Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Om vad som hände Linnéa

10 juli 2012 (14:00) | Linnéa, självmord | av: Ludmilla

En stor och viktig och svår sak har varit att väva ihop en förklaring till varför Linnéa tog sitt liv. Det har varit ett pussel att lägga och många känslostormar att balansera mellan. Det har också varit en svår sak att hitta balansen med hur mycket jag ska skriva om här samtidigt som jag inte ska inkräkta på någon annans liv. Linnéa var del av mångas liv, inte bara mitt.

Jag har letat på alla sätt och vis efter en förklaring till varför min fina dotter kunde ta sitt liv. Jag har sökt med ljus och lykta. Vänt på varenda sten. Pratat med alla jag kunnat. Läst allt jag kunnat. Ransakat mig själv.

Hur kunde en sådan vacker, välfungerande, intelligent tjej med så många runt om henne som älskade henne, hamna i en sådan svår psykologisk kris att hon inte såg någon annan väg än att ta sitt liv? Att dö?

Linnéa var ett mycket efterlängtat barn. Hon var ett ”lätt” barn. Det var inget som var krångligt eller ansträngande med henne. Hon var glad, intresserad, nyfiken, omtänksam och hjälpsam. ”Tack för att jag fick hjälpa till!” kunde hon säga. Linnéa hade lätt för sig i skolan. Hon älskade att lära sig saker. Hon ägnade även fritiden åt att lära sig nya saker.

Det var underbart att vara med henne redan när hon var en liten baby. Hennes aptit på livet och nyfikenhet att lära sig nya saker gjorde att samvaron med henne hela tiden kändes spännande och rolig. Hon var lite blyg när hon var riktigt liten men växte sedan upp till en trygg och väldigt utåtriktad tjej.

Linnéa hade många vänner. Hon tyckte om att vara med yngre barn och var en fantastisk barnvakt. Många är de barn som sett upp till Linnéa. Hon tyckte också om att vara med vuxna. Hon satt gärna med och diskuterade olika saker med äldre. Linnéa hade också många vuxna omkring henne som älskade henne.

När hon var ca 12 år började hon bli mer tillbakadragen ibland och ”tonårig”. Inget konstigt med det. Hon var som vanligt emellanåt men kunde bli lite hormonstingslig. Det kändes helt naturligt och bra att hon visade vad hon kände.

Linnéa fick ångest under det sista halvåret som accentuerades när det var lugnt omkring henne. Hon fick börja gå till en psykolog, men det blev bara värre. Psykologen kontaktade mig för att hon tyckte det var något som inte stämde. Hon tyckte vi skulle få en barnpsykiatrisk bedömning. Linnéa hade en stark vilja att hon skulle klara av detta med sina problem själv. När vi försökte prata med henne så sa hon bara ”Det är jag, mamma. Jag ska klara detta själv.”

Mot slutet blev Linnéa ordentligt förändrad. Hon var ”borta” under perioder och var svår att få kontakt med. Hon gick in i sig själv. Det var en tydlig kamp mellan oss som ville att hon skulle leva och henne själv, som inte ville leva.

Efteråt har vi fått veta att hon hade hört röster redan tidigt på hösten 2007 (när hon var 14 år).
Efteråt har vi fått veta att hon levt ett dubbelliv. Vi har fått bilden tydligare och den var inte alls som vi trodde.

Min tanke är att Linnéa till slut inte fick ihop bilden av sig själv med den som hon ville vara. Hon hade redan passerat så många gränser. Ingen som hon kände visste vad som hände. Till slut gick Linnéas personlighet isär och hon fick en psykotisk reaktion.

Hon tog hellre sitt liv än att sanningen skulle uppdagas.

Av den anledningen väljer jag också att inte gå djupare in på vad som hände.
Hon ville ju uppenbarligen inte det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från catarina
11 juli, 2012 kl 11 juli 2012 (1:38)

Så tragiskt. Som mamma tror och tycker man ju att ens barn skulle kunna prata med en om allt som tynger , att det gör det då det gått exempelvis för långt osv med nått. Så har jag alltid trott då jag själv har stått min dotter otroligt nära genom alla år. Men har lite fått ändra mig på den punkten. Jag själv stod min mamma jätte nära och vi pratat om allt, kanske inte på en gång då saker hände men i slutänden var det alltid mamma man pratade med ändå. Då tror man att så kommer ju mitt barn också göra självklart då man visste hur skönt det var när man själv var yngre att få lätta på tunga saker när man kände att det var moget. Det var bara så självklart att det liksom går i arv, att så är det bara. Bara så fruktansvärt tråkigt att din fina tjej inte kunde lätta på hjärtast innan det blev för tungt att bära för henne så hon blev sjuk och att hon måste må så dåligt att hon valde bort sitt eget liv. Kan också tror att man som förälder vride roch vänder och känner otrolig skuld, vad gjorde jag fel osv. Fast det inte är ens fel. Å kvarstår att det som lever vidare alltid får plågas av dessa frågor , varför. Jag är själv mamma och bara jag tänker tanken att förlora mitt enda barn så förstår jag inte hur i all sin dagar man klarar av det? Jo jag vet ju att man gör det men att det ständigt måste finnas där ibland mer ibland mindre. Jag tycker bara det är så gränslöst sorgeligt att er underbara tjej valde bort sitt liv så ung . Å då jag följt denna blogg från början så är orden svåra att finna helt enkelt för det lidande ni fått utstå och kan bara skicka en stärkande kram till dig för jag kan inte hitta orden.

Kommentar från Ludmilla
11 juli, 2012 kl 11 juli 2012 (8:33)

Tack Catarina. Tack för dina ord nu och under alla år. Tack för att du följt mig och oss och vår historia. Ja, det har varit otroligt mycket skuldkänslor. Jag har precis som du skriver fått ompröva hela Linnéas och min situation. Jag trodde vi hade en en nära och öppen relation men så får jag veta att hon faktiskt inte berättat allt och tom ljugit. Men sen kan jag tänka ett steg till. Jag tror faktiskt att hon var väldigt nära mig. Hon berättade väldigt mycket. Men hon kunde inte berätta allt. Och det är väl inte så konstigt. De flesta låter nog bli att berätta allt.

Kommentar från Em
11 juli, 2012 kl 11 juli 2012 (12:19)

Det är en svår situation, jag vet ju själv hur det är att må dåligt, och man kan eller vissa tror att man har en nära relation men man kan inte berätta allt,och man blir ”mästare”på att ljuga fast inte alltid medvetet kanske,undermedvetet, om du förstår vad jag menar, sen om man inte vet själv vad som ”försigår” i ens huvud så blir det inte lättare, och man vill inte göra folk besvikna och man kan ha höga krav på sig osv…och vill inte verka ”knäpp” så man håller tyst i många fall..men jag vet inte,,e ingen expert,,går bara utifrån min egna erfarenheter o tankar,,,jag känner inte er,,eller kände Linnea…men jag är övertygad om att hon älska och älskar dej!! men som sagt,,det kan hända saker i ens huvud som man inte vågar eller kan säga, och gå in i en”annan värld”…jag blir berörd iallafall..fortsätt me det du gör i den mån du orkar, det måste bli en ändring på alla självmord och alla som mår så dåligt idag, jag håller på att läsa boken av Alfred Skogberg nu, o tycker alla borde läsa den,tack för rekomendationen…man lär sig endel…många kramar

Kommentar från Aylin
11 juli, 2012 kl 11 juli 2012 (13:41)

Jag tror jag förstår vad hon gjorde ändå, det är alltför många tonårstjejer i det här landet som gör så. Om staten, samhället bara visste.

Kommentar från Em
11 juli, 2012 kl 11 juli 2012 (14:28)

ja man kan ju bara spekulera, ingen annan vet egentligen vad,hur hon tänkte just då? jag vet själv, men vill inte skriva för mycket här, men ibland vet man faktiskt inte vad man gör. Hjärnan är ”komplicerad” ibland, och är man psykotisk så har man ingen koll, Och det kan gå riktigt illa, som det tyvärr gjorde.

Kommentar från catarina
11 juli, 2012 kl 11 juli 2012 (16:32)

Näe det är nog så att endel saker går bara inte eller så förtränger man dem och glömmer på ett sätt fast det ändå pyr under ytan och man mår dåligt . Jag stod min mamma otroligt nära och berättade allt utom en sak som hände då jag var 13 år. Jag blev sexuellt utnyttjad under kraftigt våld..just en sådan sak min mamma alltid varnat mig för ”gå inte med nån okänd” Å så gjorde jag det för han verkade trevlig. Jag kämpade för mitt liv den natten för at tkomma ur hans våld och för några sekunder trodde jag att jag skulle dö. Inte kunde jag berätta, det fanns bara inte för jag gjorde ju fel. Sprang hem på natten, lag mig och somnade efter många om och men och dagen efter hade det aldrig hänt. Jag körde på som vanligt , händelsen var borta. År efter började jag må dåligt å då var det försent att berätta tills det bara inte gick längre och jag var 30 år. då först kunde jag prata om det och bearbeta det och berätta för min mamma. Jag hade tur att jag kunde ta på det och inte kanske blev så sjuk som Linnea. Ja det är bara så tragiskt mer din fina lilla tjej..det är ofta jag tänker på er för jag har ju varit på en av dina föreläsningar och vart enda hårstrå reste sig på kroppen samtidigt som Linnea också hade ett helt underbart liv innan hon blev sjuk va jag förstår. Näe man finner bara inte orden.

Kommentar från Jana
12 juli, 2012 kl 12 juli 2012 (19:40)

Tack för att du delar med dig!

Kommentar från Natalija
16 juli, 2012 kl 16 juli 2012 (8:57)

Hej, väldigt bra och viktig blogg! Det här kanske inte är rätt forum att ställa en sån fråga men jag jobbar iallafall för Sveriges Radio och jag letar efter någon förälder som har erfarenhet av att barn mår dåligt och inte fångas upp, och som vill ställa upp och prata om det i radio. Vet inte om du kanske kan hjälpa mig med det Ludmilla eller om du har kontakt med någon som kan tänkas ställa upp men jag skulle verkligen uppskatta det om jag fick hjälp med det här!
Om någon känner att de kan tänka sig ställa upp så är min mail natalija.sako@sverigesradio.se och mitt nummer 0768-762024.

Vänliga hälsningar,
Natalija Sako
Sveriges Radio P4, Göteborg

Kommentar från Diana
16 juli, 2012 kl 16 juli 2012 (16:02)

Jag hittade din blogg av en slump och blev väldigt berörd. Du är stark som kämpar på. Det kan inte vara lätt. Ta hand om dig.

Kommentar från Elisabeth
23 juli, 2012 kl 23 juli 2012 (18:36)

Kära Ludmilla! Jag kommer ihåg att jag läste om dig och din dotter för ganska så länge sedan och att jag kände så starkt för er och ert öde. Inte kunde jag då ana att jag senare skulle få uppleva nästan samma sak. Vår son hade mått psykiskt dåligt av och till under många år. Första gången var i 15-årsåldern, då det ofta bryter ut har jag senare förstått. Han mådde periodvis bra men varje gång ett förhållande tog slut ramlade han ner igen. Fredagen den 26 augusti 2011 hittade min man honom. Han hade hängt sig. Det var andra försöket, fem år tidigare hade han försökt med tabletter, men eftersom han bodde hemma hann vi få honom till sjukhuset. Vi har inte fått någon vettig förklaring vad som hände den där sista dagen. Vi har talat med hans kurator och psykiatriker, vänner, arbetskamrater… Det du beskriver om din dotter låter som om det kunde vara något liknande. Han hade den sista tiden fått för sig att han var psykopat. Ingen eller inget kunde övertyga honom om motsatsen! Han var världens finaste, snällaste och omtänksamma kille. Han blev 28 år. Han fattas oss. Kram/Elisabeth

Kommentar från Diana Ristvedt
23 oktober, 2012 kl 23 oktober 2012 (9:36)

Jag gråter varje gång jag läser om din dotter och din sorg kring det. Jag tänker på min dotter som bara är 2 och ½ år nu i december. Och jag tycker du är en helt fantastisk mamma. Att respektera din dotter trots att hon inte lever, är så vackert. Många föräldrar hade nog ”snokat” igenom ALLT. ”Av den anledningen väljer jag också att inte gå djupare in på vad som hände.
Hon ville ju uppenbarligen inte det.” Du är stark och en fantastisk mamma, glöm aldrig det!

Kommentar från Erik
8 augusti, 2013 kl 8 augusti 2013 (5:31)

Hej Ludmilla. Jag har läst din blogg under en väldigt lång period och tycker att du gör ett väldigt bra ”jobb”. Du har fått mig att inse vilket helvete anhöriga kan få då någon tar livet av sig. Själv hade jag (och har fortfarande) självmordstankar, men nu inser jag att jag inte kan utsätta mina anhöriga för ett helvete om jag nu skulle ta livet av mig. Jag har också en fundering om Linnéas dubbelliv som du nu kallar det. Vad menar du med att hon levde ett ”dubbelliv”? Har det med sexuella relationer att göra möjligtvis? Mvh Erik

RIP Linnéa. Även om vi inte känner varandra så blir jag tagen av din sorgliga historia genom läsning av denna blogg.

Kommentar från Gunvor
11 augusti, 2013 kl 11 augusti 2013 (21:01)

Du skriver så fint. Min Charlotte dog i cancer3 februari 2012.Hennes pappa dog genom suicid 8 aug1995. Märklite nog hade han födelsedag samma dag som Charlotte dog.
Det är fruktansvärt vad än en ung person dör av. Deras dödskamp mot cancern är också fruktansvärt att följa..Kram från Skåne.

Skriv någonting