Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Gästblogg: Om att kämpa

14 augusti 2011 (12:36) | depression, tonåringar | av: Ludmilla

Hej!
Jag heter Hanna och är en tjej på 17 år. Jag har mått väldigt dåligt i flera år, men jag kämpar för att ta mig upp ur det svarta hålet. Jag ger dock aldrig upp, för en dag vill jag må bra och det ska jag också göra. Allting började med att min älskade bror dog. Om han tog livet av sig eller om det var ett misstag vet vi inte, men att han mådde mycket dåligt, det vet vi.
Det här är en kortfattad berättelse om mig.

Jag har världens underbaraste familj som alltid stöttar mig. Känner jag mig ensam är det alltid någon som kommer och stannar vid min sida. Behöver jag prata, finns det alltid någon som lyssnar. Jag har fina vänner som jag alltid kan lita på. Vänner som jag har det extremt roligt med och som jag kan vara mig själv med. Jag har en hund som alltid finns vid min sida. Som skyddar mig och som tröstar mig när jag är ledsen. Han delar både glädje och sorg med mig och han vikar aldrig bort från min sida.

Jag bor i en mysig lägenhet som är vackert inrett. Jag har en underbar by att åka hem till varje helg. Där kan jag vara mig själv och gå ut med pyjamas utan att någon tänker på det. Där finns min släkt som jag alltid är välkommen till. Jag har det bra. Jag har det bättre än många andra. Jag blir inte mobbad, jag är inte fattig, jag är inte hemlös och jag är inte ensam. Jag har så bra men det finns ändå något bakom min perfekta fasad.

Jag har förlorat min bror, personen som jag älskade mest av allt. Jag har förlorat min morfar, mannen som jag såg upp till. Jag har gått igenom mina föräldrars skilsmässa, vilket var oerhört tufft. Jag har inte fått vara tonåring på riktigt. Jag har inte gjort uppror mot mina föräldrar, istället har jag fått oroa mig för att mamma inte ska orka något mer. Jag har inte festat och varit ute sent, utan medan kompisarna var ute, låg jag hemma i ångestattacker och grät mig till sömns. Varje vecka åkte jag de cirka femton milen till Gällivare för att prata om det jobbiga inom mig. Jag missade mycket i skolan, vilket gjorde att jag ofta satt hela nätterna och pluggade. Under helgerna var mina kompisar ute och roade sig. Jag satt hemma och pluggade. De flesta säger att mamma måste vara glad över att jag har varit en sådan lugn och ordentlig tjej. Helt tvärtemot min syster. Alla skulle bara veta att mamma nog önskat att hon hellre fått hämta mig full från en fest, än medvetslös från skolan.

Inom mig dunkar det ångest och förtvivlan. Min själ är skadad och mitt hjärta är krossat. Jag är van att leva med ångest, det är en del av mig. Jag tror att det skulle känts tomt utan ångesten, men det är klart, jag vill få bort den. Jag vill verkligen vara en vanlig tjej som kan njuta av livet. Jag har förlorat min tonårstid, men jag vill inte förlora resten av mitt liv. Jag tänker kämpa för att jag en dag ska stå högst upp på stegen. Med ett leende på läpparna ska jag vara stolt över att jag tagit mig högst upp. Jag har klättrat, ramlat, klättrat, ramlat och åter klättrat. Jag har tagit en steg framåt och två steg bakåt. Jag har tagit ett steg bakåt och två steg framåt. Det är på rätt väg. En dag kommer jag stå högst upp på stegen och den dagen är början på mitt nya liv.

Jag har en blogg där jag bland annat skriver om min vardag och mitt mående. www.hannaolofsson.devote.se
Har ni frågor eller bara vill prata, så finns jag på hannaskalman@hotmail.com.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Alicia
16 augusti, 2011 kl 16 augusti 2011 (10:36)

jaao, mycket kan gömma sig bakom en persons fasad… man vet inte vad folk går igenom.

Kommentar från Marie-Anne
20 augusti, 2011 kl 20 augusti 2011 (12:04)

ALL styrka och värme till dig, Hanna

Kommentar från Hanna
20 augusti, 2011 kl 20 augusti 2011 (22:01)

Tack så jättemycket Marie-Anne<3

Skriv någonting