alla ska ha det bra och ingen får må dåligt över någonting.

Jag har svårt med vänner och fritidsaktiviteter där jag måste ha med andra människor att göra, har lättare att göra saker ensam och på så sätt så märks det att jag är väldigt ensam, vill inte vara med andra människor.

När jag var liten var jag ett jätteglatt barn men jag lekte oftast ensam, tyckte inte om att leka med andra och kunde absolut inte leka tre då fick jag nästan panik.

Jag hade ofta utbrott som ofta slutade med att jag satt och bankade huvudet i väggar, dörrar eller golv bara för att få bort alla de känslor som jag hade inom mig. Men jag hade en period när det var rätt bra och jag kunde hantera mina känslor men efter en händelse i familjen kom återigen alla problemen och jag ”lärde” mig att skära och svälta vilket jag har använt mig av nu i många år.

Jag antar att det kommer perioder i livet när man helt enkelt ”glömmer” bort sina problem eller lär sig att stänga av men innerst inne så finns de kvar och en dag så bubblar de upp när något händer och jag antar att det har varit så för mig att dem har legat latent i kroppen och när händelsen i
familjen blev så kom dem upp igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Jerry
18 april, 2011 kl 18 april 2011 (14:39)

Denna berättelse går in i märgen på mig. Tårarna går inte att undvika.

Kommentar från Mella
18 april, 2011 kl 18 april 2011 (19:55)

Oj vad jag känner igen mig! Jag känner mig inte lika ensam när jag läser berättelserna här. Ingen har någonsin pratat med mig om mina ”diagnoser”, de har bara snabbt nämnts i förbifarten så som ”Ja och så satte det den o den diagnosen på dig sist när du var på sjukhuset eftersom du var o gjorde si o så.”
Jag har en lite fråga till dig Ludmilla oxå. Kan man säga att vissa som lider av borderline är kroniskt suicidbenägna? Kanske en dum fråga men jag undrar om den kopplingen finns?

Tack för att du tar upp detta ämne!

Kommentar från Ludmilla
18 april, 2011 kl 18 april 2011 (20:19)

Jerry: Kram på dig!
Mella: Jag skulle inte säga kroniskt suicidala, men det finns en ökad risk för att personer med IPS tar livet av sig. Eftersom ångesten kommer med sådan kraft, plötsligt, finns risk för impulsivitet. Det kan vara allt ifrån att stoppa i sig en massa tabletter, hoppa från hög höjd, hoppa ut i gatan eller att skära sig djupt. Ofta kan dessa personer må ganska bra emellanåt och då känner de ju inte att de vill ta sitt liv. Men tyvärr så finns det statistiskt en ökad risk för självmord.

Kommentar från Jane
22 april, 2011 kl 22 april 2011 (18:12)

Herregud vad träffsäkert. Är det okej om jag kopierar denna text och lägger in på min blogg?

Skriv någonting