Flera kamper att klara av …
Tydligen räcker det inte med att man har förlorat ett älskat barn.
Man ska dessutom orka med anklagelser och annat.
Idag har jag i alla fall hjälpt min äldsta dotter att flytta. Det var en härlig upplevelse och underbart att känna hennes glädje inför det nya. Nytt måste till. Vi måste sträva framåt. Det finns ju ingen annan väg hur jobbigt det än känns. En dag i taget.
Det är ändå ett framsteg. Innan var det en minut i taget, sedan en timme i taget.
Viktigt att se det som är bättre eftersom det totalt sett är så mycket värre än förut.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, ångest, anklagelser
Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (21:00)
#1 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Vad härligt för dottern med eget, och att hon får din hjälp.
Min stora flyttade hemifrån när hon va 16, men då hem till killen, så jag fick inte hjälpa till så mycket 🙁
Men men hon är lycklig, huvudsaken.
Hoppas du mår lite bättre.
Kram.
Skrivet 20 augusti 2008, klockan 21:33
Svar från Ludmilla:
Jag mår fortfarande väldigt dåligt. Det är värre nu än tidigare.
Emelie flyttade hemifrån för flera år sedan men flyttar nu till annan ort pga av studier.
Kram
Skrivet 21 augusti 2008, klockan 08:21
#2 Kommentar från kulan (svar):
Varma kramar till dig!!
Skrivet 20 augusti 2008, klockan 21:40
#3 Kommentar från Ludmilla:
stort tack för dina kommentarer!
Skrivet 21 augusti 2008, klockan 08:26
#4 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Det borde räcka som det är. Jag är ledsen för din skull. Verkligen.
Skrivet 21 augusti 2008, klockan 10:32
Svar från Ludmilla:
Ja det räcker nu.
Skrivet 21 augusti 2008, klockan 23:38
#5 Kommentar från Lena (svar):
Usch, ja, jag håller med dig!
Men det som är viktigtast nu är du och din familj.
De som pratar bakom ryggen…säger väldigt mycket om sig själva!
Styrkekramar ifrån mig
Skrivet 21 augusti 2008, klockan 13:42
#6 Kommentar från Monkeyface (svar):
Helt fantastisk blogg. Går det bra om jag länkar till din blogg från min sida?
http://www.monkeyface.org
/Jimmy
Skrivet 21 augusti 2008, klockan 15:45
Svar från Ludmilla:
Tack för dina uppmuntrande ord.
Ja det går utmärkt.
Skrivet 21 augusti 2008, klockan 23:43
#7 Kommentar från Johanna (svar):
Jag har följt din blogg ett tag, men aldrig vetat vad jag skulle skriva. Det du / ni varit med är fruktansvärt. Har själv varit med om en förlust, snart 5 år sen.
Kram…
Skrivet 21 augusti 2008, klockan 20:56
Svar från Ludmilla:
Tack för att du följer min blogg. Jag är väldigt ledsen att höra att även du drabbats…
stor kram!
Skrivet 21 augusti 2008, klockan 23:44