Hon är död idag också…
Varje morgon jag vaknar tänker jag på den fruktansvärda dröm jag hade. Varje förälders mardröm – att ens barn är dött. Jag har drömt den förut och den ger upphov till en isande, skärande skräck.
Tyvärr får jag inte vakna upp ur drömmen. Den är sann. Min levnadsglada, goda, underbara dotter finns inte mer. Detta måste jag alltså acceptera. Hur gör man det?
Som förälder ska man skydda sina barn tills de blir stora. Jag har misslyckats. Min dotter valde dessutom själv att inte vilja vara kvar hos mig. Vad kunde jag ha sagt? Vad kunde jag ha gjort? Samtidigt kommer jag tillbaka till samma svar varje gång jag börjar älta detta:
Jag kunde inte ha gjort mer. Jag gjorde faktiskt allt vad jag kunde. Linnéa ville dock inte heller ha hjälp. Hon var så fast besluten att hon skulle dö de sista månaderna. Hon var inte mottaglig. Hon sa: Det är klart att ni blir ledsna ett tag, men det kommer att gå över. Jag förklarade att jag skulle dö av sorg, att det skulle vara det värsta som kunde hända mig. Hon tog det inte till sig.
Den tid Linnéa var inlagd på barnpsyk (13 april till dess hon dog) kändes det som att vi var på olika sidor om problemet. Hon försökte hela tiden hitta sätt att vara ensam på för att kunna ta sitt liv. Hon gjorde 3 försök innan hon lyckades. Jag sa till henne efter det sista försöket den 15 maj att ”jag kommer att göra allt som står i min makt för att hindra dig att lyckas. Jag älskar dig alldeles för mycket. Jag förstår att du kommer att bli arg på mig, men så blir det”. Jag skyddade henne allt vad jag kunde. När man på avdelningen plötsligt bestämde sig för att Linnéa skulle börja skolan igen (vilket kändes helt onödigt med tanke på den höga självmordsrisken) var jag den som hämtade och lämnade de flesta dagar. Om jag absolut inte kunde fick Johan eller min mamma göra det. Vi ville inte ta någon risk alls.
Oj, vad mycket tankar det är…
Onsdagen innan du dog (du dog på en fredag) hade du permission hemma på kvällen som vanligt. Jag fick massera dig på ryggen. Du var fortfarande spänd. Du frågade: mamma, du sa i förra veckan att det fanns tecken på att jag börjar bli bättre… Kan du inte berätta vilka tecken?
Jag drog öronen åt mig igen. Jag ville så gärna ge henne hopp men det kändes som att allt jag sa kunde användas på något sätt jag inte ville. Linnéa som var en mycket intelligent person sa då: ”Mamma, det är väldigt viktigt för mig att bli medveten om det som gör att det går åt rätt håll. Det ger mig hopp.” Jag berättade då att det var positivt att hon planerade framåt. Hon hade fått sommarjobb ute i skärgården i en butik på en ö och skulle om allt gick som vi ville jobba där och bo hos mormor i hennes stuga. Linnéa var jätteglad och stolt över att hon fått sommarjobb. Linnéa hade också dagen innan skrivit en matteprövning för att hon skulle få hoppa över 9ans matte (den klarade hon som en av 60 av 400 som gjort den – men det fick vi veta efter hennes död). Detta var ju saker som visade tecken på att se en framtid. Tidigare hade hon bara pratat om att hon inte skulle fylla 15 år.
De två sista dagarna ägnade Linnéa åt att systematiskt prata framtid med personalen på barnpsyk…
Idag är tydligen en ältande dag… Min rygg värker. Ryggskott för första gången i mitt liv. Jag är ju själv läkare och har haft många patienter med ryggskott… Och hur är det jag brukar säga? Hmm… Ja, det blir nog bra… Ska inte bli passiv bara. Stretcha, gnida in med Iprengel. Det är uppenbart att sorgen sitter i kroppen.
Finns det ett liv efter detta? Eller finns det en tredje dimension? Något mellan liv och död? Kan man få kontakt med de döda?
Inget av detta har jag trott på tidigare. Jag är krass ateist. När man dör är det som blommorna som vissnar, de slängs bort och blir jord.
Men nu finns det en längtan efter att det skulle finnas något mer. Något som gör att Linnéa finns kvar. Hon fattas mig så otroligt mycket.
Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, sorg, saknad, tonåringar, död,
Kommentar från Ludmilla
3 september, 2008 kl 3 september 2008 (21:54)
#1 Kommentar från Margareth Osju (svar):
Ja, finns det liv efter döden…..?
det finns…..
Får jag lämna en kram. Känner med dig i din sorg.
Kram
Margareth
Skrivet 24 juni 2008, klockan 08:49
Svar från Ludmilla:
Tack för din kram!
Skrivet 24 juni 2008, klockan 09:13
#2 Kommentar från *Mandy* (svar):
Det finns inte ord nog att skriva vad man känner och tänker när man läser dina rader, men det griper djupt i hjärtat. Som förälder gör man allt man kan, men ändå är det inte alltid nog, tyvärr. jag hoppas att du kan finna en styrka och livsglädje ändå och att du har kvar vackra minnen av din flicka!! Många kramar!
Skrivet 24 juni 2008, klockan 08:54
Svar från Ludmilla:
Tack för att du tänker på mig. Det hjälper!
Skrivet 24 juni 2008, klockan 09:14
#3 Kommentar från Hasse (svar):
Inga ord hjälper. Vill ändå tala om att jag läst här – även om det var svårt, med tårarna strömmande.
En förälders värsta mardröm, ja, verkligen. Hur ska man någonsin kunna komma från tanken att man kunde gjort mer, gjort annorlunda? Usch…
Jag kan lova dig att mina tankar kommer vara med er idag. Även om jag nu måste försöka få bort dem, så jag kan jobba.
Kram
Skrivet 24 juni 2008, klockan 09:03
Svar från Ludmilla:
Tack för att du delar min sorg med mig. Att du känner med mig. Att dina tankar finns med oss…
Skrivet 24 juni 2008, klockan 09:15
#4 Kommentar från Ninna (svar):
Ville bara skänka en tanke till er som står kvar, efter att er unga människa tog sitt sista beslut.
Det går ej att beskriva med ord den smärta jag förstår ni går igenom…varje dag. Jag tänker på Dig idag!
Mvh Ninna
Skrivet 24 juni 2008, klockan 09:25
Svar från Ludmilla:
Tack snälla du! Varje tanke betyder så oändligt mycket!
Skrivet 24 juni 2008, klockan 09:27
#5 Kommentar från Frk Oktober (svar):
Beklagar ur djupet av mitt hjärta att ni har drabbats av det här fruktansvärda. Min f d sambo begick självmord för snart två år sedan och jag känner igen många saker som du beskriver, om hur din dotter hade sidor som ingen visste något om, kände sig ensam fastän hon hade så många som älskade henne, att hon fest och fullt trodde att alla skulle vara ledsna ett tag och sedan gå vidare. Det är så plågsamt och svårt att förstå att det var så mycket som man inte visste och att man inte blev insläppt.. hur mycket man än tänker på det så går det ju bara inte att förstå. Det är som att de levde i en annan värld..
Jag tror absolut att de som vi älskar som har lämnat oss fortfarande finns vid våra sidor.. och i de mörkaste stunderna kan det ibland ge lite tröst.
Skickar varma kramar och många tankar till er..
Skrivet 24 juni 2008, klockan 09:32
Svar från Ludmilla:
Kram. Har skrivit på din sida.
Skrivet 24 juni 2008, klockan 11:17
#6 Kommentar från Tizzel (svar):
Har läst… och blivit såå berörd..
Kan bara ana er smärta.
Lämnar varma tankar.
Skrivet 24 juni 2008, klockan 09:35
Svar från Ludmilla:
De värmer! Tack!
Skrivet 24 juni 2008, klockan 11:17
#7 Kommentar från Hector (svar):
Ludmilla – jag önskar jag kunde hjälpa dig i din ohyggliga saknad och sorg. Du har råkat ut för förälderns värsta mardröm och vi är många som lider av att läsa din historia. Du finns i mina tankar.
Skrivet 24 juni 2008, klockan 09:40
Svar från Ludmilla:
Tack för att du är med mig i mitt mörker!
Skrivet 24 juni 2008, klockan 11:18
#8 Kommentar från Anonym (svar):
Douglas Hofstadter (som skrev Gödel, Escher, Bach) förlorade sin mycket älskade fru i bröstcancer i relativt låg ålder. Hon lämnade efter sig två eller tre små barn. Han har skrivit en hel del om just detta att hon ändå fortfarande finns kvar, han har intressanta, och som jag tycker trösterika tankar och upplevelser… Kanske ngt att titta på ifall du orkar läsa…
Kram
Åsa
Skrivet 24 juni 2008, klockan 10:12
Svar från Ludmilla:
Det låter väldigt intressant. Ska genast kolla upp det. Stort tack!
Skrivet 24 juni 2008, klockan 11:19
#9 Kommentar från Camilla (svar):
Hej Ludmilla!Jag skrev till dig igår om självmord…att jag trots att jag är 38 år och har barn själv tycker det är svårt att leva..Jag har varit allvarligt deprimerad och är nykter alkoholist sedan fem år nu,fortfarande kommer dagar då jag känner mig så totalt ensam fastän jag nästan aldrig är det!Om man med ord kunde beskriva känslan så kanske man skulle kunna finna någon hjälp till själens enorma smärta som är nästintill outhärdlig..varje gång den kommer så måste jag hitta något som ska hålla mig kvar i jordelivet och man blir trött så himla livstrött för varje gång det känns bättre så infinner sig hoppet att det så ska förbli,men icke!!Idag vet jag att detta är en sjukdom som jag visserligen inte har något namn på men den är extremt ”dödlig” med den insikten försöker jag leva…jag ska orka,måste,kan inte lämna mina barn..du får mejla mig om du vill Ludmilla…varma tankar till er
Skrivet 24 juni 2008, klockan 12:21
#10 Kommentar från Frk Oktober (svar):
Det går. Inte för att man vill, för att man känner att man kan eller ens tror att det är möjligt utan just för att det bara måste. Precis som du säger, ett steg i taget.. även om det kan kännas oöverstigligt när man vet att man har miljoner steg framför sig. Alla steg kommer dock inte vara lika tunga som de du tar nu, det kan jag faktiskt lova.
Jag skriver inte lika ofta om M numera men jag började blogga för att skriva av mig så om du vill läsa så kan du gå längre tillbaka i mina inlägg så har jag skrivit mer.. Om någonting jag skrivit kan vara till den minsta stöd så är det fantastiskt. Hur sorgligt det än är att fler har varit med om samma sak så är det ju som du säger lite lättare när man känner att man delar bördan, vet att andra har gått den vägen man nu själv går, och att man inte är ensam.
De största kramarna till dig.
Skrivet 24 juni 2008, klockan 14:17
#11 Kommentar från Allica (svar):
ag känner igen hennes tankar om att inte vara nära någon trots att många kände sig nära henne.
Jag har det likadant och har liksom Nea varit där hon var innan hon tog sista steget.
Innerst inne och den högsta sanningen var dock inte som ni kanske tolkat det, att hon verkligen inte kände sig nära någon, sjukdomen gör att du får snedvridna uppfattningar som du innerst inne vet inte stämmer.
Hon kände er kärlek och hon känner den än, skillnaden är att hon fått den ro hon längtat efter så desperat och som jordelivet inte kunde ge henne.
Vissa själar behöver inte vara nere på jorden ett helt liv för att komma till nya nivåer.
Linnéa har kommit högre.
Och som dikten säger, hon kommer alltid finnas kvar.
Jag är hemskt ledsen för er förlust.
*styrkekram*
Skrivet 24 juni 2008, klockan 15:21