Vad är jag? Finns jag?
Smärta.
Nej, inte morgon igen… Låt mig fortsätta sova i evighet. På natten är vi tillsammans. På natten finns inget hemskt. På natten är det bara lugn och skönt.
På morgonen kommer det direkt. Smärtan som sätter sig i magen. Jag vill inte gå upp. Jag vill inte vakna. Tvingar mig upp. Måste upp.
Påminner mig om att jag ska tvätta mig. Borsta tänderna. Deodorant. Borsta håret. Klä på mig rena kläder. Måste. Kan inte gå ner mig så att jag luktar illa…
Men det spelar ingen roll… Det gör så ont. Hela tiden.
Ser till att pojkarna kommer i ordning och till skolan. Skjutsar dem dit som vanligt. Men förut var även Linnéa med. Det var en rutin vi hade att vi alltid åkte tillsammans på morgonen. En skön avstämning. Pojkarna satt bak och Linnéa framme bredvid mig. Vi pratade om stort och smått. Varje morgon. Parkerade – Linnéa skuttade ut och sprang in till skolan. Hennes ryggtavla försvinner in i mängden. Håret svallande över ryggen. Min vackra dotter…
Nu, följer med pojkarna in. Lämnar dem. Åker hem. Är ju sjukskriven.
Hem. Hem till oss. Vår familj. Linnéas familj.
Där Linnéas rum står tomt. Hon har inte ändrat något de senaste 12 veckorna. Cykeln står utanför. Hennes kläder är tvättade för sista gången sedan länge och är invikt i garderoben. Hennes saker… Väskan som hon hade med sig sista kvällen står vid skrivbordet…
Jag går upp till övervåningen och tittar på hennes bilder som jag ställt upp på en byrå i vardagsrummet vid flygeln som hon spelade på flera timmar om dagen (vad jag njöt av det!). Tar i hårtofsen… luktar… Hennes lukt finns kvar!! Jag faller i gråt… ett oändligt vrål av smärta… tittar in i hennes vackra ögon… Linnéa! Min älskade fina dotter! Varför blev det så här…? Vad hände? Jag hängde inte med…
Jag älskade (älskar!) dig så oändligt mycket min fina, fina.
Jag gråter hela tiden. Kommer inte framåt. Fastnar. Orkar inte.
Vad skulle jag göra? Minns inte.
Sitter och stirrar i evighet.
Måste ta tag i något. Skriver en lista. Vad måste jag göra? Daterar listan för säkerhets skull. Börjar med en sak. Något får mig på andra tankar. Glömmer bort. Tittar på listan. Börjar med något annat. Får ett mail. Glömmer bort igen. Kommer ingen vart. Tankarna far i väg. Blir sittande stirrandes…
Oj, redan dags att hämta pojkarna.
Åker för att hämta mina barn. Fina pojkar. Skönt att de mår så bra! Skönt att personalen på skolan är så inkännande och fina.
Dagen går.
Trots att den inte borde kunna det.
Läs även andra bloggares åsikter om tid, ångest, barn, sorg, saknad,
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Magnus
21 december, 2008 kl 21 december 2008 (17:54)
Hjärtskärande!!!! Mina sympatier går till dig…
Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (21:07)
#1 Kommentar från Starsign (svar):
Blir så tagen av det du skriver. Kan aldrig nånsin förstå hur din förlust känns, men dina ord träffar mig rakt i magen och kan känna igen ångesten som äter upp hela ens person innifrån….
Skrivet 21 augusti 2008, klockan 23:21
Svar från Ludmilla:
Tack för att du kommer till mig.
Kram!
Skrivet 21 augusti 2008, klockan 23:37
#2 Kommentar från Jeanette (svar):
Finns inga ord som kan trösta, skickar en varm lång strykekram!
Skrivet 21 augusti 2008, klockan 23:32
Svar från Ludmilla:
*kramar tillbaka*
Skrivet 21 augusti 2008, klockan 23:37
#3 Kommentar från Anna-Carin (svar):
Gråter.
Jag blir så oerhört tagen av dina vackra ord, och ditt fina sätt att skriva.
Skickar en varm go kram till dig.
Va rädd om dig.
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 07:50
Svar från Ludmilla:
Tack. Varmt tack.
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 08:43
#4 Kommentar från Xtazy (svar):
Vet inte vad jag ska skriva. Din smärta är ofattbar…
Stor kram till dig
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 07:57
Svar från Ludmilla:
Kram tillbaka!
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 08:54
#5 Kommentar från Nenne (svar):
Du träffar så exakt med dina ord. Jag känner igen mig och lider med dig så oerhört.
Men du har en otrolig styrka inom dig, det är jag säker på.
Ett steg framåt…
Styrkekramar
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 08:23
Svar från Ludmilla:
Tack för dina fina ord. *letar efter styrkan*
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 08:55
#6 Kommentar från Maria (svar):
Jag känner med dig. Jag känner så väl igen det du skriver. Men det har blivit bättre. Det blir det för dig oxå. Snart! Min Fredrik lämnade oss 1 dec 07 så jag är ”lite före” dig. Du skall se att det snart lättar lite. Tills dess håller jag om dig i tanken.
Varma Kramar Maria
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 08:42
Svar från Ludmilla:
Tack kära du, det är det jag behöver höra – att det blir bättre… Kram
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 08:47
#7 Kommentar från Cecilia (svar):
Hej,
Jag har följt din blogg men aldrig kommenterat. Jag har också följt din ex-mans blogg men aldrig kommenterat. Jag känner ingen av er men vet av egen erfarenhet att varje skilsmässa/separation/bråk har två sidor – alla hanterar sin situation från sitt eget perspektiv. Ibland kan lögner bli något som man tror är verklighet, jag vet det -av bitter erfarenhet. Mina barns far måste numera ge mig allting skriftligt för att jag inte litar på att det inte vänds mot mig senare. Sorgligt, jag vet, men oundvikligt. Hur det än är och vad som än skrivs på andra sidor än din så – FAN, vad jag känner med dig!!! Du skriver så att jag nästan kan TA på din sorg och känna din längtan, saknad och förvirring. Jag har också en tonårsdotter (13), jag tror att hon är trygg och trivs i skolan men vet att hon har svårt med det sociala spelet och inte riktigt hänger med sina jämnåriga. Jag frågade henne (efter att ha läst din blogg) om hon kan förstå hur en ung, söt tjej som till synes har allting man kan önska sig kan vilja dö. Hon svarade ”kanske”. Sedan dess försöker jag hålla det svaret i minnet varje dag, ta till vara på alla våra stunder och tänka att min ”egentid” kommer när barnen är vuxna. Jag är så ledsen för din skull, Ludmila, att din dotter inte lever längre men vill att du ska veta att ”tack vare” din blogg så funderar jag mer när min tonåring får ett vredesutbrott, när vi bråkar så sträcker jag ut handen oftare, allt för att hon ska känna att jag finns där. Arg är jag, ledsen ibland men SVIKER aldrig – precis allt det som jag känner, och tror, att du gjorde för Linnea! Kram C
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 09:47
Svar från Ludmilla:
Tack snälla du för det fina du skriver. Jag blir rörd över ditt stöd. Det känns svindlande att jag genom det jag skriver kan påverka andra indirekt. Att det jag skriver nu har givit DIN dotter något. Det känns härligt. Det blir mindre meningslöst då.
Tack Cecilia!
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 10:01
#8 Kommentar från Johanna (svar):
Tack för kommentaren! Den värmde. Jag vet att jag ibland kan vara för hård mot mig själv, försöker verkligen att inte vara det, men det är svårt när man lever i min kropp. Fast idag ska jag ta vara på tiden och plugga lite hade jag tänkt. Även komma ut och gå lite.
Det kommer att bli bättre med tiden.
Stor kram!!
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 09:52
Svar från Ludmilla:
Bra tänkt! Ett steg i taget. Bli kompis med sig själv… (hu vad klok man kan vara åt andra…)
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 10:01
#9 Kommentar från Lena (svar):
Åh, Ludmilla….din sorg gör så ont i mig!
Jag kan inte tänka mig värre än det du går igenom just nu.
Men ”gå igenom” innebär ju också att man kommer igenom ”det”.
Näe, livet kan nog aldrig bli som det har varit, och Linnea är för alltid förankrad i dig, men det kommer att göra mindre ont.
Min sambos dotter dog för 3 år sedan. Det var vi som fann henne! Det är fortfarande ofattbart och gör ont, men inte lika ont. Med tiden som går, förändras sorgen…trots att tiden ibland tycks stå still!
”Man kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över sitt huvud,
men man kan förhindra att de bygger bo i
sitt hår”.
Kramar om dig jätte jätte mycket
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 11:27
Svar från Ludmilla:
Tack. Vad hemskt att ni har varit med om detta. Vad var orsaken till hennes död?
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 19:03
#10 Kommentar från Ister (svar):
*sitter brevid en stund*
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 11:28
Svar från Ludmilla:
Tack. Känns bra.
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 18:51
#11 Kommentar från Blomsterflickan (svar):
Det är tur att du har skrivandet i denna hemska sorg…kan inte riktigt förstå hur ett liv kan fortsätta efter något sådant tragiskt, men det är väl det som just är Livet. Att man Kan det, fortsätta för sina andra medlemmar i familjen.
Känner oerhört med dig i din sorg.
Ger en stark kram.
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 14:38
Svar från Ludmilla:
Tack. Vad fint av dig att skriva.
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 18:52
#12 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Läser denna blogg och spontant kommer jag att tänka på något som Lovis i Ronja Rövardotter säger till Ronja när Mattis är utom sig av sorg. Hon säger ungefär: ”Vet du Ronja, det är svårt att stå bredvid och se någon ha det så svårt, att det gör så ont i en annan människa”.
Så känner jag med dig ibland.
Du är fantastisk på att finna de rätta orden, för att man ska KÄNNA lite av den smärta du känner (även om det inte är i närheten av vad du känner). Du är en sådan begåvning på att förmedla dina känslor så det saknar motstycke.
Men just det gör det ibland extra svårt att liksom stå bredvid och se på… Man vill så innerligt gärna lätta på lite av din smärta. Så gärna skulle jag vilja ta udden av den, för att jag tycker den är för svår för en människa att ta hand om själv.
Jag saknar de ord som du har förmågan att ge…!
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 15:43
Svar från Ludmilla:
Vad snäll du är. Tack för ditt stora, stora stöd!
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 19:04
#13 Kommentar från Malin Ljungkrantz (svar):
Har läst alla dina inlägg nu och känner mig alldeles tagen…Vilken smärta att förlora sitt barn! Förlorade själv min pappa hastigt när jag var 16, och även om det inte är riktigt samma sorg så nästan…En pappa, en dotter… Dagarna och åren går och man mår lite bättre, men det blir aldrig som förut! Men till slut lär man sig leva med det. Tänker på dig och din familj…kramar Malin
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 16:14
Svar från Ludmilla:
Tack Malin, Vad snäll du är som berättar det för mig. Jag förlorade min pappa tidigt också. Det är tungt.
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 19:08
#14 Kommentar från Isa (svar):
Hej Ludmilla, jag har en hälsning till dig från min mamma, ni två har kommunicerat med varann per mail för ett tag sedan.Min mor mår återigen dålig till och med sämre än någonsin. Hon är nu inlåst på psyket och kommer inte ut på ett tag, Usch vad känslokall jag låter men jag är glad att hon nu är där borta. Mamma har försökt ta livet av sig två gånger tidigare och försökte igen för tio dagar sedan, den här gången på ett mycket våldsamt sätt– hon överlevde. Jag vet inte om det är bra eller dåligt jag vet inte men hon vill verkligen dö!! vad gör man då? Så fort hon vaknade ropade hon ditt namn Ludmilla och bad mig leta upp din blogg. Min mamma är inte konstig eller tokig, innan hon kom till sverige var hon med i kriget och blev brutalt våldtagen och förnedrad av flera soldater. Min mamma har alltid hållit det hemligt men nu vill jag berätta, jag orkar inte leva med hemligheter längre.Jag är idag 23 år gammal och har ändrat min syn om självmord! jag tror numera att var och en av oss kan drabbas av en oerhört jobbig smärta i själen att man vill bara få ett slut helt enkelt.Jag vill tacka dig Ludmilla för att du betytt mycket för min mor… på så kort tid
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 20:38
Svar från Ludmilla:
Snälla du maila mig: ludmilla@linnea.se
Skrivet 23 augusti 2008, klockan 08:04
#15 Kommentar från Ajram (svar):
Jag reflekterade vid orden ”Hennes kläder är tvättade för sista gången sedan länge och är invikt i garderoben.”
Nu kan man ju inte mäta sorg, för varje sorg är personlig.Men som många innan mig redan deklarerat, så är förlusten av ett barn något helt obegripligt.
Förlorade min mor i cancer för cirka tre år sedan och jag har fortfarande kvar kläder som hon burit, men jag har inte ens vågat lukta på dem.Jag orkar helt enkelt inte.Och det kan jag ha otroligt dåligt samvete över.
Just att jag inte orkar.
Hon är värd att minnas.
Men med tiden så hoppas jag att det släpper, och att jag finner styrkan att orka.
Tankar till dig och din familj, Ludmilla.
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 21:25
Svar från Ludmilla:
Jag är ledsen för att du har förlorat din mamma. Jag känner med dig.
Jag har förstått att en del av sorgeprocessen är att man är rädd att glömma. Man vill dra ut på flera saker eftersom man inte vill göra det för sista gången. Man vill inte att relationen ska ta slut.
Jag tror inte att man behöver vara rädd att glömma. Hur skulle man kunna göra det?
Skrivet 23 augusti 2008, klockan 08:06
#16 Kommentar från Lena (svar):
Min sambos dotter hann precis fylla 30 år. En dag stannade hennes hjärta pga anorexi, bullemi och ett enormt självdestruktivt liv med massor av träning. Nu är det inte ett Friskis & Svettis-pass jag menar, utan verkligen träning på elitnivå med div preparat som hjälp.
Kanske kan man säga att det var ett långt och utdraget självmord. Det är inte så lätt för vissa, det där som kallas liv.
Men idag gläds vi åt barnbarnet, och vakar noga över henne. Vi vill ju inte att hon ska gå i sin mammas fotspår utan lära sig att ”jag är jag…och jag duger”. Nog så svårt för en blivande tonåring!
Mina varmaste kramar till dig!
Skrivet 22 augusti 2008, klockan 21:51
Svar från Ludmilla:
Så tragiskt… väldigt sorgligt.
Fint att ni har barnbarnet. Tänker på henne och hur det är för henne att leva med vetskapen att hennes mamma tog sitt liv.
Tufft.
Kram och tack för att du berättade.
Skrivet 23 augusti 2008, klockan 08:07
#17 Kommentar från M (svar):
Fängslande du skriver… Sen sakanr jag ord för resten… Kram på dig!
Skrivet 23 augusti 2008, klockan 00:34
Svar från Ludmilla:
Tack.
Skrivet 23 augusti 2008, klockan 08:08
#18 Kommentar från Sara Petersson (svar):
Hej kära du, som jag inte alls känner. Jag kände när jag läste detta att jag var tvungen att skriva en rad till dig.
När jag var i din flickas ålder mådde jag också psykiskt dåligt, det var som värst i 15-årsåldern. Jag har både skadat mig själv och försökt avsluta i mitt liv i min desperation att slippa ifrån det onda.
Liksom din flicka pratade jag inte med mina föräldrar. Det betydde inte att jag inte älskade dem, eller att jag inte litade på dem. Vi hade ganska bra kontakt, jag levde i en trygg ”kärnfamilj”, min uppväxt hade varit lugn och trygg.
Jag hoppas att du en dag kan förstå att det din flicka gjorde inte var ditt fel, inte din skuld… utan en ung tjejs sätt att slippa ifrån det som just då verkar övermäktigt. Det är min fasta tro att du inte hade kunnat förändra något.
Nu när jag blivit vuxen börjar jag förstå hur mina föräldrar måste känt. Instinkten att skydda sina barn som överstiger det mesta.
Jag kan önska att jag hade kunnat göra min sjukdomstid lättare för dem, men samtidigt vet jag att det jag gjorde var en 15-årings omogna och desperata sätt att försöka fly från något jobbigt.
Jag hoppas att du en dag ska få slippa din skuld, dina ”tänk om”, att du ska få minnas din flicka på ett ljust sätt. Jag är övertygad om att din flicka har det bra där hon är nu och att hon önskar att du ska orka leva vidare och finna någon mening.
Sänder mina varmaste tankar.
Kram,
Sara
Skrivet 23 augusti 2008, klockan 12:04
Svar från Ludmilla:
Kära Sara,
Din kommentar gick rakt in i mitt hjärta. Det du skriver lättar mitt hjärta. Tack, tack!
Kram!
Skrivet 23 augusti 2008, klockan 15:41
#19 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Dina inlägg är, som jag skrivit till dig tidigare, oftast väldigt starka och väcker många tankar och känslor hos oss som är föräldrar, som själva har mått dåligt, som själva försökt ta våra liv, som själva har förmågan att känna någon empati för människor som har det svårt och som befinner sig i sorg.
Men. Ibland är kommentarerna lika viktiga, lika starka, lika empati väckande. Det går att göra skillnad. Det går att med förnuftet begripa att någon kan må så dåligt utan att det är någon annans fel.
Du gör skillnad. Det är viktigt!
Skrivet 23 augusti 2008, klockan 13:06
Svar från Ludmilla:
Tack vad snäll du är.
Jag är så otroligt tacksam för om jag kan göra den minsta skillnad.
Skrivet 23 augusti 2008, klockan 15:42
#20 Kommentar från marie (svar):
jag tänker på dej och kikar in och ger dej styrkekramar.
Skrivet 23 augusti 2008, klockan 15:32
Svar från Ludmilla:
Vad snäll du är. Tack!
Skrivet 23 augusti 2008, klockan 15:42
#21 Kommentar från Johanna (svar):
Jag såg på ett av dina kort, att du varit och firat midsommar i Halmstad, var, var ni då hän?
Hoppas helgen är bra!!
Kram
Skrivet 23 augusti 2008, klockan 15:54
Svar från Ludmilla:
Vi har vänner i Grötvik.
Skrivet 23 augusti 2008, klockan 17:34
#22 Kommentar från MatildaP (svar):
*Innerligt varm kram*