Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Tungt nu…

2 juli 2008 (23:28) | acceptans, Mindfulness, sorg&saknad | av: Ludmilla

Har haft en mycket kär gammal vän med två underbara döttrar på besök. Hon lyste upp tillvaron med att laga mat åt oss. Tack Hanna!

Klumpen i magen som sliter och skär gör sig extra mycket påmind just nu.

Träffade psykologen idag. Var en tillfällig psykolog. Det är ju sommar nu. Vad kan man börja med om man bara ska träffas 2 gånger. Inte mycket. Jag fick berätta hur jag upplever det just nu. Jag sa att jag gör vad jag kan för att sörja ”på rätt sätt”.

– Det finns inga sätt som är rätt och fel.

Nä, det vet jag ju. Jag undrar om jag inte låter mig känna tillräckligt mycket. Om jag är för konstruktiv och handlingskraftig. Jag borde ju egentligen bara ligga i fosterställning och skrika…

-Du är nog en person som agerar när det sker en katastrof, och det har ett bra överlevnadsvärde.

Hmmm… ja, det låter ju bra. Men tänk om jag bara förtränger allt?

-Om du förtränger något och det kommer upp sen så kommer du antagligen hantera det på samma konstruktiva sätt som du gör nu.

Det låter ju lovande…

Linnéas journal kom idag. Johan läser den just nu. Jag orkar inte. Inte just nu i alla fall. Måste ju gå igenom den ordentligt för att se var det har gått fel. Han refererar till några saker. Jag förstår hur mycket hon har lidit. Och hur mycket hon har uttryckt det. Men ändå har de inte tagit det på tillräckligt stort allvar…

Jobbigt nu. Kanske borde jag lägga mig i fosterställning och skrika.

NEJ!

Jag vägrar låta detta äta upp mig. Jag vägrar att låta Linnéas frånvaro ta så mycket plats i framtiden att mina kvarvarande barn får mindre plats. Jag måste ju LEVA! Inte bara fortsätta att existera! Jag har halva livet kvar (kanske… man vet ju aldrig) och kan inte sluta leva nu. Det alternativet finns inte. Jag måste istället göra det bästa jag bara kan för att komma vidare. Linnéas död måste leda till något konstruktivt. Annars blir den ju bara fullständigt meningslös. Jag vill inte att hennes liv eller död ska bli meningslös. Jag måste skapa mening med detta. Jag vet att hon skulle ha velat det.

Vad är konstruktivt?

-bloggen
-skriva en bok
-driva processen för att psykiatrin ska bli bättre
-minnesfonden för att sprida glädje och kamratskap i Linnéas anda (nordea 30392211122 )
-att ägna tid åt min familj
-att njuta av det som finns
-leva i nuet

Boktips: Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om medveten närvaro. (Åsa Nilsonne)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
7 september, 2008 kl 7 september 2008 (17:33)

#1 Kommentar från Pam (svar):
Jag håller med psykologen, du är en person som agerar och är konstruktiv !!Tack för det !
Och tack för att vi får följa dig på bloggen. Det ger mig kraft

Skrivet 3 juli 2008, klockan 00:50

#2 Kommentar från clangen (svar):
Har läst din blogg om det som hände din dotter. Med tårarna i ögonen har jag följt din och familjens strävan efter förståelse efter din dotters död.

Att förstår det som inte skall kunna hända…

Jag hoppas ljuset snart kan lägga sig som en värmande mantel runt edra hjärtan, trots det svåra Ni går igenom.

Tack för att jag fått läsa din blogg- kommer att följa den.

Kram, clangen

Skrivet 3 juli 2008, klockan 04:17

#3 Kommentar från Henrik (svar):
Hej igen

Stolt över hur du kämpar keep it up, jag tror att du är på rätt spår när du säger att Linneas död skall leda till ngt bra.

Behåll det taktiken, det vore tragiskt om detta ologiska och terribla händelse splittar familjen och skapar mer sorg och elände!

jobba med att få den här händelse stärka familjen istället, jag är medveten att detta är en otrolig svår väg att vandra men ni klarar det!!

För HELA familjens skull! Dvs de som återfinns bland Er och de som har gått vidare

Abrazos!!!
Henrik

Skrivet 3 juli 2008, klockan 08:32

#4 Kommentar från Parisa/passerby (svar):
To my dearest family, some things I’d like to say…
but first of all, to let you know, that I arrived okay.
I’m writing this from heaven. Here I dwell with God above.
Here, there’s no more tears of sadness; here is just eternal love.

Please do not be unhappy just because I’m out of sight.
Remember that I’m with you every morning, noon and night.
That day I had to leave you when my life on earth was through,
God picked me up and hugged me and He said, ”I welcome you.”

It’s good to have you back again; you were missed while you were gone.
As for your dearest family, they’ll be here later on.
I need you here badly; you’re part of my plan.
There’s so much that we have to do, to help our mortal man.”

God gave me a list of things, that he wished for me to do.
And foremost on the list, was to watch and care for you.
And when you lie in bed at night, the day’s chores put to flight.
God and I are closest to you….in the middle of the night.

When you think of my life on earth, and all those loving years
because you are only human, they are bound to bring you tears.
But do not be afraid to cry; it does relieve the pain.
Remember there would be no flowers, unless there was some rain.

I wish that I could tell you all that God has planned.
But if I were to tell you, you wouldn’t understand.
But one thing is for certain, though my life on earth is o’er.
I’m closer to you now, than I ever was before.

There are many rocky roads ahead of you and many hills to climb;
but together we can do it by taking one day at a time.
It was always my philosophy and I’d like it for you too…
that as you give unto the world, the world will give to you.

If you can help somebody who’s in sorrow and pain,
then you can say to God at night……”My day was not in vain.”
And now I am contented….that my life has been worthwhile,
knowing as I passed along the way, I made somebody smile.

So if you meet somebody who is sad and feeling low,
just lend a hand to pick him up, as on your way you go.
When you’re walking down the street, and you’ve got me on your mind;
I’m walking in your footsteps only half a step behind.

And when it’s time for you to go…. from that body to be free,
remember you’re not going…..you’re coming here to me.

Skrivet 3 juli 2008, klockan 08:44

#5 Kommentar från Liz (svar):
Känner så väl igen vartenda ord du skriver, har ju sjäv varit där och är där. just det här med att sörja rätt eller fel, göra något konstruktivt, att hennes död inte får vara förgäves.

Själv kämpar jag med näbbar och klor just nu att Bup ska ta på sig skulden så det agerat fel.

Kan bara ge dig en kram och tala om att jag finns, jag VET vad du pratar om, vi sitter i samma sits du och jag.

Skrivet 3 juli 2008, klockan 09:44

Skriv någonting