Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Jessica och kuratorerna

29 september 2011 (21:13) | allmänt | av: Ludmilla

En av de allra första mammorna som förlorat ett barn som jag kom i kontakt med efter Linnéas död var Lisa. Hennes Jessica tog sitt liv (i oktober 2007) på samma sätt som Linnéa 9 månader tidigare. Jag har alltså haft ”förmånen” att ha en slags fadder. Någon som ligger före mig i sorgeprocessen. Det har varit oerhört värdefullt för mig. Lisa och jag har hållit kontakten och träffades senast på en ”änglamammaträff” för några veckor sedan.

Jessica hade redan två år tidigare (2005) varit på väg att ställa sig framför tåget tillsammans med en kompis, men hade hindrat sig själv i sista stund. Lisa tog då sin dotter till BUP för att få hjälp. Jessica fick samtalskontakt med en kurator under 8 månader och kände sig sedan bättre. Ett år senare kontaktade Jessica och Lisa BUP igen eftersom Jessica hade börjat få matproblem. Kontakten med samma kurator togs upp igen.

Under de sista månaderna blev problemen med maten värre och neddragningarna i vården under sommaren påverkade kontakten med BUP.

Jessicas mamma Lisa skriver:

Skolavslutningen var en befrielse för Jessica. Hon var trött o slut och hade ingen ork till att plugga. Hon ville ha sommaren på sig att vila, umgås med pojkvännen, ville få må bra.

Hon bad att få prata med någon som kunde detta med ätstörningarna. Hon hade insett att hon hade ätstörningar och en röst inom sig sa att hon var värdelös som åt; som inte kunde försöka bli smal. Hon umgicks med pojkvännen, med kompisarna, med oss i familjen men på något sätt blev hon mer svår att nå. Sminkningen som hon var noga med började se slarvigt ut. Det var mer och mer smink för att hon skulle dölja det mörka under ögonen och den bleka hyn.

Trots att det var sommar så ville hon gärna gå i jeansen. Det var här vi också såg hur hon hade jeansshorts på sig under jeansen för att fylla upp kring midjan och att det inte skulle sitta löst, hon hade börjat förlora greppet om maten och vikten. Viktkontrollerna fortsatte och hon gick fortfarande ner i vikt. Hon hade kvar kontakten med BUP med uppehåll 4 veckor då det var semesterstängt.

Dagarna innan skolan skulle börja såg man hur hon blev trött igen. Håret började förlora sin lyster och hon tappade mycket hår. Skolan började. Hon skulle få praktik på en affär i stan 2 dagar i veckan något hon såg fram emot. Hon var mycket trött och ledsen. Grät ofta på nätterna, tyst så det inte skulle höras.

Sista veckan i livet var hon hemma från skolan, vi var oroliga o jag ville inte gärna att hon skulle vara hemma själv så vi turades om att vara hemma. Denna vecka var hon väldigt tyst, svår att riktigt nå fram till, fruktansvärt trött, gick omålad hela veckan, hade bara kontakt med pojkvännen via telefon o mail.

Sista dagen hon levde så skulle vi åka till och hälsa en släkting. Jessica och pojkvännen låg och sov medan vi andra åkte iväg. Pojkvännen skulle åka hem och jag och Jessica skulle ha en myskväll med skräckfilm och godis. Skräckfilm var något vi båda ville se ofta, då vi kurade ihop oss i Jessicas rum o låg nära varann.

De hade vaknat, gått upp och ätit frukost, duschat. Jessica hade agerat som hon brukar, sminkat sig, gjort sig fin i håret, plockat undan på rummet och bäddat sängen. Sen ville hon ta en promenad då pojkvännen ändå skulle till att åka hem, så gick hon…och kom aldrig mer tillbaka…

Jessica hade kontakt med vården men lyckades ändå ta sitt liv. Lisa valde att anmäla kuratorerna eftersom de bland annat inte hade konsulterat en läkare utan tagit alla beslut på egen hand. Resultatet blev att de fick var sin erinran:

De två kuratorerna kan inte undgå ansvarsgrundande kritik för handläggningen av patienten och bristerna i dokumentationen” skriver HSAN i sitt beslut. Och säger vidare att de båda har av oaktsamhet inte fullgjort sina skyldigheter. Felet är varken ringa eller ursäktligt och bör medföra disciplinpåföljd. Men HSAN nöjer sig med att påföljden får stanna vid en erinran, detta mot bakgrund av de brister vid vårdinrättningen som tydliggjorts i Socialstyrelsens beslut.

Det gjordes alltså även en Lex Maria anmälan där man påpekade bristerna i vårdkedjan och organisationen.

De två kuratorerna har i stället för att se till att Jessica kom under bedömning av specialistläkare, förlitat sig på sin egen depressions- och suicidbedömning. Det bör understrykas att en socionom eller kurator inte har den utbildning som krävs för att ställa en kvalificerad medicinsk diagnos vid depression med inslag av självmordstankar. Kammarrätten finner därför det förhållandet att xxx xxx och xxx xxx underlåtit att remittera Jessica till barnpsykiater vara anmärkningsvärt. Den läkarkonsultation som påstås ha skett under vårdtiden har både xxx xxx och xxx xxx underlåtit att dokumentera i Jessicas journal. Även denna brist innebär enligt kammarrättens mening att xxx xxx och xxx xxx i vart fall av oaktsamhet inte har fullgjort de skyldigheter som varit av direkt betydelse för säkerheten i vården av Jessica.
Felen kan inte anses vara ringa eller framstå som ursäktliga. För felaktigheterna ska disciplinpåföljd i form av erinran åläggas var och en av xxx och xxx.

Men kuratorerna överklagade till Länsrätten! De tyckte att de hade handlat enligt de riktlinjer som fanns, och läkare fanns inte tillgängliga. De tyckte inte heller att de behövde ha en läkare för att ställa depressionsdiagnos eller göra suicidbedömningar.

-I juli 2009 upphävde Länsrätten Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds beslut.

-Jessicas mamma överklagade i sin tur till Kammarrätten och nu fick kuratorerna tillbaka sin erinran.
Kammarrätten ansåg i sin dom att kuratorerna undanlåtit att konsultera läkare och att det förekommit brister i journalföringen.

-Kuratorerna överklagade då till Högsta Förvaltningsdomstolen (Regeringsrätten):

Högsta förvaltningsdomstolen finner inte skäl att hålla muntlig förhandling i målet och avslår därför yrkandet om detta. Frågan i målet är om det finns tillräckliga skäl för att ålägga xxx och xxx disciplinpåföljd i form av erinran.

Av utredningen i målet framgår bla följande. Jessica behandlades under två vårdperioder på BUP i Avesta. Den senare perioden påbörjades i oktober 2006. Efter inledande samtal utarbetades en behandlingsplan i samarbete med barn- och ungdomsmedicin enligt vilken Jessica skulle erhålla somatisk kontroll, uppföljning och rådgivning. Behandlingen på BUP bestod av individuella samtal samt föräldra- och familjesamtal. Under våren 2007 skedde en positiv utveckling men i juli månad fann xxx att det fanns anledning att göra en depressions- och suicidbedömning. Utfallet indikerade mild depression. Samtalen med Jessica skedd därefter tätare. xxx och xxx hade diskuterat ärendet med mottagningens specialistläkare i barn- och ungdomspsykiatri och denne hade bekräftat fortsatt behandling. Detta dokumenterades emellertid inte i Jessicas journal.

xxx och xxx har alltså följt den behandlingsplan som gjordes för Jessica i början av vårdperioden och de har under behandlingen konsulterat ansvarig barnpsykiatriker. Barnpsykiatrikern fann då inte anledning att själv träffa Jessica. Det ställningstagandet kan inte xxx xxx eller xxx xxx lastas för. Det finns därmet inte på denna grund skäl att påföra någon av dem disciplinpåföljd.

Det är ostridigt i målet att den läkarkonsultation som dett under vårdtiden inte har antecknats i Jessicas patientjournal, vilket borde ha gjorts av xxx eller xxx. Felet är emellertid att bedöma som ringa. Det saknas därmed grund att påföra xxx och xxx disciplinpåföljd. Kammarrättens dom ska därför upphävas.

Sammanfattning:
-HSAN gav kuratorerna en varning.
-Länsrätten upphävde den.
-Kammarrätten gav tillbaka den.
-Regeringsrätten upphävde den.

En av de springande punkterna har varit vems ansvar det är. Att journalföra ett möte? Att konsultera en läkare? Att göra en suicidbedömning? Att screena för depression?

Är det organisationens ansvar att ha tydliga riktlinjer och se till att de efterlevs, eller de enskilda vårdgivarnas? Tanken med att ta bort HSAN var lite samma sak: att överföra ansvaret till organisationen. Om enskilda personer gör fel ska det lasta organisationens brister och inte de enskilda personerna.

Ser man då på det aktuella fallet med narkosläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus så är det ju ett motsatt tänk. Här har läkaren fått hela ansvaret på sina axlar och har dessutom polisanmälts och är anklagad för dråp vilket ju är helt befängt…

Jessicas mamma Lisa säger så här idag:

Till en början var jag jättebesviken att vi ”förlorade allt”. Det kändes som de fortsatte sparka på oss och Jessica. Jag kände att det kommer vara jobbigt varje gång jag ser kuratorerna på jobbet. Jag tyckte det var skit för jag var så övertygad om att de skulle gå på kammarrättens linje.

Men idag ser jag på ett annat sätt. Jag ser oss som vinnare ändå. De har blivit fällda i två instanser och blivit friade i två instanser. Vad de än fått för dom i slutändan så har vi rört om i grytan. De har blivit granskade, ifrågasatta och synade – både kuratorerna och hela verksamheten då socialstyrelsen gick in med sin kritik. Vi känner oss som vinnare för jag tror dessa domar har gjort skillnad och att rutinerna setts över. Jag vet att jag kan gå rak i ryggen för jag själv har aldrig blivit ifrågasatt och jag vet att jag gjort vad jag kunde.

Egentligen kan man inte kalla det vinnare eller förlorare för den största förloraren är ju Jessica som idag inte finns, men det känns som hennes död nu inte varit förgäves. Hon har gjort skillnad!

Jessica, vi glömmer inte dig!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Anna
30 september, 2011 kl 30 september 2011 (21:53)

Verkligen fruktansvärt att de förlorade sin dotter. Hoppas att det en dag blir självklart med rordentliga resurser till psykiatrin. Tyvärr kommer ju dock aldrig de som redan lämnat tillbaka.

Men jag måste fråga, av intresse, du säger att det är ”befängt” att barnläkaren är anmäld och att åklagaren yrkar att hon ska fällas till ansvar för dråp. Som juriststudent tycker jag det är ett intressant uttalande. Jag kan självklart se det problematiska med det, men som nuvarande lagstiftning ser ut (om den är rätt och riktig är en annan fråga) är inte dödshjälp/barmhärtighetsmord tillåtet. Sedan ser jag det tveksamt att det kan ställas bortom allt rimligt tvivel att det är hon som gett de för höga doserna av läkemedlet.

Ja, jag menar det alltså inte som kritik utan skulle tycka det var spännande om du utvecklade det mer än att det bara är befängt,

Kommentar från Ludmilla
1 oktober, 2011 kl 1 oktober 2011 (7:25)

Anna: Ja, det är ju självklart en intressant fråga ur ett juridiskt perspektiv. Det befängda är det är en juridisk process mot en enskild person i detta fall och inte i så enormt många andra där det sker saker i sjukvården.

För mig personligen, och som läkare, är det uppenbart att läkaren inte har avslutat flickans liv. Varför skulle hon göra det? Som läkare ska man upprätthålla liv och lindra lidande när livet ändå inte går att rädda. Detta barn skulle ha dött inom kort oavsett vad man hade gjort, så det fanns ju ingen anledning att påskynda det. Det finns inget motiv!

Jag tror att det stora problemet i detta fall har varit att det har skurit sig mellan vårdpersonal och anhöriga samt att de anhöriga inte blivit tillräckligt bra informerade under vårdförloppet. Detta är den absolut vanligaste anledningen till att en läkare blir anmäld och i detta fall, ovanligtvis nog, polisanmäld.

Kommentar från Vue
1 oktober, 2011 kl 1 oktober 2011 (20:38)

Jag bor inte i Sverige, men hur kan en organisation som BUP vara stängd över sommaren?

Kommentar från Ludmilla
2 oktober, 2011 kl 2 oktober 2011 (18:13)

Vue: Det är inte helt stängt men man drar ned så mycket att det är mycket som pausas under sommaren. Akutsjukvård finns det dock alltid beredskap för.

Kommentar från Sussi
10 oktober, 2011 kl 10 oktober 2011 (18:34)

Hej! Angående den åtalade barnläkaren så fanns det väll ändå ett ”motiv” kan man tänka, barnet skulle ändå dö skriver du, så ja, då kanske läkaren ville påskynda detförloppet för hon såg att barnet led? Det är väll ett motiv om något. Särskilt när man läser i tidningen att föräldrarna stog och sa att dom måste göra något för barnet led, då pressas ju läkaren till att göra något.

Alltså ja, varför skulle läkaren göra det? Det är ju liksom ett rätt naivt resonemang, det finns läkare som stoppat in fingrarna i patienternas underliv liksom (var på svt för inte så länge sedan), bara för att någon är läkare gör det ju inte den personen till en fantastiskt och moralisk människa. Läkare har ju haft fel förr. Ja, som i det som diskuteras nu inom psykvården..

Ja, kunde inte låta bli att lägga mig i den diskussionen om hur jag tänker =)

Pingback från Ludmillas Blogg » Barnläkaren friad!
21 oktober, 2011 kl 21 oktober 2011 (10:15)

[…] Fler reflexioner här… […]

Skriv någonting