Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Omgivningens reaktioner

24 september 2008 (14:14) | sorg&saknad | av: Ludmilla

Återigen skrivs det om oförstående anhöriga och vänner i samband med att man förlorar ett barn.

Jag känner igen det som skrivs och jag håller med.

Man blir förvånad över att en del håller sig borta. Jag har även blivit väldigt förvånad och ledsen över att några av de som står mig närmast inte har visat sitt stöd för mig. Å andra sidan finns det de som jag inte hade förväntat mig skulle stötta mig som har gjort det med råge.

Men vi får inte glömma bort att det är relativt ovanligt att man förlorar ett barn. Vi är inte heller vana att tala om sorg och smärta i vårt samhälle. Allt ska ju vara så bra, så perfekt, så felfritt. Man ska vara den perfekta mamman, med den perfekta familjen och allt ska vara så bra med arbete osv. Man ska inte tillhöra de som inte klarar eller inte orkar.

Man ska definitivt inte förlora ett barn.

Vad väcker det för känslor hos andra som har barn? Sannolikt otroligt starka reaktioner.
”Om det händer henne kan det ju hända mig också – det klarar jag inte.”

Varje gång de tänker på mig – kan deras egen rädsla aktiveras.

”Tänk om jag sårar henne genom att fråga hur det är?” Hur kan man fråga hur det är över huvudtaget? Det fattar man ju… det är ju f-d-ligt…

Dessutom går ju processen snabbare för en som står vid sidan om. I början blir alla chockade, men de som inte står närmast går vidare snabbare. Man hamnar i olika skeenden.

När man bloggar som jag får man ytterligare ett perspektiv på hur omgivningen förhåller sig. För nu kan ju folk hålla koll på hur jag mår genom att läsa min blogg. Då behöver man ju inte höra av sig. Fast en del ser det ju som en möjlighet och hör av sig ändå. Många finns där oavkortat hela tiden. Det är guld värt.

Andra orkar inte med att se sorgen i vitögat hela tiden, och det respekterar jag fullt.

Det finns råd till anhöriga och vänner för hur man ska förhålla sig till någon i sorg. Om du vill veta hur det upplevs att ”drabbas” av närståendes självmord kan du läsa här.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Susanna Stamenova Ekelund
24 september, 2008 kl 24 september 2008 (15:29)

Jag tänker jättemycket på dig Ludmilla,fast vi inte direkt känner varndra. När du delar med dig av ditt liv,dina känslor och din mänsklighet så får du mig att stanna upp. Varje dag när jag läser din blogg tänker jag på hur viktigt det är att älska det som är här och nu,imorgon kanske det inte finns kvar. Tack för att du ger mig den insikten en liten stund varje dag. Stora kramar till dig.

Kommentar från Lotta
24 september, 2008 kl 24 september 2008 (16:18)

Hej Ludmilla! Du skriver så otroligt kloka ord om hur omgivningen reagerar på våra barns bortgång. Visst är det så att vissa pallar stå kvar och andra försvinner i ens omgivning. Även nya vänner har tillkommit som man inte trodde fanns. Kram till dej. Lotta

Lottas senaste blogginlägg..Tack, bloggvänner!

Kommentar från Bullen
24 september, 2008 kl 24 september 2008 (17:11)

Hej!Jag vill bara säga att Linnéa har tur att hon har haft dig som mamma..Jag läste någonstans att hon sagt att alla känner sig nära till henne, men att hon inte känner någon närhet tillbaka.Jag har själv varit djupt deprimerad och försökt göra dumma saker.Man känner sig avtrubbad från allt och alla, men kärleken finns där även om alla tycks vara jobbiga som försöker hjälpa en.Det är bara svårt att se något bra i livet just då..Ta hand om dig nu ! Kram på dig

Kommentar från Karolin
24 september, 2008 kl 24 september 2008 (18:53)

Jag håller med dig helt i vad du skriver. Jag tror alla änglamammor och alla som har förlorat ngn kär håller med dig.
Jag tycker det är skamligt att man som vän vänder sig bort eller väljer att vara apatisk när ngn blir sjuk eller går bort eller bara mår dåligt. Jag tycker inte att det finns några bra förklaringar till varför man har rätt att göra så.

Jag ska återkomma till din blogg och läsa vidare om din Linnéa.

Hälsningar från Karolin

Karolins senaste blogginlägg..S k vänner

Kommentar från Leena
24 september, 2008 kl 24 september 2008 (19:06)

Det stämmer så väl vad du skriver om omgivningen…HALLOO…vad har alla tagit vägen? Klarar ni inte av min sorg…
Mitt senaste inlägg på min blogg handlar om vänner…
”Vänner är i själva verket väldigt sällsynta ädelstenar. Dom gör dig glad och stödjer dig i allt.
Dom lyssnar till dig när du har bekymmer, berömmer dig och är alltid redo att öppna sitt hjärta för dig.” Tack, vännen…

Leenas senaste blogginlägg..Utan vänner har du ingenting!

Kommentar från Ludmilla
24 september, 2008 kl 24 september 2008 (19:23)

Oj vad fint ni skriver allesammans, jag blir alldeles överväldigad.

Susanna: Jag är så otroligt glad om det hjälper dig att leva här och nu och uppskatta det du har. Då har jag åstadkommit mycket! Tack!

Lotta: Jag tror att vi kan hjälpa vår omgivning genom att vara tydliga genom att t ex skriva våra bloggar för att lära andra hur det är. Kram tillbaka.

Bullen: Jag blir väldigt glad av det du skriver. Det hjälper mig att förstå när du delar med dig av dina egna känslor.

Karolin: Jag tänker på dig och magen! : )

Leena: Du är en fin vän!

Kommentar från Gunilla
25 september, 2008 kl 25 september 2008 (6:45)

Jag har tid att blogga nu på morgonen och vill ge dig en kram inför dagen som kommer!

Gunillas senaste blogginlägg..Vaknade för tidigt….

Kommentar från Nenne
25 september, 2008 kl 25 september 2008 (12:42)

Är det inte lite så, att det man inte vet så mycket om är man rädd för?
Har du inte förlorat någon så kär, någon riktigt nära och vet hur det känns – blir du rädd. Rädd för hur den personen tänker och känner. Så man håller sig undan.
Men man behöver inte tänka så mycket. Det är viktigare att man säger nåt alls, än att vara tyst. Jag har flera vänner som via en annan vän förmedlade att ”jag har inte förlorat någon, jag skäms för att säga fel”. Men då fanns ju en tanke där ändå.
Såhär i efterhand har jag talat om för alla -att det räcker med att säga att ”jag tänker på dig”. Man behöver inte göra mer.
Tankarna stärker en.

Jag hoppas du finner balansen. Jag följer dig titt som tätt och det verkar som att du verkligen är på rätt väg.

Vacklade själv nyss men är på benen igen! Tycker att det du skrev om att dra ur kontakten var väldigt slående!

Styrkekramar

Kommentar från felicias mamma
25 september, 2008 kl 25 september 2008 (21:23)

Jag läste det jag missat sedan sist….

det med din dotters dagbok. Hon var klok ,hon kämpade hon försökte se det positiva . I min sorg med min dotters död kämpar jag också och försöker som deprimerad att se det positiva,….men jag lovar att det får man leta efter.

Jag läser inte tidningen varje dag ,jag kollar inte nyheter varje dag , Jag försöker att inte titta för mycket åt sidorna när jag är ute ,för jag vill lova att du ser rätt snart något eländ eller sorgligt. jag försöker se det positiva i lillasysters skola ,svårt. Jag ser hur lillasyster som var bekymersfri och liten kastas in i tonårens problem och stress. jag är jätte orolig att hon mår dåligt och inget säger ….ja jag oroar mig i onödan säger hon,

Men jag vet ju vad hon har att vänta, tuffare skola,första kärleks sorgen,vänners svek, osv….visst hon kan ju klara detta med en klackspark.

men om hon inte gör det ,jag låter allt komma som det kommer nu ,jag ägnar mig ännu mer med lillasyster,säger och menar verkligen det att vad hon än vill göra så älskar jag henne. kommer alltid att kämpa för mina barn.

vad jag ville säga är att så många unga mår dåligt och utveklingen går åt fel håll.

världen blir inte renare,vi blir bara fler och fler om jobben. Besparingar och kränkande mäniskosyn slår emot en varje dag.

Politiker har lämnat verkligheten långt bakom sig och lagen är som ett gummiband- hur tänjbart som helst beroende på vem och vad.

Ungdommar ser. ungdommar är nyfikna. Med ett samhälle som spårat ut så totalt är det svårt att skydda dem.

ludmilla jag beundrar dig att du orkar och ser det positiva när du körförbi alla minnen ,för det är något jag inte klarar av.

kramar från mig. Vill också säga att de som har problem med skola kan gå in på http://www.feliciasliv.se vidare till dokument

vänta inte för länge om dina barn blir mobbade

Pingback från Ludmillas Blogg » Ska jag skämmas för att mitt barn har tagit sitt liv?
16 oktober, 2008 kl 16 oktober 2008 (8:27)

[…] är det som är skamligt med att någon tar sitt liv? Uppenbarligen är det fortfarande tabu med självmord. Det är naturligt att man ställer sig frågan varför. Vad var det för mörka hemligheter som den […]

Pingback från Ludmillas Blogg » Att sörja – och omgivningens reaktioner
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (13:29)

[…] de vant sig har de inte heller i samma utsträckning hört av sig. Jag har skrivit om det tidigare här… och […]

Skriv någonting