Ludmillas Blogg

Emelie är 21

Hon föddes när jag var 18 år och gick på gymnasiet. Alla var väldigt bekymrade över hur det skulle gå för mig. Jag som skulle bli läkare. Man t o m avrådde mig för att behålla mitt barn. Ännu värre blev det när Emelies pappa lämnade mig i samband med att hans lillebror dog i en motorcykelolycka, 18 år gammal.

Jag var fast besluten att klara det.

Emelie föddes 1987. Jag var hemma med henne några månader och fortsatte sedan gymnasiet. Tog studenten ett år senare än mina jämngamla vänner. Jag fick jobba på lite extra för att komma till samma mål som jag hade tänkt. Jag arbetade som vårdbiträde och på ett bokförlag innan jag kom in på läkarlinjen. Emelie var 2,5 år då. Vid det laget hade jag träffat Linnéas pappa. Målinriktat. Fast beslutet. Jag skulle uppnå målet ändå, trots att många i min omgivning tyckte att det var ”kört”. Jag gick läkarlinjen i Stockholm och pendlade från Uppsala. Jag lämnade Emelie tidigt på morgonen hos dagmamman och hämtade henne sent. Jag pluggade och pluggade och pluggade.

De där åren känns som i en dimma. Det jag minns är de olika föreläsningarna och hur jag renskrev anteckningarna på nätterna. Hur jag sov på bussen till tåget, på tåget och på pendeltåget. Jag åt medhavd frukost på första föreläsningen.

Var var Emelie i allt detta? Jag var nog upptagen av ett enda stort SEN. SEN kommer jag ha tid.

Efter två år kunde jag byta studieort och jag fick mer tid. Det var i samma veva som Linnéa föddes. Jag var mammaledig med henne. Emelie började skolan.

När Linnéa var 2,5 år träffade jag Johan. Det blev svårt för Emelie. Nu började en jobbig tid. Emelie hade det tufft. Så kom fler syskon. Fokus hamnade alltså återigen någon annanstans än på Emelie. Det har varit mitt livs stora dåliga samvete.

Emelie åkte till USA ett år i gymnasiet. Vi fick distans till varandra och jag såg fram emot att få en nystart med relationen när hon kom hem. Hon valde dock att som 18-åring flytta hemifrån. Relationen har varit knackig och kantad av misstolkningar från båda håll. Det har varit mitt livs stora sorg.

För 3 månader sedan, dagen efter att Linnéa blev inlagd på barnpsyk lades Emelie in på magtarmmedicin eftersom hon haft magbesvär under över ett år. Hon skulle göra en undersökning i narkos. Hon hade svåra smärtor och jag ville vara med henne under denna tid. Efter detta fick hon diagnosen Crohns sjukdom, en inflammatorisk tarmsjukdom. Hon blev insatt på starka mediciner som hon fick mycket biverkningar av. Smärtan fortsatte oförändrat. Det visade sig vara en skada i slemhinnan efter undersökningen som gjordes. Emelie sökte akut flera gånger och till slut blev hon inlagd igen för ett försök att vända tillståndet. Det gick inte och hon blev överförd till kirurgen och opererades. 20 cm av tunntarmen togs bort. Emelie hade jätteont efteråt och fick morfinpump. Det var en lång väg tillbaka. Emelie var tapper och modig och till slut kunde hon skrivas ut. Det var några dagar innan Linnéa dog. Smärtan återkom dock och samma dag som Linnéa dog lades Emelie in akut igen med tarmvred. Det visade sig senare vara en varböld i lilla bäckenet som var en komplikation till operationen. Emelie fick en slang inopererad så att varet kunde spolas ut. Hon blev utskriven strax före Linnéas begravning.

Älskade Emelie, vad du har gått igenom under den här tiden. Så mycket smärta. Så mycket oro. Och dessutom oro för din lillasyster. Du har varit så modig och så tålmodig som inte låtit dig slås ned trots att du gång på gång fått nya motgångar. Under den här tiden har vi kommit varandra närmare och lärt känna varandra på ett nytt sätt. Det är så otroligt värdefullt för mig att känna den här kärleken till till och känna att jag är en betydelsefull person för dig. Detta hade ju hänt redan innan Linnéa dog, men nu blir det ju ännu viktigare ändå.

Tack Emelie för att du finns!

Jag älskar dig!

Läs även andra bloggares åsikter om hopp, liv, framtid

Taggar: Emelie, hopp, liv