Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Hur mår lokföraren?

3 juli 2008 (22:26) | självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Idag har jag haft en otrolig ångest. Smärtan går ju inte att beskriva… Jag ska försöka i alla fall:

Det är en stor tung klump i magen som skär och river hela tiden. Det känns tungt i kroppen. Det kommer ilningar genom hela kroppen plötsligt som jag skulle vilja beskriva som skräck, vanmakt.

Det har varit värre än vanligt idag.

Ändå så har jag lyckats med att gå en morgonpromenad, göra yoga på bryggan, baka vetelängder, haft besök och pysslat i växthuset.

Jag har också ringt till polisen för att berätta att jag inte fått polisrapporten än. Det finns en kontakt på ”familjvåldsenheten” som jag har kontakt med. Familjevåld…? Ja i och för sig så utsattes Linnéa för en våldsam händelse (eller rättare sagt hon utsatte sig självt för det) och så var det ju en i vår familj. Hur som helst. Jag sa också att jag önskade kontakt med lokföraren som körde tåget som Linnéa hoppade framför. Jag tänker att han/hon säkert mår jättedåligt över det som hände, kanske till och med känner skuld, säkert ilska. Säkert har den personer en hel del frågor och funderingar också. Jag tror att det skulle hjälpa oss båda att kommunicera om det.

”Nja… så är det inte vi brukar göra. De brukar inte vilja prata så mycket….”  ”De…”? Alla är väl inte lika? Om jag kan skicka ett mail till någon på SJ så kanske de kan vidarebefodra mailet till den det berör och så kanske den personen kan kontakta mig om den vill? Nja… det var inte heller riktigt så man brukar göra. -Men det kan jag ju göra själv. Det fixar sig.

Jag vill veta hur länge Linnéa stog på tåget innan det träffade henne.
Jag vill veta om hon tittade på tåget eller blundade.
Jag vill veta hur lokföraren upplevde det.

Jag behöver det för mina pusselbitar.

Jag tycker synd om lokföraren. Det måste vara fruktansvärt…

Jag vet att det hördes flera kvarter hur tåget tvärbromsade och tutade. Tänk att stå kvar på spåret då… Jag ryser…

Jag vet att tåget stannade först ca 500 m efter. Tåg är tunga. Tåg har långa bromssträckor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
7 september, 2008 kl 7 september 2008 (17:45)

#1 Kommentar från (svar):
sänder en styrkande kram till dig o din familj

Skrivet 3 juli 2008, klockan 22:31
Svar från Ludmilla:
Tack!

Skrivet 3 juli 2008, klockan 22:40
#2 Kommentar från Liz (svar):
När polisen kom hem och tog DNA-prov så frågade vi hur lokföraren hade upplevt det hela. Hon hade sett att min dotter stod vänd mot tåget och lyfte armarna upp i luften. Har också hört från en flyktig bekant som är lokförare att ser de någon som tänker ta sitt liv så ska de tuta, bromsa, släcka lamporna och sen vända sig om för att slippa se.

När jag sedan var i kontakt med banverket så inte ens de fick veta vem som körde tåget, vill lokföraren ta kontakt så får de göra det. Annars får de ju bli avlösta direkt i ett sådant fall.

Fick ni se Linnea?

Att veta att hon tittade på tåget och stod kvar med armarna lyft mot himlen kännns skönt för då vet jag att hon var beredd, hon var bestämd. Hade hon däremot stått med ryggen mot och haft musik i öronen hade jag tyckt att hon var osäker på sitt val.

Stor kram

Skrivet 3 juli 2008, klockan 23:07
Svar från Ludmilla:
Vi har sett Linnéa, 2 ggr. Hon är ännu inte kremerad.

Skrivet 3 juli 2008, klockan 23:30
#3 Kommentar från Liz (svar):
Kan ialla fall säga som en tröst och som jag frågade läkaren, om hon kände smärta eller var medvetslös men ändå uppvisade tecken på liv. Han sa att det går så fort, det är som att släcka ut ett ljus.

Skrivet 3 juli 2008, klockan 23:08
Svar från Ludmilla:
Vi har fått veta att hon dog omedelbart. Hon hade flera stora skador som hon kan ha dött av trots att kroppen annars var i ett stycke.

Skrivet 3 juli 2008, klockan 23:30
#4 Kommentar från sthlmscilla (svar):
Det är fint av dig att tänka på lokföraren…han/hon mår säkerligen mycket dåligt.

Jag hoppas verkligen att du snart får svar på alla dina frågor. Förstår att det måste vara många.

Att hon stod kvar trots att tågets bromsar tjöt och lokföraren tutade visar på att din dotter verkligen hade bestämt sig, hon var tillfreds/lugn över sitt val.

Kram

Skrivet 4 juli 2008, klockan 02:06
Svar från Ludmilla:
Tack.
Ja, jag tror att hon var väldigt säker. Det har anteckningar och andra saker hon gjorde sista veckan avslöjat. Det var noga planerat.

Skrivet 4 juli 2008, klockan 08:10
#5 Kommentar från Anonym (svar):
Jag jobbar som konduktör på tåg. Jag har varit med om ett självmord. Det var omskakande och helt overkligt. Föraren var ganska illadäran. Samtidigt har vi väldigt bra hjälp för sånt här. Man får träffa en psykolog ganska omgående och gruppsamtal på jobbet.

Jag beklagar verkligen förlusten av din dotter och tror verkligen hon känner frid nu.

Skrivet 4 juli 2008, klockan 02:50
Svar från Ludmilla:
Vad jobbigt det låter.
Det låter bra att man får ordentligt stöd. Vet du hur man kan få kontakt med lokföraren?

Skrivet 4 juli 2008, klockan 08:10
#6 Kommentar från Tuija, Matias mamma (svar):
Min Matias var inte beredd, bara dum våghalsighet i onyktert tillstånd. Jag har fått kontakt med lokföraren, vi har pratats vid två ggr. För mig var det mycket viktigt att få veta..Han var ju den sista som såg Matias i livet..

Han sa att Matias försökte hoppa undan, snubblat, ramlat – tågen är tysta, kurva och sen var Matias liv slut. Ett ögonblicksverk, Matias hann nog inte ens bli rädd tror jag för som lokföraren sa ”det var ett ögonblicksverk”

Jag fick telenr, namn och allt av polisen i Finland.. Annorlunda här i Sverige tydligen.

Han var lättad och tyckte det kändes bra att jag ringde o vi kunde prata. Han hade efter vårt första samtal precis börjat arbetsträna igen..

Kram Tuija

Skrivet 15 juli 2008, klockan 01:31

Kommentar från Lokföraren
27 september, 2008 kl 27 september 2008 (5:58)

Jag är lokförare och jag har aldrig varit med om en olycka som denna. Tack och lov. Du undrade hur lokföraren kände och jag kan inte tala för den lokföraren som körde tåget och jag kan inte heller säga hur du ska komma i kontakt med denne, ringa företaget kanske? Men jag kan säga mina tankar. Skuld? Ja, så klart. Men många kollegor har sagt att det hjälper för oss att veta om det är självmord eller en olycka. Är det självmord så känns det liksom inte lika mycket som vårt fel. Ilska? Ja, varför ska jag behöva bära på den här döden i mitt minne bara för att en person inte hade vett nog att hålla sig borta från spåren. Jag är ständigt medveten om att det kan hända och vi är så väl förberedda vi någonsin kan vara på en sådan sak, och som någon skrev. Det finns ett fantastiskt skyddsnät som fångar upp oss efteråt, oavsett hur vi mår. Men det är väldigt tragiskt att det händer och framförallt att det har hänt dig, din familj och just denne specifika lokföraren och jag hoppas att din blogg och dina tankar kan hjälpa andra till att antingen låta bli att hoppa eller bearbeta en sorg som de känner.

Kommentar från Ludmilla
27 september, 2008 kl 27 september 2008 (9:15)

Tack för att du kommenterar hos mig. Det betyder mycket för mig.
Jag har försökt att få kontakt på flera olika sätt men inte hört något. Jag vet att det var tåg 85, IC från Duved, 30 maj ca 22. Det skulle vara väldigt värdefullt för mig att få komma i kontakt med föraren.

Kommentar från Christer
18 maj, 2009 kl 18 maj 2009 (14:23)

JA Ludmilla, jag är också lokförare.. sedan 31 år tillbaka, och varit med om flera påkörningar under åren, tyvärr men något som vi förare inte kan påverka, några av oss drabbas oerhört hårt och andra klarar sig genom en hel karriär.
Vid en påkörning utanför Örebro spelades hela mitt liv upp speciellt min syster som tog sitt liv, 29 år gammal.
Vill och känner oerhört för Din sorg och man ställer sig ofta frågan ”Varför” och svaren uteblir… Att bära med sig dessa tankar hela livet blir tungt..
Du vill komma i kontakt med föraren, det går om han/hon vill. Be den polis som har hand om utredningen kontakta föraren och fråga om det är ok att du hör av dig. Har själv varit med om detta då en anhörig ringde mig efter att jag sagt att det var ok till polisen.
Kommer du inte vidare, hör av dig på min mail..

Kommentar från Storm
13 mars, 2012 kl 13 mars 2012 (11:01)

Hej, mail är på väg.
Mvh/Storm

Skriv någonting