Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Ännu en måndag…

23 juni 2008 (8:49) | sorg&saknad | av: Ludmilla

Tredje måndagen efter att Linnéa dog. Hon dog på en en fredag. Idag är första dagen som min man arbetar efter det som har hänt. Fram till nu har vi varit tillsammans hela tiden. Johan, Jonas, Oscar och jag. (Emelie har sedan flera år flyttat hemifrån). Det har känts väldigt bra. Vi har varit synkroniserade i vår sorg och kunnat fånga upp varandra när det behövts. För att inte tala om de praktiska sakerna. Jag har varit helt handlingsförlamad. Jag som normalt sett är en oerhört driftig och effektiv person. Jag har inte ens kunnat göra frukost.

Nu är det ensamt. Pojkarna sover fortfarande. Hemmet ser ut som ett bombnedslag, men det är svårt att hitta kraft att ta tag i något alls. Hur blir det nu? Med allt?

Jag har insett att jag har lämnat chockfasen och kommit in i reaktionsfasen. Att det är därför jag är så handlingsförlamad och att det gör så ont. Hur mycket ondare kommer det att göra? Hur länge kommer det att göra så här ont?

Hur ska jag orka mig igenom den här dagen? Minut, för minut?

Tack för att du läser detta. Det känns som att jag är lite mindre ensam då.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
3 september, 2008 kl 3 september 2008 (21:46)

#1 Kommentar från Ulle-Gulle (svar):
En varm kram till dig för jag finner inga ord. Åh så sorgligt men bra att ni har varandra. KRAM!

Skrivet 23 juni 2008, klockan 08:55
Svar från Ludmilla:
Om du bara visste vad kramarna värmer!

Skrivet 23 juni 2008, klockan 11:23
#2 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Kommer in för att ge dig en styrkekram och hoppas dagen blir något sådär bra.

Kram

Skrivet 23 juni 2008, klockan 09:01
Svar från Ludmilla:
Vad gulligt av dig. Det känns skönt att veta att du tänker på mig.

Skrivet 23 juni 2008, klockan 11:22
#3 Kommentar från Anonym (svar):
Tänker på er i den fruktansvärda sorg ni går igenom… Att mista ett barn, det kan nog inte finnas något värre… Min älskade storebror valde att lämna oss för fem år sedan, sorgen finns där, men man lär sig att leva med den! Ta hand om er, kramar

Skrivet 23 juni 2008, klockan 09:01
Svar från Ludmilla:
Tack för dina tankar. Jag vill gärna veta mer om det du har gått igenom om du vill dela det med mig.

Skrivet 23 juni 2008, klockan 11:24
#4 Kommentar från Wiffen (svar):
Lider med er.
Det måste vara så hemskt..

Hoppas du får det någorlunda bra idag..

kramar om..

Skrivet 23 juni 2008, klockan 11:40
Svar från Ludmilla:
Tack för dina kramar!

Skrivet 23 juni 2008, klockan 13:00
#5 Kommentar från MissJoi (svar):
Du är absolut inte ensam. Tänker på er alla. Många kramar

Skrivet 23 juni 2008, klockan 19:05
#6 Kommentar från Åsa (svar):
Jag gissar att det inte går att föreställa sig hur det är att förlora en älskad fjortonåring. Önskar dig all styrka, allt stöd, all kraft. Gripande, modig och vacker blogg…

Skrivet 23 juni 2008, klockan 22:52
Svar från Ludmilla:
Tack för dina ord. Vårt möte stärkte mig!

Skrivet 24 juni 2008, klockan 11:11
#7 Kommentar från Jezz (svar):
Tänker på dig och din sorg. Önskar jag kunde ta bort din smärta så du fick din dotter tillbaka. Du är modig som delar med dig av din sorg. Jag känner din smärta och lider med dig och din familj.

*KRAMAR OM*

Skrivet 23 juni 2008, klockan 23:02
Svar från Ludmilla:
Tack för att du vill dela sorgen med mig och bära en liten del av den. Det hjälper.

Skrivet 24 juni 2008, klockan 11:12
#8 Kommentar från Stella (svar):
Har er i tankarna,efter att ha läst mer och mer av din blogg och i minnessidan ni har..

Kramar//
Stella

Skrivet 24 juni 2008, klockan 20:29
#9 Kommentar från Rosa (svar):
Har suttit och läst. Har själv en dotter. Lik Linnéa av det du berättar. Går inte att förstå känslan, men tanken räcker gott och väl för att det ska göra så ont, så ont att jag inte längre orkar tänka tanken. Min stora kärlek dog när jag var ung. Sorgen går aldrig över men den gör inte längre lika ont och jag kan leva med den utan problem. Den kan t o m vara vacker emellanåt även om den sårar mig ofta eftersom man undrar varför och skyller på ”livet”. Tänker att i ditt fall kommer de andra barnen att bära dig vidare. Du vet din plats som mamma även om du är grymt medveten om vad som fattas dig som mamma. Min pojkväns mor (har bra kontakt med hans föräldrar fortfarande) hade 5 barn till. Det första hon sa den natten vi kom hem då J (han fick en kniv i sitt bröst när vi var ute och promenerade) inte längre fanns var, vilken tur att det inte var du Rosa. Jag är enda barnet och hon hann tänka så. Insåg att min mor blivit så ensam. Har funderat mycket på det där nu när jag ser hur livet blivit. Att hon fått barnbarn. Tror inte att du kommer att få något svar på varför, så jag skulle inte söka efter det. Linnéa var tonåring och allt vad det innebär när tankarna blir svåra. Tankar till Dig!

Skrivet 30 juni 2008, klockan 10:00
#10 Kommentar från Elin (svar):
Här sitter jag helt ledsen efter vad jag har läst, du kommer bli bättre.. Men tänk på att ta hand om dina andra barn också de har ju förlorat sin syster 🙁

Ta vara på varje dag som kommer. Massor av kramar till dig!

Skrivet 9 juli 2008, klockan 10:28

Skriv någonting