Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Att sörja – och omgivningens reaktioner

31 oktober 2009 (13:29) | att hjälpa andra, död, döden, Linnéa, självmord, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Sorgen sköljer in som en våg...

Sorgen sköljer in som en våg...

Om man betraktar fenomenet sorg lite från utsidan måste jag säga att det varit en intressant resa.
Innan Linnéa dog hade jag sörjt på olika sätt.

Definitionen av sorg: En naturlig känslomässig reaktion på en stor förändring i livet.

Man kan sörja pga av skilsmässa, flytt, vänners svek, husdjurs dödsfall och mycket mer. Jag hade sörjt pga av dödsfall när min pappa dog 1991 (46 år gammal) och min mormor, samma år. Min morfar dog några år senare. Andra dödsfall stod mig inte så nära så att det blev en stor förlust för mig.

När så Linnéa dog drabbades jag av sorg av en helt annan kaliber än tidigare. Linnéa stod mig så nära, var en del av mig, var så lik mig på olika sätt och var en del av min vardag. Bara hon var borta några timmar var det ju kännbart. Var hon borta en helg var det tomt. Var hon borta en vecka längtade jag ihjälp mig.

Sorgen efter Linnéa är som en stor hemsk våg. Som en fruktansvärd våg som sköljer över en när man minst anar det. Den kan också beskrivas som ett djupt, mörkt hål som man plötsligt faller ned i. Däremellan fungerar jag ganska bra nuförtiden.

På båten vid stora barriärrevet, Australien, februari 2006.

På båten vid stora barriärrevet, Australien, februari 2006.

Symptom på sorg:
-Plötsliga gråtattacker
-Nedstämdhet
-Koncentrationssvårigheter
-Minnessvårigheter
-Initiativlöshet
-Sömnproblem
-Hopplöshetskänslor
-Brist på framtidstro
-Minskad sexuallust
-Ångest
-Trötthet/utmattning
-Fysiska smärtor
-Självmordstankar!

Detta är normala reaktioner, men samtidigt så bidrar de ju till en funktionsnedsättning som många gånger påverkar förmågan att arbeta. Tyvärr är systemet idag så konstigt att man inte kan bli sjukskriven för sorg, men motiveringen att det är ”normalt”. Så blir man sjukskriven så är det under någon annan diagnos som depression, posttraumatiskt stresssyndrom eller liknande.

Andras reaktioner
I början efter Linnéas död var det många som hörde av sig. Så länge det fanns en egen förskräckelse, rädsla och direkt sorg efter det som hade hänt var det lättare för omgivningen att bry sig om. men när de vant sig har de inte heller i samma utsträckning hört av sig. Jag har skrivit om det tidigare här… och här

Många säger att de inte vet vad de ska säga. Det väcker så mycket hos någon att möta en annan som förlorat sitt barn. Och på det här sättet. Ja, vad ska man säga?

Jag var på en föreläsning om sorg på Svenska Institutet för Sorgebearbetning för några veckor sedan. Det var värdefullt och kan rekommenderas. Där fick jag bland annat lära mig följande:

Sorgens syns inte om man inte pratar om det. Men…
-98% av sörjande vill prata om det
-95% av omgivningen vill inte ta upp det eftersom man är rädd att säga/göra fel
-86% av sörjande uppfattar kommentarer från omgivningen som negativa

Den ekvationen visar ju hur svårt det är för alla inblandade! Vi måste prata mer om sorg. Alla kommer att drabbas av sorg och förluster på olika sätt under livet. Det är ju en ”livskunskap” att lära sig att hantera det på ett bra sätt – både för sin egen del och för att kunna vara ett stöd för andra. Det borde läras ut i skolan!

Vi som sörjer får höra många olika kommentarer:

-”Jag vet hur det känns!”
Ingen kan veta hur det känns för just mig. Så det är ingen idé att försöka sig på det. All sorg är unik! Det finns inga undantag. Även om jag möter en annan mamma som har förlorat sin dotter som ställt sig framför ett tåg, så vet jag inte hur hon känner det.

”Vad stark du är!”
Vad är att vara stark? Jag känner mig i alla fall inte ett dugg stark. Jag har bollat detta många gånger fram och tillbaka och genom en dikt som finns här, ändå förlikat mig med att man kan se det som att jag är stark. Men det tog lång tid och jag har känt mig väldigt provocerad av att höra detta.

”Tur att du har fler barn”
Ja, det är verkligen bra. Utan dem hade jag nog inte orkat fortsätta leva. Tänk om jag hade förlorat de barn jag hade. Jag känner till mammor som förlorat alla sina barn i tsunamin till exempel. Fruktansvärt! Då förlorar man ju även sin identitet som förälder. Men, det faktum att jag har fler barn gör inte att jag sörjer Linnéa mindre. Linnéa fattas mig lika mycket ändå…

”Tiden läker alla sår”
Tiden är min vän. Det insåg jag tidigt. Det blir lättare på ett sätt att ta sig genom dagarna, när tiden går. Men att såren skulle läka… Jag kommer att sörja Linnéa varje dag för resten av mitt liv. Hennes självmord och död kommer att påverka oss alla varje dag till dess att vi själva dör. Vi måste lära oss att leva med det. Som jag skrev igår – det blir ett osynligt funktionshinder – som man måste lära sig att leva med.

”Skönt att hon slipper lida”
”Var inte ledsna – jag har det bra nu” – så skrev hon ju till oss. Det kan man ju se som en tröst. Å andra sidan blir jag bara arg… Hon förstog ju aldrig vad hon försatte oss i. Vi kommer ju alltid att vara ledsna. Hur skulle vi någonsin kunna låta bli att vara ledsna?
Dessutom så var Linnéa sjuk. Hon såg på tillvaron genom sina deprimerade och förvridna ögon där hon trodde att vi skulle ha det bättre utan oss. Dte var så det kändes för henne just då, men det hade ju gått över. Men i hennes ålder så har man inte tillräckligt med livserfarenhet för att förstår det.

”Ha inte kvar hennes rum för då påminns du hela tiden”
Nu är det ju så att man glömmer ju liksom inte bort att hon har dött och sedan kommer någon och säger något som gör att man påminns om att hon är död… Man lever ju i det precis hela tiden. Jag tänker på Linnéa hela tiden. Ingen eller inget kan ”påminna” mig om att hon är död. Vi hade kvar Linnéas rum i över ett år. Att ta bort det tidigare hade känts helt fel för oss. När tiden gick och Jonas ville ha hennes rum var det en annan sak. Till slut kändes det naturligt att låta honom flytta in där istället efter att vi tapetserat om. Allt tar sin tid…

Den ”roligaste” kommentaren jag fått (i all välmening) var ”jag vet precis hur du känner det för jag förlorade min hund i förra veckan”… Jag kände då att det var för väl att den personen inte varit med om något ”värre”. Man måste inse att det är så ovanligt att man pratar om sorg att det inte är lätt att veta vad man ska säga.

Alla goda råd som att man ska ”ersätta förlusten” (t ex skaffa en ny partner, barn), ”tänka på något annat”, ”var inte ledsen” (för det hjälper ju inte) osv är sådan som gör att man som sörjande kapslar in sorgen. Den syns kanske inte lika mycket på ytan, men den finns där ändå.

Det finns inga genvägar. Man måste gå rakt igenom sorgen. Man måste bearbeta den för att kunna komma framåt. Obearbetad sorg kan sätta sig i kroppen som smärtor, sömnsvårigheter, depressioner osv. Det kommer förr eller senare ifatt en. Så är det bara.

Det gäller att hitta balansen mellan att sörja och att gå vidare. Att bara bearbeta kan leda till att man ”fastnar” i sorgen. Att bara gå vidare leder till inkapslad patologisk sorg.

Hur ska man bemöta någon i sorg?
På kursen fick jag lära mig att när man träffar någon som sörjer kan man öppna upp med en fråga som:
-Vad är det som har hänt?
-Jag har hört vad som har hänt…
-Hur har det varit sedan sist?

Eller bara att: ”Jag vet inte vad jag ska säga…” för det är bättre än att låtsas om som ingenting.

Fråga inte: Vill du prata om det? För det vill man, men frågan gör att det är lätt att man som sörjande känner att personen ifråga inte orkar ta emot det man vill säga.

När man ställt sin fråga öppnar man upp för ett samtal. Därefter ska man förvandla sig till ett varmt hjärta, med stora ögon och öron – utan mun!

Hjärta med stora öron och ingen mun

Hjärta med stora öron och ingen mun

Man ska alltså LYSSNA! Finnas där och lyssna! Ofta är det samma saker man får höra om och om – för i bearbetandet hör det till att man ”ältar” samma sak om och om igen. För att själv förstå.

Inse att det är skillnad på:
Tröst som är kortsiktigt, utåt ser det bättre ut t ex att personen slutar gråta (kapslar in).
Stöd som är långsiktigt, bearbetar och kan ta sig an livet igen.

Erbjud gärna kroppskontakt. En kram betyder så mycket!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Madeleine Lindström
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (13:50)

Min far gick bort för två år sedan och ett år senare fick jag en inbjudan till minnesgudstjänst. Med i brevet fanns en vacker dikt av Birger Franzén som jag tyckte mycket om och som jag vill skicka vidare till dig:

Det går aldrig att gå runt omkring
när sorgen möter oss på vägen, bara rakt igenom
-detta är den enkla visdom som jag vill lägga i din hand-

och innerst inne vill kanske sorgen oss bara väl
på sitt sätt
fast vi har så svårt att förstå-
men jag tror att den vill bana väg för glädjen-

bortom natten finns alltid en dag-
bortom molnen finns alltid en sol-
bortom smärtan finns alltid en fröjd-

Det går aldrig att gå runt omkring
bara rakt igenom
rakt igenom

Kram/ Madeleine

Kommentar från Anette
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (14:17)

Jag tycker att det är bland det svåraste som finns att möta människor i sorg. Känner mig alltid otillräcklig och dum. Man vill ju så gärna trösta eller säga något klokt och bra. Din bild av hjärtat med varma ögon och stora öron är jättebra. Bekräftar för mig att jag inte behöver säga så mycket utan bara finnas där. Jag tror också att det är så att sorg inte kan jämföras med sorg, men jag är helt övertygad om att den värsta av alla sorger måste vara att förlora ett barn. I mitt arbete som barnmorska möter jag ibland kvinnor som förlorat barn eller kvinnor som ska gå igenom svåra aborter, svåra ställningstaganden. Det är lika smärtsamt varje gång. Din lilla text om bemötande och gubben med öronen ska jag komma ihåg.

Kommentar från Helen
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (17:22)

Jag hittade till din blogg för någon vecka sedan, via Innies Tankestormar. Har läst igenom hela bloggen, men inte lämnat något spår förrän nu.
Sorg fascinerar mig, hur konstigt det än låter. Men hela processen, alla känslor och den utveckling som sker tycker jag är fascinerande. Har själv aldrig upplevt någon stor sorg, än, så kanske är det därför.

Men jag har ett par gånger fått lära mig lite om sorg och krishantering under min utbildning. Och där har jag flera gånger fått med mig det enkla och kloka minnesknepet på vad som behövs vid sorg – 3H:
Håll om – finns i närheten som ett stöd, ibland fysiskt med kramar och en hand på axeln, ibland bara i närheten.
Håll tyst – man behöver inte säga något. Inget som finns att säga hjälper, men att lyssna hjälper.
Håll ut – sorg tar tid. Finns kvar hela tiden, försvinn inte när det akuta lagt sig.
(ibland 4H, då finns ”Häll i” också med, dvs se till att den sörjande äter och dricker och sover)

Kloka minnespunkter, som jag kom att tänka på nu.

Kommentar från Sofie
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (19:41)

Du är så klok Ludmilla! Ditt sätt att sätta ord på det som är så svårt att sätta ord på. Tror att din fina Linnea sitter på sitt moln och ler stolt mot dig nu. Att drabbas av den värsta sorgen att mista ett barn, då behövs så mycket stöd, ändå väljer de flesta/ofta de närmsta att fly, vilket gör sorgen ännu svårare att gå igenom. Som tur är finns här ett fåtal människor som har precis det du skriver, stora öron, ögon och ett varmt hjärta. Dessa människor skulle jag kunna gå genom eld för, tacksamheten kommer finnas med hela livet, för man glömmer aldrig ett varmt hjärta likaså som man aldrig glömmer de som gick sin väg. Jag hoppas du får en fin kväll! Ser fram emot att läsa om lillasysters nedkomst!!! Lycka till!! Kram från Sofie

Kommentar från Andreas
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (19:59)

Den värsta kommentaren och det jag tyckte var mest provocerande efter min mammas bortgång var ”Beklagar sorgen”. Hur väl personer i omgivningen än menade, så kändes det som en helt otroligt meningslös kommentar. Speciellt när den kom från personer som jag visste att mamma inte tyckte om och inte umgicks med. På samma sätt irriterar jag mig på standardiserade ”Så minns vännerna [person x]”-artiklar i tidningarna, så fort någon känd person har avlidit. Som sörjande söker man mening och förståelse, för att kunna acceptera. Meningslösa kommentarer gör ingen nytta, i alla fall inte för mig.

Den mest välkomna kommentaren var ”Du vet att jag finns här, ring eller kom förbi när än du känner för det”. Och, förstås, den tysta kramen som jag gärna tolkade som ”Jag vill inte komma med några flosklar, men jag vill visa att jag bryr mig om dig”.

Kommentar från Pernilla Sellergren
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (21:12)

Så bra du skriver om sorg Ludmilla. Hjärtgubben har du gjort den själv? Skulle gärna lägga in den i powerpoint bildspelet jag har till mina föreläsningar om du inte har något emot det?

Kram Pernilla Christians änglamamma

Kommentar från Maria
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (21:39)

När jag låg utslagen i min pojkväns famn när vi vakade över min syster som låg på IVA så kom en sjuksyster till oss och berättade för min pojkvän om de 3 H:na som Helena pratade om.. Det är verkligen det som behövs..
Jag är glad att vi hade varit tillsammans såpass länge som vi hade när min syster dog. Det gjorde att vi hade en stadig grund att stå på inför allt jobbigt som väntade, för det har nog inte varit lätt för min pojkvän att ”ta hand om” mig så mycket och se mig ledsen hela tiden..

Sen kan jag tycka att det är lite jobbigt när någon tex säger: va duktig du är, jag hade aldrig klarat det..
Jag vet att det är för att vara snäll men då kan jag känna att jag är en dålig människa som klarade av att överleva utan min syster..

Kommentar från Matilda
1 november, 2009 kl 1 november 2009 (0:20)

Det är ett väldigt intressant inlägg om hur man kan stötta människor i sorg. Jag har sett liknande på andra sidor skrivna av människor i sorg. Dom skriver att folk är för¨rädda för att möta dom, men sen skriver dom också samtidigt hur det ofta blir fel när någon ska närma dom ang. deras sorg. Det ger lite dubbelt budskap. Folk ska närma sig sörjande mer men samtidigt göra det på rätt sätt. Och vad är då rätt sätt? Som du skrev är sorg otroligt olika från folk till folk och några kanske finner tröst i vad andra finner stötande. Bara lite natt-funderingar. Ha en skön lördag. Matilda

Kommentar från Ludmilla
1 november, 2009 kl 1 november 2009 (9:27)

Pernilla: Det är från föreläsningen på Sorgeinstitutet http://www.sorg.se som jag fick tipset om gubben med öron och ingen mun. Just den här bilden har jag gjort själv från den beskrivningen. Du får gärna använda den!
.-= Ludmilla´s last blog ..Att sörja – och omgivningens reaktioner =-.

Kommentar från essko
1 november, 2009 kl 1 november 2009 (13:11)

Otroligt bra inlägg om sorg, Ludmilla, tack för det!

Kommentar från Tina K
1 november, 2009 kl 1 november 2009 (14:32)

Lars Björklund tidigare sjukhuspräst på Ackis har skrivit ett par böcker i ämnet sorg som jag har tagit till mig. Personligen så har de givit mig mycket såväl privat som i min yrkesutövning. ”Modet att ingenting göra” (2003) heter boken. Efter det att jag läste den boken har jag lärt mig att våga vara kvar i tystnaden och att jag stannar i den utan rädsla. Att våga stanna där hoppet och ljuset saknas är det största vi kan göra för varandra. Om vi vågar vänta så kan trösten infinna sig. Inte som en hjälp för att lösa det omöjliga, utan som en bekräftelse av den person som befinner sig där.
Kram//Tina

Kommentar från Soulsister
1 november, 2009 kl 1 november 2009 (15:29)

Skitbra inlägg Ludmilla, så talande, så beskrivande! Tack!

kram
.-= Soulsister´s last blog ..Bus eller godis eller 50 spänn =-.

Kommentar från Trebarnsmamman
1 november, 2009 kl 1 november 2009 (16:58)

Du är så klok Ludmilla, och det är så bra att någon kan och vågar sätta ord på det hela! KRAM
.-= Trebarnsmamman´s last blog ..Funderar… =-.

Kommentar från Tuija, Matias mamma
1 november, 2009 kl 1 november 2009 (18:17)

mYCKET BRA SKRIVET OCH SAGT. fÖR SÅ ÄR DET JU. fOLK TYSTNAR, orden jag är ledsen öppnar också iupp för samtal. liKASÅ Jag vet inte vad haf ska säga… för så är det ju,tyvärr döden är så tabu i vårt land, speciellt när det är en ung människa som mister livet.
Kram Tuija som missade caps locken o inte orkade ändra 🙂
.-= Tuija, Matias mamma´s last blog ..Barnledig =-.

Kommentar från Susanne
1 november, 2009 kl 1 november 2009 (18:39)

Efter att ha läst ditt inlägg kan jag bara komma på att skicka så många kramar som är möjligt genom datavärlden. Tänker på er!!

Kramar Susanne

Kommentar från Emilia
1 november, 2009 kl 1 november 2009 (18:40)

Skickar en cyper-KRAM!!

Nu kan det inte vara långt kvar tills lillan anländer?! 🙂
.-= Emilia´s last blog ..Emilia,Maria o Charlotte kväll =-.

Kommentar från anna
1 november, 2009 kl 1 november 2009 (22:01)

Det är just de kommentarerna som gör det så otroligt svårt att vara vän vid sidan av; för VAD ska man säga då?? jag har aldrig stört mig på uttrycket; jag vet hur det känns.. för jag tycker att det ligger nåt vilsamt i det. så även där kan man uppleva olika saker med samma ord. ibland kan jag tycka att det är tur i oturen att man har fler barn för då går livet vidare på något sätt o man har fler barn att glädjas åt än en som t ex förlorat sitt enda barn, Tiden läker all asår kan jag oxå uppleva som positiv o lite ligger det ju i det uttrycket oxå.. så summan av kardemumman är att man får nog närma sig varandra lite från varsitt håll. Man ska säga rätt saker men vad är rätt, alla är ju olika o alla vill inte prata om sin sorg. Det måste man oxå ha förståelse för. man kan ha löaddat sig i två timmar för att gå till konsum o så dyker nån upp o börjar prata o fråga om sorgen o masken far till golvet så det stämmer ju inte att man alltid vill prata om sorgen.. man är olika!

Kommentar från catarina
1 november, 2009 kl 1 november 2009 (22:08)

man är verkligen olika i sin sorg. var o en unik. så det är svårt att ge några förhållningsregler eller säga allt för mycket vad man retar sig på. de flesta försöker nog på sitt tafatta sätt att närma sig en som har sorg o ibland blir det så fel fast man menat så väl. själv känner jag positiv styrka i just de kommentarerna att tiden läker alla sår o att man är strak. det lyfter mig lite. däremot vill jag inte alls alltid prata om orgen el om den som har dött för det kan kännas för påfluget o för jobbigt med just den personen. jag menar har man aldrig pratat djupare innan känns det avigt att börja prata djupt pga sorg. just av rädslan för att göra fel tror jag att man undviker folk med sorg. man tänker inom sig på alla regler o på vad man ska säga o inte o det blir för jobbigt. sorgen skrämmer. det är inte alltid så lätt att veta hur man ska närma sig.. man är olika. det bästa tror jag är om man är sig själv.

Kommentar från Dottern
2 november, 2009 kl 2 november 2009 (9:01)

Sorgen sköljer verkligen över en utan förvarning. Lamslår en.
Omgivningens reaktioner kan man både imponeras och förfäras över. Det värsta jag fått höra är ”Borde du inte kommit över det vi det här laget?”. Man förstår ju att det bottnar i okunskap men det gör ju inte att man känner sig mindre ensam i det man går igenom.
.-= Dottern´s last blog ..Har du någon du vill tända ett ljus för? =-.

Kommentar från Malin Lj – Mamma till Walter!
2 november, 2009 kl 2 november 2009 (10:47)

Den ”roligaste” kommentaren jag fick när min pappa hade dött var från en kvinna som kom till rummet där vi satt, samma natt som pappa dog. Jag sa väl saker i likhet med att jag tyckte det kändes orättvist att min pappa hade dött och liknande och så sa hon ”du är inte ensam om att din pappa har dött, det händer fler barn än dig”. Visst förstår jag hur hon menade, men just där och då tyckte ju jag så klart att det var allra mest synd om mig, och behövde inte alls höra henne säga så…det satt kvar länge och det ekar fortfarande. Bilden på hjärtat med ögon och öron utan mun tycker jag är klockren!

Många kramar till dig och din familj! Följer med spänning det nya lilla livet som är i antågande:)
.-= Malin Lj – Mamma till Walter!´s last blog ..Besök av Roberts familj! =-.

Kommentar från Maria Katarina
2 november, 2009 kl 2 november 2009 (12:31)

Min flicka, nu 14 år, blev omhändertagen för drygt ett år sedan – hon mår fortfarande mycket dåligt o jag sörjer den tjej jag hade, alldeles oavsett hon var frisk o stark eller sjuk o ”jobbig”. Inte en enda granne eller skolkamrats föräldrar – som jag ibland träffar på gatan eller i affären har frågat efter henne! Alla vet att något hänt men ingen vågar fråga.

Kommentar från Gunilla
2 november, 2009 kl 2 november 2009 (17:20)

Du har fått med allt så klockrent och jag gillar också bilden…

Kram Gunilla
.-= Gunilla´s last blog ..Tankar som skrevs ner för ett par år sedan…. =-.

Kommentar från Abbes pappa
2 november, 2009 kl 2 november 2009 (23:38)

Kloka ord.
.-= Abbes pappa ´s last blog ..Ett halvår till. =-.

Kommentar från Pernilla Sellergren
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (10:08)

Tack ludmilla! jag använde bilden igår när jag höll föreläsning för 50 kvinnor. Jag tog oxå upp en del av de tankar om sorg som du skriver om och det blev en mycket bra föreläsning om jag får säga det själv. Det är bra med litr tips från andra så mann ”förnyar” sina föreläsningar lite. Jag brukar blanda min historia med fakta och koppla faktan till det som hänt oss och till mig själv och fått mycket positiv respon på det.

Kram

Kommentar från Ludmilla
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (10:46)

Pernilla: Vad roligt att det blev så bra! Kram
.-= Ludmilla´s last blog ..Linnéas avskedsbrev =-.

Pingback från Ludmillas Blogg » Om att förlora ett barn, självmord och cancer, avslutande ord
12 februari, 2010 kl 12 februari 2010 (9:30)

[…] Mer handfasta råd finns i mitt tidigare inlägg här… […]

Pingback från Att dela med sig av livet
5 mars, 2011 kl 5 mars 2011 (23:09)

[…] över att jag upplever sådan styrka i Ludmilla. Jag skriver det trots att jag är medveten om att Ludmilla inte är helt förtjust i att bli kallad stark. Jag har i helgen som gått funderat en hel del på vad det är jag ser som styrkan i Ludmilla och […]

Pingback från Att dela med sig av livet | Tonårsmorsa – Fatou
2 januari, 2012 kl 2 januari 2012 (20:54)

[…] över att jag upplever sådan styrka i Ludmilla. Jag skriver det trots att jag är medveten om att Ludmilla inte är helt förtjust i att bli kallad stark. Jag har i helgen som gått funderat en hel del på vad det är jag ser som styrkan i Ludmilla och […]

Skriv någonting