Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Mitt barn har tagit sitt liv…

2 augusti 2008 (20:41) | psykiatri, psykos, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Hon var en underbar liten varelse som hade ”allt”… Jag älskade henne över allt annat.

Varför ville hon dö? Varför var hon inte lycklig med oss som älskade henne så mycket?

Jo – hon var sjuk. Hon hade kanske en psykos. Om man har en psykos så är det ibland alldeles för hotfullt att leva så att man önskar döden så mycket så att det är med en dödslängtan än att inte orka leva längre…

Jag kämpar minut för minut att överleva utan min dotter. Vi var så lika i så mycket. Vi hade så många förtroeliga samtal. Så mycket som jag vet att vi tänkte lika. Jag saknar henne extremt mycket.

Trots att jag vet att det inte var mitt fel. Trots att jag vet att jag bör fokusera på det jag har kvar. Känner jag att orken tryter…

Jag orkar bara med en kamp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (19:20)

#1 Kommentar från Missbeauty (svar):
Jag kan inget säga just för tillfället men jag kan ge dig min kram…

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 20:49
#2 Kommentar från *ME* (svar):
Kram

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 20:51
#3 Kommentar från Tizzel (svar):
*håller om dig i allt det värsta, i allt det hemska…*

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 20:53
#4 Kommentar från Anonymian (svar):
oavsett varför hon valde bort livet så är hon ditt barn. Dina känslor går inte att rationalisera, för det är skilda saker med hennes sjuka och din saknad.
Jag känner så med dig.

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 20:55
Svar från Ludmilla:
Ja hon var mitt barn… hon ÄR mitt barn… oavsett vad hon led av eller var hon finns. Jag älskar henne…

Skrivet 3 augusti 2008, klockan 08:20
#5 Kommentar från Charly (svar):
Bästa du, jag har följt din blogg…men nu gör du mig lite förvirrad? Först var det depression, sedan antydde du att det inte bara var en depression och nu psykos
Jag tolkar detta som att hennes diagnos inte fastställdes till 100%?

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 20:58
Svar från Ludmilla:
Hej!
Ja, hon behandlades som en depression som inte var typisk. Men det har framkommit fakta efteråt som gör det troligare att det primärt var en psykos.

Skrivet 3 augusti 2008, klockan 08:19
#6 Kommentar från Elin (svar):
Tittar på min egen dotter (16 mån) och önskar att jag kunde ge dig av kraften som jag får ur hennes kärlek. Kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att förlora henne.
Tack för att jag har fått del av din kunskap (utbildad hos Linnneás)och jag önskar dig och din familj allt gott.

Ӏven om du inte ser mig nu,
finns jag hos dig vet du ju.
Är för alltid en del av dig,
älskade mamma sörj mig ej.
Minns värmen från min kind,
i varje sommarljummen vind.
Låt minnet av mitt skratt trösta dig,
och känn hur mycket jag älskade dig.”

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 21:01
Svar från Ludmilla:
Tack snälla du för att du hälsar på mig.
Jag är glad att du är utbildad i Linnéas namn. Jag är säker på att du med stolthet kommer att fortsätta att undervisa i hennes namn!

Kram

Skrivet 3 augusti 2008, klockan 08:21
#7 Kommentar från Marilyn M (svar):
Varma tankar och kramar till er alla!

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 21:02
#8 Kommentar från Nina (svar):
Ja vad att säga, *kram*

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 21:03
#9 Kommentar från Paulastina (svar):
visst är det jobbigt att kämpa vidare…
ibland kan man behöva få bryta ihop istället för att bita ihop, för att sen orka ta sej upp igen.

Har du fått göra det? Fått bryta ihop å bara ligga å skrika å gråta i fosterställning tills rösten inte håller längre…?
eller har du tvingat dej igenom dagen…tvingat dej att försöka vara stark, för de andras skull?

kram ♥

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 21:13
Svar från Ludmilla:
Jag kanske borde bryta ihop oftare…? Det är nog rätt som du skriver att jag försöker hålla ihop för pojkarnas skull i första hand…

Skrivet 3 augusti 2008, klockan 08:22
#10 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Tänker på dig dagligen.

Tusen kramar

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 21:20
#11 Kommentar från Ister (svar):
En dag i sänder, Ludmilla. En dag i sänder.

*skickar lite styrka genom cyberrymden*

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 21:20
#12 Kommentar från Allica (svar):
Hon lämnade mycket klokhet efter sig.
När vi hade sista gruppterapin innan semestern berättade jag om fina Linnéa jag fått ta del av genom hennes mamma.
Jag sa att ett uttryck stannat hos mig och det är ”Problemet är inte problemet utan din inställning till problemet”
det var sista orden till mina medsystrar i terapin innan de gick ut i stora vida världen, 5 veckor utan stöd.
Det kändes fint att delge Linnéas minne och kloka ord.
Kram

Skrivet 2 augusti 2008, klockan 23:00
Svar från Ludmilla:
Det känns otroligt bra att få höra detta! Tack!

Skrivet 3 augusti 2008, klockan 08:23
#13 Kommentar från Oline (svar):
Kram!!!!
Så förfärligt med din dotter. Man undrar vad det är i tiden som orsakar att så många unga mår så dåligt. Och många vuxna också för den delen. Det är liksom ett hårt klimat, så många krav, och samtidigt som det fortfarande finns rätt bra skyddsnät i samhället så krävs det kanske mer än någonsin av människorna nu. Mina tankar går till dig som upplevt det som är alla föräldrars största skräck.

Skrivet 3 augusti 2008, klockan 07:17
Svar från Ludmilla:
Tack för ditt stöd. Ja, detta är nog det värsta som kan hända. Vad skulle kunna hända mer…? Inget som skulle ”bita” på mig i alla fall…

Skrivet 3 augusti 2008, klockan 08:25
#14 Kommentar från Liz (svar):
Kramar om dig länge och väl.

Skrivet 3 augusti 2008, klockan 22:13
Svar från Ludmilla:
Tack snälla!

Skrivet 4 augusti 2008, klockan 09:44
#15 Kommentar från Limited edition (svar):
Jag kan förstå känslan… smärtan måste vara outhärdlig…

En dag i sänder, det finnns inget annat.

kramar

Skrivet 4 augusti 2008, klockan 09:50
#16 Kommentar från Blackpanther (svar):
Det är väl som du skrev innan om överlevnad och överlevnad handlar väl också att klara av en kamp och det är den du är i just nu. Tror att restrerande av din familj känner som du fast på olika sätt. För dem var det deras syster och barn (ur pappans synvinkel) för dig är du mamma och du har burit henne i nio månader och funnits för henne i vått och tort och haft era mamma och dotter prat och hjälpt henne med läxor och allt. Vist har pappan också hjälpt till men det är nog ändå inte på samma sätt trots att jag tror att smärtan och saknaden är otroligt stor där med. Usch… att försöka förstå varför trots att man kanske vet svaret kan det vara svårt. Svårt att acceptera och vilja förstå.

Kampen bör bara vara denna nu tycker jag. Du finns ju ändå där för dina övriga barn och ju mer tiden går desto starkare blir du förhoppningsvis. Du är nog starkare idag än när det skedde fast man kanske hade varit inställt på att en dag kan det ske. Tror inte att man kan förbereda sig för sånt här, även fast man har sett försöken.

Tror att det är viktigt att ge den tid du behöver och inte stressa dig igenom det för då får du bara tillbaka det i slutändan och då blir det ännu jobbigare. Bättre att ta den tid du behöver.

Kramis

Skrivet 4 augusti 2008, klockan 11:08
Svar från Ludmilla:
Tack snälla du för dina kolka ord och ditt fina stöd. Det är så oerhört viktigt för mig att känna stödet. Stor kram!

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 17:04
#17 Kommentar från wiginia (svar):
dU ÄR VÄRLD MASSOR. lIVET ÄR HEMSKT. JAG GER DIG MASSOR AV KRAMAR. TA DEN TID DET TAR ATT SÖRJA ÅREN KOMMER ATT GÅ. DU HAR DINA ANDRA BARN OCH GE DOM AMSSOR AV KRAMR. DU HAR STÖTTAT GETT SÅ MYCKET GLÖM INTE DETTA.

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 13:15
Svar från Ludmilla:
Tack!

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 17:05
#18 Kommentar från Emma Kylberg (svar):
Kära Ludmilla!
Jag tänker på er varje dag, på Linnea.
Vi kände inte varandra men jag kommer ihåg hur mycket jag gillade henne, det var hon och jag på dagis.

Jag finner inga ord.
Jag ger all min energi till dig och din familj för att ni ska klara av detta.

Kram!
Emma

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 16:26
#19 Kommentar från Ludmilla:
Tack Emma! Vad glad jag blir över att du kommer till mig!
Jag minns er båda på dagis. Söta, härliga tjejer! Det måste kännas mycket märkligt när ens jämngamla vän försvinner på det här viset. Men du lever. Ta vara på det!

Jättekram!

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 17:07
#20 Kommentar från alec (svar):
Jag lider med dig, min vän en underbar vän tog sitt liv för 4 år sedan ynka 18 år gammal… Va stark, du klarar det här, jag vet att det är sååå himla svårt, men kämpa, tillsammans kan vi förändra, jag ska bli mentalskötare, hjälpa unga flickor och poijkar så som jag va, så som min vän va så som din dotter va…

STOOOR KRAM TILL DIG/alec

Skrivet 20 augusti 2008, klockan 20:49

Kommentar från Camilla Änglamamma till Linnéa Holm Espinosa
23 januari, 2015 kl 23 januari 2015 (1:30)

Kära Ludmilla.
Fick en starkt surrealistisk känsla när jag hamnade på din sida.. Min dotter Linnéa tog sitt liv den 4 November 2014..
Förutom att vi delar den grymma upplevelsen att behöva begrava sitt barn, så verkar även er relation ha många gemensamma nämnare med mig och min trollunge..
Vet inte om denna sida fortfarande är aktiv så jag skriver inte så mycket mer nu.. Om du läser detta får du jättegärna kontakta mig på min mail–
Stora kramar från en Änglamamma till en annan..
Med vänlig hälsning Camilla Holm

Skriv någonting